En marsians litania

…eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1.  Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle – inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen – som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt

Nyliberalism och biologism går hand i hand

Tolkningen av psykisk ohälsa har varierat genom åren. Sedan 70-talet har det skett en kraftig svängning från det socialpsykiatriska perspektivet till ett mycket starkt biologiskt präglat synsätt. Eller för att göra bilden fullständigare: Det har skett en återgång till det biologiska perspektiv, som var allenarådande fram till ungefär mitten av 60-talet. Ett av skälen är naturligtvis de nya tekniska möjligheterna att studera genetiska variationer och kroppsliga spår av den psykiska ohälsan. De fynd som framkommit ur sådan forskning har den biomedicinska skolan valt att tolka som orsaker till psykisk ohälsa. (Andra tolkningar är dock möjliga att göra!)

Under samma period, som omsvängningen i synen på psykisk ohälsa har skett, har också det politiska fältet i samhället förflyttats från vänster till höger. Sedan Thatchers och Reagans tid har nyliberalismen fått starkt genomslag. Gemensamma och offentligägda välfärdslösningar har hamnat i skottgluggen, privatiseringar har nått allt längre in mot välfärdens kärna och individen förväntas i allt högre grad själv ta ansvar för sina livsvillkor.

Har dessa parallella utvecklingar skett oberoende av varandra? Jag tror inte det. Inom socialpsykiatrin betraktar man människans samspel med omvärlden som en väsentlig, präglande faktor. Psykisk ohälsa är här ett uttryck för brister i detta samspel och för ogynnsamma omständigheter i miljön. Problemet ligger i varje fall inte enbart hos individen, utan i minst lika hög grad i familjen som helhet, i gruppen och i samhällsstrukturen. Perspektivet stämmer väl överens med en vänsterorienterad samhällssyn.

Den biomedicinska psykiatrin ser ohälsan som en sjukdom, knuten till den enskilda individen. Problemet finns i biokemin i den enskildes hjärna, och miljöfaktorer är underordnade. I varje fall som orsakande faktorer. Synsättet faller väl in i den nyliberala världsbilden, där individen är ansvarig för sitt eget välbefinnande och samhällsstrukturer spelar en underordnad roll. Den biomedicinska psykiatrin blir på det sättet en välfungerande komponent i den nyliberala samhällsmodellen.

Exakt samma utveckling kan vi se inom psykologin och psykoterapin. Den miljöbaserade, psykodynamiska skolan har visats på porten, till förmån för den mekanistiska och individorienterade beteendeterapin (KBT). Problemet ligger inte längre i människors relationer, utan i den enskildes tankeverksamhet. Det är denna tankeverksamhet som skall ställas om, så att patienten bättre passar in i omvärlden. Vilken roll omvärlden har spelat för ohälsans uppkomst lämnas i princip därhän.

/Hannes Qvarfordt