Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Karolinska väljer biologismen
Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Tillbaka till framtiden?
Publicerat: april 17, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Schizofreni 4 kommentarerTvå händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:
1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)
2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)
3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)
4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)
5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.
Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!
Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:
1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)
2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?
3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)
Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!
/Hannes Qvarfordt
Går Socialstyrelsen industrins ärenden?
Publicerat: mars 6, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, makt, Medicin, Schizofreni 1 kommentarFör en tid sedan kritiserade förbundsordförande Jimmie Trevett på ett förtjänstfullt och diplomatiskt sätt Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för läkemedelsbehandling vid psykotiska tillstånd. Som enskild ”tyckare” inom RSMH kan jag kosta på mig att vara lite skarpare i tonen.
I riktlinjerna sägs följande:
”Kontinuerlig antipsykotisk läkemedelsbehandling minskar risken för självmord och är en förutsättning för att undvika akuta skov och för att kunna rehabilitera och återintegrera personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd i samhället. Utan antipsykotisk läkemedelsbehandling är det i regel omöjligt för dem som drabbas att leva ett normalt liv.”
Påståendet motsägs av erfarenheter av behandling med psykosociala metoder sedan åtminstone ett århundrade tillbaka. Sådana fallbeskrivningar har avsatt en omfattande litteratur, som uppenbarligen har gått Socialstyrelsens ”experter” fullständigt förbi. Jag erbjuder här mina läsare ett antal internet-länkar, där olika former av källor kan studeras:
Från författaren och dokumentärfilmaren David Macklers hemsida
Skrift om återhämtning av Alain Topor och Klas Sundström
Hemsidan för ”The International Society for Psychological and Social Approaches to Psychosis”
Vidare vill de föreslagna riktlinjerna införa uppföljningsmått av typen: ”Andel personer med antipsykotiska läkemedel vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd” där man anger ”Hög andel önskvärt”. Eftersom det finns ett flertal andra behandlingsformer med god evidens, står ett sådant mått direkt i strid mot vad som sägs i hälso- och sjukvårdslagen (HSL 3a §):
”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”
Därutöver kan läkemedelsbehandlingens förträfflighet starkt ifrågasättas utifrån ett antal avslöjanden och utvärderingar, som gjorts den senaste tiden. Det har bland annat visat sig att läkemedelsbolagen ofta avstår från att publicera studier, som visar dåliga resultat för deras preparat. Läkemedlen framstår därmed som betydligt effektivare än de i verkligheten är. Likaså underskattas läkemedlens biverkningar. Alternativt tillskriver man ”sjukdomen” sådana besvärande symtom, som egentligen är ett resultat medicinernas biverkningar.
Jag uppmanar mina läsare att ta del av vad chefen för den nordiska delen av Cochrane-institutet, Peter Gøtzsche, vetenskapsjournalisten Robert Whitaker och forskaren Ben Goldacre har att säga om läkemedelsforskning och psykofarmaka:
Krönika av Peter Gøtzsche i danska Politiken
Peter Gøtzsche föreläser utifrån sin bok ”Deadly Medicines and Organised Crime”
Robert Whitakers bok ”Anatomy of an Epidemic”
Ben Goldacre föreläser om dolda läkemedelsstudier
/Hannes Qvarfordt
Önskelista inför 2014
Publicerat: januari 7, 2014 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:
- Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
- Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
- Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
- Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
- Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
- Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
- Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
- Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
- Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
- Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
- Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.
/Hannes Qvarfordt
Läkemedelspengar ger tolkningshegemoni
Publicerat: maj 13, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 5 kommentarer
Som jag antydde i mitt förra blogginlägg satsar läkemedelsindustrin stora pengar på genetisk och biokemisk forskning kring psykisk ohälsa, både i egen regi och i form av stöd till forskning vid universiteten. Låt det stå fullständigt klart: det sker inte av oegennytta och i det oberoende kunskapssökandets namn, utan för att tillgodose industrins ekonomiska intressen. Man understöder kraftfullt och mycket medvetet genetiska och biokemiska tolkningar av ohälsan. I den mån miljöorienterad forskning alls bedrivs, sker den på det offentligas knappa, ekonomiska villkor. Till sådan forskning går inga pengar från industrin. (Därutöver har det flera gånger framkommit, att den forskning som bedrivs i egen regi ofta manipuleras, så att behandlingseffekten av läkemedel framstår som bättre än den egentligen är.)
Eftersom även den offentliga, medicinska forskningen till mycket stor del är beroende av industrins pengar, får den i motsvarande grad en inriktning som ligger i linje med industrins intressen. Många doktorander skulle aldrig kunna genomföra sina studier, och skriva sina avhandlingar, utan stipendier från industrin, vilket förstås i hög grad styr avhandlingarnas innehåll. Dessa ”industristyrda” studenter och läkare besätter sedan de tunga maktpositionerna inom psykiatrin och förmedlar där, medvetet eller omedvetet, industrins synsätt på förklaringsmodeller och ”bästa” behandlingar.
När de styrande, politiska organen inom sjukvården behöver underlag för sina beslut, vänder de sig – naturligt nog – till de ledande befattningshavarna inom forskningen och den kliniska verksamheten. Följden blir att de matas med samma industristyrda perspektiv, som präglar dessa befattningshavare, och deras beslut angående den psykiatriska vården blir därefter.
Den relativt nyligen tillsatta psykiatrisamordnaren, som skall leda regeringens PRIO-satsningar på psykiatrin fram till 2016, får på samma sätt sitt huvudsakliga beslutsunderlag från psykiatrins ledarskikt. Så skedde även under den tid han satt i Anders Miltons psykiatrisamordningsutredning (SOU 2006:100) och som jurist hos Socialstyrelsen. Självklart får det stor betydelse för samordnarens uppfattning om psykisk ohälsa och om hur psykiatrin skall utformas i framtiden, vilket med mina ögon sett är djupt beklagligt.
Sammanfattningsvis måste vi sorgligt nog konstatera, att vi har den psykiatri som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha. Andra tolkningar av psykisk ohälsa, och alternativ forskning och behandling, ges mycket begränsat utrymme, såväl ekonomiskt och medialt som i den konkreta vården. Money talks – här som i så många andra sammanhang!
/Hannes Qvarfordt
Är arv smakligare än miljö?
Publicerat: april 22, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Uppväxtvillkor 8 kommentarerAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.
Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)
Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.
Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.
Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!
/Hannes Qvarfordt
Sockerpiller har ingen dött av…
Publicerat: februari 5, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett, Läkemedelsbolag, Medicin 2 kommentarer
Det är känt sedan länge att läkemedelsbolagen är betydligt mer benägna att föra fram den forskning som gynnar deras intressen. Man skulle vilja tro att i alla fall ett av läkemedelsindustrins mål är att göra människor friskare. Så tycks inte alltid vara fallet. Att göra vinst är emellertid alltid ett mål trots negativa konsekvenser för patienter och samhällsekonomin.
I gårdagens Aktuellt i SVT sändes ett längre inslag om det antidepressiva läkemedlet Reboxetin Edronax som i flera studier har visats vara helt verkningslöst. De studier som visat att läkemedlet saknar effekt mot depression har emellertid mörkats av läkemedelsindustrin.
Därmed är preparatet fortfarande godkänt och tillgängligt för läkare att skriva ut till svenska patienter. Att det har passerat myndigheternas kontroll innebär också att det går att skriva ut även till patientgrupper som det inte testats på. Vilket lett till att 32 barn i Sverige äter Reboxetin trots att det endast är testat på vuxna och enligt läkemedelsföretaget Pfizer inte ska användas av barn.
Läkemedel skrivs ofta ut lättvindigt och trots att Socialstyrelsens riktlinjer säger att lättare depressioner ska behandlas terapeutiskt medan medelsvåra till svåra depressioner kan behandlas med både medicin och terapi äter idag över en halv miljon svenskar antidepressiva läkemedel varje dag. Det är svårt att tro att lika många deltar i regelbunden samtalsterapi eller annan terapeutisk behandling under längre tid. Enligt sammanställningar från Sveriges Psykologförbund får mindre än hälften av de patienter som söker vård för depression psykologisk behandling. Men terapi är inte heller något läkemedelsföretagen gör vinst på.
Genom att patienter får verkningslösa preparat utsätts de för livsfara i fråga om ökad risk för självmord och allvarliga biverkningar. RSMH efterfrågar ökad kontroll av läkemedelsindustrin och striktare regler för hur läkemedel får skrivas ut. Det är orimligt att preparat som inte testats på barn ändå förskrivs till barn.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.