I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Publicerat: juni 2, 2014 Sparat under: Bemötande, brukare, Polisen, Samverkan | Tags: polishandräckning Kommentarer inaktiverade för I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.
Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.
RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.
Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.
Jan-Olof Forsén
Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling – läsa journal på nätet
Publicerat: juni 2, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Journal 2 kommentarer
Det finns tillfällen då välvillig omsorg och hänsyn kränker, kväver och begränsar snarare än stöder och befriar. Det finns inte sällan en gemensam nämnare bakom då det slår fel. Man missar nämligen ofta att människor är olika och har rätt till ett individuellt bemötande. Inte minst gäller detta i frågor som främst berör individen själv som person.
Alla äldre hör exempelvis inte illa och av dem som nu gör det har mången hörapparat. Därför bör man som vårdpersonal inte automatiskt höja rösten mot gamla människor. Vilket kan låta självklart tills man tillbringat en förmiddag i den lokala vårdcentralens väntrum. Men, människor är människor och gör så gott de i allmänhet kan. Många luttras också av erfarenhet och återkoppling till ett bättre och mer lyhört individuellt bemötande under resans gång.
Det riktigt tragiska uppstår dock när kloka och förnuftiga människor av system och struktur tvingas behandla andra människor som om dessa inte var förmögna till relativt grundläggande ting. Att själv läsa sin journal kan självklart ibland vara tufft såväl känslomässigt som språkligt. För många patienter är det dock ett stöd i en bearbetningsprocess och en hjälp till informerade val i den egna vården. Något som i praktiken underlättar för vårdgivarna.
Men, minnet är kort och den paternalistiska välviljan lång. I samband med att patientjournaler nu i flera landsting börjar hållas tillgängliga för den omskrivne patienten själv via Internet visar det sig att man som en självklarhet har tänkt att ingen som vårdats inom psykiatrin ska få ta del av där förda journaler. Den samhällsservicen är förbehållen vanliga vuxna människor tydligen.
Det finns i bakgrunden en sekretessgrund i svensk lag som säger att sekretess kan gälla i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (OSL kap 25 § 6). Men, som synes beskriver paragrafen (som i princip alla svenska sekretessregler) dock bara att en prövning av omständigheter i det aktuella och individuella fallet ska göras. Den är ingen generalklausul för att alltid neka information till vissa grupper av människor utifrån en kollektiv bild av deras förmågor och omständigheter.
Ett av RSMH:s mest grundläggande krav är att tvång och begränsningar mot människor med psykisk ohälsa enbart får utövas om det finns sakliga grunder som också faktiskt prövats i det aktuella fallet.
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling bara för att man är en av ”dem” är inte OK.
Nej, gör om och gör rätt säger jag!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Karolinska väljer biologismen
Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Några intensiva dagar
Publicerat: maj 16, 2014 Sparat under: Demokrati, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för Några intensiva dagar
I dagarna har jag förmånen att vara med på RSMHs Förbundsråd, som är på Hagabergs Folkhögsskola, i Södertälje.
Vi brukar komma hit en gång på våren och en gång på hösten. Vi är många som kommer från olika distrikt i hela landet, för att under helgen arbeta med olika frågor tillsammans – enligt demokratins anda.
En del är nya och en del är ”gamla” deltagare, men vi är alla likasinnade kamrater, som jobbar för samma mål: social och mental hälsa.
Det blir intensiva och lärorika dagar men däremellan även avkoppling. Prat över en kopp kaffe och utbyta erfarenheter med varandra. Vi som kommer på Förbundsrådet får ingen ekonomisk ersättning, utan vi jobbar på ideell basis. Man får dock resan, mat och logi.
Själva Förbundsrådets funktion innebär att man är rådgivande till styrelsen, och de nationella möten som sker emellan kongresserna som är vart fjärde år.
Vi brukar också få lyssna till olika inbjudna Dag-gäster, som ska informera oss om nya kunskaper. Denna helg kommer bland annat Alain Topor för att prata om ekonomi och psykisk ohälsa, Jennifer Strand för att prata om behandling av psykoser och Stefan Johansson samt Tommy Hagström för att prata om tillgänglighetsbegreppet och psykiska funktionshinder
Åren går, och vid det här laget, känns det som ”Rutin”, varje gång jag kommer hit – men samtidigt, lär man sig något nytt ändå.
Det känns stärkande att få träffa och umgås med andra RSMH-kamrater, från hela landet. Jag är inte ensam – tvärtom, vi är många och vi är starka och vi är på gång !
En annan poäng är att man per automatik får ett litet avbräck från vardagen, därhemma, för att sedan återvända med nya krafter och ny energi.
Till sist, en vänlig uppmaning till Dig därhemma: om och när just Du får chansen att komma hit…ta den!
Väl mött & trevlig sommar
/Khai Chau
Att bli något
Publicerat: maj 16, 2014 Sparat under: Återhämtning, Helena Isaksson 3 kommentarer
Det var så mycket jag ville med livet. Jag skulle bli något stort. Jag drömde om att bli kändis. Hade massa olika jobb tills jag blev lärare, som visserligen var stort, men fixade tyvärr bara sju år. Jag älskade mitt jobb. Nu känner jag frustration över att min funktionsnedsättning hindrar mig att fungera. Ändå har jag hela tiden gjort mitt bästa. Det gör ont inombords. Det är så det känns. Jag längtar så efter saker som aldrig blev. Man säger till mig att acceptera livet som det är. Men det är inte alltid så lätt. Jag försöker. Jag är så mycket mer än sin ångest men ofta känns det som jag sitter jag fast. Det känns som att putta ett berg framför sig. Mycket tar emot och så tänker man på allt man borde klara. Ibland känns det lite bättre och då vågar jag knappt tro att det är sant. Jag undrar vad är det för konstigt med hjärnan?. Det borde ju gå att påverka fortare. Hjärnan är ju så formbar!
Det känns som något slags energi som vill ut, men jag kan inte riktigt hitta formen för den. Jag vill leva ett normalt liv. Drömmar om att vara normal och leva livet blev ett virr varr av konstiga känslor och tankar. Och ångesten gnager och tröttar ut en. Vem är det som bestämmer egentligen? Hjärnan eller jag? Kan jag styra själv? Det känns inte alltid så.
Håller på att läsa en bra bok som ska hjälpa mot ångest. Ett sätt att ta kontrollen över ångesten är att möta den. Tänka att kom igen då ångesten visa hur hemsk du kan bli och verkligen gå in i den. Tanken är att man ska visa den att man inte är rädd. Rädsla föder mer ångest. Konstatera vilka ångesttankar man har, se dem, namnge dem och sedan låta de passera. Och fortsätta pyssla med det man gjorde. Sen ska man öva sig på att vara tacksam för sådant man tycker om i livet. Det funkar inte när man har ångest men passa på de stunder det känns lite bättre. Sedan är det viktigt att få i sig B12, magnesium, omega 3 och persilja, som innehåller apigenin som är ångestdämpande. Och så ska man ju vara här och nu. Vem har inte hör det förut? Men man kan ju faktiskt inte leva i framtiden fast det är svårt att låta bli att oroa sig för det som skall komma. Det har jag alltid haft svårt för. Men har man en grundångest är det lätt att det blir så.
Faktum är att jag tycker det känns lite bättre nu när jag följer bokens råd, men när jag är trött är det svårare.
Varför skriver jag allt det här? Kanske någon annan känner igen sig? I så fall är du inte ensam. Som sagt, Passa på och njut av de stunder som är bra. Träna hjärnan i att må bra! Det är känslorna man måste träna.
Intellektet kan aldrig förstå ångesten. Har försökt förstå ångesten och tänka bort den i 30 år! Men aldrig lyckats. Har du lyckats? Skriv gärna i kommentarer hur du gjorde.
Väl mött, Helena
Forskning i gatlyktans sken – en halv sanning värre än en hel lögn
Publicerat: maj 13, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
En morgon i sköna maj satte jag kaffet i vrångstrupen då jag kom till slutklämmen på en vetenskaplig artikel i the Lancet av svenska forskare verksamma vid kungliga Karolinska i Stockholm. Man sammanfattar nämligen en registerstudie över tiotusentals människor som ordinerats läkemedel av olika slag inom psykiatrin med att av de som fått en ordination men – av för forskarna okända skäl – inte hämtat ut sin medicin var vissa delar av gruppen överrepresenterad i register över lagförda våldsbrottslingar. Den tolkning man förleds till i artikeln i original eller i svensk media är helt enkelt att om du får vissa diagnoser inom psykiatrin så måste du ta din medicin annars blir du en våldsam kriminell nästa fullmåne.
Man har givetvis en mer finrumsanpassad diskurspresentation och i en vakuumförpackad verklighet där inga andra faktorer komplicerar och kompletterar bilden ljuger säkert inte studien i sig. Den lyfter dock inte en viktig detalj. Psykisk ohälsa som inte initialt eller i förlängning möts med adekvat vård, stöd och insatser är en hög riskfaktor för att utveckla missbruk. Missbruk är en hög riskfaktor för att figurera i våldsbrottsstatistik (både som offer och förövare). Detta gäller särskilt för missbruk av droger som distribueras via nätverk av grovt kriminella människor. När man i olika studier särskiljer på grupper utifrån parametern missbruk kan man nyktert konstatera att människor i psykos eller annan psykisk ohälsa inte är särskilt överrepresenterade bland våldsutövare. Något som pikant nog vissa av medlemmarna i just denna forskningsgrupp också tidigare gjort i till exempel en studie från 2009.
Allt detta fick mig att komma och tänka på en mer eller mindre rolig historia som i snarlika former berättats i mer än 200 år. Den har publicerats och illustrerats i engelska Punch, svenska Söndagsnisse-Strix och Kalle Anka. Det finns varianter med såväl Bellman som Mulla Nasruddin i huvudrollen.
En man/kvinna vandrar genom natten och under en gatlykta på en mörk gata möter denne en annan människa som förtvivlat letar efter sina tappade nycklar till hemmet. Nattvandraren stannar till och hjälper den nödställde att leta och efter en timme eller två har de letat igenom varje millimeter på platsen utan resultat. Då frågar den hjälpsamme till slut: ”Är du säker på att det var här du tappade nycklarna?” och får svaret ”Nej, inte alls. Men, här ser jag i varje fall att leta.”. Ridå.
I dag trivs tydligen vissa forskare mot bättre vetande bäst i gatlyktans sken med förenklade registerstudier med ofullständig bild av verklighet och underliggande förutsättningar och förlopp.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
På vilka grunder bältades jag?
Publicerat: maj 9, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård 1 kommentar
2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.
Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.
Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.
Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.
Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.
Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.
Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .
Här finns en protestlista mot bältesläggning.
/Anneli Jäderholm
Man måste inte vara trött och sjuk för att man är gammal
Publicerat: april 30, 2014 Sparat under: Bemötande, biverkningar, Depression, Jimmie Trevett, Medicin Kommentarer inaktiverade för Man måste inte vara trött och sjuk för att man är gammal
Socialstyrelsen brukar lite slarvigt sammafatta vad vi med säkerhet vet om äldres psykiska hälsa utifrån statistik och undersökningar som att en av fem över 65 år har en psykisk ohälsa som påtagligt påverkar deras liv. Något som inte självklart ska accepteras och tåligt bäras bara för att man blivit pensionär. Detta inte minst då det rör sig om tillstånd som kan behandlas och i de flesta fall lindras med rätt vård och insatser. Även en aktiv egenvård är möjlig med stöd av kunskap.
Självklart måste de flesta av oss acceptera att kropp och själ inte går att driva på in absurdum efter det vardagsslitage 70-100 aktiva år inneburit. Men, detta är inte detsamma som att man inte ska få hjälp med vad som ibland kan botas, ofta lindras och alltid tröstas.
Efter ett långt och innehållsrikt liv har många samlat på sig en del krämpor och kan ibland behöva både två eller fler olika läkemedel för såväl ditten som datten. En hake är då tyvärr ofta att olika preparat förskrivits av olika läkare vid olika tidpunkter och hur de idag – i kombination – påverkar dig som patient är inte alltid avstämt på ett bra sätt. Antalet äldre med negativa biverkningar och synergieffekter av läkemedel vars nyttoeffekt inte står i proportion till dessa är högt. Ofta har man dessutom alldeles för höga doser i förhållande till hur man tar upp aktiva substanser i läkemedlen och för vissa preparat är det rent krasst bara biverkan man kan se effekter av.
Att bli sedd och hörd samt få regelbundna medicininventeringar låter ju inte som en alltför absurd ambitionsnivå för en äldre människa i kontakt med samhällets olika former av vård, stöd och omsorg. Men, trots en hel del goda initiativ och eldsjälar är detta fortfarande en utmaning för många äldre idag. Många dras med en grad av ohälsa – inte minst psykisk – som är fullkomligt onödig utifrån den kunskap som idag faktiskt finns. Detta måste bli bättre och mer systematiskt adresserat från såväl Socialstyrelsen som från de offentliga huvudmän vars verksamheter möter våra äldre varje dag.
Att vara gammal är ingen diagnos och ingen återkoppling man behöver professionell hjälp för att få. Nej, våga se människan och våga fråga tills problemen är funna och avgränsade. Det är vad professionen bör prioritera; oavsett ålder.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Unga kvinnors psykiska hälsa
Publicerat: april 30, 2014 Sparat under: Barn, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende Kommentarer inaktiverade för Unga kvinnors psykiska hälsa
2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.
När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?
Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.
Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!
Öppningstalet:
”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.
Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.
Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.
Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.
Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?
I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?
Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på. För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”
/Paulina Tarabyczynska
Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort
”Medicinfri”
Publicerat: april 28, 2014 Sparat under: Medicin, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för ”Medicinfri”Den 23 april, var jag äntligen på väg att uppfylla en gammal dröm: att bli medicinfri – med läkarens medgivande! Det var också första besöket, hos denna ”nya” doktorn, eftersom doktorerna byter arbetsplats hela tiden. Ändå kunde han gå med på att lyfta frågan med mig.
Jag minns i början på 1990-talet, då jag insjuknade första gången: på min fråga om hur länge jag måste äta anti-psykotika, svarade man att det skulle vara ett år. I verkligheten blev det alltså istället från 1990 fram till nu.
Jag gjorde ett par tappra men ogenomtänkta försök att sluta med medicin då, vilket omedelbart ledde till nya allvarliga återfall. Så jag lärde mig att acceptera det faktum att jag måste göra som doktorn sa, när det gällde min medicin.
Och äntligen, nu idag, 24 år senare, har jag i alla fall läkarens ord på tungan, att han inte har något emot det! Samtidigt känns det naturligtvis kluvet inombords på mig, som om någonting jag vårdat så ömt, så länge, håller på att försvinna. Och vad händer om jag skulle få ett återfall idag? Men…men, jag tror säkert att den här gången, så har jag i alla fall oddsen på min sida!
Trevlig sommar
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.