Lever du med ditt eget bästa framför ögonen?

Anne-SofieJag har den uppfattningen att vi kvinnor med dålig självkänsla, dålig självrespekt och med psykisk ohälsa väldigt ofta har förhållande som sliter på oss – psykiskt mer än vad sjukdomen i sig själv gör.

Mannen ifråga är hur snäll, sympatisk och hur trevlig som helst – i umgänge med andra människor. Men i relationen vill han rå om kvinnan så mycket att hon ska säga upp bekantskapen med allt och alla. Han vill rå om henne helt själv – och styra över henne helt. Hennes kropp, åsikter och val av bekanta. Vänner som betyder något och kan tänkas ha andra åsikter och insikter än honom ska hon inte få ha, för då är hon otrogen. Jag har bekanta som inte har fått jobba. Själv skulle jag inte umgås med mina barn, syskon, mina föräldrar, fastrar och fostermor.

Jag har lärt mig att välja män som är fysiskt starka, så de kan skydda mig mot andra som är dominerade. De männen har i princip alltid valt att låsa in mig i hemmet för att få sitt kontrollbehov tillfredställt. Det har delvis varit tryggt. Jag vill ju inte ha våld och hot från andra. Jag vet att det finns människor som blir slagna varje dag eller varje vecka i nära relationer. Själv har jag bara blivit slagen som vuxen en gång. Men det hindrar inte att jag var rädd för mannen, för jag hade sett min pappa slå. Jag lärde mig alltså som barn att det är kärlek när mannen slår sin kvinna och att han har rätt till det. Det är synd om mannen som måste slå sin kvinna för att hon är olydig. De är ju snälla arbetare som försörjer familjen helt själva. Dessutom är du otacksam och dum i huvudet som vill jobba själv utanför hemmet. Barnen lär sig också tidigt att förakta sin värdelösa mamma, som är psykiskt sjuk och kostar pengar i onödan för vård och inte tar sig i kragen och är tacksam.

Självhatet och självföraktet har styrt mig i livet. Jag har skadat mig själv genom att äta fel och välja fel relationer. Men jag håller på och bryter detta numera. Jag försöker gilla mig själv – inte skada mig själv. Jag tänker och bestämmer åt mig själv vad jag ska göra, känna, tycka och hur jag ska vara i mig själv känslomässigt. Jag vill utvecklas som människa. Jag tycker att jag har rätt till det nu när jag är ålderspensionär – äntligen.

Det är många kvinnor som lever förtryckta i Sverige. Som väljer att göra detta på grund av psykisk ohälsa – precis som jag. Men jag väljer att öppna käften, trots att det är skamligt och osolidariskt mot de närmaste.

Har du rätt som kvinna att tänka själv? Att bestämma över din kropp? Att försörja dig själv och hantera din egna låga inkomst, helt efter egen vilja och åsikt?

Hur väljer du i ditt liv? Hur orkar du i ditt liv? Lever du för ditt eget bästa framför ögonen? Hur du än gör är valet ditt liksom ansvaret.

Då, nu och framöver; var rädd om dig i den inte alltför snälla verkligheten. Du är värd att må så bra som möjligt. Om inte annat för att du är en medmänniska.

/ Anne-Sofie

 

 

 

 


Lyhörd dialog om media och funktionsnedsättningar

bildFör sjunde året i rad anordnades ett möte mellan organisationer för personer med funktionsnedsättningar och Public Service-företagen SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion. RSMH var där och jag känner mig överlag nöjd.

De viktigaste frågorna var hur större mångfald skulle komma in i media och hur media skulle göra för att sluta spä på fördomarna kring personer med funktionsnedsättningar.

Ett sätt, som togs upp under seminariet, var att intervjua funktionsnedsatta, inte bara i rollen som just funktionsnedsatta, utan som vilka människor som helst. Om till exempel en journalist frågar flera personer om vad de ska göra på julafton, så kan en funktionsnedsatt också få frågan, inte på grund av hans fysiska eller psykiska tillstånd, utan som medborgare. Just detta synsätt visade sig ha fått effekt efter förra årets möte. Utbildningsradion hade i en temaserie om föräldraskap valt att ha med en förälder med funktionsnedsättning, inte i rollen som funktionsnedsatt utan som förälder.

Det diskuterades även att funktionsnedsatta bör involveras mer när programmen blir till, just för att de kan tillföra alternativa perspektiv och nya idéer. Till exempel bad journalisterna bakom programmet Ligga med P3 om konkreta idéer som går att skicka in via deras Facebook-sida.

I både seminariet och under de olika workshopparna fanns det dock många som haltade på orden när de ville beskriva funktionsnedsatta. I stället för att säga just funktionsnedsatt som är den korrekta beskrivningen av personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar, var det flera som använde begreppet ’personer med funktionshinder’. Men funktionshindren är ju de som finns ute i samhället. Det är de hinder som går att ta bort, så att folk med funktionsnedsättningar har bättre möjlighet att röra sig och agera i livet.

Men bortsett från begreppsförvirringen – som även representanter från handikappförbunden i vissa fall råkade snubbla på – var det en bra dialog med Public Service-företagen. De visade en lyhördhet och tydliga ambitioner för att utvecklas.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Barnet och badvattnet

Hannes 4I dagarna har journalisten Dan Josefssons dokumentär om den kombinerade psykoterapin och polisutredningen av den påstådda seriemördaren Thomas Quick sänts i SVT, med efterföljande debatt mellan Göran Lambertz, å ena sidan, och Josefsson och Leif G W Persson å den andra. Ord står mot ord, och ståndpunkterna är starkt polariserade. Av allt att döma har grova, rättsliga missgrepp skett, understödda av en psykologisk teoribildning med svagt vetenskapligt stöd. En av grundbultarna i denna teoribildning är att traumatiska upplevelser kan undanträngas från medvetandet, som en psykologisk överlevnadsreaktion, och att de kan återhämtas till medvetandet med olika metoder, exempelvis psykoterapi, besök på den geografiska plats där upplevelserna inträffade och så vidare. I modern teoribildning förkastas ofta denna tanke – och mer därtill. Den amerikanska psykologen Elisabeth Loftus anser sig i ett känt experiment ha belagt, att falska minnen kan inplanteras i människor via exempelvis ledande frågor i psykoterapi.

Det förefaller i och för sig helt rimligt, att starkt traumatiska upplevelser snarare är svåra att göra sig fri från, än möjliga att förtränga. I synnerhet som den då dominerande terapeuten vid Säters sjukhus, där Thomas Quick behandlades – Margit Norell – ansåg sig kunna återkalla minnen från så tidigt som ettårsåldern. Samtidigt blir det orimligt att påstå att bortträngning av minnen över huvud taget inte är möjligt, eftersom det faktiskt skulle innebära att glömska inte finns. En nyligen genomförd tysk-amerikansk studie har också visat, att vårt minne ”taggas” vid den geografiska plats där vi har upplevt något, vilket alltså innebär att minnen återkallas när vi återkommer till den platsen. Ett forskningsresultat som i någon mån står i strid med det nutida förkastandet av bortträngda minnen.

Våra världsåskådningar tenderar ofta att svänga mellan ytterlighetslägen. Risken med den uppdagade skandalen kring Thomas Quick och hans behandling är att vi kastar ut barnet med badvattnet och hamnar i föreställningen, att glömska och förnekelse av obehagliga upplevelser över huvud taget inte finns, att människor som utsatts för övergrepp enbart har fått minnen ”inplanterade” och att samtliga dömda för övergrepp egentligen är oskyldiga. Det vore ett lika stort rättshaveri, som behandlingen av och justitiemordet på Thomas Quick uppenbarligen är.

/Hannes Qvarfordt


Vem är du som läser min journal?

Jimmieblogg2När man söker och i förekommande fall får vård förs en patientjournal. All personal som man kommer i kontakt med som är legitimerade inom hälso- och sjukvården måste skriva ner sina bedömningar, åtgärder och liknande i journalen. Även en del yrkesgrupper som inte är legitimerade ska föra journal, till exempel kuratorer.

Det främsta syftet med patientjournalen är att man genom dokumentationen i journalen ska få en bra och säker vård. Den blir en informationskälla som följer med i den behandling man får. I journalen ska till exempel röntgen-, laboratoriesvar och foton ingå om det finns sådana.

Idag förs de flesta patientjournaler digitalt och är tekniskt möjliga att läsa på helt andra platser än där den i journalen dokumenterade vården gavs. Men, givetvis finns där lagar och regler som sätter gränser för vem som ska få läsa din journal. Formellt är det patientdatalagen som reglerar allt som rör hur patientjournalen skapas och används. Inte minst sätter den ramar för hur personuppgifter och själva journalhandlingarna ska föras och skyddas. En av de viktigaste grundprinciperna är att det är vårdenheten, till exempel en vårdcentral eller en privatmottagning, som förvarar journalen.

Det som står i patientjournalen skyddas av sekretess, det vill säga alla uppgifter skyddas mot att obehöriga får tillgång till den och kan sprida innehållet. Det är bara den hälso- och sjukvårdspersonal man blir vårdad av som har rätt att läsa journalen. Det är till exempel inte tillåtet för vårdpersonal att läsa en journal bara för att man råkar känna en patient.

Elektroniska journaler sparas inte på nätet, utan i lokala journalsystem. Men, Uppsala läns landsting har som första landsting gjort patientjournaler tillgängliga över nätet för patienten själv. Flera av våra landsting vill följa efter även om inte alla säkerhetsrisker ännu till fullo utretts.

Ytterst är det ju nu som förr vårdgivaren som ansvarar för journalen. Men, sammanhållen journalföring innebär att vårdgivare delar med sig av journaluppgifter till varandra oavsett var man har sökt vård. Det kan innebära att om man får vård på ett nytt ställe så kan vårdpersonalen där se till exempel uppgifter om tidigare provresultat, mediciner och behandlingar. Förutsättningen är att både den vårdgivare som lämnar journaluppgifter och den som tar emot dem är anslutna till sammanhållen journalföring.

Den läkare, eller annan vårdpersonal, som man får vård av ska informera om vad den sammanhållna journalföringen innebär och att man har rätt att motsätta sig att uppgifter om en själv görs tillgängliga för andra vårdgivare. Om vårdgivaren vill hämta journaluppgifter från en annan vårdgivare ska man som patient tillfrågas om man godkänner det.

Den som vill ha sina journaluppgifter spärrade ska i första hand begära det hos den läkare som man blir behandlad av. I andra hand ska man vända sig till verksamhetschefen för den vårdenhet där man har sin vårdkontakt. Många landsting/regioner har också en särskild person som man kan vända sig till om man vill ta reda på hur man spärrar sina journaluppgifter. Den kontakten ska man kunna få genom att vända sig centralt till landstinget/regionen eller via personalen där man får sin vård.

Skälet till att man spärrar journaluppgifter ska man aldrig behöva ange. Det är en personlig fråga. Ett syfte kan dock vara att man upplever att man i nutid får ett bättre bemötande och mer fokuserad vård. En vård med avstamp i aktuella behov så att exempelvis inte dyrbar läkartid förspills på de 15 minuters akut-tid som går att boka på den lokala vårdcentralen. Man slipper på gott och ont bli ”avläst” utifrån gamla journalanteckningar och kan vid vårdkontakten faktiskt hinna bli undersökt. Finns det relevanta frågor i dagens situation som bäst besvaras genom tillgång till spärrade uppgifter kan man ju som patient häva spärren och hänvisa till dem.

Är du i akut fara och inte kontaktbar brukar vården rutinmässigt, med lagens goda minne, nonchalera eventuella spärrar. Om det kan man ha synpunkter, men så är rättsläget av idag.

Varje gång någon i vården läser i en elektronisk journal registreras det. Då går det att spåra via en så kallad logg vem som har läst journalen, var den personen arbetar och när det skedde. Landstinget eller den privata vårdgivaren ska genom stickprover kontrollera att ingen obehörig tittar i journalen.

Som patient har man rätt att få veta vem som läst ens journal och kan begära ut kopia av sin journals logg. Min uppmaning är att regelbundet göra detta och finns där någon man inte känner igen eller kommer ihåg bör man fråga vårdgivaren av vilken anledning personen ifråga dyker upp i loggen. Har de inte aktivt deltagit i ens vård borde de ju inte finnas listade där.

Utöver nödvändig information för att kunna ge och dokumentera god vård samlas mycket skräp i patientjournaler; utan relevans ens då de lades in och än mindre för nya vårdgivare i nya vårdsituationer. Med relevans menar jag här att de på någon rationell grund behövs för att kunna ge god vård. Behöver doktorn skriva av sig efter ett personligen frustrerande möte med en patient, där inget i personkemin fungerade, är det sällan i journalen sådant gör nytta.

Journaler ska i teorin kunna gallras vid behov och inaktuell eller missvisande information tas bort. Med det närmast oändliga lagringsutrymme modern IT-teknik erbjuder att spara information eftersätts ofta sådan gallring. Orkar man kan det därför vara värt att gå igenom sin journal och påpeka om något faktiskt skulle kunna gallras bort. Detta inte minst med syftet att journalen ska vara användbar för de i vården som söker hjälpa en här och nu likväl som framöver.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande/ RSMH


Nya kränkningar i ursäktens spår

olle storDen 21 november 2011 var jag inbjuden som en av de utsatta, till en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus för människor som vanvårdats i samhällsvården av barn och unga. Riksdagens talman, som representerade samhället, bad oss kollektivt om ursäkt. Varnvården är en skam för Sverige, hette det då.

Ceremonin var första steget i den process till upprättelse som skulle följas av ursäkt och ekonomisk ersättning till den enskilde. Den 1 januari 2013 bildades ersättningsnämnden. Samtidigt trädde en särskild lag i kraft. Lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. För att övergreppen eller försummelserna ska kunna ge rätt till ersättning ska de:
– ha skett någon gång under perioden I januari 1920 till och med 31 december 1980,
– ha skett i samband med vården när personen varit omhändertagen för samhällsvård,
– vara av allvarlig art.

Av 921 fall som ersättningsnämnden fattat beslut om har endast 531 fått ersättning beviljad och hela 390 har fått avslag. När man tar del av dessa siffror ska man också vara medveten om att de som utsatts efter 1980 inte ens har möjlighet att ansöka. Det har inte heller de finska krigsbarnen eller de som lämnats av sina föräldrar att tas om hand, så kallade privatplacerade. Det är en skam att det blev så här och det är regeringen som bär ansvaret.

Ett stort antal forskare har i en skrivelse till Maria Larsson pekat på det orimliga att 43% av de som söker statlig ersättning får avslag av ersättningsnämnden. På till exempel Irland hade man i slutet på december 2012 handlagt 15 397 ansökningar. 7% hade fått avslag eller dragit tillbaka sin ansökan. En kartläggning av de norska kommunala oppreisningsärendena år 2009 visade att 22% inte fick ersättning. Journalisten Linnea Nilsson har i ETC Malmö skrivit flera artiklar där hon visar att barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäckter inte får ersättning. En flicka hade till exempel tvingadats till samlag 5-6 gånger av en inneboende i fosterhemmet. Hon får ingen ersättning eftersom det inte går att visa att fosterföräldrarna kände till övergreppen.

Man kan fundera mycket på vad vanvård är och vad det leder till för den enskilde. I mitt fall är min missade skolgång värre än stryk jag fått. Den skolgång som jag missat på grund av mina bristande hemförhållanden har påverkat hela mitt liv och kraftigt begränsat mina möjligheter på arbetsmarknaden. En medlem jag pratade med sa att värre än slagen är att aldrig ha haft en trygg famn att krypa upp i när det har behövts.

För att hindra att vanvården upprepas behövs nya lagar, regler och bestämmelser, tillsyn och skydd, och att reglerna verkligen följs. Det barnperspektiv som det talas om i Regeringens proposition saknas i praktiken. Nya lagar och regler har kommit, men fler behövs. När man ser resultaten av Ersättningsnämndes beslut följer nya svek och kränkningar i ursäktens spår. Gör om! Gör rätt! Glöm inte barnperspektivet igen.
/Olle Hammarberg


Olle Hammarberg

olle storHej, jag heter Olle Hammarberg och sitter i RSMH:s förbundsstyrelse. Jag har varit medlem i RSMH på Gotland bortåt 30 år. Jag har bland annat skrivit några böcker om min trassliga uppväxt till exempel: ”En liten parvel påväg mot helvetet”. I övrigt tycker jag om att vandra i naturen och finna glädje.


Den ouppfostrade psykiatrikern

Hannes 4En känd överläkare i psykiatri är i full färd med att vrida den demokratiska, svenska samhällssynen i en obehagligt svaghetsföraktande riktning i kraft av sin ställning och mediekåthet. Jag talar om mannen som personligen ville ge konstnären Anna Odell en spruta Haldol, ”så kan hon se hur kul hon tycker att det är”, efter hennes simulerade psykos och tvångsintagning 2009 – alltså David Eberhard.

Eberhards ståndpunkter kan kort och givetvis förenklat sammanfattas så här:

1. Vi är trygghetsnarkomaner och lever i en överbeskyddande stat. Resultat: Vi lär oss inte att hantera livets normala törnar och realiteter (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

2. Vi förstår inte hur bra vi har det och blir därför kränkta av minsta oförrätt och ifrågasättande (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

3. Barn tål mycket mer än vi tror men vi uppfostrar dem inte längre. Vi ”curlar” dem och låter dem ta över makten i familjen. Som barn får vi därför för höga förväntningar på livet och kan då inte hantera motgångar och besvikelser när vi blir äldre (vilket får oss att söka psykiatrisk vård utan anledning).

Ännu mer koncentrerat kan man alltså säga, att Eberhard anser att vi mår alltmer psykiskt illa, därför att vi har det för bra, är för trygga och har för stora förväntningar på livet. Låter resonemanget rimligt? Nej, naturligtvis inte, och orsaken är – vågar jag påstå – att Eberhard spänner vagnen för hästen. Eller annorlunda uttryckt: han gör symptom till orsaker och tvärtom.

1. Är vi trygghetsnarkomaner – och en del tyder faktiskt på det! – så beror det inte på att vi är för trygga, utan på att vi i grunden känner oss otrygga, dvs. raka motsatsen till Eberhards slutsats. Till skillnad från vad Eberhard anser, menar jag att dagens samhälle ställer oerhörda krav på vad den enskilda individen skall orka med och klara av. I livets alla avseenden befinner vi oss på marknader, där vi måste tävla och slåss för att finna oss en plats. Det sker dessutom i ett allt snabbare tempo, med krav och överstimulans från allt fler håll och i ett alltmer splittrat socialt sammanhang. Vi står existentiellt och emotionellt alltmer ensamma i vår kamp, vilket får förödande konsekvenser för den psykiska hälsan.

2. De flesta har det materiellt mycket bra i Sverige och västvärlden, men våra behov är inte enbart materiella. Om mitt resonemang under punkt 1 stämmer, blir vi inte alls så bekräftade och emotionellt tillgodosedda, som Eberhard hävdar, och känslan av att bli kränkta bottnar då i en grundläggande brist på identitet, självkänsla och personlig mognad, inte i okunskap om ”hur bra vi har det”.

3. Besvikelse och desillusionering kan uppstå hos en tonåring av för höga förväntningar. Kanske t.o.m. en mindre utvecklingskris. Psykisk ohälsa har däremot betydligt djupare rötter och uppstår knappast av sådana skäl i den åldern. Eberhard påstår att ett barn inte påverkas särskilt mycket av sina föräldrar, utan mer av sin jämnåriga omgivning. Till att börja med motsäger han därmed sig själv, eftersom han ju anser att en ”curlande” uppfostran skapar barn som inte kan hantera den verklighet de senare i livet möter! För det andra innebär hans påstående, att en tonåring formas mer av omgivningen, än ett oerfaret småbarn, som är skyddslöst beroende av sina föräldrar och osorterat suger i sig allt i sin omvärld. Naturligtvis ett fullständigt ohållbart resonemang, som dessutom inte alls har det vetenskapliga stöd han hävdar.

Eberhard brukar ge som exempel, att ungdomar nu ofta söker psykiatrisk vård för att deras pojk- eller flickvänner har gjort slut och att det tyder på för höga förväntningar och för överbeskyddad uppväxt. Trots sin profession som psykiatriker – som borde ha gett honom bättre insikter – bortser han därmed från att sådana händelser kan vara utlösande faktorer för en tidigare grundlagd emotionell bräcklighet och att ungdomarnas vårdsökande därför kan vara fullt rimligt och motiverat. I dagens socialt splittrade samhälle har ungdomar dessutom ofta sämre möjligheter än förr, att söka stöd i nära och förtroendefulla relationer till vuxna.

Jag instämmer gärna med David Eberhard i att barn behöver föräldrar och andra vuxna, som vågar och klarar att ta sitt vuxenansvar i relation till barnen. Man skall inte vara jämbördig ”kompis” med sina barn, utan ansvarstagande förälder. Däremot hoppar Eberhard i fullständigt galen tunna, när han förfäktar att den ökande psykiska ohälsan beror på ett för skyddat liv, i ett samhälle där vi har det för bra. Den ökande ohälsan begränsar sig inte till Sverige. Mönstret ser likadant ut i hela västvärlden och den övriga industrialiserade världen och har inte sin grund i för stor trygghet, utan i en ny och förödande form av stress, som människan aldrig tidigare har varit utsatt för.

De barn som får allt de pekar på är heller inte de som mår sämst i dagens samhälle. De värst drabbade barnen kommer från socioekonomiskt utsatta miljöer, där ”curlingen” knappast är något utbrett fenomen. Eberhards resonemang leder oundvikligen till cynism och svaghetsföraktande tänkesätt, där boten mot dagens problem blir en återgång till tidigare seklers hierarkier, tuffare behandling av barn och ökade orättvisor. Han ser vad som händer i samhället, men drar helt felaktiga slutsatser.
/Hannes Qvarfordt


Jubileumsdagen 25 november…

kaisvvVarje år har jag ett speciellt viktigt datum att hålla reda på, nämligen den 25 november! Datumet ska stå för min sista inläggning på avdelningen, sedan 1993, då jag studerade i Uppsala. Och tiden går, så nu i år blir det 20-års jubileum, vilket i sig har sparat en massa resurser för landstinget och en hel del lidande, för min del.

Jag bestämde mig för 20 år sedan, i Uppsala, att ”nu gäller det att ta det vackert” – bara genom att ta ett år i taget…alltså prioritet nummer ett, att INTE bli inlagd igen! Oavsett vad som händer omkring mig, inom mig, så får jag inte bli sjuk igen – och jag har hållit det, hittills.

Eller som min läkare sa till mig: ju längre du klarar dig från återfall, så ökar också chansen att det fortsätter så! Varje år när jag köpt mig en ny kalender brukar jag direkt bläddra fram till 25 november, bara för att sätta min markering där – och bara känna Känslan! Jag tror att Tankens kraft är en underskattad faktor, när det gäller Återhämtning.

Tack för ordet och lycka till, därute.

/Khai Chau


Rädda Nationella Hjälplinjen

JimmiebloggHelgen har jag ägnat åt att diskutera psykisk hälsa ur många olika synvinklar med representanter för RSMH från hela landet som samlats på Hagaberg folkhögskola. Vi har också diskuterat hur RSMH ska utvecklas i framtiden. Men här tänker jag citera det uttalande som förbundsrådet antagit med anledning att Nationella Hjälplinjen återigen är hotad.

”Samtidigt som det rapporteras om att den psykiska ohälsan ökar håller den Nationella Hjälplinjen på att läggas ned i tysthet. Den Nationella Hjälplinjen är en kostnadsfri telefonjour som sedan mer än tio år erbjudit professionell hjälp till människor i psykisk kris eller i en svår livssituation. De som svarar är socionomer, psykologer och psykiatrisjuk­sköterskor med erfarenhet av att stödja människor i kris. Den Nationella Hjälplinjen är idag en del av 1177.vårdguiden.

Initiativet till hjälplinjen kom från brukar- och närståendeföreningar som erfarit hur illa det kan gå i akut psykisk kris om inte någon möter upp och är tillgänglig.

Finansieringen löstes initialt med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden och senare genom statsbidrag.

Men, under många år har denna viktiga verksamhet kämpat med för lite resurser i förhållande till konkreta behov från människor i kris. Antalet inkomna samtal under 2013 är cirka 150 om dagen, men de som bemannar hjälplinjen har bara hunnit med att besvara en dryg fjärdedel.

Att forcera de samtal man faktiskt har möjlighet att föra är, något förutsägbart, kvalitetsmässigt svårt. Verksamhetens kapacitetstak har man nått för länge, länge sedan och behovet är inte bara stort utan även växande. Många liv har räddats under årens lopp. I dag är kostnaden för att driva hjälplinjen 7,5 miljoner kronor per år – men dess framtida finansiering är mycket oviss.

Socialdepartementet under Maria Larsson (KD) verkar inte berett att gå in med vare sig grundfinansiering eller mer pengar för nästa år utan hänvisar till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Men, nu håller tiden på att rinna ut för denna för många akut livsviktiga verksamhet. Om 40 dagar är pengarna slut.

Vi vädjar därför till Maria Larsson och regeringen om att komma in i matchen nu och bidra till en både snabb och långsiktigt hållbar lösning. Oavsett vem som tar notan ger verksamheten en kvalitet tillgänglig över hela landet för människor i akut psykisk kris som det svenska samhället behöver vidmakthålla.

Nationella hjälplinjen behövs, många människor i kris behöver den. Den räddar liv så låt oss hjälpas åt att rädda livräddaren. Låt detta kosta pengar och inte liv.”

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande/RSMH

Här kan du läsa om Nationella hjälplinjens historia:

Klicka för att komma åt Nationella-hjalplinjen.pdf


Teaterpremiär

Jimmieblogg2Igår var jag på uruppsättningen av teaterpjäsen: ”Rise to the sugarsticky sky” som spelas på Dramalabbet i Stockholm. Den är skriven av Alice Hymna. Pjäsen som spelas till den 15 december handlar om en tjej som går in i en psykos och vad som då händer i relation till vänner och övrig omgivning. Den skildrar också ett komplicerat möte med vården. Pjäsen speglar det kaos som det kan innebära för en människa att gå in i en psykos. Den unga ensemblen spelar pjäsen kärnfullt och med energi. Jag hade en mycket trevlig och intressant kväll.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande/ RSMH