Ekonomi – en (av)stressande faktor
Publicerat: augusti 22, 2018 Sparat under: ekonomi, fattigdom, Khai Chau 4 kommentarer
Det går nog inte att blunda för att ekonomin har en stor betydelse, i vardagen och därmed för återhämtningen, speciellt för personer med psykisk ohälsa.
Denna grupp drabbas ofta svårare ekonomiskt, på grund av flera olika skäl: tidigt insjuknande i livet, oförmåga att hantera egna pengar, avsaknad av inkomster med mera.
Personligen blev jag hänvisad till socialbidrag, som det hette förr, fast jag hade läkarintyg. Dessutom var det upp till mig att ta kontakt med socialen själv, om jag orkade bry mig, trots svåra biverkningar av neuroleptika.
Det tog mig många år, innan jag äntligen fick sjukbidrag, alltså en tidsbegränsad sjukersättning som fanns då, vilket blev en betydlig förbättring av ekonomin.
Jag har träffat många människor inom olika verksamheter/träfflokaler, vilka säger sig inte ha råd med en kopp kaffe eller ett mål mat – inte ens till självkostnadspris. Vissa frågar om de kan köpa en halv kopp kaffe för halva priset eftersom de inte har råd med en hel kopp för 5 kronor. Då är det väldigt illa! Hur ska då dessa människor kunna ägna sig åt återhämtning – eller ens tänka på saken?
Grunden för att jag har kunnat ägna mig åt bowling, som är en grundpelare i min vardag, är att jag har haft råd med alla kostnader.
Medicinering och psykoterapi är nog så viktiga, men alla människor behöver ha pengar att ”röra sig med”. Och vi är en eftersatt grupp, ekonomiskt, i samhället!
Skulle vi ha en acceptabel ekonomi skulle de psykiska symtomen minska. Det är belagt med forskning.
/Khai Chau
PS. Läs också gärna RSMH:s organisationstidning Revansch temanummer om ekonomi och även artiklar på sidan 3 och 4 i detta nummer.
Orättvisan ökar och det är med flit
Publicerat: juni 27, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, familj, fattigdom 1 kommentar
Semesterersättning 0 kronor. Sparat till semester 0 kronor. Och inget arbete att gå till. Arbetsmarknaden är inte öppen för mig på grund av funktionsnedsättning, ålder och bristande kompetens.
Ej fullföljd grundskola och gymnasium, eftersom jag försökte ta livet av mig. Orkade inte med mer mobbing och våld.
Jag har aldrig haft semesterpengar på grund av ovannämnda förutsättningar. Kan och får inte arbeta. För sånt ser inte samhället ut. Är du utsorterad som arbetsoförmögen på sextiotalet likväl som nu, har du inga chanser att få en bättre ekonomisk tillvaro annat än till lägsta möjliga lön, eller socialt bistånd.
Som funktionsnedsatt fixar du sällan arbete på hundra procent. Så du får aldrig mycket mer än existensminimum att leva på till hyra, mat, försäkringar och telefon.
Det samma gäller dina barn och ofta barnbarn. De fixar inte heller skolan för sociala arvet enligt Skå-Gustav lever än på 2000-talet. Det är svårt att med egen kraft bryta utslagningen som man är utsatt för.
De ekonomiska skillnaderna har ökat de senaste 20 – 30 åren. De är inte löneskillnaderna som har ökat mest utan de är allra rikaste med förmögenheter som har blivit ännu rikare, samtidigt som vi som inte kan arbeta knappt har fått någon förbättrad levnadsstandard alls. Vi har bara blivit fattigare.
Det är orättvist. Jag tycker man ska sluta skuldbelägga oss fattiga och funktionshindrade. För vi har inte valt detta. Däremot den som är rik och frisk har helt andra valmöjligheter att skapa sig en trygg ekonomisk värdig tillvaro.
Samhället måste se de ökade skillnaderna i levnadsstandard. Politikerna bör se över förmögenhetsbildningen hos den bättre bemedlade övre medelklassen och de riktigt rika. Vad har hänt efter att föregående regering tog bort förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, införde jobbskatteavdragen, rut- och rot, tillät stora avdrag på höga lån och bilar, båtar, sommarstugor och kapitalvaror? Vilka fick ta kostnaderna?
Skatter – borde inte vi betala det efter bärkraft? Liksom våra gemensamma sociala omkostnader, alltså sjukvård, tåg, bussar, skola, äldre- barn och handikappomsorg och stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalar en orättvis större del av de kostnaderna procentuellt.
Det är fel.
/Anne-Sofie Höij
En meningsfull syssla kan skingra tankarna
Publicerat: juni 21, 2018 Sparat under: ekonomi, ensamhet, fattigdom, Hobby, Khai Chau 2 kommentarer
I dessa härliga sommartider, kan jag tänka mig att det finns också en baksida: nämligen de som sitter hemma och mår extra dåligt. På grund av alla utökade sociala krav som hör till sommaren…semesterresa, grilla, sol och bad och så vidare. Det är långt ifrån alla som har det så glamouröst. För det krävs att man har pengar och vänner att umgås med.
Dessutom när ordinarie personal tar sommarsemester så uppstår en inre oro hos patienten inför det nya och att invanda rutiner faller bort.
Personligen har jag fysiologiska problem med sommaren på grund av ljuset och hettan. En kombination som gör att jag både sover och äter sämre.
För övrigt när det gäller daglig meningsfull sysselsättning, som det så vackert heter, så har jag en fråga…Hur har kommunerna lyckats med det?
Jag är tacksam över att för egen del ha hittat till bowlinghallen sedan 21 år (!) tillbaka, där jag funnit min väg till återhämtning, plus genom mitt medlemskap i RSMH, såklart.
Dock får man inte glömma att utan skaplig ekonomi…så hade det inte heller blivit något bowlande för min del eftersom i början behövde jag betala samma pris som alla andra och skaffa mig egna bowlingklot…
Det är alltså på det sättet som saker och ting hänger ihop! Det kostar att bowla, det kostar att leva och att ha pengar till det hjälper en att återhämta sig. Mycket grundläggande fakta som ansvariga myndigheter tydligen missat!?
Jag känner utbildade akademiker som haft avancerade arbete, men har blivit sjuka och idag plockar elektroniskt skrot för 5 kr i timmen. Inte okej, enligt mig.
Det finns mycket kvar för ansvariga myndigheter att göra…
/Khai Chau
Med pengar kan du prata med någon
Publicerat: maj 15, 2018 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Khai Chau 5 kommentarer
Det är ett trist faktum att bristen av pengar, är ett stort hinder i återhämtningen. Vår målgrupp brukar ligga efter i penningligan på grund av flera olika skäl.
För det första, om man som jag insjuknade i ganska tidig ålder, utan att ha hunnit gå ut på arbetsmarknaden, så får man inte heller någon sjukpenning, även om det finns läkarintyg. I normala fall, ska ett sjukintyg också berättiga till sjukpenning. Istället har jag blivit hänvisad till socialbidrag, som det hette då 1990.
Idag har jag fått sjukersättning på egen begäran. Men någon form av handikappersättning därutöver finns inte – i alla fall är det svårt att få den beviljad för många av oss med psykisk ohälsa.
Ett förslag till handikappersättning är Telebidrag, som jag vill arbeta för. Psykiska handikapp kräver knappast några fysiska hjälpmedel, men däremot så är till exempel behovet av att ringa och prata i telefon ganska stort.
Det lindrar faktiskt mycket att kunna prata med någon, när man känner sig ensam eller mår dåligt. Numera kan man också ”prata” via internet, genom att delta i den diskussionsfloran som finns där.
/Khai Chau
Bidrag – en fråga om människosyn?
Publicerat: april 19, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Fredrik Gothnier Kommentarer inaktiverade för Bidrag – en fråga om människosyn?
Jag har på sista tiden reflekterat över bidrag. Och inte bara bidrag utan människosynen som ligger bakom alla bidrag. Det finns olika typer av bidrag. Det är sant som sägs att när rika personer ska få bidrag kallas det för avdrag och när fattiga får det kallas det för bidrag. Eller ta fallen med skatteplanering. Det anses då som smart att undvika att betala skatt. Om en skatteplanerare får ner sina skatter under 10 procent anses denna person som smart. Varför?
Sanningen är att om en person skatteplanerar så kan denna givetvis välja vilken nivå skatterna ska hamna på. Om en sådan person anser att skatterna är för höga kan ju denna person välja att betala 30 % i skatt likaväl som 10 %. Det är bara att planera annorlunda. Då skulle denne person ligga i nivå med övriga Sverige men av någon anledning väljer man att skatteplanera ”smartare”. Detta är givetvis accepterat av nästan alla i Sverige.
Tänk sedan på barnbidraget. Så att barnfamiljer ska få det ekonomiskt hållbart. Det betalas ut till alla som har barn. Ett av skälen som ges är att det görs för att inte särbehandla någon att bara ge bidrag till fattiga barnfamiljer utan detta bidrag har alla rätt till – rika som fattiga. Och det är ingen som ser något fel i det.
Tänk sedan på pensioner. Ett av skälen det betalas ut är att personer som förvärvsarbetat hela livet ska få det ekonomiskt hållbart på ålderdomen. Eller vänta nu…. Där blev det något fel i tankegången. Pensioner ses som en utgift för staten som är på väg att bli för kostsam. Det ska sparas. Jag har läst om äldre som blivit hemlösa då deras pension inte räckt till att betala hyra, mat, kläder och övrigt.
Tänk sedan sjukersättning. Varför betalas det ut till folk? En anledning tycker jag borde vara att personer med funktionsnedsättning eller som är sjuka får en inkomst som de kan leva på. Det borde räcka till mat, hyra, kläder och lite övrigt. Så att det går att leva på det och ha det bra.
Nu är det dock så att om en person lever på sjukersättning behövs också ofta andra bidrag för att det ska gå runt. Bostadstillägg till exempel. Det beror på att sjukersättningen i sig själv ofta är för låg att kunna leva på.
Är det inte så att bristande skatteintäkter på grund av skatteplanering, synen på barnbidrag där alla ska kunna få tillräckligt med inkomst för att kunna försörja sina barn och synen på personer med psykisk funktionsnedsättning (läs sjukersättning) skiljer sig åt. Sjukersättning ses inte längre som en rättighet som ges för att personer ska kunna leva ett bra liv. Synen på olika bidrag skiljer sig alltså åt och detta har nog i grunden med synen på människor att göra.
Själv anser jag att alla i samhället ska kunna leva ett gott liv. Om någon har en funktionsnedsättning ska denna person också få resurser och hjälp om det behövs för att kunna leva ett gott liv. Men synen på personer med sjukersättning fungerar inte så och det är av någon anledning naturligt och normalt för alla.
Själv har jag hamnat i ett dilemma med dessa bidrag. Själv lever jag på sjukersättning just nu. Jag har jobbat i några år och sparat en liten slant. Det gör att jag inte får bostadstillägg. Så nu får jag ut ungefär 6000 kronor efter skatt som jag ska leva på och som ska räcka till allt. Det räcker ungefär till hyran och sedan går jag back resten av utgifterna i månaden då jag nu har en sparad slant. Se det som ett privilegium att ha en liten slant på banken. Men det gör att jag kommer att spendera allting av mina besparingar då jag går back varje månad och kan inte pensionsspara eller dylikt utan allting kommer att gå åt till mat för dagen. Sedan när jag gjort slut på besparingarna kommer jag få bostadstillägg igen. Då blir inkomsten så låg att jag inte vet om det kommer att gå runt i långa loppet.
Sjukersättning idag ses inte som en inkomst som ska gå att leva på –precis som pension. Varför är det så? I mitt ställe kommer jag att knappt kunna leva på sjukersättning för att sedan gå över till pension som kommer att bli ännu lägre och som jag i nuläget inte tror mig kunna leva på. Vilka framtidsutsikter, va? Och detta gäller inte bara mig. Det gäller många. Och får vi något lättare break någon gång i livet och kommer över lite pengar blir vi särbehandlade och får vackert spendera våra besparingar på mat och husrum. Sedan är vi fattiga igen.
Jag är medveten att detta inlägg kan ses som ett personligt gnällinlägg. Men jag vill betona att RSMH i valtider som nu är vill lyfta fram personer med psykisk ohälsas ekonomi. Och då vill jag propagera för att det är anledningen till att bidrag betalas ut som bör lyftas, Synen på bidrag bör förändras. Jag är medveten om att det finns familjer som får barnbidrag som utan detta inte skulle kunna försörja sina barn. Men om man inte kan försörja sig på sjukersättning – och det är en stor grupp så får man glatt gå under. Och det är accepterat.
Nej människor är människor oavsett ålder och om man förvärvsarbetar. Det är inte bara bidragen som bör höjas lite utan synen på människor som bör förändras. Människor är inte bara kostnader. Vi är individer som bör ha ett (ekonomiskt) värdigt liv. Oavsett. Så det så.
Fram för barnbidragstanke för personer med sjukersättning!!!!
/Fredrik Gothnier
Peer support betyder stöd från jämlikar
Publicerat: april 13, 2018 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Kamratstöd, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Peer support betyder stöd från jämlikar
Sedan några år har ett nytt fenomen uppstått i brukarrörelsens samverkan med psykiatrin. Inspirationen är främst hämtad från Holland och några anglosaxiska länder, och det handlar om en sorts kamratstöd, benämnt ”peer support”, inbäddat i den psykiatriska verksamheten. Både psykiatrin och delar av brukarrörelsen anser att det är en framgångssaga som har gett goda resultat. Det är säkerligen i många fall korrekt, eftersom ett gott kamratstöd många gånger kan ha mycket stor betydelse för en psykiskt illamående människas återhämtning. Det finns emellertid också baksidor med modellen, som brukarrörelsen i alldeles för hög grad har valt att bortse från.
Vilken roll en ”inbäddad” peer supporter skall ha har aldrig utretts ordentligt, och risken för svåra lojalitetskonflikter är uppenbar. Så länge supportrarna är anställda inom brukarrörelsen har man ansett att de kan stå fria från psykiatrins förväntningar, men när de arbetar i team med vårdpersonalen kan de givetvis ändå inte avvika alltför långt från det behandlingsperspektiv vårdgivaren har. Än värre blir det förstås om de – så som allt oftare sker – står på vårdgivarens egen lönelista. Vems perspektiv skall peer supportern då företräda: vårdgivarens eller patientens? Hur skall supportern ställa sig, om vårdgivaren vill utöva tvång? Vad kan över huvud taget brukaren förvänta sig av ”sin” supporter?
Det har också talats om att peer supportern skall tillföra ett brukarperspektiv i vårdplaneringen. Men varför skall någon annan än brukaren själv ta hans eller hennes röst i det individuella fallet? Det är alltid brukarens egen röst som skall råda när behandlingen planeras! I sammanhanget förtjänar det nämnas, att en inte så liten andel av den anställda personalen i psykiatrin också har brukarbakgrund. Jag vågar säga att andelen till och med är avsevärt större bland psykiatripersonal, än bland personal vid nästan alla andra arbetsplatser. Har det inneburit förbättrade villkor för patienterna? Tillåt mig tvivla. Fördomarna kring psykisk ohälsa är minst lika utbredda bland före detta brukare, som de är hos allmänheten i övrigt!
Trots det har jag inga som helst invändningar mot kamratstöd. Tvärtom kan det, som jag tidigare skrev, ha avgörande betydelse för en människas återhämtning. Sådant kamratstöd bör emellertid bedrivas på ideell basis och i brukarrörelsens regi. Det skall inte ges skenet av någon sorts professionell verksamhet, utan i verklig mening motsvara begreppet ”peer” – vilket också innebär att det alltid skall vara brukarna själva som väljer vilka de vill ha som kamratstödjare eller om de helt vill avstå från sådant. Hur en professionaliserad supportroll kan spåra ur beskrivs av Darby Penney i en artikel hämtad från den amerikanska, psykiatrikritiska internet-sidan Mad in America.
/Hannes Qvarfordt
Fotnot: ”Peer” är engelska och står för ”jämlike”. I Sverige uttolkas ordet numera ibland som en förkortning för ”Personlig EgenErfaren Resurs”.
Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst
Publicerat: mars 15, 2018 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Bemötande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, Jenny K Lundgren, Psykiatri, sjukskrivning, Terapi 3 kommentarer
Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.
Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.
Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.
Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.
Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.
Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.
Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.
Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.
Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.
Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.
På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.
Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.
Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.
/Jenny K Lundgren
Personer med psykisk ohälsa är en av de grupper med sämst ekonomi samhället. Så har det sett ut i 30 års tid, och de
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.