Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Publicerat: juli 2, 2014 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, Demokrati, makt, Paulina Tarabczynska, Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Inget kan stoppa mig från att göra skillnadDet är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!
Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.
Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.
Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.
Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?
Vi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.
Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.
Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.
Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.
/Paulina Tarabczynska
I skuggan av valet – mindre än 100 dagar kvar…
Publicerat: juni 25, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Demokrati, Jimmie Trevett, makt 1 kommentar
Både ton och tempo har stigit i det politiska spelet inför höstens hägrande val till såväl riksdag som kommunfullmäktige runt om i Sverige. Kampen om din röst är hård och du står fri att lägga den som du vill.
Många av de val du annars får göra i din vardag är mer begränsade. Detta gäller särskilt om du står utanför arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vägen till jämlik hälsa (inte minst genom likvärdig kroppssjukvård som andra), en trygg och förutsägbar grundförsörjning och tänder som både tål att tittas på och tuggas med är idag, trots styrkan hos många sköra själar, en orimlig individuell börda. Här behöver förutsättningarna i vårt samhälle förändras radikalt. RSMH är för valfrihet för brukare av vård, stöd och omsorg. Men, det ska vara informerade val med värde och möjlighet för brukaren själv, och formerna för valet får inte överskugga innehållet.
Min tro är att varje människa äger en inneboende kraft att kunna återhämta sig och förändra sitt liv i positiv riktning. Tyvärr inte alltid i den takt och utsträckning som krävs av en stelbent omvärld för att slippa negativ särbehandling.
Prova att se på valfläsket med de glasögonen på och lägg din röst där du tycker den gör mest nytta innan vardagslunken går vidare efter valet.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
PS I dagarna kommer RSMH:s valbilaga med titeln Vi kräver ett bättre liv ut. Läs den gärna, men glöm inte att varje val är frihet och dina val i livet måste få vara just det; dina. DS
Kapten klänning behöver mer vård
Publicerat: juni 24, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, makt, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Jag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.
Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.
Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.
Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?
Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.
Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.
Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.
I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.
Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.
Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.
Ha så bra som möjligt!
/Anne-Sofie
Förvirring följs av klarhet
Publicerat: juni 13, 2014 Sparat under: Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för Förvirring följs av klarhet
Det är en naturlig process att förvirring följs av klarhet. Och man bör inte utesluta/förakta någotdera. Förvirringen i sig är inget att skämmas över. Det är en egen process för sig.
Däremot vore det konstigt om bara det ena eller det andra existerar. Det är precis som ljus och mörker, dag och natt, vinter och sommar med mera. Motsatspar vi fullständigt accepterar att bägge delarna finns.
Det är kanske rent av så att förvirring är grunden till att man kommer fram till klarhet, och det är ju absolut inget att skämmas över – tvärtom!
/Khai Chau
I denna ljuva sommartid…
Publicerat: juni 5, 2014 Sparat under: Anhöriga, ensamhet, Hannes Qvarfordt, Min berättelse 1 kommentar
Vi är inne i den ljuvaste av våra årstider, i varje fall som jag och kanske de flesta andra upplever det. Själv kan jag vistas vid ett sommarställe vid havet, som jag äger tillsammans med mina bröder, några veckor varje år. Det är ett privilegium, även om känslorna emellanåt blir blandade på grund av att jag oftast bor där ensam. Jag saknar en känslomässigt närstående att dela natur- och frihetsupplevelsen med. Andra delar av semestern kan jag dock ofta göra någon mindre resa tillsammans med endera eller båda mina bröder och deras närstående. Som helhet sett är mina somrar därför vänliga mot mig.
Många andra med psykisk ohälsa har också släkt och vänner att vara tillsammans med och kanske någon plats där de kan njuta av värmen och naturen. Det brukar innebära att beläggningen på psykiatriska kliniker och kommunala träffpunkter minskar en aning under sommaren, vilket i allt större utsträckning tas till intäkt för spara pengar och dra ned på verksamheterna. Allt oftare stänger vårdavdelningar och träffpunkter helt i några veckor. Om alla brukare hade turen att ha närstående och sommarvisten att tillgå vore detta säkert inget större problem, men för de ensamstående, och då ofta också fattiga, blir i stället sommaren en särskilt svår tid. Alla förväntas vara lediga och njuta av friheten, solen och naturen och de ensamma blir extra ångestfyllt påminda om sin ensamhet och sina begränsade möjligheter.
Om än den totala belastningen på klinikerna och träffpunkterna avtar en smula under sommaren, blir i gengäld samhällets ansvar särskilt stort för de människor, som inte kan skapa sig en god sommarupplevelse på egen hand. För dessa människor är den tilltagande ovanan att dra ned eller helt stänga vård- och träffpunktsverksamheter en plågsam och farlig utveckling som måste hejdas.
/Hannes Qvarfordt
Befriande minneslappar
Publicerat: juni 4, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse, minne Kommentarer inaktiverade för Befriande minneslappar
Shakespeare lär ha sagt att pennan är vassare än värjan. Men nu menar jag att pennan kombinerat med papper är ett mycket effektivt hjälpmedel för minnet. Det är också något magiskt när man har fått ner någonting på pränt, det består nästan för evigt, och tanken känns mer tydlig, den förvandlas.
Det är inte så ofta som jag kan komma på vettiga saker att göra eller också kommer jag på dem vid fel tidpunkt, mitt i natten eller så. Och när morgonen kommer, så har jag glömt dem.
Jag har i långa perioder haft en Dagsminneslapp, som jag har med i fickan när jag går ut. Där brukar det stå nästan allt som jag vill göra under dagen. Skulle bli väldigt vilsen/funktionshindrad, om jag glömde lappen en dag.
Jag skriver också lappar hemma, kortsiktiga lappar och långsiktiga lappar, som alltså står för kortsiktiga respektive långsiktiga mål.
Det är så skönt/befriande att skriva lappar: man behöver inte tänka på saken, men man glömmer inte det i alla fall.
/Khai Chau
I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Publicerat: juni 2, 2014 Sparat under: Bemötande, brukare, Polisen, Samverkan | Tags: polishandräckning Kommentarer inaktiverade för I väntan på rätt resurs – all vet, men ingen gör när någon kanske ligger och dör
Polisen i Lund struntade, enligt ett reportage i SR, i att åka hem till en självmordbenägen kvinna som hade avvikit från en psykiatrisk avdelning. Detta trots att den ansvariga läkaren flera gånger bad polisen om hjälp genom formell begäran om handräckning med stöd av § 47 Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det slutar med att personen, timmar senare, av anhöriga och ambulanspersonal återfanns medvetslös i ett livshotande tillstånd inne i sin lägenhet och först då kunde föras med ambulans till akutsjukhus.
Något som polisen, utifrån i uttalanden i media, väljer att beskriva som att handräckningsbeslutet man fattat – men inte levererat – därmed utan kommentar kunde läggas till handlingarna. Utan att ha full insyn i ett enskilt ärende kan man, som en människa med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, bara konstatera att polisens fullt legitima krav på adekvata stöd och resurser i samordning med psykiatrin nu fått en skuggsida.
RSMH har länge drivit frågan i såväl media som direkt mot regeringen om bättre och mindre konfrontativa insatser mot människor med psykisk ohälsa som bedöms vara en risk för sig själv eller annan. Här har vi bland annat efterlyst vårdpersonal på plats från psykiatrin, mindre forcerade förlopp om ingen akut fara föreligger samt mindre uniformer och vapen vid samhällsinsatser av detta slag. Men, det betyder inte att polisen här och nu kan ta en time-out från gällande lagar och föreskrifter.
Visst kan uppgiften, som i det aktuella fallet, lika gärna ha lösts med hjälp av brandkår och ambulans. Men, det är inte de som har bollen enligt idag gällande rätt. Hade polisen omedelbart agerat i sin otacksamma roll (dagens resurs- och samordningsbrister till trots) och inte förhalat och lekt hela havet stormar med andra samhällsbärare hade en flickas lidande i Lund troligen kunnat begränsas högst avsevärt. Det är provocerande när utrymmet för sådan självkritik inte ryms i polisledningens i media proklamerade världsbild.
Jan-Olof Forsén
Ledamot RSMH:s förbundsstyrelse
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling – läsa journal på nätet
Publicerat: juni 2, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Journal 2 kommentarer
Det finns tillfällen då välvillig omsorg och hänsyn kränker, kväver och begränsar snarare än stöder och befriar. Det finns inte sällan en gemensam nämnare bakom då det slår fel. Man missar nämligen ofta att människor är olika och har rätt till ett individuellt bemötande. Inte minst gäller detta i frågor som främst berör individen själv som person.
Alla äldre hör exempelvis inte illa och av dem som nu gör det har mången hörapparat. Därför bör man som vårdpersonal inte automatiskt höja rösten mot gamla människor. Vilket kan låta självklart tills man tillbringat en förmiddag i den lokala vårdcentralens väntrum. Men, människor är människor och gör så gott de i allmänhet kan. Många luttras också av erfarenhet och återkoppling till ett bättre och mer lyhört individuellt bemötande under resans gång.
Det riktigt tragiska uppstår dock när kloka och förnuftiga människor av system och struktur tvingas behandla andra människor som om dessa inte var förmögna till relativt grundläggande ting. Att själv läsa sin journal kan självklart ibland vara tufft såväl känslomässigt som språkligt. För många patienter är det dock ett stöd i en bearbetningsprocess och en hjälp till informerade val i den egna vården. Något som i praktiken underlättar för vårdgivarna.
Men, minnet är kort och den paternalistiska välviljan lång. I samband med att patientjournaler nu i flera landsting börjar hållas tillgängliga för den omskrivne patienten själv via Internet visar det sig att man som en självklarhet har tänkt att ingen som vårdats inom psykiatrin ska få ta del av där förda journaler. Den samhällsservicen är förbehållen vanliga vuxna människor tydligen.
Det finns i bakgrunden en sekretessgrund i svensk lag som säger att sekretess kan gälla i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om hans eller hennes hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne (OSL kap 25 § 6). Men, som synes beskriver paragrafen (som i princip alla svenska sekretessregler) dock bara att en prövning av omständigheter i det aktuella och individuella fallet ska göras. Den är ingen generalklausul för att alltid neka information till vissa grupper av människor utifrån en kollektiv bild av deras förmågor och omständigheter.
Ett av RSMH:s mest grundläggande krav är att tvång och begränsningar mot människor med psykisk ohälsa enbart får utövas om det finns sakliga grunder som också faktiskt prövats i det aktuella fallet.
Kollektiva bestraffningar och negativ särbehandling bara för att man är en av ”dem” är inte OK.
Nej, gör om och gör rätt säger jag!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Karolinska väljer biologismen
Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Några intensiva dagar
Publicerat: maj 16, 2014 Sparat under: Demokrati, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för Några intensiva dagar
I dagarna har jag förmånen att vara med på RSMHs Förbundsråd, som är på Hagabergs Folkhögsskola, i Södertälje.
Vi brukar komma hit en gång på våren och en gång på hösten. Vi är många som kommer från olika distrikt i hela landet, för att under helgen arbeta med olika frågor tillsammans – enligt demokratins anda.
En del är nya och en del är ”gamla” deltagare, men vi är alla likasinnade kamrater, som jobbar för samma mål: social och mental hälsa.
Det blir intensiva och lärorika dagar men däremellan även avkoppling. Prat över en kopp kaffe och utbyta erfarenheter med varandra. Vi som kommer på Förbundsrådet får ingen ekonomisk ersättning, utan vi jobbar på ideell basis. Man får dock resan, mat och logi.
Själva Förbundsrådets funktion innebär att man är rådgivande till styrelsen, och de nationella möten som sker emellan kongresserna som är vart fjärde år.
Vi brukar också få lyssna till olika inbjudna Dag-gäster, som ska informera oss om nya kunskaper. Denna helg kommer bland annat Alain Topor för att prata om ekonomi och psykisk ohälsa, Jennifer Strand för att prata om behandling av psykoser och Stefan Johansson samt Tommy Hagström för att prata om tillgänglighetsbegreppet och psykiska funktionshinder
Åren går, och vid det här laget, känns det som ”Rutin”, varje gång jag kommer hit – men samtidigt, lär man sig något nytt ändå.
Det känns stärkande att få träffa och umgås med andra RSMH-kamrater, från hela landet. Jag är inte ensam – tvärtom, vi är många och vi är starka och vi är på gång !
En annan poäng är att man per automatik får ett litet avbräck från vardagen, därhemma, för att sedan återvända med nya krafter och ny energi.
Till sist, en vänlig uppmaning till Dig därhemma: om och när just Du får chansen att komma hit…ta den!
Väl mött & trevlig sommar
/Khai Chau

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.