Nyliberalism och biologism går hand i hand

Tolkningen av psykisk ohälsa har varierat genom åren. Sedan 70-talet har det skett en kraftig svängning från det socialpsykiatriska perspektivet till ett mycket starkt biologiskt präglat synsätt. Eller för att göra bilden fullständigare: Det har skett en återgång till det biologiska perspektiv, som var allenarådande fram till ungefär mitten av 60-talet. Ett av skälen är naturligtvis de nya tekniska möjligheterna att studera genetiska variationer och kroppsliga spår av den psykiska ohälsan. De fynd som framkommit ur sådan forskning har den biomedicinska skolan valt att tolka som orsaker till psykisk ohälsa. (Andra tolkningar är dock möjliga att göra!)

Under samma period, som omsvängningen i synen på psykisk ohälsa har skett, har också det politiska fältet i samhället förflyttats från vänster till höger. Sedan Thatchers och Reagans tid har nyliberalismen fått starkt genomslag. Gemensamma och offentligägda välfärdslösningar har hamnat i skottgluggen, privatiseringar har nått allt längre in mot välfärdens kärna och individen förväntas i allt högre grad själv ta ansvar för sina livsvillkor.

Har dessa parallella utvecklingar skett oberoende av varandra? Jag tror inte det. Inom socialpsykiatrin betraktar man människans samspel med omvärlden som en väsentlig, präglande faktor. Psykisk ohälsa är här ett uttryck för brister i detta samspel och för ogynnsamma omständigheter i miljön. Problemet ligger i varje fall inte enbart hos individen, utan i minst lika hög grad i familjen som helhet, i gruppen och i samhällsstrukturen. Perspektivet stämmer väl överens med en vänsterorienterad samhällssyn.

Den biomedicinska psykiatrin ser ohälsan som en sjukdom, knuten till den enskilda individen. Problemet finns i biokemin i den enskildes hjärna, och miljöfaktorer är underordnade. I varje fall som orsakande faktorer. Synsättet faller väl in i den nyliberala världsbilden, där individen är ansvarig för sitt eget välbefinnande och samhällsstrukturer spelar en underordnad roll. Den biomedicinska psykiatrin blir på det sättet en välfungerande komponent i den nyliberala samhällsmodellen.

Exakt samma utveckling kan vi se inom psykologin och psykoterapin. Den miljöbaserade, psykodynamiska skolan har visats på porten, till förmån för den mekanistiska och individorienterade beteendeterapin (KBT). Problemet ligger inte längre i människors relationer, utan i den enskildes tankeverksamhet. Det är denna tankeverksamhet som skall ställas om, så att patienten bättre passar in i omvärlden. Vilken roll omvärlden har spelat för ohälsans uppkomst lämnas i princip därhän.

/Hannes Qvarfordt