Anna Isaksson
Publicerat: augusti 26, 2014 Sparat under: Anna Isaksson 2 kommentarer
Jag är 62 år, har 3 barn, 2 barnbarn, ett litet bonusbarnbarn och ytterligare två fyrbenta lurviga barnbarn. Jag har alltså mycket att vara tacksam för här i livet. Jag bor sedan många år i Piteå. Jag har en bipolärdiagnos med svår ångest, men har också jobbat som skötare inom vuxenpsykiatrin i nästan 30 år.
Jag tycker om att vara ute i naturen. Det finns inget så underbart som att vara uppe på kalfjället gärna i västra Jämtlands fjälltrakter. På den tiden det begav sig plockade jag massor med bär. Numer kan jag varken gå till fjälls eller plocka bär men jag tror att jag en dag sakta men säkert ska vandra högt upp ända till kalfjället. Promenera i skog och mark går bra om det inte är alltför svår terräng och det är för mig bättre än vilken medicin som helst. Jag tycker också om att måla möbler och ikoner.
Skriva är något jag alltid tyckt om. Vad jag kommer att blogga om är lite osäkert, men: Det dagliga livet, hur man fixar det. Bra saker och jobbiga. Utanförskap, främlingsfientlighet. Hur det kan vara att vara både personal och patient. Bemötande både inom och utanför psykiatrin. Det kan också handla om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande mamma. Förlåtelse och acceptans, vad är det och är det möjligt? Nej nu får jag sluta, jag skrämmer bort eventuella läsare.
Det blir i alla fall en blandning av ljus och mörker, glädje och allvar.
/Anna Isaksson
Ofullkomlighet
Publicerat: augusti 25, 2014 Sparat under: Helena Isaksson 1 kommentar
Ofullkomlighet. Ja vi är på en evig resa. Därför blir det ofullkomligt. Vi drivs framåt av nyfikenhet och självbevarelsedrift. Vi tror att vi ska bli klara men det blir vi aldrig, verkar det som. Det är ett enda skådespel. Stunden kan vara högtidlig. Stunden kan vara skräckfylld. Däremellan leker den gråskalan med oss. Se där nu smög sig tankfullheten in en liten stund.
Vi tänker på det som vi får uppleva. Vi drömmer om det vi vill få uppleva och som kanske inte går. Vi kastas hit och dit. Vi kämpar för att smälta in. Resan fortgår och man är en del av den. Även fast det kanske inte känns så.
Detta eviga tålamod jag måste tvinga mig till. Vill helst ofta försvinna för jag tycker inte det är perfekt som det är. Då kan det lika gärna vara. Gömmer mig under täcket någon dag eller två till dess jag inser att det går inte att smita från livet. Skit också, jag måste kämpa vidare. Det är som en djurfålla. Framåt framåt, även fast allt inte är fullkomligt, så måste jag fortsätta att leva ändå. Massa saker är ouppklarade och ogjorda och det stressar min hjärna. Får ofta panik.
Någon sade: Vad vore människan utan sina problem… Och det ligger paradoxalt något i det. För även om jag hatar problemen, vad skulle tvinga mig framåt om jag inte hade dem att lösa, ha ha.
Jag måste återkomma till acceptans som jag skrivit om tidigare. Hur viktigt är inte detta. Smärtan uppstår när man tycker det borde vara på ett annat sätt än det är. Men jag är ju så jädrans envis och har väldigt svårt för att släppa mitt ideal. Blir så förbannad när saker inte är som de borde…Att släppa det som jag inte kan göra något åt är för mig näst intill omöjligt. Grrrr.
Skriver snart igen,
Helena
Kvalitet på dina villkor!
Publicerat: augusti 21, 2014 Sparat under: brukarinflytande, kvalitetsmått 1 kommentar
Igår fick jag RSMH:s verktyg för granskning av vård och samhällsservice i min hand. Det är tredje reviderade upplagan som antogs i maj som nu kommit från tryckeriet. Dokumentet heter: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Och är ett av RSMH:s arbete för att brukarinflytande ska bli något mer än bara en monolog från vård- och stödgivare. Det måste bli en förändring på att människor med allvarlig psykisk ohälsa har 15-20 år kortare livslängd.
Vi vill se ett mer aktivt brukarinflytande och därför har vi sedan ett par år arbetat med att ta fram dessa kvalitetsmått på de verksamheter och stödinsatser som vi brukare möts av. Cirka 300 brukare och RSMH-medlemmar har varit med om att diskutera vad livskvalitet är och hur verksamheter och stöd behöver förändras.
När jag själv har varit ute i landet och diskuterat dokumentet är ett kapitel som väckt stort intresse: Rätten till ett eget hem. Det har också varit glädjande att många verkar vilja starta studiecirklar kring material. Det finns också en studieplan framtagen som hjälp för detta.
Kvalitetsmåtten ska fungera som ett stöd för dig som representerar RSMH i brukarråd eller andra samverkansformer. De är också viktiga för att vi ska kunna samordna våra krav så att brukarinflytandet blir ett verktyg för att åstadkomma utveckling och förändring. Materialet har också väckt intresse hos politiker, tjänstemän och vårdgivare inom det psykiatriska området.
I denna upplaga har nya områden tillkommit och kvalitetsmått omformulerats och blivit fler. Tre kapitel om rättigheter enligt RSMH har också tillförts, nämligen: Rätten till ett eget hem, Rätten till en meningsfull sysselsättning samt Rätten till en god levnadsstandard.
Vi kommer att fortsätta utveckla dokumentet: ”Kvalitet på Dina villkor”. Vi tar gärna emot dina synpunkter och erfarenheter på hur dokumentet ska förändras, utvecklas och byggas ut till fler områden. Skriv till RSMH, Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten eller maila: rsmh@rsmh.se
Det är hög tid att vi flyttar fram våra positioner på brukarinflytandeområdet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Trygga hemmiljöer
Publicerat: augusti 15, 2014 Sparat under: Återhämtning, Boende, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för Trygga hemmiljöer
Allting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!
Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden. Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?
Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.
/Khai Chau
Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process
Publicerat: augusti 13, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Barn Kommentarer inaktiverade för Föräldrar till barn med psykisk ohälsa genomgår en process
Det är en process som vi anhöriga går igenom och delar med andra anhöriga. Vi känner igen oss och har liknade erfarenheter. Genom att identifiera våra känslor och kroppsliga symtom så kan vi hantera vår situation mycket bättre. Vi hittar olika hanteringstrategier; hur vi skall bemöta vår påtvingade situation. Det är viktigt att skriva upp mål för att se vad vi står idag och hur vi går vidare, så vi anhöriga inte fastnar i krisens olika faser såsom förnekelse, sorg, rädsla och ilska.
Kunskapen om krisens olika faser och den process som föräldrarna går igenom är obefintlig hos personal som skall hjälpa oss och våra barn. Personalen känner inte till hur stora påfrestningar det är att stötta ett barn med psykisk ohälsa och vad detta leder till. De förstår inte varför de träffar på så många arga och ledsna föräldrar, framför allt jobbiga mammor.
Personal inom kommun och landsting som arbetar med personer med psykisk ohälsa bör ställa sig frågan och ha kunskaper om:
Hur är det för föräldrarna till barn med psykiska eller fysiska funktionshinder?
Hur mycket kunskap finns i dag om den svåra process föräldrarna går igenom?
Hur ser denna kunskap ut?
Vad kan underlätta?
Vad kan försvåra?
Vilka faktorer är avgörande?
Vad är ett bra stöd?
Det är frågor som Berit Rausch, socionom/utbildare/handledare/förälder ställer och sammanställer i en läsvärd rapport som går att ladda ner på www.forumfunktionshinder.se.
/Anneli Westling
Det går att rädda liv
Publicerat: augusti 7, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, självmord, Terapi 3 kommentarerI sommar har siffror från Socialstyrelsen presenterats på att självmorden fortsätter öka. Mest ökar självmorden bland unga mellan 15 och 24 år. Antalet självmord har ökat från 1378 år 2011 till 1600 år 2013. Riksdagen har beslutat om nollvision för dödsolycker i trafiken och även för självmord. Förra året var självmorden 6 gånger fler än antalet döda i trafiken. Tyvärr uppmärksammas detta inte tillräckligt. Men det är hög tid att på allvar våga tala om självmord.
Regeringen och riksdagen måste ta de höga självmordstalen och ökningen på allvar och ta initiativ till en systematisk satsning för att ge människor stöd och vård. På samhällsnivå handlar det om att skapa framtidstro, god välfärd till alla och speciella stöd- och vårdinsatser till dem som behöver det.
Hannes Qvarfordt har i ett tidigare blogginlägg bland annat uppmärksammat att förskrivningen av SRRI-preparat till unga ökar och även antalet självmord. Ett skäl till den ökade förskrivning är att människor med depression får dessa preparat utskrivna av primärvården som har för få möjligheter att erbjuda annan psykologisk behandling.
Det finns starkt stöd för att terapi är effektiv behandling av lindriga och medelsvåra depressioner. Men tillgången på dessa vårdinsatser är starkt eftersatta. Det är väsentligt att ha någon att prata med om sina självmordstankar. Tyvärr är det fortfarande så att självmord och tankar om självmord är kopplade till känslor som skam och skuld. Inte minst unga människor saknar ofta någon vuxen att tala med.
Eftersom det bland annat är primärvården som i hög grad möter patienterna är det viktigt med en bred utbildningssatsning. Personalen inom vården måste känna trygghet i sina bedömningar om någon är självmordsbenägen och i bemötande av människor med självmordstankar. Personalen måste också få tillgång till de resurser i form av stöd och vård som människor verkligen behöver.
Det går att rädda liv och det går att finna en meningsfull tillvaro.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande,RSMH
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
Mina tidigare föreläsningar
Publicerat: augusti 6, 2014 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 2 kommentarer
Numera tänker jag ofta tillbaka på den perioden i mitt liv då jag var en given föreläsare, på de flesta konferenser, i Stockholm, kring ämnet Återhämtning. Vet inte riktigt hur det hela började, men det var nog tack vare kontakten med RSMH som förmedlade uppdragen.
På den tiden, var jag anställd på Akademibokhandeln i Eskilstuna, på halvtid med lönebidrag. Och allt var frid och fröjd. Det kändes som en stor Ära att vara efterfrågad, att folk ville lyssna till min livshistoria, och kanske det bästa av allt: jag kunde hjälpa andra genom min egen berättelse. Engagemanget var stort, likaså självförtroendet.
En hel ny värld öppnade sig. Jag fick träffa många intressanta människor, komma till vackra miljöer som jag inte visste fanns. Det var en stor bonus till mitt engagemang och jag hade min anställning på Akademibokhandeln. Jag levde ett liv, som många av konferenserna handlade om, kändes det som. Det var också i dessa sammanhang, som jag fick träffa min Idol: Alain Topor, i verkliga livet.
Nästan efter varje föreläsning, så kom det fram folk och sa till mig att jag var modig (!?), vilket gjorde mig konfunderad, och gör fortfarande 🙂 Vad var det som var svårt med det hela, kunde jag tänka, för mig själv. Ibland sa någon också att jag gav hopp till många andra, vilket kändes väldigt smickrande! Men tyvärr, någon gång lite senare i livet, så fick jag komma till ett nytt jobb, som INTE uppskattade att jag åkte till Stockholm, på konferenser – och detta satte punkt för min föreläsarkarriär. Jag förstod direkt att folk slutade bjuda in mig, när de fick reda på att jag var bakbunden, på grund av det nya jobbet…och jag började tappa mark.
Nu har det gått ett antal år, och det som har varit…har varit, och kommer aldrig tillbaka, känns det som! Å andra sidan, man ska väl lägga av, när ”man är på topp” !? Tack för att just Du läste om detta Nostalgi-inlägg från mig, i sommarvärmen.
/Khai Chau – vi ses därute på barrikaderna
Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft
Publicerat: augusti 5, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Depression, Hannes Qvarfordt, Medicin, självmord 2 kommentarer
Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga.
Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.
Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)
/Hannes Qvarfordt
PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
Så får du hjälpmedel för kognitivt stöd.
Publicerat: juli 23, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Hjälpmedel Kommentarer inaktiverade för Så får du hjälpmedel för kognitivt stöd.Att ha kognitiva funktionsnedsättningar kan till exempel vara svårigheter att lära in och minnas, att planera och att hålla uppmärksamheten och koncentrationen. Man kan till exempel ha svårt att komma ihåg saker, planera sin tid eller hitta i sin omgivning. Då kan hjälpmedel vara ett bra stöd. Det finns många olika slagshjälpmedel för kognitivt stöd som kan göra så man blir mer självständig, delaktig och trygg. Hjälpmedel kan också vara en del av en rehabilitering.
Bland mycket annat finns till exempel klockor som ger påminnelser, små fickminnen där man själv kan spela in röstmeddelanden, trygghetslarm med GPS och särskilt anpassade smarta telefoner. På 1177.se vårdguidens hemsida kan du söka i sökrutan kognitiva hjälpmedel. Där står allt om vart man vänder sig för att få prova ut hjälpmedel.
/Anneli Westling
Intuition på institution
Publicerat: juli 18, 2014 Sparat under: Henrik Larsson, Tvångsvård 3 kommentarer
Rutan skrattar åt mig. Jag bad henne nämligen att hålla käften. Vad är det för match på TV frågar en skötare. Rutan traskar bort i korridoren. På bordet står en skål i metall, vacker som fan. Jämna galler skapar skålen och det låter som seger när jag spelar på dem med blyertspennan. Från TV:n rapporterar de väderprognosen. Jag har rökt min klockan-sex-cigarett. Matthias sitter och skrattar gråt.
Jag väntar på klockan-sju-cigaretten. Igår sparkade jag sönder golvfläkten. Eller var det i förrgår? Vi fick en ny här på avdelningen igår i alla fall. Det skämtades då om att det var på tiden att den gamla trasiga blev begravd och en ny fräsch fläkt, som tydligen stod redo i förrådet, kom till sin rätt, att fläkta.
Undrar vart jag ställde mitt kaffe? Snurrar runt ett tag på torget. Tar ett dricksglas och fyller. Berättar samtidigt för personal att jag antagligen har koppar som står här och där. Svante blir besviken när vi hittar en i princip alldeles full kopp kaffe.
Tack gode Gud för morgonciggen klockan sju. Matthias har tydligen något riktigt viktigt att göra med dataspelet på patientdatorn, så jag kommer inte till att skriva min fina bok på nätet. Helvete. Nu så!
Det skrattas i köket. Tre personal där inne, med stängd dörr. Rutan sitter i soffan och slår tärningar. Nattpersonalen gör sig redo att gå hem. Lena-dagpersonal är på strålande humör. Gommoron Lena, tjoar jag. Så dyker en grottmänniska upp.
Patienterna snackar och snackar utan att jag kan värja mig. Personalen kommer med löften som inte har med mig att göra. Knäpptyst. Hör bara kulan på kulspetspennan mot det vita arket. Jag fick en bunt av en personal.
Inte fan går det att få en lugn stund på det här stället. Fjantar och psykopater. Eller både och. Jag har en teori om att mentalsjukhus är fullständigt fel grepp. Borde vi ta hand om varandra istället för att spärra in varandra? Problemen försvinner liksom inte bara för att man låser in nån stackare. Nu blev det alldeles för stark musik i datarummet. Tårarna kommer. Jag förstår inte vad jag gör. Bäst att försöka lägga ner.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.