Lördag på RSMH-kongressen: Delaktighet gör vården mycket bättre

Jonas Andersson porträtt

Hejsan igen! 

Nu sitter jag här på RSMH:s kongress och det är dag två av tre. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater som jag hade när jag arbetade här i Stockholm för cirka 14 år sedan. Idag är det förhandlingar hela dagen med olika intressanta punkter som vi ska gå igenom. 

Det kommer även att vara lite olika föreläsningar under dagen som alltid är trevligt att kunna lyssna på. Ikväll blir det kongressmiddag när dagens förhandlingar är över. Sen blir det att åka över till hotellet och bara koppla av och ladda upp för morgondagen, och sen hemresan. 

Jag kommer att driva frågan om organisationens utveckling och hur man ska göra för att få in yngre personer i verksamheten. Det blir ett måste nu för att verksamheten ska utvecklas i den linje som man vill. Men det kommer att vara ett stort och intressant arbete och där är mycket som måste göras nu och inte senare. Det man säger och vill måste man verkställa och ta tag i och inte flytta fram det. Jag har haft den frågan på min agenda i så många år och påtalat det här problemet utan det har tagits på allvar, tyvärr. Men vi är där nu i vår verksamhet som jag sa att skulle hända. 

Det som man hör i diskussioner är att man vill få in nya målgrupper till verksamheten och organisationen, men man är rädd för att ändra sin verksamhet för att den ska passa in till alla. Där har vi det stora problemet som vi måste lösa, för det är inte så svart eller vitt. Man kan ha både och men man kan höra att om de unga ska komma in så ska inte de gamla kunna vara kvar. Det gör mig så arg för vill man så kan båda vara med i organisationen. För man kan ha enskild verksamhet för de unga men även gemensamma verksamheter för alla. 

I skrivande stund pågår en föreläsning om personcentrerad vård och delaktighet, och det är intressant. Där tar man även upp frågan om diagnoser men även ökningen vi har hos våra unga medborgare när man kommer in på medicinering. Det är en helt sjuk ökning som det är, och det måste man ta tag i anser jag, för den ökningen kan inte fortsätta. Det viktiga är att man utgår från vilka svårigheter våra barn har och hjälper dem med den biten. Man måste utgå från de andra behandlingsalternativen som finns istället för att fylla våra barn och ungdomar med mediciner. I många fall gör medicinen bara att man lägger locket på istället för att ta tag i problemet, anser jag. 

Det är många som känner att de inte får vara delaktiga i sin vård och det skrämmer mig väldigt mycket. Finns det en skillnad mellan psykiatrin och den somatiska vården? Personligen tror jag att man får vara mindre delaktig i sin vård inom psykiatrin än inom den somatiska vården. Men vi vet sedan länge att om får man var delaktig i sin vård så blir slutresultatet så mycket bättre. För hur man än väljer så är det vi som kan oss själva och vet hur vi själva fungerar bäst. Sen har vi kanske inte den medicinska kunskapen som behövs och det är då viktigt att man samarbetar med vården. 

De olika behandlingsmetoderna måste bli tillgängliga för alla och det ska inte vara en ekonomisk fråga. Ekonomin ska inte avgöra vilken behandling man ska kunna få. Men så anser jag att det är i vårt samhälle i dagsläget.  

Nu kommer dagens förhandlingar att snart igång och det kommer bland annat handla om stadgar, olika motioner och verksamhetsinriktning. Det är frågor som ofta kan väcka lite debatt så vi få se vad det är som händer.  

Jag återkommer imorgon igen om vad som händer här på Hagaberg! 

/ Jonas Andersson

Skrivet lördag 12 maj klockan 11.34


Pernilla drar igång i Perstorp!

porträtt på glad kvinna med brun- och vitprickig blus (Pernilla, RSMH Perstorp).

Pernilla Molnar har återstartat föreningen RSMH Perstorp Kamratstöd efter att den legat vilande ett tag. Hon har egen erfarenhet av psykisk ohälsa med sig som expertis vilket kan vara en stor fördel för den som vill starta en RSMH-förening eftersom man då oftast har kunskap om situationen för personer med psykisk ohälsa och rätt typ av nätverk, men för mig som stått utanför processen har det sett så lätt och lustfyllt ut och jag är nyfiken på om vi kan lära oss något av Pernilla.  

Vi träffas en solig vårdag för att prata om hur hon har gått till väga.  

Först undrar jag varför du gick med i RSMH från början? 

– Jag gick med när jag blev sjuk och upptäckte nästan genast att det är trevligt med kontinuiteten och den sociala samvaron. Man mår bra av att träffas och laga mat och umgås regelbundet med någon. 

Vad fick dig att bestämma dig för att just du skulle ta ansvar för att det finns en RSMH-förening i Perstorp? 

– Jag har varit med sedan 2002, och jag fick klump i magen när jag fick höra att vi skulle lägga ner föreningen. Jag kände genast att jag ville se om det gick att lösa, och eftersom jag varit med så länge kände jag att jag vågade. Man behöver inte ha så höga krav på sig själv, det är bara att prova, och jag märkte ganska fort att jag kunde. Det blir inte svårare än man gör det. 

Vad krävs för att man ska kunna starta en förening? 

– Det enda man behöver egentligen är att hitta människor som vill vara med. Det kan vara vänner, familj, eller helt okända människor. 
 
Pernilla säger sedan att det var enklare för henne eftersom hon byggde vidare på något som redan fanns, men för mig som först träffade henne på ett möte för att lägga ner föreningen och som följt processen är det tydligt att det som redan fanns var Pernilla. Hon stoppade nedläggningen på ett möte genom att själv ta på sig allt ansvar att bygga upp föreningen från ingenting.  

– Jag har också fått hjälp av ABF i Perstorp som genom sitt föreningslivsnätverk hjälpt mig med lokal och gett mig tillgång till olika resurser. Biblioteket i Perstorp har också varit ett stort stöd i informationsspridning, och de har varit väldigt uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade några träffar först för att hitta folk. Nästa steg är att bilda en styrelse, så vi hade ett möte där vi valde styrelsen, och sedan är man igång.  

Hur hittade du de där människorna som kom på träffarna? 

– Man måste våga fråga i sitt nätverk, prata med människorna man träffar var det än är. Jag satte upp lappar på bibliotek och hos en vän som har företag, hos ABF, på kommunala verksamheter, och utomhus, och på mataffären. Jag var också med på ett återhämtningskafé och så kontaktade jag anhörigkonsulenten på kommunen, och hon ville bli medlem. 

Det låter som du jobbat mycket med detta. Hur många måste man vara? 

– Man måste bara vara tre för att starta en studiecirkel, eller fem för att bilda en förening. Det är lätt att komma igång om man vill, men jag tycker det är roligare när man är fler. 

Så hur många blev ni? 

– Nu är vi 13 aktiva medlemmar i RSMH Perstorp Kamratstöd. 

Så himla bra jobbat, och vad fort det gick. Vilka tips har du till den som funderar på att starta en förening på sin ort? 

– Använd dina nätverk och prata med alla du kan. Lita på att det funkar och ge inte upp. Och använd just dina styrkor, och gör det du är bra på och tycker är kul. Det finns inga regler om vad man ska göra när man träffas. Ta vara på framgångar också, fira när något går bra. 

Hur har det varit hittills att dra igång en förening och vara ordförande? 

– Förvånansvärt lätt. Det har varit roligt att hålla i det, och att få prata med alla människor. 

Porträtt Anna-Maria Olsson, kvinna med brunt hår och glasögon

Intervju: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 


Engagera fler unga för att behålla RSMH:s styrka 

Jonas Andersson, porträtt

Nu kommer jag ta upp en viktig fråga som jag har haft aktiv under väldigt många år inom RSMH både som förbund och lokalt. Medlemmarna i vår organisation blir inte yngre och det kommer bli ett problem till sist i vår verksamhet. Det finns RSMH Unga på få platser men vi behöver det i hela landet för att vår underbara verksamhet ska överleva. 

RSMH Unga finns på vissa platser i landet men det är tyvärr inte alls många. Jag har själv påtalat det i en del föreningar men man kan få en känsla av att man är lite rädd för att få in de unga för då ställs det andra krav kanske, eller man får ändra aktiviteterna som man gör så att det ska passa alla. Jag vet inte varför det är så. Det skrämmer mig att det motståndet finns och det är inget nytt. Redan när jag arbetade och slutade på förbundet för cirka 14 år sedan fanns det där. 

Där finns en del verksamhet för ungdomar i RSMH Unga och det görs en del men det behövs mer. Man måste få en jämn fördelning i hela landet och inte bara på få platser.  

Vad kan man göra tillsammans för att man ska få igång den delen i vår organisation? Vi alla måste gå ihop för att vi ska knäcka nöten. Ska det finnas en ren ungdomsdel i RSMH nu menar jag inte ett eget förbund utan en mer ren del för ungdomar. Ska förbundet få in personal som enbart arbetar med den utvecklingen? Ja, jag vet inte och det jag vet är att det måste hända något och den satsningen kommer kosta. Men det är verkligen en stor inventering för RSMH:s framtid. 

Vårt stora och viktiga förbund ska ligga i framkant med den här frågan men det anser jag att vi inte gör nu och det gör mig ledsen. Spontant känner jag att vi ska satsa mer på att utveckla RSMH Unga i hela landet och få igång mer lokala verksamheter som passar de unga i våra ordinarie verksamheter. 

Den psykiska ohälsan blir inte bättre för våra unga, tvärtom: den är sämre och där har vi i vårt förbund ett ansvar att driva de här frågorna framåt på olika sätt. Hela samhället går ut på att värna och få in unga i olika verksamheter för att det ska finnas en framtid. Vi måste inse att det är en väldigt viktig fråga. Men vi har tappat det tänket någonstans på vägen, och det anser jag är väldigt farligt om vi fortfarande ska vara det stora, stabila och starka förbund som vi är just nu. 

Jag kommer att närvara på kongressen som äger rum den 12–14 maj 2023 och jag kommer att diskutera frågan med andra ombud, om vad vi kan göra gemensamt för att lösa det här problemet. 

/ Jonas Andersson


Äntligen kongress!

Jonas Andersson porträtt

Hejsan alla! 

Snart är det äntligen tid för RSMH-kongressen 2023. Jag vet hur nervös jag själv var på min första kongress. Att man skulle träffa många nya personer som man inte visste vem det var och vad de skulle tänka om mig, med mera. Det var många olika tankar som snurrade i huvudet hur det skulle vara att resa till Stockholm och mycket mer. Men det är nu cirka 30 år sedan och det var min första kongress på RUS som skulle vara när det skulle startas upp igen. 

Det slutade med att jag blev invald som förbundsordförande och kongressen var nog det roligaste jag har gjort. Det var så trevligt att träffa alla de här nya personerna som vill göra så mycket tillsammans och utveckla vår verksamhet som var. Så jag ångrar verkligen inte att jag åkte den första gången: sen där efter har jag varit på sex kongresser med Rus och jag tror det blir min fyra med RSMH nu och det ser jag så fram emot. 

Bland RSMH-vännerna finns det en sådan värme och alla pratar med alla fast man kanske inte tycker lika om alla beslut men det tillhör. Det är viktigt att alla som vill få komma till tals för det är då som man utvecklar verksamheten. Jag ska inte skönmåla det här med kongresser med att det bara är en rolig sak att vara på. 

Det är många handlingar som man ska gå igenom med, till exempel verksamheten, framtiden, motioner och ekonomin, med mera. Men jag måste säga att det är så intressant och man lär sig så mycket av det samtidigt. Så man ska känna sig hedrad om man har blivit utvald som ombud av sin förening. Jag såg att förbundet skulle ha något nu innan kongressen om hur det fungerar på en kongress via nätet. Har ni inte varit med innan så kan jag rekommendera att ni är med och lyssnar på det för där får man lite mer insyn om vad det handlar om. (För mer info eller anmälan, kontakta Jennie Åhlén på RSMH:s förbundskansli, jennie.ahlen@rsmh.se). 

Sen finns vi som har varit med länge och vi hjälper er som inte har varit med innan det är en självklarhet. Vi alla är där för att få en gemensam underbar trevlig och lärorik helg tillsammans. 

Men samtidigt så händer det väldigt roliga saker på kvällarna med goda middagar ibland någon aktivitet och många roliga och intressanta diskussioner kommer spontant och det är så viktigt och det ska man inte underskatta. 

Sen kan jag bara också säga att man får vänner för livet måste jag säga för den vänskapen som finns där är guld värd. Jag har vänner kvar än från min första kongress efter så många år sedan. Kamratstödet som vi pratar mycket om kommer verkligen fram här måste jag säga och det är jag så glad över. 

Jag ser fram emot att träffa er alla som ska vara med på kongressen och jag önskar er alla varmt välkomna så ses vi. 

/ Jonas Andersson 

RSMH Kristianstad 


Jag är stolt över att vara förtroendevald

Jag är så glad och stolt över förtroendet att sitta i styrelsen för Funktionsrätt, både i Oskarshamns kommun och i Kalmar län. För er som inte vet vad Funktionsrätt är så kan jag förklara det som en förening som arbetar för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. FN:s konvention för individer med funktionsnedsättningar är utgångspunkt i arbetet. I Funktionsrätt sitter representanter för olika föreningar som är medlemmar i Funktionsrätt. Tillsammans arbetar vi för förändring och jämlikhet.  
Jag själv är medlem i Attention och RSMH och mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för de med osynliga funktionsnedsättningar. Jag brinner för personer med npf, eftersom en funktionsnedsättning som inte syns kan vara svårare att hantera och kompensera för.  
 
Jag har många idéer och frågor jag vill driva, men också stötta de andra med sina hjärtefrågor. Mycket är gemensamt för alla oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.  

Jag hoppas kunna bidra till ett gott arbete framåt, att min kompetens och mina erfarenheter kan bidra till förändring i samhället.  

/Lindha Holmqvist 

Bild (ej porträttet): Fotoakuten 


Vad är det som är så märkvärdigt med våren?

Östen Hannmyhr porträtt

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky, 
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny. 
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom, 
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom. 

Det där är första strofen ur Dan Anderssons dikt Sång till våren. Och den uttrycker nog vad de allra flesta, eller åtminstone en betydande majoritet, tycker om den årstid som vi nu är inne i. 

På SMHI:s nätsida kan man också läsa följande: Våren är troligen den mest efterlängtade av våra fyra årstider vilket gör att intresset för dess ankomst är mycket stort. Säg den svensk som inte utbrister i ett ”nu är det verkligen vår! ” under den ibland mycket segdragna tiden mellan vinter och sommar. 

Jag räcker upp handen och protesterar. Aldrig någonsin har jag lovsjungit vårens ankomst. Tvärtom, men de orden vill ni varken höra eller läsa… 

Jag har känt mig rätt ensam om min negativa syn på våren och jag har heller aldrig träffat någon som känt en lika stark aversion gentemot den här årstiden. När folk i min närhet går omkring med löjliga leenden så hänger mina mungipor kraftigt ner mot marken och mina ögon uttrycker en trötthet likt någon som inte sovit på flera dagar. Sanningen är emellertid den att jag sover mycket mer under våren, men blir ändå aldrig riktigt pigg. 

Nu har jag emellertid upptäckt att jag inte är så ensam ändå. Vad skulle jag göra utan min kära vän Google? 

Ungefär 15 procent av alla svenskar blir faktiskt extra trötta och känner sig lite deppiga vid den här tiden. 

Men det måste ju finnas en förklaring. Och ja, det kan man också googla sig fram till. Egentligen är det ganska logiskt, men när man är så där extra trött så är ingenting logiskt. 

Det är ju så att längden på dagen ändras snabbt efter vårdagjämningen. Det går fortare och fortare, dag efter dag. Och den så kallade biologiska klockan hänger inte med, och de som reagerar som jag släpar efter. 

Det finns givetvis metoder att ta till för att slippa de här problemen, men dels har jag för lite utrymme för att skriva om det här och nu, dels är jag alldeles för trött. Därför överlåter jag till någon som är betydligt piggare än jag att berätta om det. 

Lyckligtvis finns det också poeter som tillhör de där 15 trötta procenten. Det här är Bo Bergmans dikt Våren:  

Nu kommer den grymma våren med  

sol i tak och vägg. 

Mina ögon rinna, och hjärnan  

är tom som ett urblåst ägg. 

Man blir ju sjuk och fördärvad 

av allt detta vita ljus,  

som glittrar, glänser, vaggar  

och dränker hela ens hus. 

Det glittrar, glänser, vaggar  

som långa böljeslag,  

och rockens hål och själens  

stå hemska i öppen dag. 

Dessa rader förklarar allt. Det är det starka ljuset som sänker oss. Men, men, så småningom blir det ju höst än en gång och man får kura skymning igen. Gissa om jag längtar? 

//Östen Hannmyhr 

Östen är under våren 2023 ansvarig för utbildningar på RSMH.

PS: Den här texten publicerades i en något längre version i Länstidningen i Östersund våren 2019. DS. 


Det är min strategi för att bearbeta svåra minnen

Lindha Holmqvist, blond kvinna med glasögon i kök

Jag har ångest och är på gränsen till ptsd efter min nomadliknande uppväxt. Ständigt flytta till nya platser och byte av skola. Höga krav på att prestera och hårda regler.  Det är tufft att bearbeta och många saker spökar än idag. Jag är rastlös och har fortfarande höga krav på mig själv. Jag har svårt att hantera misslyckanden. Mitt kontrollbehov är stort och jag mår dåligt i perioder.
Ibland plågas jag av mardrömmar och flashbacks. Det kan bara komma över mig ibland och då blir jag ledsen.

Jag har strategier för att bearbeta och komma vidare med mig själv. En strategi går ut på att våga tänka det värsta tänkbara scenariot kring en situation och våga vara kvar i den tanken. Det är en strategi som har hjälpt mig jättemycket när det blir jobbigt.
Jag jobbar på att förlåta mig själv och inse att inget av det är mitt fel. Det är det svåraste av allt. Jag klandrar mig själv eftersom jag fått höra så många gånger att jag är misslyckad och att det är mitt fel. Till slut blir det en självuppfyllande profetia. 

//Lindha Holmqvist


Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin 

Hannes

Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper: 

  1. Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen. 
  1. Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin. 
  1. Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående. 
  1. Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst. 

Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna. 

Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk. 

På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten. 

/Hannes Qvarfordt 


Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.  

Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare …. 

Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.  

30/3 är det internationella bipolärdagen.  

Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.  

Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.  

Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.  

Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.  

Men det är ett mål jag har att få göra.  

Förhoppningsvis.  

Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.  

Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.  

Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.  

Aldrig riktigt säker i min tillvaro.  

Det påverkar allt vill jag påstå.  

För mej.  

Tyvärr.  

Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.  

Jag tror att det är en bra strategi.  

Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.  

Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.  

Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.  

Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.  

Alla dessa bitar hjälper mej att leva.  

Jag skriver och målar.  

Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.  

Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.  

Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU! 

Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.  

Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.  

Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.  

Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.  

En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.  

Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen! 

Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.  

Att försöka samsas i mej.  

Kompromissa lite.  

Försöka få det att fungera.  

Ångest är en daglig besökare i mitt liv.  

För allt och inget.  

En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.  

Det pendlar.  

Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.  

Det gäller att hålla takten.  

Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.  

Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.  

Utöver det varierar ju allt.  

Vi är människor.  

Och allt med det som är en hel del.  

En sjukdom är en del till.  

Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt. 

Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.  

Jag gör.  

Jag pratar om min historia helt öppet.  

För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.  

Och det är viktigt att komma ihåg.  

Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.  

Att lyfta sjukdomen och vad det är.  

Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.  

Alla vill väl vara ”lite crazy”?!? 

Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack? 

Så enkelt det skulle vara.  

Att slippa förklara.  

Acceptera mera!!! 

Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.  

Till alla medmänniskor vi är.  

Tack.

/Ylva Kristina Larsson 


Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!

Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem. 

En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.

Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel  En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden. 

Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!

Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med? 

I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det? 

I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken. 

Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt. 

Läs artikeln här.

Även denna länk är bra.

Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:

 “skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.

– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.

– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.” 

/Maria Nilsson