Samverkan

Henrik LarssonJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.

Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.

Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.

Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.

/Henrik Larsson


Är arv smakligare än miljö?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.

Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)

Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.

Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.

Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!

/Hannes Qvarfordt


Diskriminering och utsortering – Socialförsäkringen ger dålig trygghet åt människor med psykisk ohälsa

Jimmieblogg2Igår medverkade jag i ett seminarium på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH. Syftet med seminariet var att sprida och öka kunskapen om socialförsäkringen och dess brister. Och bristerna blev mycket tydliga under eftermiddagen. Flera brukare berättade öppet om sina egna erfarenheter av ett system som diskriminerar människor med psykiska funktionsnedsättningar. De vittnade om rigida regler och bestämmelser som inte tar någon hänsyn till individers olika behov och om att tvingas klara sig på så lite pengar att oron över den ekonomiska situationen gör att den psykiska ohälsan förvärras.

Det kan omöjligen vara så att de som tar fram och fattar beslut om systemen inom socialförsäkringen har egen brukarerfarenhet. Därtill saknas både inlevelseförmåga och intresse för att underlätta för människor med psykisk ohälsa. Personer med psykiska funktionsnedsättningar blir ständigt ifrågasatta och hamnar lätt mellan stolarna. På arbetsförmedlingen är man för sjuk för att jobba och på försäkringskassan för frisk för att bli sjukskriven. Idag räcker det inte heller med att en läkare, utifrån sin expertis skriver ett intyg eftersom också det i frågasätts. I Stockholm är det endast 40 procent av läkarintygen som godkänns av försäkringskassan.

Flera gånger under seminariet kom ekonomisk vinst på tal ”Är ett land sin ekonomiska vinst eller är det människorna som lever här?” undrade till exempel Marie Larsson, diakon på Gotland. Och visst handlar det i alltför stor utsträckning om att vi människor ska vara ekonomiskt lönsamma i alla lägen. Det är en omöjlighet. Men vi kan vara lönsamma på andra sätt, som en stöttande medmänniska och som en källa till kunskap.

Två representanter från LO/TCO berättade om utifrån sina erfarenheter av att stötta medlemmar som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemet och de tog upp försäkringskassans nya bedömningsverktyg som inte tagits i bruk ännu, men som testas. Det verktyget ger inget hopp om en förbättrad situation, tvärtom. Införs det kommer bedömningarna bli ännu striktare och möjligheten att ta hänsyn till individens behov minskar ännu mer.

Det är viktigt att ha den här typen av kunskapsseminarier för att ge en bredare och tydligare bild av bristerna i systemen som ska stötta utsatta människor. Gårdagens seminarium gav en mörk bild och inte mycket hopp om ljusning. Vi inom brukarrörelsen tillsammans med andra intressenter måste samla oss och arbeta vidare för att påverka politiker och andra beslutsfattare mot ett mer humant samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Inflytande för brukaren eller företrädaren?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAJag sökte en gång för många år sedan personligt stöd genom socialtjänsten. Socialsekreteraren erbjöd ledsagare för att kunna gå på evenemang, göra inköp och liknande. Inget fel i det, men vad jag efterfrågade var en person att träffa och prata med för att lätta hjärtat en smula. Sekreterarens svar blev att ”det här är vad brukarorganisationerna säger att brukarna behöver”. Om hon hade rätt i det – på den tiden – undandrar sig min bedömning, men uttalandet ger en bild av hur ett brukarinflytande på organisationsnivå kan minska den enskilda brukarens inflytande över sin egen situation.

Det är oerhört viktigt att RSMH som organisation tar ställning i olika frågor på övergripande nivå. Som säkert har framgått vid det här laget pläderar jag själv för att förbundet skall framhålla det socialpsykiatriska perspektivet – och brukarnas egna livserfarenheter! – som motvikt mot den i samhället i övrigt helt dominerande, biopsykiatriska bilden av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det lika viktigt att vi tar strid för den enskilda brukarens rätt att styra över sin egen vård och behandling, oavsett vilken inriktning han eller hon föredrar att denna skall ha. Man kan säga att RSMH:s yttersta mål bör vara att göra sig självt överflödigt, och det målet är uppnått när varje enskild brukare har möjlighet att bestämma över sitt eget liv.

Ett ganska nytt och tilltagande fenomen är att ”brukarrepresentanter” skall medverka i en mängd sammanhang, ända ned på den nivå som berör enskilda brukare. I Göteborg – och med medverkan från nätverket för brukar- och anhörigorganisationer – skall det t.ex. startas ett projekt med så kallade ACT-team (Assertive Community Treatment), som innebär uppsökande verksamhet bland människor som inte själva söker vård, trots stora behov. I dessa team skall det ingå ”brukarrepresentanter”. Frågan uppstår vem eller vilken organisation dessa personer representerar och vilken uppgift de egentligen skall ha. Risken är uppenbar, att de i praktiken blir den enskilda brukarens ställföreträdare och att de tar över dennas röst gentemot vårdteamet. Den goda tanken om ökat brukarinflytande vänds då till ett minskat inflytande för den direkt berörda brukaren.

Det finns anledning för oss brukarföreträdare att ständigt granska våra insatser, så att den lovvärda ambitionen att ge röst åt våra olyckssyskon inte leder till att vi i stället tar deras röster från dem. Vi bör därför bl.a. avstå från att representera på den enskilda brukarens nivå, om inte personen i fråga själv har bett om sådan representation. I stället bör vi med kraft hävda den enskilda brukarens rätt att alltid bli respekterad och lyssnad på.

/Hannes Qvarfordt