Steg för steg

anna iAtt tillvaron allt som oftast går upp och ner har vi nog alla fått känna på. Det ingår liksom i livskonceptet. För en del blir topparna lite högre och dipparna lite djupare.

Under en tid har det varit ganska mycket ner för min del och nu gäller det att bit för bit komma tillbaks till en meningsfull tillvaro.

Det är konstigt att när saker och ting blir värre så känns det i hela mig. När det däremot går åt rätt håll då märks det knappast alls.

När min samtalskontakt frågar mig om jag mår bättre har jag inget svar. Kanske det är möjligt att det verkligen är bättre. Efter en stund kommer jag på en bra grej som nyligen hände på apoteket. Det uppstod ett missförstånd angående förskrivningen av ett läkemedel. Flera av apotekspersonalen var inblandade och det tog en väldig tid. Den långa väntetiden blev mer än jag klarade. Stressen ökade, jag började trampa och kände att snart brister det. En halv sekund från värsta paniken sade jag till farmaceuten: ”Jag vill inte vara otrevlig men jag har riktigt svårt att vänta. Jag går omkring här en stund så kan du väl säga till när du är färdig ”. Vi gjorde så. När jag kom ut från apoteket var jag blöt av svett och pulsen hög. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte var ett misslyckande utan att jag i stället klarat av en jobbig situation på ett bra sätt.

För att påminna mig själv om att det blir bättre tar jag mig ibland en funderare på vad jag lyckats med sista tiden som inte alls fungerat tidigare. Framstegen kan vara små men mer än en gång har jag blivit positivt överraskad. Visst blir det bakslag ibland, det är ju inte precis enkelt att få huvudet ovanför vattenytan igen. Ibland är det två steg fram och ett tillbaks men det går.

Det här med att promenera omkring bland mycket människor kan vara en pina. Jag bor mitt i Piteå så det går inte att undvika. För att klara det så lyssnar jag på musik i hörlurar (hur högt som helst) och tittar ner. Då kan jag gå omkring i min egen glasbubbla nästan helt avskärmad från omgivningen.

Så här kan jag ju inte hålla på, så för att komma någon vart började jag med att snabbt titta upp då och då. Därefter förlängde jag stunderna med några sekunder. I dag bestämde jag mig för att titta upp vart tionde steg, hålla ut i tre steg osv. Jag kom hem, kastade mig på sängen trött, slut och ganska nöjd.

Förra veckan tog jag fram symaskinen och snart, mycket snart kommer jag nog att använda den.

Tittade nyss på min loppis-stol som jag köpte före dippen och då tänkt måla rosa. Stod och funderade på om jag kanske skulle gå och köpa färg.

Jag är ju lyckligt lottad som har ett par änglavänner jag helt kravlöst träffar ibland, men det är ändå så mycket jag avstår ifrån för att jag inte klarar av att träffa andra människor. Nu börjar det vara dags att bryta min självvalda isolering, så i kväll ska jag hälsa på en person jag inte träffat sedan jag kraschade.

Så småningom är det dags att träffa ett kompisgäng men dit har jag inte riktigt kommit än.

Steg för steg tillbaks till livet.

Kan man verkligen veta hur det känns att må bra om man aldrig kravlat omkring på botten där jag tillbringat sommaren. Det är förresten inte så märkvärdigt med sommar. För ljust för att se stjärnor, inget norrsken, bara en massa mygg. Ska man göra en djupdykning kan man lika gärna göra den då.

Den här resan har jag gjort tidigare och förmodligen får jag göra den igen.

Det är så skönt att vara på väg tillbaka. Tillbaka till ett liv som en hyfsat fungerande mamma, farmor, dagmatte och vän.

Kanske går det att lära sig leva i nuet. Tänk att slippa oroa sig för vad framtiden för med sig, till exempel eventuella framtida dippar. Det är ju mycket annat omöjligt som ändå visat sig vara genomförbart så varför inte. Men jag kanske ska satsa på gågatan först innan jag ger mig i kast med de riktigt stora utmaningarna.

I mitt arbete har jag ofta varit nära människor med svår oro och ångest. Att få följa en medmänniska en bit på vägen är en förmån, men varför kan jag då inte hjälpa mig själv?

Eller kan jag det … jag fixade ju apoteket och gågatan i Piteå är snart besegrad. Om ett par veckor kanske jag sitter på min nymålade knallrosa stol och syr så det ryker.

Det är klart att jag kan hjälpa mig själv. Jag gör det varje dag.

Vi är många som kämpar på så här. Det vissa utan betänkligheter klarar, kan för andra innebära att man måste föra ett flerfrontskrig med sig själv.

Vi ska sträcka på våra ryggar och höja blicken för vi är alla hjältar.

/Anna Isaksson


Utan pengar kommer man inte långt

khai-bild-bloggJag fick förmånen att närvara på nationell konferens i Ronneby, där bland annat Alain Topor redovisade om sitt pengar-projekt. Detta var, för mig, konferensens höjdpunkt.  Mycket spännande och intressant att få ta del av alla resultat, som man kommit fram till. Pengar, är ju något så väldigt fundamentalt i dagens samhälle, men det verkar också som om en del myndigheter bara blundar för det. Varför kan inte vi med psykiska besvär också få egna pengar att leva med? Oavsett, var de kommer ifrån! Utan pengar, kommer man inte särskilt långt idag! Tvärtom –  man stagnerar och slutar leva…

Annars var det olika udda och spännande kulturella inslag, i form av levande teater och musik, som många verkade uppskatta. På eftermiddagen kunde man välja mellan olika seminarier, varav ett blev inställt,  som skulle handla om Minuskontot, av Hjärnkoll. Även lokaltidningen hade en halvsida idag, om vad som skulle komma. Sedan var jag tvungen att avvika för att hinna med tåget hem.

Tack alla inblandade för en lyckad konferens
/Khai Chau


Glädjande med ny strategi för psykiatrin

Jimmieblogg2Under de senaste åren har vi sett en minskning av resurserna till psykiatrin. Sjuttio procent av slutenvårdsplatserna har försvunnit under de 20 åren och enligt Socialstyrelsens Lägesrapport för 2014 har kostnadsutvecklingen minskat med en procent under åren 2008-2012, trots allt prat om satsningar.

Därför är det väldigt glädjande att sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) gick ut i media i dag och sa att de ska ta fram en ny strategi mot den ökade psykiska ohälsan, något som ligger i linje med vad myndigheten Vårdanalys kom fram till efter att ha tittat på alliansregeringens PRIO-projekt (se sid 12).

Bland annat säger Gabriel Wikström att mer resurser ska gå till tidiga insatser, såsom vårdcentraler och familjeneheter vid socialtjänsten, samt att de ska satsa 100 miljoner extra till skolhälsovården. Dessutom ska antalet slutenvårdsplatser i psykiatrin ses över.

Det är mycket välkommet och frågor som vi inom RSMH drivit i flera år. Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga och att främja tidiga insatser innan problemen växer sig större är alldeles utmärkt.

Att dessutom titta på det minskande antalet slutenvårdsplatser är också ett plus.

Vi vill gärna vara med i utformningen av denna satsning!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Hagaberg igen

khai-bild-bloggja, tiden går så fort! Och sommaren är också avklarad för i år. Återstår nu, att vi samlas och träffas på Hagabergs folkhögskola, Södertälje, för ett Förbundsråd. Speciellt för denna gång, är att jag fått ta del av special-uppdraget att lotsa folk, till och från mötesplatsen.

Och just idag, fick också SJ ett omfattande signalfel i Flemingsberg, vilket skapade totalt kaos för alla resenärer.

Men, med hjälp av mobiltelefoni, kunde vi styra upp det hela ganska bra ändå.

Det känns hedersamt och lika spännande att få ro uppdraget i land, även om i skrivande stund, så har det bara gått halvvägs.

Vad gäller själva förbundsrådet så känns det lika bekant som alltid, förutom att vår Birgitta har gått i pension, efter lång och trogen tjänst.

Gamla och nya ansikten, mycket sittande och intagande av information, diskussioner med mera.

I tre dagar ska vi vara här, vilket brukar passera ganska fort, men efter nästa år, om kongressen beslutar det, så blir det bara ett förbundsråd per år, istället för två.

Jag vill också passa på och framföra Birgittas hälsning till alla!

Och så får vi se fram emot att också få lyssna till våra inbjudna Dag-gäster!

 

Trevlig höst & väl mött

/Khai Chau

 


Inte sjukskriven = Frisk? Svar: Nej!

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)
Det har blivit svårare att bli sjukskriven på grund av psykisk ohälsa sedan alliansregeringen införde de hårdare reglerna 2007. Det visade en ny rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, som presenterades i går. Jämfört med 2007 är det idag 16 procent färre med psykiska diagnoser som sjukskrivs eller får aktivitetsersättning.

Det är något som vi på RSMH inte är förvånade över. Sedan reglerna infördes har vi mött många personer som nekats sjukskrivning trots att de inte mår bra. Personer som i stället tvingas de leva på försörjningsstöd, anhöriga eller besparingar. I många fall är det oklart hur de överlever.

Vad som är intressant är också att det inte bara handlar om att reglerna blivit hårdare, utan även om att Försäkringskassan tolkar regelverket strängare än vad lagstiftningen kräver.

Hur kan vi påstå detta? Jo, genom att titta på äldre rapporter från Inspektionen för Socialförsäkringen. I exempelvis När sjukpenning nekas (2013:1) hade ISF gjort ett stickprov med ett urval på 600 individer. Det visade sig att en av tio som överklagade negativa beslut från Försäkringskassan om sjukpenning fick rätt när det omprövades av annan handläggare. Tio procent låter kanske lite, men då gäller det att komma ihåg att många med psykisk ohälsa inte orkar kräva en omprövning eller genomgå en sådan process.

Dessutom tycks det som om Försäkringskassan även då var för hård när de omprövade besluten. För när Inspektionen för Socialförsäkringen tittade på underlagen för alla de 600 individerna såg de att Försäkringskassan hade varit hårdare än vad regelverket kräver. Enligt ISF borde minst en tredjedel av de som nekats sjukpenning/sjukersättning via omprövning faktiskt ha fått bli sjukskrivna, inte en tiondel. De anser att minst 25 procent fler borde haft rätt till sjukskrivning.

Som en förklaring till varför Försäkringskassan nekat så många som egentligen hade rätt till sjukpenning, menar Inspektionen för Socialförsäkringen att de själva inte hade jobbat under samma tidspress som Försäkringskassans handläggare. ISF mäter inte heller effektivitet genom minsta antal ändrade beslut, såsom Försäkringskassan gör, utan hade utgått från lag och myndighetsinstruktion vid granskningen och bedömt ärendena vart och ett för sig på individuella meriter.

Vad som anses vara kvalitet hos Försäkringskassan är därmed intressant även utanför myndigheten. Enligt deras interna riktlinjer har handläggningen av ett ärende högre kvalitet om det inte ändras. Det finns alltså inbyggt i systemet att Försäkringskassan är motvilliga att objektivt ompröva beslut, eftersom ett annat utfall skulle tyda på att handläggaren hade gjort ett sämre jobb.

Något annat som talar för att Försäkringskassan är för hårda i sin bedömning av vilka som ska sjukskrivas eller inte är domslut, något som också granskas av ISF i rapporten Socialförsäkringsmål i förvaltningsdomstolarna (Rapport 2014:18). Den som inte får rätt mot Försäkringskassan, har ju möjlighet att överklaga till förvaltningsrätt och därefter eventuellt till kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.

Försäkringskassan antyder i sin publika information att domstolen endast ändrar beslut i fall ny information kommit upp, som ger mer tyngd åt en sjukskrivning. Men i ISF:s granskning framkom att den vanligaste orsaken till att beslut ändrats av domstol var att domstolen gjorde en annan värdering av bevisningen än vad Försäkringskassan hade gjort. Domstolarna ansåg alltså att det underlag som den sjuka hade presenterat för Försäkringskassan faktiskt borde ha gett en sjukskrivning redan från första början.

Det finns alltså mycket som tyder på att Försäkringskassan är alldeles för hårda i sin bedömning av arbetsförmåga. Bara för att du nekas sjukskrivning behöver du absolut inte vara frisk nog att kunna utföra ett arbete!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Nationella riktlinjer för vård – bra eller dåligt?

Hannes 4En enkätsammanställning från projekt Bättre psykosvård visar att kommuner och landsting inte följer Socialstyrelsens riktlinjer för prioriterade insatser vid psykosvård. Den spontana och normalt sett befogade reaktionen på ett sådant undersökningsresultat är förstås att det är skandalöst och att kommuner och landsting bör rätta in sig i ledet. När det handlar om psykiatri finns det emellertid alltid skäl att filosofera lite djupare.

Just i det här fallet är jag personligen beredd att instämma i att riktlinjerna bör följas, men det beror helt enkelt på att de rekommenderar psykoterapi och psykosociala insatser i betydligt högre grad än som används i praktiken. Motsvarande riktlinjer för läkemedelsbehandling i psykosvården förordar generellt bruk av neuroleptika och att patienternas självbestämmanderätt bör ifrågasättas. Sådana instruktioner blir för mig – omvänt – omöjliga att ge mitt stöd.

Problemet med nationella riktlinjer inom psykiatrin är att den ohälsa de riktar sig mot är så komplex, individuell och svårutforskad, att det vetenskapliga underlaget blir svagt och mångtydigt. Några glasklara svar om vilka insatser som är riktiga eller felaktiga ges inte. Dessutom bygger riktlinjerna ofta nästan uteslutande på teoretiska forskningsresultat, i strid mot hur Socialstyrelsen definierar evidens, där forskningsresultat, vårdpersonalens erfarenhet och brukarnas erfarenhet och önskemål ingår som likvärdiga komponenter.

Bör då kommuner och landsting beordras att följa nationella riktlinjer, så som den nya regeringen har tänkt sig? Om riktlinjerna säger att den psykiatriska vårdens insatser alltid ska utgå från den enskilde brukarens egna erfarenheter och önskemål är jag beredd att svara ja. (Givetvis inom ramen för det som brukar kallas ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.) Pekar riktlinjerna i stället ut specifika behandlingar, som ska ges till patienterna generellt, säger jag mycket bestämt NEJ. Det rådande kunskapsläget inom psykiatrin ger inte grund för en så hård styrning, och den skulle omöjliggöra både en individuell anpassning av vården och brukarens inflytande över sin egen vård.

Svaret på frågan om nationella riktlinjer är bra eller dåliga blir därför: det beror helt på hur riktlinjerna är formulerade och om de lägger makten hos Socialstyrelsen eller hos den enskilde brukaren.

/Hannes Qvarfordt


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play