Andrum efter Almedalen 2017
Publicerat: juli 7, 2017 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, RSMH 1 kommentar
Nyss hemkommen från årets nedslag i Gotlands Politikervecka i och kring Almedalen i Visby har ännu inte alla intryck och väckta tankar hunnit sätta sig. Mängder med människor, hög som låg och många kloka kamrater från RSMH, NSPH:s övriga organisationer och funktionshinderrörelsen i stort.
Under Almedalsveckan deltog RSMH i sex seminarier från frågan om barns och ungas rättigheter vid tvångsvård till vikten av att personer med psykisk ohälsa får bidra till att förbättra vård och behandling och hur psykiskt tufft läget är i Sverige för många ensamkommande unga flyktingar i väntan och utredning inför beslut. Därutöver fick undertecknad möjlighet att höra, se och möta mänger av intressanta människor i myllret inte minst medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.
Många av dem hade i veckan ännu en gång krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att tillsammans sprida information om psykisk hälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning och värdet av inifrånperspektiv på psykisk ohälsa med tillresta fastlänningar. Sånt gör mig glad.
Stor eloge också till Föreningen JAG och Funktionsrätt Sverige som vägrade acceptera normaliseringen av att nazistiska och anti-demokratiska organisationer får propagera för hatbrott och diskriminering vägg-i-vägg med representanter för människor med funktionsnedsättning. Deras gemensamma manifestation och uppsättningen av en utställning om T4 – Nazitysklands program för det systematiska mördandet av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning som pågick mellan januari 1940 och augusti 1941 känns både modig och nödvändig.
Dessa brott mot mänskligheten var kulmen på år av propaganda mot utsatta grupper och för högerextrema samhällsvisioner där bara vissa människors värde erkändes. Med historien i backspegeln finns bara en sak att säga. Aldrig Mer!
Ett samhälle för alla kräver orädda och engagerade medborgare som vågar och vill värna varandra när hatets kolportörer knackar på. Vi får aldrig glömma när vi kämpar mot okunskaper och oförmågor i vårt samhälle som genererar ojämlikhet för människor med funktionsnedsättning att det finns de där ute som vill diskriminera hårt och direkt.
/ Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här
En osäker försäkring
Publicerat: juni 28, 2017 Sparat under: Jenny K Lundgren, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Det är dags att söka sjukpenning igen, på 50 procent, jag har gjort det många gånger förr och nu har jag under en tid levt på försörjningsstöd. Jag fyller i blanketten och bifogar de nödvändiga dokumenten och läkarintygen och skickar in.
Försäkringskassan har redan mycket information om mig i sina arkiv men handläggaren är såklart ny, det är de alltid. Handläggaren svarar på min ansökan och begär ytterligare beskrivningar av min läkare som kompletterar med att skicka in en lång och ganska uppretad harang på ungefär en tättskriven A4-sida till.
Efter en tid får jag får ännu ett brev från Försäkringskassan, på så hårt uppstyltad byråkratiska att det gör att man misstänker att det är en dator som har svarat, som säger att läkarens beskrivningar är fortfarande är bristfälliga och behöver kompletteras igen.
Jag ringer upp och undrar hur mer dokumentation egentligen är möjlig, vad har hänt med alla observationer och intyg som gjorts i dyra tester i år efter år? Jag får ett förslag om att vänta på avslag för att sedan överklaga det. För att ytterligare hjälpa mig (antar jag) börjar handläggaren sedan att i detalj beskriva för mig vad det är de vill ha av min läkare och då börjar det snurra rejält i skallen på mig: är det verkligen sant att jag, åter igen, sitter i ett samtal med Försäkringskassan som handlar om hur jag ska undervisa min läkare i hur han ska formulera sig i mitt sjukintyg?
Inombords darrar jag men anstränger mig för att svara artigt att den här situationen känns absurd, att jag inte kan göra det hon ber mig om, jag är inte läkare, det är jag som är patient i den här situationen. Ändå sitter jag lamslagen av ångest halva natten och söker på internet efter regler och formuleringar och skriver så tangentbordet glöder. För att jag är förtvivlad. Min son undrar när jag ska gå och lägga mig. Det ska jag inte.
Det finns inget säkert med en sådan här socialförsäkring. Om det är så att Försäkringskassan har direktiv från högre ort om att inte längre bevilja sjukpenning för psykisk ohälsa så kanske det är bäst att de går ut med det helt öppet. Ja, det kanske är så att Försäkringskassan sätter helt unga personer i sitt första jobb i handläggareledet och ger dem stränga åthutningar om hur de hellre ska fälla än fria, underkänna dokumentation och ge avslag där varje kryphål i byråkratin finns, att de ska efterfråga mer och mer bevis till den grad att den sjukskrivne eller hens läkare ger upp och ärendet läggs ner. Den sjukskrivne blir lidande, och utförsäkrad, och så håller man sjuktalen låga, siffrorna snygga.
Den oro detta ger upphov till är obeskrivlig, hur menar de att en dels ska handskas med sina egna problem som en är sjukskriven för, och dessutom själv skapa sitt eget sjukintyg? Jag önskar att jag aldrig ansökte om ny sjukpenning, varför kan jag inte bara fortsätta med försörjningsstödet? Men det får jag inte, med försörjningsstöd kommer krav om att vara ute på arbetsmarknaden och söka arbete samt att söka alla tänkbara bidrag och uppge varenda inkomst. Jag gör alla rätt men får ändå fel.
Jenny K Lundgren
Sommar, framtidsfullmakter och Almedalen 2017
Publicerat: juni 22, 2017 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Nätverkskontrakt 1 kommentar
Den första juli 2017 träder den nya Lag (2017:310) om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Det är med lite blandade känslor jag noterar detta.
RSMH har under många år diskuterat frågan om hur man skulle kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Detta gentemot såväl vården, socialpsykiatrin och myndigheter som civilrättsliga motparter som hyresvärdar med flera.
Ett förslag från brukarrörelsen har bland annat varit så kallade Nätverkskontrakt
När det gäller legala ställföreträdare som förvaltare och god man har RSMH genom åren noterat att det inte är alla som fullföljer sitt uppdrag – Överförmyndarnämnderna till trots – på exakt det sätt som de som de företrätt önskat. Vi har därför samverkat med organisationer som Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare för att ta fram stöd både för de som accepterar uppdrag som exempelvis god man och för den som får god man eller förvaltare så att det ska vara mer lätt att få det rätt.
När det gäller förslaget till den lag som nu kommer om Framtidsfullmakter lyfte RSMH en rad kritiska synpunkter som inte självklart besvarats genom det slutgiltiga lagförslaget.
Men, nu är det dags. Var och en av oss har nu möjlighet att upprätta en framtidsfullmakt åt någon vi själva väljer och känner förtroende för. Konsekvenserna av ett sådant dokument är dock fortfarande inte alldeles helt glasklara.
Kort kan dock sägas att:
- En fullmakt är en förklaring av fullmaktsgivaren (den som utfärdar fullmakten) att fullmäktigen (den som tar emot fullmakten) har rätt att agera för fullmaktsgivarens räkning. Fullmakter är företrädesvis skriftliga för att undvika oklarheter. I vissa fall accepteras endast skriftliga fullmakter, som när man säljer eller ger bort fast egendom.
- Vare sig en fullmäktig (eller förvaltare, god man eller anhöriga för den delen) får fatta beslut om medicinsk vård avseende fullmaktsgivaren.
- En framtidsfullmakt kan upprättas av den som fyllt 18 år och är beslutskapabel. Framtidsfullmakten ska i likhet med ett testamente bevittnas av två samtidigt närvarande personer, vilka ska känna till att det är en framtidsfullmakt de bevittnar. Fullmakten kan omfatta både ekonomiska och personliga angelägenheter, som att ansöka om särskilt boende eller att kunna bistå fullmaktsgivaren vid vårdkontakter men omfattar inte vård eller tandvård. Inte heller familje- och arvsrättsliga ärenden, som exempel äktenskapsskillnad och upprättade av testamente, omfattas.
- En framtidsfullmakt gäller från och med att fullmaktsgivaren är i ett sådant tillstånd att denne inte själv kan fatta beslut åt sig. Det är upp till fullmaktshavaren att avgöra när det inträffar. Fullmaktsgivaren får som villkor inkludera att ikraftträdandet av fullmakten ska prövas i tingsrätt. Domstolen tar då ställning till om fullmaktsgivaren förlorat sin beslutsförmåga i tillräckligt hög grad. Återfår fullmaktsgivaren sin beslutsförmåga får framtidsfullmakten anses ha förlorat sin verkan även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten i sig.
- En framtidsfullmakt kan återkallas av fullmaktsgivaren så länge denne är beslutskapabel. Återkallandet sker lämpligen genom att dokumentet förstörs. En framtidsfullmakt ska kunna lämnas till fler än en person.
- Fullmakten saknar verkan i den utsträckning godmanskap eller förvaltarskap har anordnats för fullmaktsgivaren.
Som synes är Framtidsfullmakter i den form som nu införs inte någon generallösning på hur människor ska kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Men, på ett principiellt plan är det givetvis en delseger för visionen om att i första hand utgå från den berördes egen vilja snarare än andras bedömningar von oben om vad som är bäst.
Sommaren 2017 är dock Sverige ännu inte på långt när ett jämlikt land för människor med psykisk ohälsa vars möjligheter att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta är satt på undantag.
Med den insikten i bagaget bär det av mot årets politikervecka i Almedalen.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här
När jag skickade faktura till kommunen
Publicerat: juni 8, 2017 Sparat under: ekonomi, Henrik Larsson, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Det är inte alltid personalen på myndigheter och i vården besitter kompetensen att kunna bedöma vad som är rimligt. Det har jag råkat utför många gånger, och har därför också slutat förvåna mig. Till exempel har personal ställt krav på medicinering för att bevilja en stödinsats, utan att det finns någon tvångsvård (med medicinering) utfärdad av läkare. Detta är såklart orimligt och helt felaktigt. Endast en läkare har behörighet att tvångsmedicinera.
Det som sker är att man ofta får rätta sig efter orimliga regler, och kämpa på det bästa man kan för att beivra dessa. Klassikern är att man beivrar djävligt dåligt – och blir arg och otrevlig i sitt underläge och blir inlagd på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller liknande. Hur som helst, sådan är världen. Du har aldrig mer rättigheter än du kan tala för själv.
När jag en gång fick en lös tand akut utdragen, ville inte socialsekreteraren räkna hela ingreppet som akut. Kostnad för bedövning, röntgen med mera fick jag inte igen. Denna gång lyckades jag faktiskt beivra beslutet via tandläkare. Han fick förklara för socialsekreteraren att självklart var hela besöket akut, med alla delar av ett sådant ingrepp.
Jag tyckte att jag gjort ett bra jobb, och att jag också hjälpt socialsekreteraren att förstå vad som var en rimlig åtgärd. Jag testade då att skriva en faktura till kommunen (se nedan). Fick inte ens ett svar…
FAKTURA
Till Helsingborgs kommun, fakturaavdelningen.
Utbildning av personal.
Som sökande av bistånd för ett akut tandläkarbesök, fick kompetens-coach Henrik Larsson möjlighet att utbilda socialsekreterare NN, i vad som menas med akut tandvård. Vidare bedömde kompetens-coach Larsson, att det skulle passa i utbildningen att delegera en del av arbetet åt socialsekreterare NN. Arbetet som delegerades var att själv ringa till Folktandvården för att ta reda på vad som egentligen gäller vid akuta tandläkarbesök.
Arbetstimmar: 30 (schablon)
Timarvode 300 kr
Totalt 9000 kr
Pengarna skall sättas in på bankkonto 8381-XXXXXXXXXX-5
Förfallodatum 2016-06-13
/Henrik Larsson
Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?
Publicerat: maj 17, 2017 Sparat under: Arbetsmarknad, ekonomi, Fredrik Gothnier 1 kommentar
Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.
Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.
Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.
Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.
Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.
Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.
Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.
Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?
Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.
Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.
Fram för fler möjligheter!
/Fredrik Gothnier
PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS
Som ett rö för myndighetsvinden
Publicerat: maj 5, 2017 Sparat under: Jenny K Lundgren, makt 1 kommentar
Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.
I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.
Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.
Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.
Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.
Så mycket låter de dig i alla fall få veta.
/Jenny K Lundgren
Vi patienter är ingen söt krydda
Publicerat: april 24, 2017 Sparat under: Pebbles Karlsson Ambrose, Psykiatri 1 kommentarI mars var jag på Psykiatrikongressen i Göteborg och pratade om att vara patient. Temat var hur man hjälper 
barnen till psykiskt sjuka föräldrar. De andra på scenen var Maria Larsson och filmregissören Suzanne Osten. Osten är aktuell med filmen ”Flickan, mamman och demonerna” som har inspirerats av hennes egen uppväxt med en mamma som har schizofreni. Maria Larsson är psykiatriker och har intresserat sig mycket för just barnen till de som drabbas av allvarliga psykiska sjukdomar.
Psykiatrikongressen anordnas av Svenska Psykiatriska Föreningen. (På http://www.svenskapsykiatrikongressen.se finns filminspelningar från föreläsningar.) Där finns flera programspår och man kan välja mellan högt och lågt. Man pratar om psykofarmaka och dess biverkningar, om forskningen som pågår just nu och om hur man arbetar kliniskt i vården. Frågorna är många. Hur ska den framtida psykiatrin se ut? Hur gör man i andra länder? Och som besökare får man faktiskt en del svar. På ett sätt är detta en “psychiatry hot spot”.
Ja, men vad tycker patienterna då? Det visar sig att det inte bara jag som är där i egenskap av att vara patient. En annan pratar i en panel om sorgen efter en anhörigs bortgång i suicid, en pratar om manlighet och problem med självmordstankar och Sture Bergwall/Thomas Quick vill berätta sin historia.
Nuförtiden känns det självklart för mig att patientperspektivet ska vara med på alla evenemang av den här typen. Det behövs för att samtalen ska breddas och fördjupas. En kvinna som jag träffar säger att det är liknande upplägg på kongresser som handlar om hiv och aids, men att nästan inga patienter kommer till tals på kongresser som handlar om cancer. Det senare känns lite konstigt och kanske omodernt. För såklart vill vi patienter delta i alla samtal om vår vård!
Jag vill att vi ska mötas som jämlikar i sådana här sammanhang. Vi patienter ska inte vara någon söt liten krydda, eller några som man är tvungen att ha med lite plikttroget. För vi har kompetens att bidra med. Jag är faktiskt glad och tacksam för att jag fick vara med den här gången, och hoppas att jag kunde dra mitt strå till stacken för en bättre förståelse för hur psykossjukdomar kan upplevas, och hur situationen för oss psykospatienter ska förbättras.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Efter fredagen: Döm ingen på förhand
Publicerat: april 10, 2017 Sparat under: Jimmie Trevett, myter om psykisk ohälsa 1 kommentarJag var på Stockholms Centralstation samtidigt som det 
hände. Jag såg fordon från polis och räddningstjänst som ryckte ut, och polishelikoptrar på himlen. Hallen skulle utrymmas och plötsligt hördes ett rykte om att det fanns en beväpnad skytt i närheten. Många människor började springa i panik. Jag fick en knuff och for omkull så att glasögonen gick sönder.
Det var obehagligt, men för många slutade fredagen värre än så – mycket, mycket värre. Efter det fruktansvärda dådet, då en man först körde en lastbil i hög hastighet på Drottninggatan innan han körde in i varuhuset Åhlens, så har fyra människor dött och många fler är skadade. Just nu vårdas nio personer på sjukhus. Dessutom är många människor chockade och omskakade efter att ha varit på plats. Sverige är fortfarande skakat.
En sådan här fruktansvärd händelse kan också påverka den som mår psykiskt dåligt extra starkt. Därför vill jag påminna om det vi skrev på Facebook i fredags, att det finns människor att prata med, för den som är ensam och/eller orolig. Kanske finns det någon på din lokalförening? Se annars telefonnummer efter texten.
Det mesta tyder på ett terrorbrott, även om man ska vara försiktig med att uttala sig tvärsäkert om motiv. Polisen kallar det just nu för ett ”befarat terrordåd”.
Det är samtidigt viktigt att hålla huvudet kallt. Det är lätt att rykten kommer i svang, som det om en skytt vid Centralstationen. Det är också lätt att man plötsligt börjar döma oskyldiga människor på förhand.
Minns ni det så kallade ”vansinnesdådet” i Gamla Stan 2003? Då en 50-årig man som haft kontakt med psykiatrin i fyra år, körde bil på Västerlånggatan i hög fart så att två människor dog och flera skadades. Det var den sommaren som en man också attackerade människor med ett järnrör i Åkeshov i Stockholm, och Anna Lindh knivhöggs till döds på NK:s varuhus. Allt utmynnade i en hätsk debatt där röster hördes om att man skulle låsa in alla ”psykfall”. Orsaken till dessa tragiska, brutala våldsdåd söktes bland annat i psykiatrireformen. Bilden spreds av människor med psykisk ohälsa som oberäkneliga, våldsamma och farliga. En bild som självklart inte stämde. Efter hand fick bland annat RSMH komma till tals och kunde ge en sannare beskrivning.
Därför ska vi också ta oss i akt när det nu framkommer att den man som misstänks för dådet i fredags har sökt asyl i Sverige, fått avslag och därefter varit efterlyst av polisen för att utvisas. Nu börjar det talas om att de som fått avslag på sin asylansökan ska skickas ut så snabbt som möjligt. Rsistiska och högerextrema krafter är inte sena att utnyttja läget. Jag tycker inte att vi ska gå i den fällan, inte spela det spelet.
Istället finns det alltför många människor som idag inte har möjlighet att få asyl, trots en mycket svår situation i sitt hemland. Många ungdomar kommer hit ensamma, varav många mår psykiskt mycket dåligt och flera har begått självmord på grund av sin pressade situation. Ingen människa ska behöva vara så utsatt. Därför har vi också startat projektet ”Gemenskap ger kamratstöd”, som är ett samarbete mellan RSMH och Sveriges Ensamkommandes Förening. Där utgår vi från kamratstödsmodellen och försöka utveckla och anpassa den till ensamkommandes behov och förutsättningar. Det här är något vi ska vara stolta över! Frågan om asylsökandes rättigheter och behov av ett gott bemötande och respekt kommer fortsätta vara viktigt – även långt efter fredagen den 7 april 2017.
Våga vägra döma människor på förhand. Dra inte alla över en kam. Vi som lever med psykisk ohälsa vet hur illa det kan bli.
/Jimmie Trevett
Om du känner stark oro och behöver prata med någon finns kontakter nedan:
Nationella Hjälplinjen. Alla dagar kl 13-21, telefon 020-22 00 60.
Bris – Barnens rätt i samhället. Måndag-fredag kl 15-21, lördag-söndag kl 15-18. Telefon 116 111.
Jourhavande medmänniska. Alla dagar kl 21-06. Telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst. Alla dagar kl 21-06. Nås via 112.
Mind Självmordslinjen. Chatt och telefon dygnet runt. Telefon 90101.
Röda Korsets telefonjour 0771-900 800
Riktlinjer på gränsen till oredlighet
Publicerat: mars 31, 2017 Sparat under: Ångest, Depression, Hannes Qvarfordt 8 kommentarer
Idag den 31 mars går remisstiden ut för Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för vård vid ångestsyndrom och depression hos barn, ungdomar och vuxna. I stora drag rekommenderar man enbart olika varianter av kognitiv beteendeterapi (KBT) vid lindriga och medelsvåra tillstånd. Vid medelsvåra till svåra tillstånd förordas antidepressiva läkemedel eller elektrokonvulsiv behandling (ECT), alternativt transkraniell magnetstimulering (rTMS)*.
Förslaget har med rätta mött en omfattande kritik från i stort sett alla berörda parter utanför själva den arbetsgrupp som har utformat det. Man kan i förslaget ana både partiska ställningstaganden till olika behandlingsmetoder och ett avsiktligt skevt urval i forskningsunderlaget.
Det kanske allra allvarligaste från brukarperspektiv är att Socialstyrelsen i sina bedömningar har frångått sina egna kriterier för evidens (belägg). Enligt dessa kriterier skall evidensen vila på tre likvärdiga ben: (1) bästa tillgängliga forskningsunderlag, (2) professionens (personalens) beprövade erfarenhet och (3) brukarnas erfarenheter och upplevda behov. Förslaget till riktlinjer stödjer sig nästan uteslutande på forskningsstudier och dessutom på ett medvetet skevt urval av sådana (se nedan). Endast i de fall då det saknas acceptabelt forskningsunderlag stöder man sig på professionens erfarenhet, och något genomslag för brukarnas erfarenheter och önskemål går över huvud taget inte att spåra i riktlinjerna. I strid mot kriterierna överordnas alltså forskningsunderlaget de övriga två evidensbenen, och brukarerfarenheten ignoreras helt.
Flera debattörer har vidare kunnat konstatera, att arbetsgruppen bakom förslaget inte har hållit sig till saklighet och opartiskhet i sina bedömningar. Kritikstormen började med att 17 nordiska forskare i en debattartikel i DN pekade på de dramatiska skillnaderna mellan Socialstyrelsens och andra länders rekommendationer. Tre kritiska deltagare i arbetsgruppen påtalade den stora obalansen i arbetsgruppens sammansättning i en debattartikel i SvD. Psykologen Peter Ankarberg visar i Läkartidningen att det finns lika starkt stöd för psykodynamisk terapi som för kognitiv beteendeterapi. Med utgångspunkt i senare års utvärderingar av antidepressiva läkemedel framhåller överläkare Göran Högberg i Läkartidningen det riskabla och oetiska i att behandla barn och ungdomar med sådana preparat. I en analys i Psykodynamiskt forum, slutligen, har psykologen Lukas Granberg visat, att arbetsgruppen har värderat studier av olika behandlingsmetoder helt olika och därmed skapat en missvisande bild av vilka som har visat goda respektive dåliga resultat.
Det finns till sist anledning att understryka, att evidens inom psykiatrisk forskning inte bygger på objektivt mätbara data, utan på subjektivt tolkade symptom och behandlingseffekter. Någon vetenskapligt hållfast kunskap om vad man egentligen behandlar finns inte, och det som ytligt sett framstår som en förbättring, kan vid en djupare analys visa sig vara något helt annat. I det perspektivet får Socialstyrelsens tiogradiga prioriteringsskala för de olika behandlingsmetoderna betraktas som mycket illa verklighetsförankrad.
Socialstyrelsens sätt att hantera arbetet med riktlinjerna kan jämställas med oredlighet i forskning och borde allra minst föranleda att arbetsgruppen stängs av från sitt uppdrag. I själva verket är det allvarligt nog för att sätta de medverkandes tjänsteställning i fråga.
/Hannes Qvarfordt
* Repetitiv, transkraniell magnetstimulering (rTMS) innebär att man med hjälp av en huva, som placeras över huvudet, upprepade gånger skickar starka magnetvågor genom hjärnan.
En släng av vanlig weltschmerz
Publicerat: mars 20, 2017 Sparat under: Jenny K Lundgren, Medicin 7 kommentarerJag tittade på Malou efter tio på TV4 häromveckan, veckans tema var ”pillersverige”, om det fasansfulla i att var tionde svensk tar antidepressiva. Och så kommer den igen, känslan av att det här programmet inte är riktat till mig.
Därför skulle jag vilja säga något till de som tittar: Först till dig, vanliga människa, som mår dåligt under en period i ditt liv för att något hemskt har hänt dig och fått dig att känna stor smärta och nedstämdhet. Du kanske har blivit arbetslös, fött barn, förlorat en anhörig eller skiljt dig, så det är inte särskilt konstigt att du känner smärta. Och det är heller inte sjukt, så klart, det tror jag vi är alla eniga om, då är det kanske inte medicin och diagnos du ska ha. Sen är det inte så enkelt, livet, att man kan säga till någon som lider att det går över, du får snart ett nytt jobb eller en ny livspartner, utan vi kan alla drabbas av den stora tomheten, av weltschmerz, och särskilt i dessa situationer kan den övermanna oss, skrämma oss.
Om du för några år sedan var en fungerande person som har mått bra i hela ditt tidigare liv, om du har fått en bra uppväxt där dina föräldrar har hjälpt dig utvecklas, om du har normala relationer som stärker dig, då kanske du kan tacka nej till antidepressiva läkemedel. Du kanske ska bita ihop och ta lite fler långpromenader, äta mindre snabbmat, gå ner i vikt, anmäla dig till en kurs.
Men om du inte kommer från ett hem där det normala är att man ger barnen stöd, och om du på grund av det har utvecklat egna strategier för att överleva; skära dig, svälta dig, hata, isolera dig och så vidare, om du inte har haft det soligt och lätt och under en längre tid har fått se ditt liv präglas av dina inre smärtor eller av problem som kommer från känslolivet, vare sig de är orsakade av dåligt stöd under uppväxten eller av biologiska faktorer, eller som i, så vitt man vet i de flesta fall, en kombination av de båda; sårbarhet och utsatthet. Om du tagit till egna medel i form av sprit, knark eller tabletter för att få bukt med dina känslomässiga problem, då är det inte så konstigt om du behöver både vård, läkemedel, terapi och vila, det är inte du som ska känna skuld för att du är en av de svenskar som tar emot vård från psykiatrin och kryddar statistiken med ditt läkemedelsintag. Det är inte dig de talar om på teve, de talar om sig själva, om medelsnittsmänniskan, som har medelmåttigt ont under en begränsad period.
Ibland tar jag illa upp av samtalet i media, om ”pillersverige” som var temat under hela veckan i Malous program, jag vet att jag är en som tar mediciner, en massa mediciner. Ibland är skulden så svår att jag försöker trappa ner, sist fick det hemska konsekvenser, jag kan inte, jag får acceptera att jag kanske måste ta mediciner i resten av mitt liv, det är okej, men jag hade gärna sluppit skuldkänslorna.
/Jenny K Lundgren
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.