Som ett rö för myndighetsvinden

Människor vill veta hur det ska gå för dem. Alla vill så klart planera, tänka framåt, ordna så att de har något att se fram emot, som en morot, som något fint att tänka på. Man vill gärna se en plan framför sig, en möjlig utveckling, ett mål eller en väg man önskar gå. Jag tycker det är rätt grundläggande.

I flera år har jag befunnit mig i myndigheternas kvarnar. Man får aldrig veta hur det ska gå för en. Ibland får man en plan på några veckor framöver men när man frågar vad som händer efteråt eller om man inte skulle klara av det planerade, får man så ofta svaret: tänk inte på det nu. Efter ett tag märker man att det inte är någon idé att fråga för man får inget svar. Man förväntas acceptera att man inget vet om sin framtid, man förväntas leva som ett rö för vinden, utan att tänka på vare sig gårdagen eller morgondagen.

Men samtidigt kan allt ändras som genom ett trollslag från handläggaren och vips befinner man sig i en annan situation med andra, okända spelregler och förutsättningar som man inte har någon som helst överblick eller kontroll över. Det otäcka är när man börjar förstå att de med makt över ens liv inte själva vet, att ingen vet, att de säger sådär för att det inte finns något svar.

Om jag var en tibetansk munk i fullständig harmoni med alltet hade jag kanske klarat av att stanna i det direkta nuet hela den vakna tiden, inte tänka på något annat än just nuet. Men det är för mycket begärt av mig och jag har liksom inte den ambitionen heller. Jag vill gärna veta någonting, jag vill inte ständigt få svaret att jag inte ska tänka på framtiden för jag vill faktiskt veta. Jag vill kunna planera någonting inför sommarn för mig och mitt barns skull. Jag vill slippa gå i oron över att falla i onåd hos någon person med makt över mitt liv som kan bestämma sig för att jag inte får lov att vara ledig och bortrest en vecka under sommarlovet om jag nu lyckas fixa något jag har råd med.

Det handlar om att inte veta ifall den nya handläggaren gillar en eller inte, om vederbörande har det bra eller dåligt på jobbet för tillfället. Att inte veta hur spelreglerna kommer att vara i den nya, okända situation man ständigt hamnar i. Allt du vet är att du inte har möjlighet att säga nej, och med det har du inget medbestämmande i hur du ska bli behandlad. Och om du skulle säga nej, kommer det inte att falla väl ut för dig.

Så mycket låter de dig i alla fall få veta.

/Jenny K Lundgren