Ekonomi – en (av)stressande faktor
Publicerat: augusti 22, 2018 Sparat under: ekonomi, fattigdom, Khai Chau 4 kommentarer
Det går nog inte att blunda för att ekonomin har en stor betydelse, i vardagen och därmed för återhämtningen, speciellt för personer med psykisk ohälsa.
Denna grupp drabbas ofta svårare ekonomiskt, på grund av flera olika skäl: tidigt insjuknande i livet, oförmåga att hantera egna pengar, avsaknad av inkomster med mera.
Personligen blev jag hänvisad till socialbidrag, som det hette förr, fast jag hade läkarintyg. Dessutom var det upp till mig att ta kontakt med socialen själv, om jag orkade bry mig, trots svåra biverkningar av neuroleptika.
Det tog mig många år, innan jag äntligen fick sjukbidrag, alltså en tidsbegränsad sjukersättning som fanns då, vilket blev en betydlig förbättring av ekonomin.
Jag har träffat många människor inom olika verksamheter/träfflokaler, vilka säger sig inte ha råd med en kopp kaffe eller ett mål mat – inte ens till självkostnadspris. Vissa frågar om de kan köpa en halv kopp kaffe för halva priset eftersom de inte har råd med en hel kopp för 5 kronor. Då är det väldigt illa! Hur ska då dessa människor kunna ägna sig åt återhämtning – eller ens tänka på saken?
Grunden för att jag har kunnat ägna mig åt bowling, som är en grundpelare i min vardag, är att jag har haft råd med alla kostnader.
Medicinering och psykoterapi är nog så viktiga, men alla människor behöver ha pengar att ”röra sig med”. Och vi är en eftersatt grupp, ekonomiskt, i samhället!
Skulle vi ha en acceptabel ekonomi skulle de psykiska symtomen minska. Det är belagt med forskning.
/Khai Chau
PS. Läs också gärna RSMH:s organisationstidning Revansch temanummer om ekonomi och även artiklar på sidan 3 och 4 i detta nummer.
RSMH-bloggen 
Ja, tänk bara på Alain Topors experiment där han lät brukare få 500 kr mer i månaden, med resultatet att inläggningarna i psykiatrin minskade med 1/3!
Det är ett hårdare samhällsklimat idag tycker jag. Hur ska man orka gå till socialen när man är sjuk. Och kunna återhämta sig. Själv höll jag på att bli hemlös när jag blev sjuk . Socialen tog månader på sig för handläggare. Och Fkassan tog ännu längre tid på sig . Det var katastrof för mig och jag visste inte om jag skulle orka med mera . Behövde ju få må bättre . Kyrkan hjälpte mig via en insamling som min syster ordnade . Till en hyra . Jag nödgades jobba . Och blev ännu sämre hela tiden . Ja det hände mycket . Människor kommer i kläm oerhört. Och så ska det bara inte få vara ju . Är jättehemskt . Att vara sjuk är tillräckligt.
Hej, Tack för din kommentar! Starkt skrivet och jag skulle gärna lägga ut den men vi har som policy att man måste ha med sitt eget namn för att kunna lämna kommentarer här, för att undvika eventuella troll.
Förstår om du kanske inte vill skriva ut ditt riktiga namn, men förnamn räcker. Ta hand om dig!
Förstår jag verkligen Marilyn Wahlberg