Att se livet med nya ögon!
Publicerat: september 12, 2013 Sparat under: Anhöriga, Återhämtning, Bemötande, Fredrik Gothnier, livskriser, Min berättelse, utbildning Kommentarer inaktiverade för Att se livet med nya ögon!
Livskris. Ett laddat ord. Det kan drabba alla människor och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare. För mig var att drabbas av psykisk ohälsa en sådan kris. Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort. Jag ältade problemen och såg min begränsade förmåga som ett tecken på att livet var svårt och i många fall även meningslöst. Hinder och svårigheter stod ständigt vid dörren.
Vändpunkten kom långsamt och var inte enbart min egen förtjänst. Personer runt omkring mig sade att jag hade styrkor och förmågor. Det var två personer som fick mig att börja utnyttja mina förmågor genom att tvinga mig att söka in på universitetet. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag antagen. Jag klarade studierna. Mina intellektuella förmågor har sedan den tiden inte blivit bättre utan har ytterligare försämrats men genom att hela tiden göra nya saker och försöka att lära mig nytt så försöker jag. Det är inte alltid mina kreativa sidor blir belönade men genom att försöka så blir jag ibland rikligt belönad genom att uträtta något som skänker mig tillfredställelse. Det skänker mig viss lycka.
Genom att jag känner mig glad ibland och mitt stämningsläge är mer positivt så ser jag mig själv och andra i en mer positiv sinnesstämning och det gör det lättare att känna glädje även för andra saker. Jag ser till vad jag klarar av att göra och ältar inte längre det som inte fungerar jämt och ständigt. Jag jämför mig inte med andra utan ser mig själv på ett nytt sätt. Det har blivit en om inte alltid bättre så i alla fall en gladare Fredrik.
Jag har talat med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och förstått att vändpunkterna till en lyckad återhämtning ofta ligger i en annan syn på sig själv. Mediciner är inte hela bilden utan att sluta klanka på sig själv gör att man kan uppskatta livet igen- trots psykisk ohälsa. En vän till mig som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa sade att när hon började tänka på sig själv som tillfälligt ur funktion så förändrade hon bilden av sig själv till från evigt mörker till att se att hon även var bra (fungerande). Det blev det första steget mot ett rikare liv.
Min slutsats blir: Lycka är enligt min mening flyktigt. Med det menas att man inte är glad jämnt utan det är ofta upp till individen själv att återvinna lyckan var enda dag. Andra människor kan vara ett stöd och en hjälp men det är ändå den egna upplevelsen som räknas. Det som hindrar oss att finna lyckan är andra känslor och tankar som gör sig påminda. Vårt stämningsläge påverkar också hur vi upplever världen och gör vissa känsloupplevelser mer sannolika än andra. När vi öppnar sinnena för alla uppleveser får vi ett rikare liv.
Som avslutning kan jag nämna att jag en gång mötte en tjej som hette Camilla. Hon var alltid glad. Hon hade ett väldigt positivt stämningsläge och såg konsekvenserna av någons handlande som mer positivt än vad utfallet i realiteten kunde bli. Men det var hennes liv och hon var glad och trivdes. Hon är den mest inspirerande person jag någonsin träffat. Hennes positiva inställning smittade av sig. Jag har själv en bra bit kvar dit men vem säger att det är helt omöjligt? Framtiden får utvisa det.
/Fredrik Gothnier
Fotoprojekt: Dagens välfärdssamhälle och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 8, 2013 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Min berättelse, Paulina Tarabczynska 1 kommentar
I lördags började jag på ett mycket spännande projekt. Det går ut på att jag och Ida Knudsen som går på Nordens foto folkhögskola i Stockholm bokstavligen ska fota livet av oss. Under två månader ska vi leva tillsammans under olika intervall och fotografera varandra. Vi vill utforska var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går, eller om det ens finns någon gräns. Här gäller det att vara sig själv och skildra varandras liv. Den 11 maj kommer projektet avslutas med en utställning på galleri Kontrast i Stockholm. Om allt går bra så kanske vi kommer att ställa ut på fler ställen än enbart i Stockholm, vem vet.
Jag känner mig mycket upprymd och ser fram emot detta. Psykisk ohälsa är ett så stigmatiserande begrepp vilket gör jobbet att bryta muren mycket svårare. Just därför tycker jag att detta projekt ger så mycket möjligheter. För här behövs inga ord, här kan du i lugn och ro titta själv på bilderna och tänka det som ingen annan kan höra dig tänka och kanske inse att jag är bara ännu en människa och inte mer.
Det har nu gått 2 dagar och vi har bara börjat skrapa på ytan än, här krävs det att våga lita på varandra och bygga upp ett förtroende, först då kan muren falla och linsen kan fånga verkligheten.
Om du skulle vilja följa mig och Ida under processen kommer jag i slutet lägga ut en länk som du kan gå och titta på. Dessutom kommer jag att försöka uppdatera här så ofta jag bara kan.
Jag befinner mig själv just nu i en lite mindre svacka, jag fungerar men känner att minnet inte fungerar som det gör i vanliga fall och att orken sviker mig en aning. Men så fort jag har tillfälle och ork så kommer jag slänga mig på tangentbordet och skriva fingrarna av mig. Ha det bra nu tills vidare och många stora kramar från mig!
Om ni vill besöka bloggen gå gärna in på:
http://www.valfardssamhallet.se/blogg
/Paulina Tarabczynska
Att bistå psykiatrin, svår roll för polisen
Publicerat: januari 29, 2013 Sparat under: Bemötande, Jimmie Trevett, Polisen Kommentarer inaktiverade för Att bistå psykiatrin, svår roll för polisen
Igår rapporterade SR P4 Stockholm att polisen avslutar projektet SPIS, Suicid prevention i Stockholm. Projektet har syftat till att förbättra arbetet med att motverka självmord. I praktiken har det inneburit att polisen samarbetat med psykiatrin i högre utsträckning än tidigare, genom att en psykiatrisjuksköterska medföljt vid exempelvis hämtningar av människor i akut behov av psykiatrisk vård.
Polisen beskriver själva projektet på sin hemsida i positiva ordalag, men nu vill man alltså inte vara med längre. Enligt inslaget i P4 Stockholm handlar det om att man istället vill arbeta med att utbilda sin personal i att bättre ta hand om människor med psykisk och kroppslig ohälsa för att kunna verka på bredare front och inte bara för några få utvalda.
SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd är kritiska till att polisen avslutar projektet som man menar var lyckat. Och visst är det lätt att stämma in i de farhågor som höjs av SPES. Har man lyckats rädda liv genom projektet är det svårt att se vad som är så viktigt att det behöver prioriteras högre. Men de som bistår psykiatrin vid handräckningsärenden borde få särskild utbildning och stöd. Polisen har många uppdrag att sköta, det går knappast att kräva att de alla ska vara experter på psykisk ohälsa också.
Men RSMH är av den uppfattningen att hämtningar av människor i akut kris, med allt vad det kan innebära, ska ske så odramatiskt och lugnt det går, utan blåljus och handfängsel. För det behövs många gånger personal med utbildning inom psykiatrin. Att en av dem som är med om hämtningen inte tillhör polisen innebär också att situationen blir mer rättssäker för den som blir hämtad. Risken för att situationen blir onödigt våldsam och kränkande minskar. Därmed minskar också risken att förtroendet för polisen försämras.
Så istället för att avsluta projekt SPIS önskar vi på RSMH att arbetssättet sprids till hela landet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Om inflytande i vården
Publicerat: januari 22, 2013 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentar
Under den tiden jag hade tätare kontakt med vården hade jag turen att kunna ha en och samma läkare under rätt så lång tid, vilket har varit viktigt för min återhämtning/behandling. Vi hann bygga upp ett skapligt ömsesidigt förtroende. Men jag minns även mina återkommande krav om att få träffa en psykolog, för att beviljas samtalsterapi. Vilket resulterade i att min doktor sa något i stil med ”Khai, du verkar ha en övertro på psykologer!” och därefter gav jag upp! Räddningen blev istället RSMH, där jag fick något annat att fokusera på.
Samma läkare har bett mig om ursäkt, muntligen, för att han ”kände sig som skurk”, som han sa, efter att ha påtvingat mig medicinering. Jag har också tvingats byta läkare till den som ersatte den jag kallar min favoritläkare. När kemin inte stämde särskilt bra, kontaktade jag teamledaren, som gav mig rätt att byta till en annan läkare, så att jag kunde bli nöjd.
Däremot, var det väldigt svårt att få läkarintyg till att få sjukbidrag, som det hette förut. Jag vet inte vad doktorns motivering var. Min motivering var dock solklar: jag var sjuk, men blev ändå hänvisad till socialbidrag, vilket kändes helt fel. Efter vad som kändes som väldigt många år, var väntan över: min läkare gav efter och började skriva intyg till ansökan om sjukbidrag, vilket jag också beviljades.
När jag bodde i Upsala som student och var i behov av Akineton, så vägrade min ansvarige läkare att skriva ut recept till mig. Men jag gav inte upp och sökte via akutavdelningen, där man tyckte det var konstigt beslut av min läkare, och jag fick recept utskrivet omedelbart.
/Khai Chau
Konsten att kränka en människa i slutna rum
Publicerat: januari 18, 2013 Sparat under: Bemötande, brukarinflytande, Tvångsvård 5 kommentarer
Vad som sker i slutna rum i kontakten mellan läkare och patient är konfidentiellt och ska så vara. Det innebär ett tungt ansvar för läkaren och många tillfällen att med eller utan avsikt kränka en patient.
”Nora” som våldtogs av polischef Göran Lindberg, även känd som Kapten Klänning, har med dold mikrofon dokumenterat vad en patient inom psykiatrin kan få i ansiktet när man söker hjälp.
I inslaget i Sveriges Radios Ekot kan man höra hur Nora i samtal med sin psykiater, tillika chef för närpsykiatrin i Enköping, Ola Gefvert, begär att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut för att få stöd och hjälp med bearbetning. Svaret från Ola Gefvert blir att ”Nora” måste ”sköta sig” under en viss tid för att sedan få sin begäran tillgodosedd. Gefvert poängterar också att det hon varit med om inte är i närheten av det många av hans andra patienter varit med om.
Istället för att få den grundläggande hjälp hon behöver fortsätter bara kränkningarna, nu sanktionerade av vården. Hur kan en högt uppsatt läkare inom psykiatrin ha ett sådant avskyvärt bemötande och inga som helst intentioner att möjliggöra brukarinflytande? Hur kan en person med en uppenbart dålig människosyn komma så högt i leden i en organisation som ska stötta några av samhällets mest utsatta, de med psykisk ohälsa? Mörkrädd är bara förnamnet på min känsla efter att ha lyssnat på inslaget. Samtidigt gör ”Nora” en stor insats när hon står på sig i sitt enkla krav om att få träffa en kvinnlig psykolog eller terapeut, inte många som befinner sig i hennes situation orkar det. Tyvärr är ”Nora” inte ensam om att inte bli hörsammad, det händer, enligt vad RSMH erfar, inte alltför sällan att patienters intressen och önskemål inte tas till vara som de borde.
RSMH kämpar dagligen för verkligt brukarinflytande och för att människor med psykisk ohälsa ska få ett respektfullt bemötande. Inslaget i Ekot kan lätt ge känslan att inget hänt de senaste 40 åren. Men vi vet att så är inte fallet. Brukarinflytande efterfrågas alltmer och den senaste tiden har debatten om patientmakt synts ibland annat Svenska dagbladet och att Ola Gefvert usla människosyn avslöjas i nationell media är även det ett framsteg.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=17557&artikel=5400735
Skitsnack!
Publicerat: januari 7, 2013 Sparat under: Bemötande, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för Skitsnack!
Ja, faktiskt! Alltså skitsnack i positiv mening, nämligen när gamla goda vänner sätter sig ner över en kopp kaffe och börjar låta samtalet rulla, utan att behöva vara reserverade inför varandra… det känns guld värt att ha någon att bara prata med, för att rensa tankarna, när det är som mest deprimerade eller ångestfyllda. Det NEUTRALISERAR tankarna, om inte annat – och många gånger räcker det väldigt långt, för att man ska känna sig på bra humör igen.
Problemet är att kunna hitta en sådan samtalspartner. Vanligt folk är ofta avvisande när det gäller den här sortens insatser, kanske av förståeliga skäl: de fattar inte poängen med det vi vill uppnå, de upplever oss som konstiga, osammanhängande, störiga med mera.
Därför är det också mycket vanligt att vi förblir ensamma med våra funktionsnedsättningar/problem … även när vi behöver hjälp som mest!
/Khai Chau
Obefintlig chans till jobb
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Bemötande, Diskriminering, fattigdom, Paulina Tarabczynska | Tags: Diskriminering Kommentarer inaktiverade för Obefintlig chans till jobbJag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.
Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.
Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?
Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.
Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.
Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.
/Paulina Tarabczynska
Tankar inför hösten
Publicerat: augusti 3, 2012 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Tankar inför höstenJag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!
Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.
Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.
Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.
Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.
Massor med kramar till er alla.
/Paulina Tarabcynska
Bemötande inom vården
Publicerat: maj 4, 2012 Sparat under: Bemötande, Paulina Tarabczynska | Tags: Bemötande 2 kommentarerIdag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.
Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.
Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.
Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.
Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.
Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.
Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig? Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.
Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.
/Paulina Tarabcynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.