Så många känslor flödar i vårt hem nu
Publicerat: september 4, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, livskriser, sjukdom Kommentarer inaktiverade för Så många känslor flödar i vårt hem nu
Kampen mot cancern är över och min käre svåger har somnat in. Det känns ofattbart att han inte finns med oss längre.
Jag har inte tagit in hans bortgång än, jag var ju inte där när han tog sitt sista andetag. Inte heller min make var där. Vi tog emot dödsbeskedet hemma tillsammans. Vi är fortfarande i chockfasen och pendlar över i reaktionsfasen.
Det är många känslor som flödar i vårt hem nu. Både vi och våra barn påverkas av sorgen på olika sätt.
För mig är det känslan av att inte räcka till och att jag måste vara stark som tar över. Jag vill skydda min familj och få alla att må bra, men jag glömmer bort mig själv och att jag också ska må bra.
Min make som redan är nedsatt psykiskt på grund av bipolär sjukdom är trött och nedstämd, men samtidigt sitter han uppe på nätterna och funderar mycket. Jag är orolig för honom och hans mående i sorgen. Vill nå fram men vet inte vad jag ska göra eller säga.
Äldsta sonen med adhd och ast är introvert och bär mycket själv, han bearbetar mycket genom att till exempel döpa Pokemon efter sin farbror.
Minstingen med adhd är extrovert och visar mycket känslor. Han pratar mycket om sin farbror och pendlar mycket i sina känslor. Det är gråt, ilska och skratt om vartannat.
Vi måste ta oss igenom detta tillsammans och hitta sätt att ta hänsyn och både sörja tillsammans och på sitt eget sätt.
//Lindha Holmqvist
Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!
Publicerat: augusti 28, 2023 Sparat under: Ångest, Återhämtning, livskriser, Livya Nordberg, suicid, svaghet Kommentarer inaktiverade för Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!
TRIGGERVARNING. Texten berör ämnet suicid.
Någonting i mitt inre säger att jag behöver stanna upp och läka. Jag behöver hela mig själv just här och nu, på den här platsen, i den här kroppen, just den här tidpunkten. Erfarenheten säger mig, det jag innerst inne redan vet, att det inte är någon idé att fly. Det kommer bli lika rotlöst och meningslöst där. Det är inte de yttre faktorerna det är fel på och det vore nästan taskigt mot mig själv att säga att det faktiskt är jag som är problemet. Men vilka andra slutsatser ska jag dra egentligen? Efter allt jag varit med om, så är det trots allt en sak kvar som gnager. Jag gnager, det gnager, psyket ömmar på något sätt som jag inte lyckas råda bot på.
Det är det sammanvägda faktumet av min nuvarande livssituation som får mig att skriva. Att jag fortfarande inte efter 13 år njuter i det som ska vara tankar och känslor rörande mig själv. Det avskalade, det gråa och det naturliga utan att rubba med kemin går inte ihop för mig. Jag kan inte leva i den konstanta tomheten, instängdheten eller för den delen tröttheten. Jag kapitulerar, jag intalar mig själv att jag är maktlös inför något större. Jag vädjar efter den hjälp som kan tänkas finnas där ute, så jag kan orka fortsätta finnas till.
Jag har tidigare känt att jag aldrig aktivt skulle få för mig att avsluta mitt eget liv. Däremot, har jag dock, i någon mening, passivt eller ”omedvetet”, ställt och fortfarande ställer mig likgiltig till om det skulle ske. Att min kropp, kanske en dag inte orkar mera med tanke på allting jag gör för att få mig att ”må bra”. Då talar jag naturligtvis om hormonerna, min adhd-medicin, alkoholen som det ibland dricks för mycket av.
Vill jag inte må bättre? På riktigt ta tag i det som gör ont? Har jag inte kraften att kämpa liiiiite till? Ärligt talat, så börjar jag tveka. Jag gör, vad jag tänker, det jag kan för att hålla mig flytande. Även om jag, som det beskrivits ovan, görs med otvivelaktiga metoder emellanåt. Men jag vill mer än att flyta, jag vill simma också. Jag vill leva och inte bara överleva. Det finns så mycket mer jag vill men som jag känner mig oförmögen att ta mig tid för att göra. Jag orkar inte, utmattningen i kombination med någon slags skygghet och rädsla, hindrar mig från att leva ut på riktigt.
Målsättningen jag har, rent generellt, hur jag faktiskt hade velat leva, kan vara något diffus och kanske inte alltid den mest greppbara. Men när jag skriver att jag inte bara vill överleva, utan leva mer på riktigt så handlar det i grunden om att orka det “alla andra” tycks orka med. Jag vill ha ett välfungerande socialt liv, jag vill ha utpräglade fritidsintressen, jag vill ha ett välstädat hem. Jag vill bry mig mer om mig själv och det som är mitt!
Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!
/Livya Nordberg
Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan
Publicerat: augusti 21, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, utbildning Kommentarer inaktiverade för Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan
Vi står nu inför skolstart med allt vad det innebär. Jag och andra som har barn med särskilda behov känner nog en extra oro inför skolstarten. Hur ska det bli detta läsår? Många lösa trådar som behöver sättas ihop.
Jag vet om att jag har barn som utmanar på olika sätt. Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan och mina barns pedagoger. Det är viktigt att vi strävar åt samma håll. Det vill säga att mina barn ska trivas i skolan och nå målen.
Min äldsta som har adhd och autism ska nu börja åttan och troligtvis ska han vara mer i den lilla gruppen och ha sin undervisning där. Jag väntar på att ett samtal så vi kan ha ett möte inför starten. Men det känns hoppfullt i alla fall. Det största arbetet är motivationen och den måste vi hålla i hela tiden.
Min yngsta börjar fyran och får nya lärare. Han har adhd och är full av energi. Han har själv har uttryckt lite oro inför framtiden. Men vi har pratat mycket med både lärare och med honom själv. Han har träffat sina nya lärare och innan sommarlovet kändes det lugnt. Nu får vi hoppas på att den känslan håller i sig när terminen startar.
Jag återkommer med en rapport kring hur starten gick.
//Lindha Holmqvist
Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa
Publicerat: augusti 14, 2023 Sparat under: Öppenhet, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Jimmie Trevett, Samverkan Kommentarer inaktiverade för Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa
I framtiden bör det finnas en arena i samhället där vi alla kan prata mer öppet om hur vi mår. Jag sitter i en arbetsgrupp som startats av Folkhälsomyndigheten och som ska ta fram en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag blev inbjuden för att jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige. Flera andra myndigheter och organisationer sitter med i arbetsgruppen.
Min förhoppning är att denna strategi ska leda till ett öppnare samtal överallt i samhället. Det bör finnas utrymme för att tala om hur vi mår i arbetslivet och i skolan. Ett förebyggande arbete lär också leda till stora ekonomiska vinster för alla parter. Därför måste även politiker ta grepp om ämnet.
Jag vet inte exakt hur denna arena ska se ut, kanske genom någon form av allmänna riktlinjer för skola, arbetsliv och andra samhällsinstitutioner. Jag hoppas att vi ska få en klarare bild när strategin är klar.
Mycket har ju hänt på senare år. Fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa och samtalet är öppnare än det var för bara några år sedan, då många försökte dölja hur de egentligen mådde. Men vi har långt kvar. Det är fortfarande ett stigma att berätta om sin psykiska ohälsa, bland annat för att vi lever i ett högpresterande och individcentrerat samhälle. Den som är öppen med sitt mående kan till exempel riskera att bli bortvald vid jobbsökande.
Jag brukar säga att mår gör vi alla, men förkylda är vi inte varje dag. Det är ingen som har hundraprocentiga morgnar varje dag. Då får man ändå ta sin kopp kaffe och gå ut och andas en stund i friska luften.
/Jimmie Trevett
Vi tvingas genomgå sorgens fyra faser
Publicerat: augusti 7, 2023 Sparat under: Anhöriga, familj, Lindha Holmqvist, sjukdom Kommentarer inaktiverade för Vi tvingas genomgå sorgens fyra faserSvårigheter och livsomvälvande kriser ingår i livets cykel. Det är något alla människor går igenom på olika sätt och hanterar olika.
Jag och min familj genomgår en svår kris med en nära familjemedlem som är svårt sjuk i cancer, det går inte att bota utan bara smärtlindra. Tiden kvar i livet är kortare än vad hen hade förväntat sig. Enligt läkarna fungerar hens kropp som en gammal klocka som sakta tickar ner tills det inte längre går att vrida upp den.
Min livskamrat som jag berättat om innan har ju bipolär sjukdom, han står väldigt nära hen som är sjuk i cancer. Jag känner stor oro över hur min älskade kommer hantera krisen och vad som händer när vår familjemedlem går bort. Kommer han klara av det, eller blir han helt under isen.
Han som redan mår dåligt och pendlar mellan mani och depression.
Vid en kris går man oftast igenom fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.
Under chockfasen, som kan pågå i någon minut upp till en vecka, brukar de flesta uppleva en overklighetskänsla, som att det är svårt att ta till sig det som har hänt.
I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år, har du börjat förstå och reagera. Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld.
Bearbetningsfasen innebär ett accepterande och en känsla av att krisen är mindre påträngande. Här börjar du kunna tänka på annat.
I nyorienteringsfasen börjar du gå vidare och se krisen mer som en händelse som har inträffat och som du alltid kommer bära med dig, men som inte längre uppfyller din vardag.
Jag bär på min egen sorg i detta också, men för min älskades skull måste jag vara stark. Jag vill inte att han fastnar i chock- och reaktionsfasen.
//Lindha Holmqvist
Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 2
Publicerat: juli 7, 2023 Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Samverkan, socialpsykiatri, Tvångsvård, Vård 1 kommentar
Detta är del 2 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri. Läs del 1 här.
Om jag minns rätt ville Socialdemokraterna på 1930-,1940- och 1950-talen att staten skulle ta en del av ansvaret för att vårda sjuka och gamla människor. Äldre och sjuka flyttades från sina hem till boenden och institutioner för att avlasta familjen. Utvecklingen har gått mot att vi svenskar allt oftare anser att blir man dålig eller äldre ska staten ta över ansvaret. Vården av sjuka flyttas till boenden och vårdinrättningar (där besöken från anhöriga kan vara mer sällsynta). Vi har störst andel ensamhushåll i världen. Vi ska klara oss själva.
Nu följer några exempel på där mina åsikter skiljer sig från psykiatrimodellens.
En brukare bor ensam i sitt boende. Umgås inte mycket med andra. Tar medicin, är isolerad i hemmet och får hjälp med städ, disk och handling. Personen åker då och då in på heldygnsvården på LPT (tvångsvård). Har tidigare haft humörsvängningar men dessa har medicinerats bort. Psykiatrin anser det vara en framgång då symptom på psykisk ohälsa är få och det basala fungerar. Då personen är isolerad erbjuds stödsamtal av psykiatrin en gång i veckan. I mitt liv har jag träffat på många liknande fall och det anses som normalt och god behandling och personen anses ha det bra.
Min syn
Då personen intas på LPT på slutenvården och tvångsmedicineras är det naturligt att bli arg. Det är också naturligt att ha svängningar i humöret. Men inom psykiatrin anses ofta humörsvängningar som symptom på psykisk ohälsa. Att bli arg på slutenvården rekommenderas verkligen inte utan det kan resultera i ökade medicindoser. Blir man en känslomässigt död zombie eller sitter och bara stirrar men är lugn anses detta av psykiatrin som en förbättring då symptomen försvinner.
Att bli arg ibland över sådant här är adekvata reaktioner på en hård verklighet. Det är inget fel. Och att ha känslor är också naturligt. Medicinerar man mot känslor försvinner ofta inte bara oönskade känslor utan alla. Att medicinera mot psykos och ångest och annat kan också resultera i försvunnet känsloliv. Det är bara det att man är oförmögen att reagera på det. För alla normala personer – vilket val skulle ni göra? Att bli av med alla känslor eller ha kvar symptom på psykisk ohälsa? Är man inte farlig för sig själv eller andra kan det vara att föredra att ha symptom på psykisk ohälsa.
Jag vet att innan mediciner introducerades gav sig patienter inom psykiatrin på varandra och efter medicinernas intåg spelade de volleyboll tillsammans istället. Det är dock också så att ungefär lika många återhämtar sig från svår psykisk ohälsa före medicinernas intåg som efteråt. Och mediciner kan orsaka metabola syndrom och för tidig död. Långtidseffekter av medicinering undersöks för lite. Att medicinera mot alla möjliga symptom med symptom som enda variabel oavsett konsekvenser borde inte anses acceptabelt enligt min åsikt. De måste finnas utrymme för mänskliga behov och livskvalité måste beaktas.
Social kontakt är viktigt
Vidare erbjuds personen stödsamtal. Det är bra. Men varför har personen inga vänner? Det funderas det inte alls över. Om personen hade vänner som umgicks med denne bara för att de så önskade och inte var deras jobb så hade personen haft ett fungerande socialt liv. Lika viktigt som att samtala och få stöd är att kunna ge något tillbaka. Att bli uppskattad för den man är. Uppnås ett sådant liv så minskar inläggningar på grund av ensamhet. Att bli erbjuden social kontakt av psykiatrin enbart för att man saknar socialt liv är inte en ok livssituation. Att få möjlighet till en partner, att känna sig älskad och uppskattad, ha en, familj och fysisk samvaro eller sexliv borde ingå i konceptet hur man kan leva ett bättre liv. Att få insatser som substitut visar att det tänks fel.
Min flickvän Elisabet påpekade något för mig som också är relevant. Många samtal om personen i detta exempel kretsar kring mediciner, socialtjänst, Försäkringskassa och mående. En person som inte tillhör psykiatrin talar normalt om intressen, idéer, händelser och personer. För att personen i vårt exempel ska kunna umgås på liknande sätt krävs social träning (om man talar om sin livssituation och händelser i livet och dessa är inskränkta till psykiatri är det svårt att finna någon som är intresserad av att lyssna) och steget att hitta en kompis utanför psykiatrin betyder att perspektivet på samtalsämnen måste vidgas.
Jag tror att gå på träfflokal kan ge ett socialt liv, där samtalsämnena kan vara sådana som personen är van vid och en drös nya. Om träfflokaler stängs kan personer få svårt att hitta någon att tala med, då samtalsämnena kan vara så olika för vår person och personer utanför psykiatrin. Det behövs träning för att samtala om annat.
Personer med psykisk ohälsa som blivit LPT:ade (tvångsvårdade) några gånger, och bor på boende, är ofta i behov av att få känna att deras åsikt räknas igen och att de får självbestämmandet tillbaka. En bra boendestödjare i en sådan situation frågar ”Vad vill du göra idag?˚ och anpassar insatsen efter svaret. Samtidigt som stödet som behövs utförs. Att själv få vara med och få kontroll över insatser och bestämma vad som ska göras – även roliga saker – samt diskutera drömmar, få möjlighet att använda sina styrkor och förmågor, är viktigt för att bli en person som trivs med sig själv och sitt liv. Boendestödjare bör tänka på om de tycker att brukaren ska få fatta beslut även om denne fattar dåliga beslut.
Ta hänsyn till mänskliga behov
Enligt min syn på psykiatri ska frågan som ska styra psykiatrin vara: ”Vad kan vi göra för att du ska få det lite bättre?”
Här måste man ta hänsyn till mänskliga behov såsom behov av kärlek, sex, omtanke, mat, bostad och något meningsfullt att göra på dagarna. Det kan inkludera studier, arbete, sysselsättning eller endast fritidsintressen. Och att få en ekonomi som fungerar. Att ständigt behöva oroa sig för att få ekonomin att gå ihop gynnar inte den psykiska hälsan.
Det är OK att ta mediciner och att psykiatrin är en del av ens liv. Men det är också viktigt att få ett liv utanför psykiatrin och att psykiatri inte blir hela ens liv och livsåskådning. Det är OK att bo i boende, ha sysselsättning och vänner. Men personen måste uppleva att det känns bra, att personen har livskvalité och ett meningsfullt liv.
Människor har behov av kärlek, omtanke, närhet till andra och något meningsfullt att göra som inte skadar andra människor. Har man stöd och hjälpbehov ska man få dessa tillgodosedda. Krävs mediciner för att det som gör ont inuti en själv ska försvinna eller hållas på en acceptabel nivå ska man få det. Behövs samtal med psykolog eller psykoterapi eller DBT eller traumabehandling eller annat ska människan få det. Det sägs att psykologbehandlings evidens är svår att mäta med vardagsförnuftet säger en att det hjälper att prata med någon. Det hjälper förhoppningsvis mer om personen man talar med är utbildad. För psykoterapier har jag läst någonstans att det är relationen mellan psykoanalytiker och patient som gör det hjälpande. Detta spelar större roll än vilken psykoterapi som används. Nog om det.
Se till att människor får livskvalité
Allt ovan ska vara en hjälp i livet. Inte hela ens liv. Människan bör inte tas ur samhället och parkeras på någon bakgata utan även om hjälp fås vara en del av samhället och kunna ta del av dess utbud. Behovet av social kontakt och umgänge bör tillgodoses av vänner, partners, familj, barn och kamrater utanför psykiatrin. Meningsfull sysselsättning bör innefatta intressen eller studier och arbete eller volontärarbete. Inkomsten bör vara god, ha täckning för mat och hyra mm. Och vara tillräcklig för att kunna få göra det lilla extra varje månad och få lite pengar över.
Insatser från kommun och region samt lagstiftning bör vara inriktade på att tillhandahålla tjänster som hjälper människan att vara en del av samhället (om människan själv vill det). Att denne får sina behov tillgodosedda. Man bör ta en helhetsbild på psykiatri och samhälle. Och se till att människor får livskvalité.
Det är också så att bemötandet är en del av behandlingen i möten med människor som mår dåligt. Forskning om slutenvård visar att patienten upplever minskat tvång (och mår bättre, min anteckning) när denne känner att personal och läkare menar väl. Och mer tvång om inte så är fallet. Det finns också de läkare som får bättre resultat med placebo än de som använder riktiga mediciner om de har ett bra bemötande.
/Fredrik Gothnier
Vad kan vi göra för att du ska må bättre? Del 1
Publicerat: juli 3, 2023 Sparat under: Fredrik Gothnier, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Terapi, Vård 1 kommentarDetta är del 1 av 2 i Fredrik Gothniers betraktelse över svensk psykiatri och samhälle. Åsikterna grundar sig på läst forskning, kontakt med personal inom vård och Haninge kommun, kontakter med politiker, samtal med brukare, egenupplevda erfarenheter och egna tankar om samhälle och psykiatri.
Psykiatrin i Sverige utgår från symptombehandling och olika former av behandlingar utifrån det. Läkaren bestämmer om insatsen är rätt utifrån evidensbaserad behandling. Fokus på symptombehandling gör enligt min mening att psykiatrin förlorar fokus på sitt uppdrag som borde handla om hur man får människor att må bättre. Min åsikt är att det är en dålig idé att försöka göra om psykiatrin så att den byggs utifrån en modell som somatisk vård. Dels för att alla patienter reagerar olika på samma medicin och dels för att expertkunskaper inte finns inom psykiatrin i Sverige. Det finns bara vissa behandlingar och terapier. Det är kunskap som alla psykiater kan skaffa. Och ingen terapi är typisk för schizofreni eller andra diagnoser med något undantag. Det svåra med en annan modell är att det är svårt att hålla vårdprogram för fler diagnoser i huvudet.
Individanpassa åtgärder!
Min syn är att psykiatrin borde utgå från frågan ”Vad hjälper den här personen att må bättre?”. Och sedan individanpassa åtgärder utifrån detta. Enligt min syn utgår psykiatrin I Sverige från en stuprörsmodell att all behandling skall ges på samma sätt till alla och utgår från en inlärd syn på att patienten är sina symptom. Denna bild lärs ut på läkarlinjen och utgår ifrån svårigheter i patientens liv. Sedan behandlas symptom (i allmänhet med mediciner) och med minskade symptom lyckas behandlingen. Minskar inte symptomen ökas medicindosen och/ eller ny medicin provas ut. Hjälper inte medicinen tas den inte bort utan har all medicinering provats, inget hjälper, kvarstår medicineringen i något syfte som för mig är obekant. Ibland kombinerat med andra metoder.
Enligt min åsikt är synen på psykiatripatienten som något avvikande och fel föråldrad. Jag läste om synen på psykiatri och patient på 1700- och 1800-talet. Där var läkarens roll att lära ”dåren” hur man uppför sig och beter sig. Senare var rollen ofta densamma men att det tillsköts behandlingsinsatser. Jag fick berättat för mig att det cirka 2016 kom studier som visade att de med psykisk sjukdom har samma behov av kärlek, omtanke och sex som alla andra. För mig är detta självklart, men synen på psykiatripatienten hos många inom psykiatrin är ändå att det i bemötandet kan finnas uppfostringsinslag. Patienten ska tillsägas eller med höjda röster ifrån personalen tvingas att rätta in sig i ledet snarare än att denne ska pratas tillrätta. Att fråga en läkare ”Har ni bra vård här?”, och få svaret ja. Att sedan fråga ”Vad tycker patienten?”, och få höra det vet jag inte, dem har jag inte tillfrågat förekommer fortfarande.
Se patienter som medmänniskor
Psykiatrin borde vara en lärandeorganisation där synen på patienten är som medmänniskor som man vill hjälpa få det bättre. I varje enskilt fall borde man fråga ”Hur?”, för att sedan diskutera vad man kan göra som kan ge patienten ett bättre liv. Den frågan är för mig självklar. Det finns personal som borde utbildas dels i människosyn och dels bemötande, och psykiatripatienter bör ses som människor i behov av hjälp. De är inte sina diagnoser.
Och patientens syn på behandling spelar störst roll. Den lärande organisationen borde sedan utbyta erfarenheter i av hur kan vi hjälpa på bästa sätt. Det finns olika sätt att lära och uppfostra. Dels att lära ut genom att skrämma och/ eller pressa (genom auktoritet) och genom att tala med den man ska uppfostra. Samtal kan få patienten att göra något för att den tycker det är rätt. Den första modellen (skrämma/pressa) används skrämmande ofta inom psykiatrin.
Enligt mig erbjuder psykiatrin idag bara specifika behandlingar för specifika grupper. Och möjlighet att få justering (individanpassning) är inte möjligt. (Likformiga insatser är galenskap då alla psykiatripatienter reagerar olika på samma medicin. När det gäller evidens ska även brukares kunskap och åsikter beaktas. Det görs för lite i den svenska psykiatrimodellen och de ifrågasätter inte om de gör rätt saker. I det innefattas om andra insatser borde bedrivas. Och frågan om livskvalité diskutera överhuvudtaget inte inom psykiatrin.
Avstår från att studera och arbeta
Vi har dessutom ett bidragssystem som ger personer med svårare psykisk ohälsa väldigt låga inkomster (läs: de blir fattiga) och de får inte studera, ofta inte arbeta (i praktiken finns risken att inkomsten inte räcker till om patienter studerar eller arbetar och då avstår många från detta för att få bidrag). När tillvaron inte går ihop hänvisas de ofta till kommunen. Kommunen erbjuder möjligheten att besöka träfflokaler och det går att ansöka om boendestöd och särskilda boenden.
Brukarens vardag består ofta av mediciner, möten med Försäkringskassan, socialtjänsten, psykiatrin, och samtal kring insatser, mediciner och mående. Det samtalas ofta om mediciner och mående.
Inte alla har familj, sexliv eller partner. Och på grund av dålig ekonomi, inte få studera, att inte få arbete eller sysselsättning har de svårt att bryta spiralen och kan bli isolerade.
I nästa del (publiceras på fredag 7 juli) ska jag ge några förtydligande exempel på vad jag menar.
/Fredrik Gothnier
Våga vara ärlig och berätta hur du mår
Publicerat: juni 26, 2023 Sparat under: Återhämtning, Depression, makt, Marina Sångängel 1 kommentar
Det var länge sedan jag skrev på RSMH-bloggen.
Det har hänt så mycket att allt bara förvandlats från kaos till harmoni till kaos igen. Nu har jag väl nått en jämvikt på något sätt.
Förut skulle jag börja skolan och trodde att jag skulle klara det men insåg att jag hela livet levt i förnekelse hur tufft mitt liv har varit och att detta gett konsekvenser. Detta resulterade i en mycket tung depression och särskilt som mina verktyg jag haft att ta mig igenom detta inte funkade, nämligen destruktiviteten. Jag hade fina vänner i skolan, så när jag insåg att jag skulle falla mer i en depression som jag inte skulle klara på egen hand, valde jag att berätta för min bästa vän i skolan. Jag bjöd hem henne till mig så att hon skulle förstå, att även om jag skulle bli mycket dålig skulle jag ändå ha hjälp hemma som jag behövde. Då skulle hon inte behöva vara orolig för mig.
Jag valde också att åka till en församlingsdag som min kyrka anordnade, och jag fick så mycket stöd! Barnen blev inte skrämda utan lärde sig att man ibland mår dåligt och inte orkar prata, utan att man nästan bara gråter. Deras böner har burit mig och jag är dem evigt tacksam att jag orkat fram till idag. Omgivningens stöd överlag har varit enastående! Bara för att jag vågar vara ärlig att våga säga hur dåligt jag mår utan att skämmas.
Jag tvingades sluta skolan, men någonstans var jag i det läget att jag förstått det redan när min lärare och kurator kallade in mig för att säga att det inte funkade med min frånvaro. Skolan hade ju lagt ned så mycket resurser på att det skulle funka, de hade till och med anställt en resurs speciellt för mig! Ingen tidigare skola har gett mig så stora chanser att lyckas så jag förebrår dem inte det minsta.
Numera lever jag ett liv som är mycket mer anpassat efter det tuffa liv jag levt och jag bloggar för att inspirera andra att våga göra samma resa. Läs min blogg ”Leva med tung ryggsäck” här.
Dessutom håller jag på att lära mig bli redaktör på Vox Vigor som är en nättidning för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har fått mycket bättre självförtroende genom detta. Jag känner att mina nya kontakter kan se min kapacitet istället för bara mina brister. Särskilt tack till Monica Atterberg och Marja Beckman för underbart stöd!
Så nu har livet blivit bättre även om det tagit en annan vändning. Har nog blivit tvungen att acceptera livet som det är för jag har det liv jag har och det måste jag vara rädd om.
/Marina Sångängel
Jag – en sköldmö beredd på strid
Publicerat: juni 19, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist 1 kommentarNär man är van att kämpa och ha det tufft så är det svårt att slappna av när det väl går bra. Jag tänker hela tiden att det är för bra för att vara sant. Har en otäck känsla inom mig att det kommer försvinna. Som att jag inte är värd att njuta och må bra. Jättedumma och onödiga tankar egentligen. Men har du levt stor del av ditt liv under stress och ständigt på väg någonstans så är det lätt att låta hjärnspöken ta över.
Det är ju bara hjärnspöken och tankar, inget som kan skada mig.
Fast jag har blivit bättre på att ta tillvara på de små stunderna, behövs inte så mycket för att livet ska kännas lite mer hoppfullt. När man är van att leva på marginalen så är kraven små. Ingenting är för alltid och saker kan förändras. Stanna upp och vara i stunden, imorgon kan det vara försent.
Livet självt har format mig till den krigare jag är idag. En modern sköldmö som alltid är beredd på strid. Jag kan inte åka tillbaka i tiden och ändra på något i mitt förflutna. Det jag kan påverka är min egen inställning till det och vad jag väljer att göra idag.
Jag väljer att vara en sköldmö och strida för de som inte själva kan det.
//Lindha Holmqvist
Fotnot: En sköldmö kallas i nordisk mytologi en kvinna som deltog i strid. Läs mer på Wikipedia.
Jag vill kunna ge mina barn ett riktigt sommarlov
Publicerat: juni 13, 2023 Sparat under: ekonomi, fattigdom, makt, sjukskrivning, Ylva Kristina Larsson 2 kommentarer
Det har börjat bli sommar och skolorna slutar.
Sommarlov.
Jag tycker det är svårt, väldigt svårt.
Med kraven och pressen.
Den oändliga stressen.
Alla pratar om sin semester, stugor och resor.
Jag sitter tyst.
Funderar mer på hur jag skall få min fjuttiga sjukpension att räcka till en mjukglass åt barnen.
Nån semester lär vi aldrig få.
Men det blir ju sommar ändå.
Fläktarna på i vår bastulika lägenhet konstant.
Det ångar från asfalten utanför.
Och det är långt till närmsta badplats.
Busspriserna är för höga att vi ska kunna ta oss iväg ens.
Men vi är vana.
(tyvärr)
Att ha det ”så här”.
Det är som det är.
Vi gör vad vi kan och har liksom aldrig klagat eller gnällt över situationen.
Drömmar i tystnad.
Om nåt annat, nåt annat än det här.
Sen gör vi det vi brukar och skakar av oss tanken på nån semester från vardagen.
Det finns alltid nåt att göra.
Men jag som ensamstående mamma här känner ju såklart en stor skuld och skam att jag inte kan ge mina barn en upplevelse.
Jag vill kunna!
Och önskar att jag kunde.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Beroende av Försäkringskassan som är snåla och dessutom nu kräver pengar tillbaka, pengar som inte finns.
Det handlar om några tusen, egentligen ingenting.
Men det är allting, när kronan inte finns.
Sommarlov med bad och glass är bara att glömma, än mindre ett äventyr.
Jag är ledsen att jag är sjuk och inte förmår så mycket som andra kan.
Ledsen att bidraget är så tight att det inte tillåter nån guldkant på tillvaron.
Ja, det är svårt med denna samvetets skuld som slår hårt emot mej att inte kunna ge det jag vill till mina fina barn.
Som dessutom själva kämpar med sina måenden i dagsläget.
En semester för oss tre kanske skulle vara det absolut bästa för oss just nu.
Att få ett miljöombyte och vara tillsammans att utforska nånting nytt.
Tänk om ….
Jag tror tyvärr vi alla tre är lite avtrubbade i våra drömmar på grund av vetskapen om hur omöjligt det är.
Det är synd.
Drömmar är viktiga!
Jag är ledsen att jag inte kan boosta deras drömmar och framtidstro.
De känner som jag att samhället sviker.
På många olika plan.
Men vi finner oss i det och vår verklighet fungerar på sitt märkliga vis ändå.
Det bara är så.
Ja, nu är den förbannade sommaren här!
Det är nu vi sprudlande glada skall smida planer över olika aktiviteter och resor.
Det blir inte alltid som man tänkt sej.
Att få en psykiatrisk diagnos känns många gånger som ett straff, berövad på livets guldkorn.
Måendet sviker, ekonomin krisar och solen bränner.
Det är så mycket som jag känner.
Hela tiden.
Det är lätt att falla i mörka tankar tyvärr.
Att liksom fastna där.
Men jag skall fokusera på det som är bra.
Överleva.
Det är väl ändå det viktigaste tänker jag.
Och kanske får jag doppa tårna i vattenbrynet en dag.
//Ylva Kristina Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.