Livsmål
Publicerat: november 6, 2012 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Livsmål
Det värsta som skulle kunna ha hänt mig för min överlevnad/återhämtning, är att jag tillät folk slå ut mina drömmar/visioner. Jag har nog alltid varit en stor drömmare/dagdrömmare.Tänker på John Lennons låt! Jag tycker att det är livsviktigt med ett livsmål, utifall man skulle gå vilse i livet, någon gång.
Precis som när du väl tagit ut kompassriktningen, så förhindrar detta dig från villovägar, när du vandrar. Samtidigt är det mer stimulerande att leva, när man har ett mål att leva/arbeta för, eller hur? Sedan är det upp till var och en att få bestämma vad målet blir. Därför är det jätte-olyckligt att folk slår bort ens innersta drömmar, när de bara menar med att hjälpa.Någon klok person har skrivit följande: ”Du är så ung som din tillförsikt, så gammal som ditt tvivel, så ung som din förhoppning, så gammal som din försagdhet. Så länge skönhetens, glädjens, djärvhetens, storhetens makt från jorden, människorna och oändligheten når ditt hjärta, så länge är du ung. För när vingarna hänger neråt och ditt hjärta täcks av pessimismens snö och cynismens is har du blivit gammal på riktigt”.
/Khai Chau
Att inte bedömmas efter sitt yttre
Publicerat: november 2, 2012 Sparat under: Internet, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Att inte bedömmas efter sitt yttreTyvärr uppfattas människor med psykisk ohälsa som ganska asociala, det är en känsla som vi även upplever själva. Dessutom känns det ofta jobbigt att tvingas umgås med folk på grund av alla tillhörande sjukdomsbilder, som gör sig mer påminda då. Att känna sig iakttagen, bli missförstådd/misstolkad samt ofrivilliga skakningar på grund av biverkningar. Eller att inte kunna föra ett vettigt samtal på grund av inre tankestörningar, paranoida tankar mm. 
Samtidigt som man inte heller mår så bra av att hela tiden vara ensam i lägenheten. Det kan lätt utvecklas till en ond cirkel.
Vad som fungerar bra däremot, är dessa cyber-sammankomster på internet, där likasinnade träffas på egna/lika villkor. Man lämnar ut sig precis så mycket eller lite som man själv vill. Man bestämmer själv vad man vill säga och vilken tid på dygnet man vill säga det. Det känns tryggt att inte bedömmas bara efter sitt yttre.
Kai Chau
Vi vill vara självständiga
Publicerat: november 1, 2012 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentar
Jag har nog haft lite tur i oturen, så att säga. Tur med att träffa rätt människor, hamna på rätt plats, fatta kloka beslut osv.
Det är väldigt svårt att styra sitt liv enbart på egen hand, som psykiskt funtionshindrad. Det mesta verkar mot en, istället för att hjälpa en. Men det finns små, små ljusglimtar, små, små änglar, även om de är väldigt få, som förmår en att tro att man kan komma hur lång som helst!
Det behövs egentligen en väldigt liten insats, bara den känns rätt/positiv, så kan människor med psykisk ohälsa bli självgående också – det gäller bara att hitta insatsen! För, vi vill vara självständiga, som alla andra, även om det ser ut som om vi är väldigt flata, vilket är en grov misstolkning.
Khai Chau
Förmåga att tänka klart
Publicerat: oktober 26, 2012 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Förmåga att tänka klart
Det finns naturligtvis många olika viktiga faktorer för en återhämtning. Här skriver jag om Förmågan att tänka klart – och även oförmågan. Det kanske låter konstigt att jag inte kan tänka klart, men ändå inte. Var kan det drabba mig/dig annars, när vi lider av psykisk ohälsa, om inte tänkandet?
Och vad är en människa som tappat förmågan att tänka självständigt, även till vardags? Jo, som en dator med en trasig processor, om man ska tala datorspråk, eftersom jag gillar data.
/Khai Chau
Kämpa tillsammans
Publicerat: oktober 1, 2012 Sparat under: Öppenhet, Min berättelse, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Kämpa tillsammansKunskap är makt, men kunskap kan vara tungt att bära.
Allt för ofta ställer jag mig en fråga. En fråga som har tendens att återkomma.
Runt och runt mal den i min skalle.
Är det värt allt detta?
Jag är född en kämpe, jag vet att detta är mitt uppdrag i livet.
Där det finns orättvisor kommer jag finnas för att ifrågasätta och försöka ändra på det som är fel.
Ibland känner jag att luften går ur mig, ibland känner jag att det kostar mig för mycket.
Men jag kan inte ge upp! Om inte jag kämpar, vem gör det då?
Jag är långt ifrån ensam och långt ifrån stark. Men jag vet att jag inte tänker ge mig!
Jag vet att även om jag får folk att känna sig illa till mods och ibland hotade av mig så är det för att jag vågar ställa rätt frågor. Förändring är det enda alternativet! Det finns ingen början, det finns inget slut det finns bara förändring. Det kommer alltid finnas dom som är rädda att förändra, dom som vill stå i vägen och förstöra för sitt eget bästa. Men jag kämpar inte enbart för min egen skull!
Allt detta kostar mig tid, det kostar mig styrka och nerver. Man kan ställa sig frågan, varför gör jag detta? Jag gör det för att jag vet att det är rätt, jag gör det för att ingen annan vill ta detta på sig.
Ibland känns det som om jag har nått ett stadium där det inte finns någon återvändo.
Ibland känner jag väggen som trycker sig hårt mot mina axlar.
Så mycket tankar, så mycket idéer.
Men väggen är tung, den är stor och klumpig. Den bryr sig inte om en person försöker rubba den, den står stadigt! Mäktigt, tyst omsluter den oss. Som en filt av trygghet. En falsk trygghet.
Det är nu jag ifrågasätter min väg. Det är nu jag inser. Att hur mycket jag än kommer slå på väggen, hur mycket jag än utmanar den kommer den stå där orörd och bara le tillbaka.
Så nu är det dags att jag vänder mig bort från den.
Det är dags att inse att ensam kan jag inte rubba den!
Det är nu mitt riktiga uppdrag i livet börjar.
Jag behöver medkämpar.
Öppet sinnade medmänniskor som vill förstöra väggen, människor som vill förändra och som har fått nog! Jag vet att jag har fått nog!
Ensam kan jag inte åstadkomma förändring, men jag har kraft, tålamod och kunskap.
Vi behöver bli många och jag vill inspirera och stärka andra att kämpa med mig. I kampen mot orättvisor segrar den som bär på kunskap, hopp och empati.
Tillsammans kan vi skapa förändring!
/Paulina Tarabczynska
Lär känna dig själv
Publicerat: september 21, 2012 Sparat under: Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Lär känna dig självPå sommaren brukar jag ta mig ut till travbanan, som ligger en bit utanför stan. Jag har upptäckt att det är någonting därute, som får mig att må bra, att känna mig fri. Kanske är det den fria luften, folkmassan, levande hästar och levande natur.
Lär dig att bli medveten om, vilka situationer/personer, som kan få dig att må bra/dåligt! På detta sätt har jag lärt mig att lite styra min vardag. Jag kan öka lite mer av det som är bra och samtidigt minska på det som är dåligt. Det är det som psykisk hälsa handlar om! Det är tillräckligt förlamande att inte kunna må bra i själen – det kostar energi och tid.
/Khai Chau
Gör det du mår bra av
Publicerat: april 24, 2012 Sparat under: Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Gör det du mår bra avDet kanske låter självklart, men det tål att upprepas. För det är lätt att glömma bort att må bra, när man har tusen bekymmer att grubbla på. Tycker du om att måla – måla så ofta du kan! Gillar du att ta promenader – prioritera då, så att du får tillfälle att promenera. ”Så en handling och du skördar en vana!”
/Khai Chau
Dataåldern
Publicerat: april 16, 2012 Sparat under: Internet, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för DataåldernDet är ändå tur att vi lever i den så kallade dataåldern. Det finns så många fantastiska möjligheter, som man kan utnyttja via datorn och internet. Jag själv har haft min terapi/behandling med min läkare via mail på ett mycket väl fungerande sätt. Det sparar både tid och pengar. Jag minns det tidigt 90-talet då jag var tvungen att boka upp mig på telefontid för att kunna bli uppringd tillbaka av min läkare. Idag finns även sociala medier som gör att man kan känna sig lite mindre ensam bara för att man inte kan eller vill gå ut och träffa folk.
Aktivitet vid datorn fungerar lika mycket väl som vilken annan sysselsättning som helst. Det vill säga man blir tvungen till att använda hjärnan lika mycket och därmed kommer ifrån sysslolösheten. Med datorn som hjälpmedel kan man även skaffa sig information om omvärlden, vilket är jätteviktigt, särskilt i dagens samhälle, så att man inte ligger efter. För övrigt anser jag att vi borde få Handikappersättning från försäkringskassan för att askaffa dator och internetuppkoppling.
Surfa lugnt!
/Khai Chau
Humor
Publicerat: april 13, 2012 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för HumorAtt ha roligt, hjälper mig för att jag ska kunna må bra. Tyvärr fokuseras det ofta för mycket på problemet/sjukdomen, så att man glömmer bort att skratta. Man kan ju alltid se på en rolig film för att mjuka upp skrattmusklerna. I sällsynta fall, har humorn hjälpt till att vinna över allvarliga sjukdomar. Att kunna ha vänner att skämta med, hjälper minst lika mycket som mediciner.
/Khai Chau
Bältet hjälper, du ligger ju still!
Publicerat: april 5, 2012 Sparat under: Anneli Jäderholm, Min berättelse, Tvångsvård 3 kommentarer
Det är inte min kropp som är problemet. Den är full av adrenalin, skräck och panik. Rörelseenergin måste få utlopp annars förtar mig den rent fysiska smärtan. Den fysiska smärtan är oerhörd när jag spänns fast med remmar runt händer och fötter. De flesta vet hur kroppen svullnar och ömmar vid stress men få har förmågan att tänka på hur det skulle kännas att spännas fast då. Hela rummet är fullt av rörelse. Personalen vill mig väl, stressar, drar och sliter. De måste skynda sig att ge mig en gräns. Alla vill ta ansvar och gör vad de kan. De vill verkligen hjälpa mig.
Jag ligger och lallar om solen. Det är svårt att tro att jag är närvarande. Men det är jag. Men jag är inte verbal. Jag kan inte prata men jag är en mästare på att läsa av gester, tonfall och kroppsspråk när jag är i kris. Det ingår liksom i mitt försvar. Men ingen tänker på det. Jag ligger i den tunnaste sjukhusskjortan som inte skyler någonting, har jag tur sitter sista knappen kvar då knapphålen är mycket urtvättade. (Hur många skulle våga gå ut med den tunnaste nattskjortan i staden, bland främmande människor?) Jag ligger med benen isär och blottar mitt skrev. Ingen vet vad jag bär på. Att jag slungas tillbaka till de gånger jag förgreps under mina tidiga år.
Det är bråttom och över mig har jag män och kvinnor med ansträngda ansikten, jag ser deras strama drag, deras sammanbitna läppar, deras blodådror som pulserar och deras rödsprängda ögonvitor. Jag tror att jag möter Djävulen. Jag förstår inte då ingen pratar med mig, informerar mig om vad som händer. Jag orkar inte mer.
Jag dras än längre in i min magi, min magiska verklighet. Dit jag tar mig när jag inte längre står ut. Jag blir än en gång Jesus. Jag blir korsfäst. Jag blir förrådd av Judas. Vem Judas är av de som drar och sliter runt mig, vet jag inte. De kommer med en spruta. Jag tror att det är min sista i livet. Jag kämpar för allt jag är värd. Jag skulle kunna slåss för mitt liv. Men jag ligger fastnaglad. Ingen frågar mig vart jag vill ha sprutan. Ingen ger mig det mandatet. Ingen tror heller att jag kan välja eller ser mitt svagt pekande finger att jag vill ha den på höger skinka.
Jag ger upp. Stelnar. Ligger still. Blundar hårt. Jag ser mitt liv passera revy för min inre syn. Jag skall snart dö när giftet från sprutan spridit sig. Det är min verklighet. Lika verklig som verkligheten. Jag är vettskrämd och helt maktlös. Jag ser brutala bilder för min inre syn, gamla övergrepp från det förflutna dyker upp och sargar min själ än mer. Nu skall någon sitta och vaka över mig. Se till att jag klarar mig rent fysiskt, att inte mitt tillstånd är livshotande samt kontrollera min känslomässiga status. Jag är skräckslagen. Jag vet inte vem det är. Någon sitter på en stol med ryggen vänd mot mig, kikar över axeln lite då och då men tittar mest ut genom dörren mot de andra. Tydligen en vikarie då de andra behöver utföra mer viktiga uppgifter.
/Anneli Jäderholm
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.