Riktlinjer på gränsen till oredlighet

Idag den 31 mars går remisstiden ut för Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för vård vid ångestsyndrom och depression hos barn, ungdomar och vuxna. I stora drag rekommenderar man enbart olika varianter av kognitiv beteendeterapi (KBT) vid lindriga och medelsvåra tillstånd. Vid medelsvåra till svåra tillstånd förordas antidepressiva läkemedel eller elektrokonvulsiv behandling (ECT), alternativt transkraniell magnetstimulering (rTMS)*.

Förslaget har med rätta mött en omfattande kritik från i stort sett alla berörda parter utanför själva den arbetsgrupp som har utformat det. Man kan i förslaget ana både partiska ställningstaganden till olika behandlingsmetoder och ett avsiktligt skevt urval i forskningsunderlaget.

Det kanske allra allvarligaste från brukarperspektiv är att Socialstyrelsen i sina bedömningar har frångått sina egna kriterier för evidens (belägg). Enligt dessa kriterier skall evidensen vila på tre likvärdiga ben: (1) bästa tillgängliga forskningsunderlag, (2) professionens (personalens) beprövade erfarenhet och (3) brukarnas erfarenheter och upplevda behov. Förslaget till riktlinjer stödjer sig nästan uteslutande på forskningsstudier och dessutom på ett medvetet skevt urval av sådana (se nedan). Endast i de fall då det saknas acceptabelt forskningsunderlag stöder man sig på professionens erfarenhet, och något genomslag för brukarnas erfarenheter och önskemål går över huvud taget inte att spåra i riktlinjerna. I strid mot kriterierna överordnas alltså forskningsunderlaget de övriga två evidensbenen, och brukarerfarenheten ignoreras helt.

Flera debattörer har vidare kunnat konstatera, att arbetsgruppen bakom förslaget inte har hållit sig till saklighet och opartiskhet i sina bedömningar. Kritikstormen började med att 17 nordiska forskare i en debattartikel i DN pekade på de dramatiska skillnaderna mellan Socialstyrelsens och andra länders rekommendationer. Tre kritiska deltagare i arbetsgruppen påtalade den stora obalansen i arbetsgruppens sammansättning i en debattartikel i SvD. Psykologen Peter Ankarberg visar i Läkartidningen att det finns lika starkt stöd för psykodynamisk terapi som för kognitiv beteendeterapi. Med utgångspunkt i senare års utvärderingar av antidepressiva läkemedel framhåller överläkare Göran Högberg i Läkartidningen det riskabla och oetiska i att behandla barn och ungdomar med sådana preparat. I en analys i Psykodynamiskt forum, slutligen, har psykologen Lukas Granberg visat, att arbetsgruppen har värderat studier av olika behandlingsmetoder helt olika och därmed skapat en missvisande bild av vilka som har visat goda respektive dåliga resultat.

Det finns till sist anledning att understryka, att evidens inom psykiatrisk forskning inte bygger på objektivt mätbara data, utan på subjektivt tolkade symptom och behandlingseffekter. Någon vetenskapligt hållfast kunskap om vad man egentligen behandlar finns inte, och det som ytligt sett framstår som en förbättring, kan vid en djupare analys visa sig vara något helt annat. I det perspektivet får Socialstyrelsens tiogradiga prioriteringsskala för de olika behandlingsmetoderna betraktas som mycket illa verklighetsförankrad.

Socialstyrelsens sätt att hantera arbetet med riktlinjerna kan jämställas med oredlighet i forskning och borde allra minst föranleda att arbetsgruppen stängs av från sitt uppdrag. I själva verket är det allvarligt nog för att sätta de medverkandes tjänsteställning i fråga.

/Hannes Qvarfordt

* Repetitiv, transkraniell magnetstimulering (rTMS) innebär att man med hjälp av en huva, som placeras över huvudet, upprepade gånger skickar starka magnetvågor genom hjärnan.


8 kommentarer on “Riktlinjer på gränsen till oredlighet”

  1. Jag håller med dig fullt ut, Hannes. Det kan också tilläggas att flera av de ledande experterna i arbetsgruppen är jäviga. Det gäller till exempel de två barn och ungdomspsykiatrikerna Håkan Jarbin och Tord Ivarsson. De har båda sedan 2009 hållit i en nationell farmakologisk konferens för alla specialister i barn och ungdomspsykiatri. Den har finansierats av läkemedelsindustrin, Håkan Jarbin har fått 80 000 kr/år. Han har även haft andra uppdrag från läkemedelsindustrin under dessa år, sammanlagt avlönats av sex läkemedelsbolag. Han har i sin jävsdeklaration inte uppgivit att han har ett eget företag som sysslar med utbildning.

    Tord Ivarsson har mörkat ännu mer i sin jävsdeklaration, han har inte alls uppgett att han fått betalt av läkemedelsbolag på nämnda konferens.

    Inom juridiken är man stenhård vad gäller jäv. Många domstolsförhandlingar har fått göras om när man funnit att det varit risk för jäv för någon nämndeman. I de ovan nämnda fallen är det enligt min uppfattning konstaterat jäv. Följd domstolarna: börja om med arbetet från början.

    • Hannes Q skriver:

      Den är en skrämmande och fullständigt oacceptabel situation, Sven. Inte minst skrämmande att den har fått fortgå så oerhört länge, utan att det omgivande samhället har reagerat.

  2. m77bow skriver:

    Hej Hannes!
    Vilken fin informativ artickel du skrivit. Reagerade dock på detta: ”Det finns till sist anledning att understryka, att evidens inom psykiatrisk forskning inte bygger på objektivt mätbara data, utan på subjektivt tolkade symptom och behandlingseffekter. Någon vetenskapligt hållfast kunskap om vad man egentligen behandlar finns inte, och det som ytligt sett framstår som en förbättring, kan vid en djupare analys visa sig vara något helt annat.” Jag tror man i allmänhet menar att det faktiskt finns en vetenskaplig hållfast kunskap inom psykiatrin och behandlingar. Tror det blir svårt att rubba den psykiatriska vetenskapens legitimitet och status, om det är det du är ute efter. Ungefär som att påstå att filosofi inte skulle vara en vetenskap. Det blir inte många i den normativa världen som kommer hålla med. För övrigt tycker jag du skriver toppen bra!

    • Hannes Q skriver:

      Hej, m77bow!

      Biopsykiatrins och inte minst läkemedelsindustrins företrädare hävdar gärna att det finns vetenskapligt hållfast kunskap om tillstånd och behandlingar, men faktum är att det inte stämmer vid en närmare analys. En av de främsta anledningarna är att de utesluter eller grovt underskattar de utomkroppsliga (huvudsakligen psykosociala) förklaringsmodellerna i sina tolkningar av forskningsresultaten. När de finner strukturella eller funktionella avvikelser i hjärnan vid olika psykiska ohälsotillstånd, drar de t.ex. genast slutsatsen, att de därmed har funnit orsaken till ohälsan. Men sådana slutsatser kan man inte dra, eftersom de är reduktionistiska och därmed ovetenskapliga.

      Nej, jag tror inte alls att det (i längden) blir svårt att rubba den psykiatriska ”vetenskapens” legitimitet och status, eftersom den bygger på lösan sand och kommer att rasa av sin egen fabricerade tyngd. Wait and see, m77bow! (F.ö. är filosofi inte heller någon vetenskap.)

      • Henrik Larsson skriver:

        Hej Hannes! Vilket mystiskt förhållningssätt du har, låter lite som Bob Marley och Babylon shall fall. Själv är jag i ett stadie där jag önskar att min kognitiva förmåga funkade bättre. Logik och förnuft är bra vapen i ett rörigt liv. Att plantera en blomma och hålla den vid liv är också en slags vetenskap där man behöver veta vad man skall göra med kruka, jord, planta, vatten och sol. Visst kan vetenskap vara torftigt, men ibland kan det vara djävligt bra att ha.
        Men jag håller med dig om att medicin är ett för dominerande behandlingsalternativ inom psykiatrin

      • Hannes Q skriver:

        Hej, Henrik!

        Tack för din kommentar! Jag har inget som helst emot vetenskap, utan precis tvärtom. I likhet med alltfler, inte minst inom den akademiska världen, ställer jag dock höga krav på det som skall segla under vetenskapens flagg, och psykiatrin uppfyller helt enkelt inte kriterierna för godtagbar vetenskap. Subjektiva bedömningar utifrån subjektivt beskrivna symptom och skattningar är definitivt inte vetenskap. I synnerhet inte, om de som ägnar sig åt den typen av ”forskning” dessutom utesluter fullt möjliga tolkningar av forskningsresultaten, utan hållbar grund. Att dra slutsatser om orsakssamband, utifrån samvariationer mellan olika fenomen, är heller inte vetenskap, utan djupt ovetenskapliga övertolkningar. Allt det beskrivna och mer därtill gör den psykiatriska forskningen sig skyldig till. Det krävs ett omtag i den forskningen från allra första början.

        Jag länkar gärna till vad överläkaren i psykiatri, Carina Hellström, har att säga om saken:

        https://www.svd.se/normala-livskriser-forvrids-till-sjukdom

  3. Henrik Larsson skriver:

    Hej Hannes!

    Jag förstår dig inte. du både säger att vetenskap skall försvinna, wait and see, men samtidigt säger du att det inte finns någon vetenskap. Kan du förklara bättre…

    • Hannes Q skriver:

      Hej igen, Henrik!

      Så länge du envisas med att betrakta psykiatrin som en vetenskap är risken stor att vi inte kommer att förstå varandra. Den nuvarande biopsykiatrins dagar är räknade, tror jag, just därför att den inte uppfyller kraven för vad som skall betraktas som vetenskap. Jag har, som sagt, inget alls emot vetenskap, så länge det faktiskt rör sig om vetenskap.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s