Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Publicerat: mars 11, 2024 Sparat under: Barn, Diagnos, familj, Jonas Andersson Kommentarer inaktiverade för Så blir vardagen när ens barn inte mår bra
Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”
2024-03-03
Hejsan alla läsare
Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid.
Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till.
Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot.
Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr.
Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa.
/ Jonas Andersson
Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar
Publicerat: mars 4, 2024 Sparat under: Depression, Diagnos, Gemenskap, Lindha Holmqvist, makt, utbildning Kommentarer inaktiverade för Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar
Jag tror starkt på påståendet att kunskap är makt och att okunskap leder till fördomar och diskriminering. Jag jobbar stenhårt för att sprida kunskap om npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och psykisk ohälsa.
Visst har vi kommit en bit på väg, men vi får aldrig sluta kämpa för dem som inte själva kan göra sig hörda. Med kunskap ökar förståelsen för olikheter och att man kan må dåligt även om det inte syns på utsidan. Lika väl som vi aldrig skulle säga till en person i rullstol att resa på sig ska vi inte heller be någon med till exempel depression att skärpa till sig.
Tyvärr drar vår riksdag och regering ner på bidrag till folkbildning, vilket leder till att många studieförbund tvingas lägga ner. Utan folkbildning är det svårare att sprida kunskap och utan kunskap fortsätter samhället vara fördomsfullt och inte till för alla. Mitt och andras arbete med att sprida kunskap försvåras om folkbildning försvinner.
Jag är rädd att vi går tillbaka till en tid när annorlunda människor skulle hållas inlåsta på institutioner och inte synas ute i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det? Ska okunskap och fördomar få styra samhället?
Vi behöver kunskap för att kunna skapa ett samhälle där alla är välkomna.
/Lindha Holmqvist
Ett självförvållat underbetyg för Sverige
Publicerat: februari 26, 2024 Sparat under: Demokrati, Diskriminering, Jenny Wetterling, Tvångsvård, utbildning Kommentarer inaktiverade för Ett självförvållat underbetyg för Sverige
En av årets viktigaste rapporter har nu kommit från Institutet för mänskliga rättigheter. Läs den på institutets hemsida->.
Det svenska Institutet för mänskliga rättigheter inrättades så sent som år 2022. Institutet ska fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).
RSMH har medverkat i den rapport som är institutets skriftliga bidrag till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättnings granskning av Sverige 2024 och som publicerades i dagarna. Institutets rapport återspeglar inte alla Sveriges utmaningar och förbättringsbehov inom tillämpningsområdet för CRPD men RSMH välkomnar att flertalet av våra synpunkter tagits med.
Trots att Sverige är ett rikt land med en historia av inkludering av personer med funktionsnedsättning uppfyller landet inte sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Civilsamhällesorganisationerna rapporterar gemensamt att implementeringen av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning står stilla eller till och med går tillbaka, men politikerna verkar ha fastnat i en retronostalgisk bild av Sverige som ett föregångsland för funktionsrätt. Denna felaktiga uppfattning är en rejäl stötesten för genomförandet av människorättsperspektivet i lagstiftning och politik. FN:s rekommendationer för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ignoreras för det mesta, och revidering av lagstiftning till konventionen kommer främst från EU, inte från nationella initiativ i Sverige.
Nu år 2024 har det gått 15 år sedan CRPD trädde i kraft i Sverige. Varken i lagstiftning, policy eller praxis har förtydligandet om vad mänskliga rättigheter är för människor med funktionsnedsättning fått något större genomslag. Den samlade funktionsrättsrörelsen, inklusive RSMH, delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning snarare backar.
Det paradigmskifte som konventionen bär med sig har alls inte satt sig generellt i den svenska verkligheten och flera av de allmänna åtagandena och specifika rättigheterna är ännu inte implementerade eller förverkligade. Det gäller exempelvis människors möjligheter till självbestämmande, delaktighet, hälsa, utbildning, arbete, fritid, demokrati och frihet. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige är fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen. Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre. Tillgången till individualiserat stöd är begränsad och förutsättningarna för reellt självbestämmande och fullt deltagande i samhället brister. Individens fulla rättskapacitet är inte fullt ut säkerställd och personer med funktionsnedsättning utsätts fortfarande för olika former av tvång och begränsningar i vård och omsorg. Sedan kommitténs senaste granskning 2014 har de ojämlika levnadsvillkoren ökat på flera områden och diskriminering rapporteras i högre utsträckning. Trenden är tydlig, men oförsvarbar.
Inom områden som bostad, utbildning och sysselsättning utgör strukturer som är segregerande till sin karaktär fortfarande betydelsefulla delar i de system som syftar till att möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. När det gäller särskilda boendeformer finns det i en del verksamheter tydliga institutionella drag, bland annat i form av tvång, begränsningar och våld. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning vittnar också om en delvis återgång till den medicinska modellen, där personens egna behov, intresse och rätt till självbestämmande inte respekteras utan individen tvingas ensidigt anpassa sig till institutionen former och utbud. Inom socialförsäkring och funktionshinderstöd ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.
Sverige behöver höja ambitionsnivån i arbetet med att genomföra CRPD och i betydligt högre utsträckning än idag arbeta strukturerat och systematiskt för att säkerställa rättigheterna.
RSMH har belyst hur det bristande genomslaget för CRPD i lagstiftning och rättstillämpning ser ut för de vi organiserar och andra med funktionsnedsättning i Sverige i att det:
- saknas ett sammanhållet strategiskt arbete för att genomföra konventionen,
- finns stora brister avseende delaktighet och principen om barnets bästa,
- förekommer utbredd användning av psykiatrisk tvångsvård och brister i det förebyggande arbetet, användning av tvångsåtgärder och bristande möjligheter till självbestämmande i den psykiatriska tvångsvården, bristande rättssäkerhet och kontroll i den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården, tvångsåtgärder och våld på de statliga ungdomshemmen,
- råder bristande likvärdighet i tillgången till insatser, ojämlikhet i hälsa och bristande tillgång till vård och hjälpmedel, brister i den psykiatriska vården,
- att patientmedverkan och delaktighet i vården behöver stärkas så mycket mer,
- fortfarande råder sämre ekonomiska förutsättningar för personer med funktionsnedsättning och lägre sysselsättningsgrad, diskriminering och bristfälliga arbetsförhållanden för vår målgrupp.
Exempel på rekommendationer som ges som särskilt berör RSMH:s målgrupper är
- Förbjud användningen av tvångsåtgärder i form av isolering och fastspänning av barn.
- Ta initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdens och rättspsykiatriska vårdens regelverk och rättstillämpningens förenlighet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning
- Säkerställ att användning av ECT inte sker utan fritt och informerat samtycke.
- Vidta åtgärder för att säkerställa ändamålsenligt och systematiskt tvångs- och våldsförebyggande arbete inom den psykiatriska tvångsvården, den rättspsykiatriska vården och den sociala tvångsvården. Arbetet bör inkludera att systematiskt inhämta erfarenheter från personer med funktionsnedsättning om upplevelsen av tvångsvård, tvångsåtgärder och stöd efter utskrivning.
- Vidta åtgärder för att identifiera och komma till rätta med strukturella brister som leder till våld, tvång och begränsningar i särskilda boendeformer för personer med funktionsnedsättning.
- Etablera en strategi för avinstitutionalisering inklusive en övergång till stöd för levnadsvillkor som präglas av självbestämmande och samhällsgemenskap på jämlika villkor med personer utan funktionsnedsättning.
- Stärk kraven på systematisk medverkan av personer med funktionsnedsättning vid planering, utformning, uppföljning och utvärdering av tillgänglighet, vårdprocesser och arbetssätt inom hälso- och sjukvården.
- Vidta åtgärder för att säkerställa att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen samt det övriga ekonomiska skyddsnätet är tillräckliga för att uppfylla rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för alla personer med funktionsnedsättning. Åtgärderna behöver inkludera insatser för att motverka ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.
En resa har påbörjats mot det som – enligt vad RSMH tror – kommer att vara absolut nödvändigt för att åstadkomma verklig genomslagskraft och mänskliga rättigheter för alla oavsett funktionsvariation. Nämligen att göra CRPD till svensk lag i likhet med Barnkonventionen. Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag.
Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH
Jag är både skör och stark
Publicerat: februari 19, 2024 Sparat under: Depression, Lindha Holmqvist, minne, svaghet, Uppväxtvillkor Kommentarer inaktiverade för Jag är både skör och starkEn smärtsam påminnelse från svunna tider uppenbarar sig för mig. Saker jag trodde var bearbetade och inte längre påverkar mig.
Men tydligen var det inte så. Det är jobbigt att bli påmind om det som har varit. Jag vill leva mitt liv och inte hållas kvar av det förflutna. Men det finns en osynlig kedja som binder mig till mitt förflutna.
Min psykiska ohälsa består till stor del av depression och prestationsångest. Det har blivit en självuppfyllande profetia, jag är värdelös och misslyckad. Dessa tankar är så oerhört jobbiga att tampas med. Om min uppväxt varit annorlunda kanske jag hade sluppit må så dåligt.
Men samtidigt har det gjort mig stark och orädd. Jag prövar gärna nya saker och går min väg.
Hur jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det som har varit. Frågan är om jag egentligen vill det. Det har ju gjort mig till den jag är idag. En stark men ändå skör kvinna.
/Lindha Holmqvist
Ekonomisk ojämlikhet måste bekämpas politiskt
Publicerat: februari 12, 2024 Sparat under: Anna-Maria Olsson, ekonomi, fattigdom 2 kommentarer
Stefan Wallerek har levt som bostadslös med skulder i ungefär 20 år. Nu ska han hålla en presentation inför våra riksdagspolitiker om problemen som uppstår när man lever i ekonomisk utsatthet. Mötet kommer att ske inom ramarna för EAPNs verksamhet.
Den 28 februari åker RSMH Skånes ordförande till Stockholm för att hålla en presentation om ekonomisk utsatthet inför våra beslutsfattare. Mötet sker på initiativ av EAPN (European Anti Poverty Network), en organisation där personer i utsatthet skriver sina egna motioner. Dessa tas sedan upp lokalt, i riksdagen, och i EU. RSMH Skåne är en av EPANs medlemsorganisationer.
Människor med psykisk ohälsa lever i större ekonomisk utsatthet och har högre levnadskostnader än andra grupper. Den ekonomiska utsattheten är ett resultat av samhällets organisering och av att skyddsnäten fungerar dåligt. Forskning visar också att ekonomisk utsatthet i sig är en starkt bidragande faktor till att människor blir psykiskt sjuka. Att leva i ständig stress och otrygghet gör återhämtning omöjligt. Samtidigt som situationen förvärras för personer i ekonomisk utsatthet, hemlösheten ökar och föreningar som delar ut mat inte har tillräckligt för att mätta dem som är hungriga, så växer förmögenheterna hos dem som har mest. Sedan 2020 har 99 procent av Sveriges befolkning blivit fattigare, men de rikaste svenskarna har ökat sina förmögenheter med 29 %procent. Världens fem rikaste personer har under samma tid fördubblat sina förmögenheter. (Källa: Oxfam).
Bostadslös i 20 år
Stefan har varit bostadslös i 20 år. Med skulder hos Kronofogden och betalningsanmärkningar är det hopplöst att få en egen lägenhet. Inom RSMH Skåne har vi ofta anledning att undra om makthavarna förstår hur hårt den ekonomiska ojämlikheten drabbar dem som är mest utsatta. Om de förstår hur många omöjliga situationer man befinner sig i dagligen, om de har insikt i hur litet handlingsutrymmet är, hur höga kraven är, och hur mycket tid och energi som går åt till att lösa problem som ofta ändå inte blir lösta.
Lämnat in motion om inkomstfördelning
Frågorna är så många och stora att de känns svåra att driva. Fokus hamnar på vad samhället ska kräva av personer i utsatthet, trots att vi alla egentligen förstår att det inte går att straffa någon ur ett underskott. Frågan om ekonomisk fördelning är en av de allra viktigaste politiska frågorna när det gäller människors vardag och livskvalitet. Ändå finns det inte någon plan eller strategi för att hantera ekonomisk ojämlikhet, varken lokalt, regionalt eller nationellt. Detta är något EAPN vill förändra. I samband med mötet i riksdagen har EAPN lämnat in en motion där man kräver förbättrad statistik när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och att regeringen tar fram en årlig ojämlikhetsrapport där ojämlikheten och dess konsekvenser kartläggs och åtgärdsförslag presenteras.
“Detta borde såklart redan finnas” säger Stefan “men det gör det inte, och därför måste vi organisera oss och kräva det.”
Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Fotot föreställer Stefan när han är ute och representerar RSMH Skåne. Fotograf: Privat.
Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Publicerat: januari 22, 2024 Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin Kommentarer inaktiverade för Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.
Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.
Varför känner människor oro?
De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.
Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år
Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.
Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”
Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.
Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband
Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.
En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.
Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?
Det handlar om att omfördela resurser
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.
För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.
/Jenny W
Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash
Jag tror inte på nyårslöften men vill ta hand om mig själv
Publicerat: januari 15, 2024 Sparat under: Återhämtning, Barn, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Jag tror inte på nyårslöften men vill ta hand om mig själv
2023 är slut och allt är summerat och löften inför 2024 givna. Jag tror inte på nyårslöften, de bryter man i alla fall inom kort.
Det ger ångest och många känner sig tvingade att ge löften.
När jag summerar 2023 så har det varit oerhört jobbigt, mycket på grund av min svågers cancer som tog hans liv i augusti.
Det har även varit tungt på jobbet, många borta av oss personal. Jag jobbar inom skolan som elevassistent. Jag är slutkörd efter höstterminen. Nästan all energi har gått åt till jobbet.
Något som varit bra i andra halvan av året är att skolan fungerat bra för båda mina barn. Äldsta sonen med ast och adhd hade det väldigt tufft i 7:an. Nu går han i 8:an och har nästan all undervisning i en mindre grupp. Han mår bättre och fixar betyg i de flesta ämnen nu.
Minstingen har börjat mellanstadiet, han tar medicin för sin adhd. Även för honom fungerar det bra och han når godkänt i alla ämnen.
Min älskade make fick sjukersättning beviljad och det känns så skönt. Äntligen får han känna att han bidrar till familjen och hushållet.
Inför 2024 så har jag inte gett några löften, men jag har gett mig själv en present som hjälper mig att må lite bättre både fysiskt och psykiskt. Jag ska börja träna i TEAM på gymmet. Det är personlig träning i en liten grupp. Mitt team heter strong women.
Jag ser fram emot att ta hand om mig själv och därmed orka lite mer 2024.
/Lindha Holmqvist
Jakten på minuskilon – djävulens sjukdom
Publicerat: januari 8, 2024 Sparat under: Ångest, Maria Fradelos, mat, Min berättelse, Självskadebeteende 1 kommentar
Denna text handlar om ätstörningar och kan upplevas som triggande. Om du behöver hjälp med ätstörningar, kontakta Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk & Fri. Du kan även få kamratstöd i din lokala RSMH-förening.
I och med mobbingen kände jag aldrig att jag dög, jag vågade inte gå in i skolmatsalen och det gjorde ju att jag drog ned på maten. I början fick jag en ”kick”, sedan började panikångestattackerna, alla dagboksinlägg som där jag skrev hur mycket jag åt, hur mycket jag vägde, och så vidare. För det hade jag fått beröm för. Först när jag var 16 år fick jag hjälp, eller vad man ska kalla det. Jag kom till Bup och de visste vad jag gjorde, men ingen sa något för om de inte pratade om det, så kanske det skulle försvinna trodde de.
Lånade kilovis med kokböcker
Jag flyttades till Bup:s behandlingshem och där tog anorexin ordentlig fart. Jag gick överallt, åt inget, luktade dock gärna på maten, och lånade kilovis med kokböcker, så att jag kunde äta ned ögonen åtminstone. Jag har alltid varit smal men nu närmade det sig utmärgling. Jag gick hos en dietist som var snäll, men vars schema jag inte kunde följa, då skulle jag ju bli tjock. Sommaren gick mot höst och jag joggade, gymmade och gick ner mer. De försökte verkligen hjälpa mig men det hade gått för långt. Jag gick på sjukhuset varje vecka för blodprov, och för varje vecka blev det svårare för dem att få tag i något blod. Jag upplevde eufori, orkade allt, åt inget och likväl tyckte jag att jag var tjock. En dag när jag varit i skolan så kom jag till behandlingshemmet och där stod en ambulans och väntade på mig, mitt hjärta orkade inte med de XX kg jag gått ned. Nu gällde inläggning. Jag förstod ingenting. Inte ens när de satte i en sond och jag hade ständigt sällskap. Jag ville ju bara bli smal. Mina ben fungerade inte, så rullstolen blev mina nya ben. Efter mycket diskussioner så skickades jag tillbaka till Bup med sond och rullstol. När min behandlare bar mig ur bilen bad han om förlåtelse för hur de hade varit sist jag var där. Ständigt vak, sondning och förvirring blev min nya vardag, för jag fattade inte att jag var sjuk.
Hos hästarna hade utseendet ingen betydelse
Tiden på Bup varade länge men tack vare en sjukgymnast blev jag bättre. Först fick jag gå till henne för att lära mig att gå igen. Sen när jag vägde lite mer började jag i hästunderstödd terapi. Jag älskade det, och det fick mig att kämpa för att få rida mer. Visst hatade jag hur jag såg ut, men hos hästarna hade det ingen betydelse. När jag sen började vuxenpsykiatrin glömdes anorexin bort igen…
Därför lever jag fortfarande med djävulens sjukdom, där varje dag är en fight, och jakten efter minuskilon fortsätter. Syns det inte så finns det inte, så upplever jag behandlingen nu. För mig känns det som om jag ska behöva gå ner ännu mera i vikt för att få någon hjälp. Ska det vara så?
/Maria Fradelos
Vi patienter är inte hjälplösa, vi är tillgångar i samhället
Publicerat: januari 2, 2024 Sparat under: brukare, brukarinflytande, makt, Maria Nilsson, Vård 2 kommentarer
Jag vill förklara varför patientperspektivet behövs och varför vi patienter behövs i vårdens jobb och i samhället. Varför vi patienter behövs i debatten och varför vi behöver bli tillfrågade. Varför vi inte ska vara avundsjuka på den som orkar ta sig igenom, på att andra med funktionshinder kanske blir lyssnad på, eller för att en del kan klara sej bra inom vård och/eller samhälle trots att de har funktionshinder.
Jag vet inte hur det är med er, men livet är inte som att glida fram på en räkmacka direkt. Har man funktionshinder känns det stundtals mer som att gå på taggtråd. Men det kanske bara är jag? I alla fall jag är med om, eller hör talas om funkofobi och blir behandlad märkligt på grund av mitt funktionshinder varje vecka. Patientperspektivet och det egenupplevda perspektivet behövs! Men det kanske bara är jag?
Patientperspektivet behövs:
- Så länge det finns läkare som tar beslut att barn med funktionshinder lider i sin grunddiagnos och därför väljer att inte sätta in behandling när barnet kommit in på sjukhus vid infektion eller annan skada. Risken är att barnet avlider och därför behövs patientperspektivet och vår kompetens
- När människor som har funktionshinder inte får jobb som handläggare inom socialtjänsten med motiveringen att det skulle inte gå med tanke på funktionshindret. Då behövs funktionsperspektivet!
- När personal inom skolan tror att man får stöd från Socialtjänsten bara man ansöker om det och inte vet att det är en kamp och överklaganden ända upp i rätten att få igenom ansökningar. Då behövs brukarperspektivet och vi som visar på bristerna. För att det ska kunna bli någon förändring?
- När patienter får som kommentar från läkare att du är ju ändå inte ute i arbetslivet, så dej behöver vi inte behandla. Då behövs brukarperspektivet och vi som påminner om att vi ska räknas med!
- När förutsättningarna för att kunna jobba efter sjukskrivning är som att gå vilse i en snårig skog när man har med Försäkringskassan och vården att göra så behövs vår kompetens och våra erfarenheter!
Så låt oss se verkligheten för vad den är, som en påminnelse till oss. Det finns ett helt hav med funkofobi och särbehandling där ute som vi behöver kämpa för att förändra och det räcker för oss alla! Låt vår levda kompetens och vår vilja att ha ett socialt hållbart samhälle. Gör så att vi går från att vara en grupp stackars funktionshindrade till människor bakom funktionshinder som har både bra och dåliga sidor, men vi är inte hjälplösa miffon! Vi är tillgångar! Det är bara att kavla upp ärmarna och börja!
/Maria Nilsson
Civilsamhället har mycket att bidra med i kampen mot suicid
Publicerat: december 21, 2023 Sparat under: ensamhet, fattigdom, Jimmie Trevett, självmord, suicid, Vård Kommentarer inaktiverade för Civilsamhället har mycket att bidra med i kampen mot suicid
Emma Henriksson (KD) utsågs i februari av regeringen till särskild utredare för översyn av vissa frågor inom det suicidpreventiva området. Det innebär att hon ska analysera och föreslå en så kallad haverikommission när det värsta redan har hänt, det vill säga att någon har tagit sitt liv.
Hon ska också analysera det suicidpreventiva arbetet, bland annat inom hälso- och sjukvården.
Eftersom jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige fick jag möjlighet till ett möte med Emma Henriksson. Med på mötet var också en person som förlorat en anhörig i suicid.
Jag valde bland annat att tala om vad vi inom civilsamhället kan bidra med. Vi kan till exempel vara ett stöd för efterlevande på längre sikt. Visserligen går det att få en del stöd från samhället direkt efter en kris, men föreningarna finns där även när en längre tid har gått.
Vi talade också om Lex Sarah och Lex Maria-anmälningar. Jag menar att man bör prioritera att analysera de suicidfall där det har funnits uppenbara brister hos exempelvis vården. Det ger bäst effekt. Det är dessvärre vanligt att människor har varit i kontakt med vården, ofta den somatiska (kroppsliga), kort innan de avlidit i suicid.
Till sist underströk jag vikten av förebyggande arbete. Ofrivillig ensamhet och ekonomisk utsatthet är välkända orsaker till psykisk ohälsa. Det visar till exempel en rapport som Socialstyrelsen publicerade i september 2023, och som heter “Högre risk för psykisk ohälsa och suicid bland mottagare av ekonomiskt bistånd”.
RSMH gör just nu en stor satsning på att förhindra ofrivillig ensamhet eftersom det kan vara extra svårt att vara ensam under jul- och nyårshelgen. Läs mer på vår hemsida.
/Jimmie Trevett
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.