Kvalitetsregister – för vem?
Publicerat: september 17, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Kvalitet, kvalitetsregister, Sekretess 8 kommentarer
Som ett led i arbetet för att förbättra kvaliteten i vården införs nu på bred front, i Sveriges kommuners och landstings (SKL) regi, så kallade kvalitetsregister på lokal, regional och nationell nivå. Avsikten med dessa register är givetvis god, men de för också med sig flera allvarliga risker och alldeles särskilt då inom den psykiatriska vården. Jag nöjer mig med att uppmärksamma tre av de viktigaste.
Integritetskänsliga uppgifter
De uppgifter som samlas in rör diagnoser, insatta behandlingar, skattade eller uppmätta behandlingseffekter och mycket, mycket annat. Registreringen sker på individnivå, vilket betyder att uppgifterna blir oerhört integritetskänsliga, i synnerhet för patienter inom psykiatrin. Riskerna handlar inte bara om att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer, exempelvis hos arbetsgivare, försäkringsbolag och liknande, utan också att de kan missbrukas av enskilda myndighetsanställda eller andra myndigheter, som begär ut dem. Vad som skulle kunna hända i ett politiskt skymningsläge i landet vågar man knappt tänka på. Det räcker att minnas situationen i Tyskland under trettiotalet.
Vad händer med det omätbara?
Kvalitetsregistren förutsätter att de uppgifter som samlas in kan generaliseras, standardiseras och mätas på ett eller annat sätt. Det låter sig ofta göras i den kroppsliga sjukvården, men svårigheterna är mångfaldigt större i psykiatrisk vård, där både ohälsan i sig och effekterna av behandlingsinsatserna är mer eller mindre omätbara. Som exempel är det omöjligt att betrakta psykoterapi som en standardiserad metod, eftersom behandlingseffekten – kanske till och med i första hand – är beroende av den unika relationen mellan terapeut och patient. Om det då inrapporteras blandade resultat av psykoterapi till ett kvalitetsregister, kan terapin bli bedömd som en otillförlitlig eller till och med dålig metod, trots att den med en god terapeut och terapirelation kanske är den bästa insatsen för en enskild patient. På samma sätt riskerar de viktiga relationerna mellan patient och avdelningspersonal att bli osynliga i det standardiserade kvalitetsregistret.
Brukarens inflytande kan minska
Som en direkt följd av att det unika och individuella faller mellan maskorna i kvalitetsregistren, riskerar den enskilda brukarens inflytande över sin vård att minska. Registren sorterar fram de behandlingar som i någon mening kan mätas och som därför kommer att betraktas som ”evidensbaserade”. Andra behandlingar rensas ut som skadliga eller undermåliga. Vården schabloniseras och brukarens valmöjligheter minskar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte beskrivas vara till patientens bästa.
Som patient har du rätt att säga nej till registrering i kvalitetsregister, och du kan också begära att alla personuppgifter om dig raderas. Det finns goda skäl för oss brukare att fundera både en och två gånger på den möjligheten!
/Hannes Qvarfordt
Jag väljer varje dag
Publicerat: september 16, 2013 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, sömn Kommentarer inaktiverade för Jag väljer varje dag
Personer med psykisk ohälsa saknar många gånger förmågan att vara rädda om oss, vi bränner ut vår ork, våra ljus i båda ändar, ständigt. Det tar oerhört mycket ork att kämpa mot såväl rädslor, ofta kallat ångest som för stora som små saker. Och det går inte att välja bort det psykiska illamående fast vi lägger all vår kraft och vilja på att kämpa emot. Vi har också svårt att prioritera vad som är verkligt farligt och vad som är inbillad risk och fara- eller göra skillnad på vad som är verkligt eller overkligt. Vi förmår inte att hushålla med våra krafter utan går på för fullt för att må bättre. Ofta dygnet runt. Så kör vi slut på energi, lust, glädje och förmåga att tänka konstruktivt och realistiskt, gång efter gång.
Medicinerna vi får hjälper inte till för att öka tankeskärpan, utan gör oss ännu slöare och tröttare, men med mediciner kombinerat med sömnmedel går det ofta att sova några timmar medan läkemedlen verkar enligt ordination. Sedan börjar den ångestladdade tankejakten efter lugn, avslappning och ro, vilket för ögonblicket ofta verkar omöjligt. Ibland har vi tur och hittar en medicin och en terapeut som lär dig tekniker att hantera ditt icke valda lidande någorlunda för stunden. Du mår något bättre för en stund, varje sekund är värdefull, tro mig. Att må psykiskt dåligt och styras av det är outhärdligt om man inte har hopp om att det kan bli bättre.
Jag upplever att livet i dag, nu i sommar är bättre än jag trodde det var möjligt även om jag får fortfarande medicinerar ett par gånger om dagen och går gå på mina samtal. Nu räcker det att jag går någon gång i månaden. Jag tar varje dag, många gånger, nya tag. Jag väljer att kämpa konstruktivt och att se det som är bra och förstora detta. Jag låter de positiva tankarna styra. Det är faktiskt inte så enkelt som det låter. Men det går och det är underbart. Att tycka om att leva och ibland njuta av livet.
Det är en kamp som återkommer flera gånger om dygnet, men det går. Till er som också kämpar vill jag säga, fortsätt att försöka beröm dig själv för varje sekund du lyckas se det positiva, det förtjänar vi människor och har rätt till i detta jordeliv som vi på något sätt delar, mer eller mindre bra.
Var rädda om er där ute i verkligheten som dessvärre ofta inte är snäll och ömsint.
/Anne Sofie Höij
Att se livet med nya ögon!
Publicerat: september 12, 2013 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Bemötande, Fredrik Gothnier, livskriser, Min berättelse, utbildning Kommentarer inaktiverade för Att se livet med nya ögon!
Livskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.
Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.
Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.
Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.
Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.
Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.
/Fredrik Gothnier
Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Publicerat: september 10, 2013 Sparat under: Barn, Jimmie Trevett, Kvalitet, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Tvång utan tillsyn är ett sluttande plan på vilket nu BUP-Stockholm rullat ända ned i källaren med de unga som anförtrotts i deras vård.
RSMH och dess ungdomsförbund har under åren som varit gång efter annan ifrågasatt varför barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och bedöms kunna skada sig själva och/eller andra hamnar på slutenvård inom vuxenpsykiatri och i förekommande fall rättspsykiatriska vårdavdelningar utan att vara dömda för brott.
Miljö och stämning på vuxenpsykiatriska avdelningar (inte minst inom rättspsykiatrin) är sällan lämpliga för ett barn. Brutalitet är här ofta vardag på ett helt annat sätt än inom BUP (i DN-artikeln beskriven BUP-avdelning åsido) och de ur personalen som står för själva behandlingen på avdelningarna avkrävs heller ingen särskild barn- och ungdomskompetens. Något som knappast bidrar till ett gott innehåll i själva vården för de unga som ”säkras” där. Ska man vara formell är det dessutom som schablonlösning i strid med Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionen vilket Barnombudsmannen också vid flera tillfällen påpekat.
RSMH med flera välkomnade därför de olika initiativ som togs för att alternativ med säker vård för utagerande barn skulle kunna bedrivas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vår enkla barnatro var att de inom professionen med särskild kompetens med fokus på barn och unga skulle kunna garantera en etiskt försvarbar och mer effektiv vård för barn än till exempel en ordinär rättspsykiatrisk vårdavdelning där vuxna vårdtagare annars befinner sig som en följd av gärningar som mord, misshandel och våldtäkt med mera. Men, med dagens artikel i DN Stockholm som facit blir man minst sagt beklämd. Det som lyser starkast igenom DN:s reportage är den självgodhet och flathet de som satts att ha insyn och bedriva tillsyn uppvisar. Nej, kom tillbaka Tage Danielsson, en ny generation småpåvar behöver tas i örat.
Likaså undrar man hur Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har det så här 100 dagar efter start. IVO ska ju i teorin basera sina inspektioner och utryckningar på kvalificerade riskbedömningar och vid tips och indikation på att allt inte står rätt till kunna rycka ut. Men, man kan lätt få ett märkligt intryck av deras timing. Enligt uppgift var till exempel en inspektion planerad för ett HVB-hem – med 14 boende med psykiska funktionsnedsättningar av olika slag – i Norrtälje till i oktober i år. I augusti, någon månad dessförinnan, brann dock HVB-hemmet ned till grunden och flera av de boende förolyckades i branden. Alla kan inte hinna göra allt, men är det så att IVO behöver mer resurser för att korta sina ledtider vore det klädsamt om generaldirektör Gunilla Hult Backlund tydligt framförde detta.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Fredrik Gothnier
Publicerat: september 9, 2013 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Fredrik Gothnier Kommentarer inaktiverade för Fredrik Gothnier
Hej!
Jag heter Fredrik Gothnier och är 46 år gammal. Jag tänker blogga på rsmhbloggen och därför följer en kortare beskrivning av mig själv.
Jag kom in i psykiatrin när jag var 25 år gammal och försökte ta livet av mig första gången. Har sedan varit intagen åtskilliga gånger inom heldygnsvården, mestadels på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) med varierande diagnoser. Själv pratar jag inte om diagnoser utan jag ser att jag har problem och så länge jag får hjälp med problemen så bryr jag mig inte om vilken diagnos som ställs. Jag har varit sjukskriven sedan 1996 men mina nuvarande problem kom i maj- juni 1999. Sedan dess har livet varit både upp och ner.
Mitt liv kretsar dock inte bara runt psykisk hälsa utan jag har som huvudintressen: schack, filosofi, etik, ekonomi (främst ekonomisk historia), miljö, arkeologi och samhällsfrågor. Jag har hela livet försökt att förkovra mig i mina intressen och så länge jag kan det känns livet lite ljusare. När det är svårt känns livet mörkare. Jag är också suppleant i RSMH distriktsstyrelse i Stockholm och försöker bidra så gott jag kan till att psykiatrin ska bli lite mer individanpassad. Kort sagt hoppas jag på att psykiatrin ska bli lite bättre.
Väl mött på RSMH- bloggen.
/Fredrik Gothnier
Samverkan
Publicerat: september 6, 2013 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Henrik Larsson, Samverkan 1 kommentar
Jag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.
Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.
Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.
Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.
/Henrik Larsson
Behöver livskriser bli psykiatri?
Publicerat: augusti 29, 2013 Sparat under: Elisabet Alphonce, livskriser, Samtalsakut 1 kommentar
Antalet människor som söker psykiatrisk vård ökar. Kanske beror det på att folk mår sämre i dagens samhälle eller på en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa som gör att fler vågar söka hjälp. Beror ökningen på detta så är det helt rätt och då bör också psykiatrin få avsevärt mer resurser för att klara att ge en god vård till samtliga sökande.
Men jag funderar över om inte en del av ökningen kan bero på en psykiatrisering av det normala. Jag menar livskriser och beteenden som man förr pratade med en vän eller anhörig om, eller som man vände sig till en präst eller diakon med. Finns det en tendens i dagens samhälle att sjukförklara livshändelser som tillfälligt oroar sinnet? Finns det en andlig tomhet som en aktiv tro skulle kunna fylla?
Jag tycker dessa frågor är viktiga att ställa. Det är inte önskvärt att fler än nödvändigt hamnar inom sjukvården. Att bli patient skapar på sätt och vis en ny identitet, man börjar se sig som sjuk. Inte heller tror jag att mediciner är den bästa boten mot en livskris. Samtal är en mycket bättre hjälp när det gäller en skilsmässa, en uppsägning eller en längtan efter mer mening i livet. Dessa samtal bör gå att få utanför sjukvården, i något ”friskt” sammanhang.
Kanske kommunen kunde samarbeta med kyrkan och skapa en ”samtalsakut” på ett flertal orter i Sverige och se vilken effekt det får? På en samtalsakut kan medmänniskor lyssna till den som är i kris. Inga läkare bedömer diagnos, inga mediciner skrivs ut, inga journaler förs. Bara en möjlighet att få berätta och reflektera kring sin situation tillsammans med en medmänniska som bryr sig.
Hur väl en samtalsakut skulle fungera behöver utvärderas av de människor som tar del av en sådan verksamhet. Det kommer inte att kunna ersätta psykiatrisk vård för verkliga psykiska sjukdomar, men kanske kan det hjälpa människor med livskriser utan att de blir patienter.
Med varma hälsningar,
/Elisabet Alphonce
Torsdagsaktionen
Publicerat: augusti 28, 2013 Sparat under: Diskriminering, Jimmie Trevett, Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Torsdagsaktionen
Nu har RSMH också formellt anslutit sig till Torsdagsaktionen som startades av DHR (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder). Bakgrunden är att i november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte.
Torsdagsaktionen finns på plats utanför Rosenbad inför varje regeringssammanträde, för att påminna regeringen om att tiden går.
Bristande tillgänglighet innebär en stor skada för samhället och den växande del av befolkningen som drabbas. När alla medborgares varierande behov inkluderas i samhällsplaneringen ökar tillgängligheten för alla. RSMH anser att det är självklart att bristande tillgänglighet ska omfattas av Svensk diskrimineringslagstiftning. Från ord till handling! Regeringen måste komma till skott med lagstiftning och sluta att dra frågan om tillgänglighet i långbänk.
Vi syns på torsdagar utanför Rosenbad mellan 8.00 – 9.00.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande
Schizofrenidiagnos efter urinvägsinfektion
Publicerat: augusti 26, 2013 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Diagnos, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Schizofrenidiagnos efter urinvägsinfektion
I mars i år blev jag mer förvirrad än vad jag vanligen är. Jag blev det som en följd av en urinvägsinfektion. Jag blev väldigt rädd och jag var inte ”jag”. Jag visste inte vilken dag det var, vilken månad och så vidare. Det var skrämmande att uppleva. I vanliga fall är det sådant som jag inte har några som helst svårigheter att veta vid min normala affektiva störning och återkomande ångstattacker, kallad psykisk neuros av vården, samt återkommande höst- och vinterdepressioner.
Men de senaste åren har jag kryat på mig psykiskt. Jag klarar bättre att hantera mina dagar. Jag funderar till exempel aldrig på att skada mig själv eller att inte leva längre. Det är väldigt skönt att slippa ha tvångstankar om att behöva och vilja skada sig själv på grund av att livet är outhärdligt och jag inte vet hur jag ska orka leva vidare.
Så här gick det till med urinvägsinfektionen. Den 26 november 2012 opererades min högra höft. Operationen gick bra, men jag fick två sorters stafylokocker i såret och fick ligga inne på Sundsvalls sjukhus från 25 november till 3 januari. Därefter fick jag fick fortsätta att medicinera i hemmet till 25 april 2013 för att få bukt med infektionen. I början av mars fick jag även urinvägsinfektion som jag var för dålig för att själv lägga märket till. Jag blev förvirrad av infektionerna och orkade inte äta och glömde att ta mina mediciner som jag ska. Två vänner kom hem såg hur det var fatt och kallade på ambulans som körde in mig till sjukhuset där låg inne ett dygn. Först kom jag hem utan åtgärd eftersom dibetesproverna var bra vid medicinering. Något urinprov tog man inte alls… Ett par dagar senare kom min vän och hälsade på igen och upptäckte att jag sov. Jag var lika förvirrad fortarande. Jag hade inte ätit, klätt mig eller medicinerat. Min vän skjutsade ner mig till vårdcentralen och jag fick en akut tid hos distriktsläkare som skrev inläggningsintyg för utredning på Sundsvalls sjukhus. På akutmotagnigen konstaterades urinvägsinfektion och jag blev inlagd en vecka och fick ytterligare en antibiotikakur för detta.
Nu var jag inte förvirrad längre men helt slut i kroppen och psyket. Villkoren för att jag skulle få komma hem var fyra besök dagligen från hemtjänsten som skulle värma mat, ta prover och ge medicin. Det behövde jag faktiskt. Det blev dyrt, men vad skulle jag göra??
Men se upp, du med kan bli förvirrad av en urinvägsinfektion. För min del ledde det till att jag för första gången i mitt liv fick diagnosen schizofreni av en distriktsläkare, en sjukdom jag alltså inte har. Jag visste inte man kunde få det som en tillfällig diagnos. På psyket där jag går på behandling sedan 1960-talet är de överens om att schizofreni inte är min riktiga diagnos. Frågan är nu hur jag får bort den?
Var rädda om er där ute.
/Anne Sofie
Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?
Publicerat: augusti 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen 3 kommentarerNu är Ulf Kristersson, regeringens minister för socialförsäkringen, på TV igen. Med sig har han både staplar och grafer i svala blå färger. Någonstans i hans drivna presentation bubblar några obehagliga fakta fram i förgrunden av hans makro-systemanalyser av statistik över sjukfrånvaro och ersättningsuttag ur våra socialförsäkringar. Försäkringskassan larmar om att anslagen inte räcker då sjukfrånvaron ökar igen. Bakom ökningen finns framförallt stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning som bipolär sjukdom och återinsjuknande i depressioner.
Ministerns snabba och handlingskraftiga respons är att med fast röst och blicken rakt i kameran berätta att Försäkringskassan nu ska få ytterligare ett analys- och utredningsuppdrag. Om detta kan man tänka och tycka lite olika. Mer kunskap är ju inte fel. Beslut ska definitivt vara underbyggda av en korrekt bild av verkligheten för att inte göra ont värre.
Men, när RSMH de senaste fem åren kritiserat Alliansens reform av sjukförsäkringssystemet är det huvudsakligen för att man med ofullständiga underlag, i trots mot förutsägbara risker och i brist på kompletterande satsningar på effektiv och strukturerad rehabilitering extremt fort forcerar igenom en samhällsomstöpning i våra gemensamma trygghetssystem som vi inte sett maken till i Sverige på ett halvt århundrade. Nu när systemskiftets barnsjukdomar börjar bli kroniska är det inte bråttom längre?
Låt oss återvända ett ögonblick till läget då behovet, nödvändigheten och riktigheten av en reform konstaterades för ett drygt decennium sedan. Sjukfrånvaron var hög, samhällsekonomin pressad och den demografiska kurvan oroväckande för hur arbetskraftsutbudet skulle stå sig framöver. Men, var detta nu för att lata och arbetsskygga levde högt på socialförsäkringen eller fanns där andra förklaringar?
En kunskapsöversikt över läget då det begav sig från Arbetslivsinstitutet, Den galopperande sjukfrånvaron – Sken, fenomen och väsen (Larsson, Marklund & Westerholm, Arbetslivsinstitutet 2005), ger en bild befriad från politiska skygglappar. Det man fann här var att, bortsett från en betydande ökning av psykiska utmattningsdepressioner, så var diagnospanoramat ungefär som det varit i alla tider. Men, situationen för de rehabiliteringsansvariga hade drastiskt förändrats till det sämre under 1990-talet. Människor fick inte i samma utsträckning som tidigare individualiserade, sammanhållna och fokuserade insatser från det allmänna till stöd för sin rehabilitering då deras arbetsförmåga sviktade på grund av ohälsa. Många av RSMH:s medlemmar kan också vittna om bristerna i rehabilitering under perioden och ett tryck mot förtidspensionering snarare än konkret stöd till återhämtning vid psykisk ohälsa.
Har då Alliansen under dess tid vid makten på allvar intresserat sig för rehabiliteringsfrågan? Detta med socialförsäkringssystemet kommunicerande kärl. Inte på allvar och inte på ett genomtänkt sätt är det intryck man får. När såg man senast en gemensam presskonferens med både Ulf Kristersson och Göran Hägglund där de tillsammans fick beskriva analysen, planen och visionen för ett samhälle där man vågar bli sjuk, har råd att bli frisk och får tillgång till ett arbete man orkar med?
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.