En släng av vanlig weltschmerz

Jag tittade på Malou efter tio på TV4 häromveckan, veckans tema var ”pillersverige”, om det fasansfulla i att var tionde svensk tar antidepressiva. Och så kommer den igen, känslan av att det här programmet inte är riktat till mig.

Därför skulle jag vilja säga något till de som tittar: Först till dig, vanliga människa, som mår dåligt under en period i ditt liv för att något hemskt har hänt dig och fått dig att känna stor smärta och nedstämdhet. Du kanske har blivit arbetslös, fött barn, förlorat en anhörig eller skiljt dig, så det är inte särskilt konstigt att du känner smärta. Och det är heller inte sjukt, så klart, det tror jag vi är alla eniga om, då är det kanske inte medicin och diagnos du ska ha. Sen är det inte så enkelt, livet, att man kan säga till någon som lider att det går över, du får snart ett nytt jobb eller en ny livspartner, utan vi kan alla drabbas av den stora tomheten, av weltschmerz, och särskilt i dessa situationer kan den övermanna oss, skrämma oss.

Om du för några år sedan var en fungerande person som har mått bra i hela ditt tidigare liv, om du har fått en bra uppväxt där dina föräldrar har hjälpt dig utvecklas, om du har normala relationer som stärker dig, då kanske du kan tacka nej till antidepressiva läkemedel. Du kanske ska bita ihop och ta lite fler långpromenader, äta mindre snabbmat, gå ner i vikt, anmäla dig till en kurs.

Men om du inte kommer från ett hem där det normala är att man ger barnen stöd, och om du på grund av det har utvecklat egna strategier för att överleva; skära dig, svälta dig, hata, isolera dig och så vidare, om du inte har haft det soligt och lätt och under en längre tid har fått se ditt liv präglas av dina inre smärtor eller av problem som kommer från känslolivet, vare sig de är orsakade av dåligt stöd under uppväxten eller av biologiska faktorer, eller som i, så vitt man vet i de flesta fall, en kombination av de båda; sårbarhet och utsatthet. Om du tagit till egna medel i form av sprit, knark eller tabletter för att få bukt med dina känslomässiga problem, då är det inte så konstigt om du behöver både vård, läkemedel, terapi och vila, det är inte du som ska känna skuld för att du är en av de svenskar som tar emot vård från psykiatrin och kryddar statistiken med ditt läkemedelsintag. Det är inte dig de talar om på teve, de talar om sig själva, om medelsnittsmänniskan, som har medelmåttigt ont under en begränsad period.

Ibland tar jag illa upp av samtalet i media, om ”pillersverige” som var temat under hela veckan i Malous program, jag vet att jag är en som tar mediciner, en massa mediciner. Ibland är skulden så svår att jag försöker trappa ner, sist fick det hemska konsekvenser, jag kan inte, jag får acceptera att jag kanske måste ta mediciner i resten av mitt liv, det är okej, men jag hade gärna sluppit skuldkänslorna.

/Jenny K Lundgren

Advertisements

6 kommentarer on “En släng av vanlig weltschmerz”

  1. Henrik Larsson skriver:

    Bra Jenny! Jag kan tycka att det är lite på modet med psykisk ohälsa, och därför en populistisk rapport om piller. Lite förbjudet och spännande.

  2. Hannes Q skriver:

    Hej, Jenny, och välkommen till RSMH-bloggen!

    Det gör, som alltid, ont att läsa de berättelser människor som lider av psykisk ohälsa förmedlar. Din berättelse är inget undantag. Särskilt ledsamt är det att läsa, att TV-program om den stora pillerförskrivningen i Sverige får dig att känna dig anklagad. Det finns goda skäl att kritiskt granska den stora förskrivningen, men det finns inget skäl i världen för enskilda, som känner sig tvungna att ta mediciner för sin ohälsa, att känna skamkänslor för det.

    Senare års utvärderingar av antidepressiva har visat, att de gör mycket liten nytta i relation till de allvarliga biverkningar de har. Har man använt antidepressiva under lång tid är det svårt att sluta med dem. Det beror dock inte på att någon psykisk ”sjukdom” återkommer, utan på att kroppen och hjärnan har anpassat sig till medicineringen. Det man upplever är inte återkommande depression (eller något annat), utan utsättningssymptom, orsakade av medicinerna själva. Jag är övertygad om att du efterhand kan sluta ta dessa mediciner, men det måste självklart ske under en längre nedtrappningsperiod, och du bör ha möjlighet till samtalsstöd under tiden. För de allvarliga biverkningarnas skull, hoppas jag du kan välja den vägen.

    Bästa hälsningar!

    /Hannes Q


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s