Enligt Folkhälsomyndighetens rapport Skillnader i psykisk hälsa hos äldre personer har en tredjedel av alla kvinnor över 65 år en ångestproblematik och 18 procent är drabbade av depressiva symptom.
Gör upp med ålderismen och synliggör årsrika kvinnors psykiska ohälsa
Publicerat: mars 6, 2021 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Depression, Diagnos, ensamhet Kommentarer inaktiverade för Gör upp med ålderismen och synliggör årsrika kvinnors psykiska ohälsaVi kräver bättre vård och mer förebyggande insatser när det gäller psykisk ohälsa bland kvinnor, skriver Barbro Hejdenberg Ronsten, Christina Allaskog och Alexandra Charles von Hofsten i en debattartikel i Sydsvenskan inför internationella kvinnodagen.
Kvinnor över 65 har betydligt mer depression och ångest än män i samma ålder och än befolkningen i övrigt. Äldre kvinnor använder också mer antidepressiv medicin.
Vi kräver bättre vård och mer förebyggande insatser när det gäller psykisk ohälsa bland kvinnor.
Redan för ett par år sedan konstaterade Folkhälsomyndigheten att depression bland äldre personer är så vanligt att det måste beskrivas som ett folkhälsoproblem.
Nu när coronapandemin lamslagit samhället och det sociala livet under mer än ett år ökar problemen med psykisk ohälsa i redan drabbade grupper. Kvinnor känner sig mer ensamma och har mer besvär med stress och sömnsvårigheter samt är mindre fysiskt aktiva än män enligt Folkhälsomyndigheten.
Antalet samtal till organisationen Minds äldrelinje har ökat under pandemin. Mind beräknar att 75 procent av dem som ringer är kvinnor. Det vanligaste skälet är att de känner sig ensamma. Många är också nedstämda och oroliga, säger att de inte längre har något att leva för.
Situationen är minst sagt allvarlig.
Vårdens svar på psykiska besvär är ofta att sätta in mediciner och äldre är den grupp som får mest antidepressiva läkemedel.
Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas fick 26 procent av alla kvinnor och 16 procent av alla män över 75 år antidepressiva läkemedel 2019. Bland kvinnor över 85 år får var tredje kvinna antidepressiv medicin. Samtidigt framhåller Socialstyrelsen i rapporten Psykisk ohälsa hos personer 65 år och äldre, att bristen på tillgång till psykologbehandling bland äldre är stor.
Att äldre blir deprimerade är ingen naturlag. Precis som när yngre drabbas av psykisk ohälsa behöver bakomliggande orsaker noga utredas. Till exempel har ensamhet och isolering stor inverkan på den psykiska hälsan. Av alla äldre lever mellan 10 och 15 procent socialt isolerade och äldre kvinnor toppar SCB:s statistik över grupper som är ensammast.
Svåra livskriser och social isolering liksom en rad medicinska tillstånd såsom ”tyst” (mindre) stroke, hormonrubbningar, undernäring, läkemedelsbiverkningar, alkoholmissbruk och sömnapné ökar risken för depressioner hos äldre.
Självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Siffror från Folkhälsomyndigheten visar att varje år försöker 9 av 100 000 kvinnor över 65 år begå självmord. Depression och social isolering har visat sig ha starkt samband med självmord hos äldre. Det understryker vikten av att vården kan identifiera och behandla depression, liksom aktivt utvärdera effekterna av insatt behandling, för att förebygga självmord.
För att minska den psykiska ohälsan bland äldre måste :
• Tillgången till psykologhjälp öka för både äldre kvinnor och män.
• Vårdpersonalens kunskap om antidepressiva läkemedels påverkan på äldre förbättras.
• Forskning om psykisk hälsa bland äldre öka.
• Äldrepsykiatrin utökas.
Det är dags att det svenska samhället, framför allt vården, gör upp med ålderismen och synliggör årsrika kvinnors psykiska ohälsa.
Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.
Christina Allaskog, ordförande för Riksföreningen äldres hälsa.
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande för 1,6 miljonerklubben för kvinnor & hälsa
Både ljus och mörker i pandemins spår
Publicerat: mars 1, 2021 Sparat under: Caroline Nilsson, coronapandemin Kommentarer inaktiverade för Både ljus och mörker i pandemins spår
Nu känns det som uppförsbacke kan jag tycka ibland. Jag syftar på pandemin. Nu när man börjar skönja ljuset i tunneln det vill säga att vaccinet är i gång kan det kännas ännu segare. Man kan nämligen lätt bli mer otålig när man ser att det ljusnar.
Att vädret gör sitt till är jag ganska övertygad om. Vi har haft vinter länge till och med i Skåne där jag bor med många fina dagar med sol, men nu är det tö, grått och slask igen.
Man börjar vänja sig vid den annorlunda tillvaron, men samtidigt blir vardagen ibland monoton och rastlösheten kan smyga sig på har jag märkt. Hela situationen är minst sagt prekär och det är inte roligt att rekommenderas bära munskydd, hålla avstånd, inte träffas, tvätta och sprita händer och så vidare, men samtidigt slog tanken mig att det kan vara bra att man kan påverka situationen något genom att följa rekommendationerna. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är ofta svårt att ta ställning till hur man ska göra i all sköns nyuppkomna situationer, särskilt i våras då vi var helt ovana och ingen riktigt visste säkert hur vi borde bete oss när pandemin drog in över stora delar av världen.
Att sitta isolerad länge är inte bra för någon och det kan få hemska konsekvenser för en del, tror jag. Inte minst för oss som redan tidigare mådde dåligt på grund av psykisk ohälsa i form av till exempel ångest.
Det är av enorm betydelse och kanske till och med nästan avgörande för många människor att vi har det digitala under pandemin, inte minst när det gäller att skaffa sig information om viruset och pandemin, läget, samt vad som gäller.
Vi matas med extremt mycket information om pandemin och här är det viktigt sovra och begränsa sig, så man inte tar in för mycket och blir allt för orolig och nedstämd. Att vara källkritisk är också väldigt viktigt. Det är det alltid, men inte minst när det gäller så viktiga saker som pandemin. Att vara källkritisk innebär kortfattat att man kontrollerar om källan är sanningsenlig och pålitlig och vilka som står bakom den. Givetvis behöver vi nyheter och information, men sanningsenlig fakta och i lagom dos.
Det digitala ersätter definitivt inte det fysiska fullt ut, men är till stor hjälp exempelvis när man sitter isolerad och när viktiga möten ska genomföras. Detta kan vara till gagn för många även efter pandemin då fler kan mer digitalt som de behövt lära sig under pandemin. Avstånd kan kännas mindre när man ses digitalt.
Det positiva med pandemin är för många att det slås av lite på takten och man hinner tänka och känna efter (mer) och fråga sig om man gör det man verkligen vill och lever det liv man vill leva. Till viss del kan jag tycka det är skönt då takten innan pandemin ibland varit för hög för mig och intrycken för många då jag är högkänslig.
Det kommer bli bättre och en mer normal tillvaro igen det vill säga att man kan träffas igen, även inomhus och besöka till exempel museer, fika på café, gå på bio, med mera, men Covid 19/Corona kommer finnas med oss även i fortsättningen, vilket lär göra att vi i framtiden bör vara försiktigare än vi varit, men inte i lika stor utsträckning och det är stort och avgörande att vi får vaccin.
Hoppet är definitivt inte ute för de allra flesta och utomhus kan man göra mycket. Allt från promenader till äventyr. Själv promenerar jag 45–60 minuter varje dag och mår överlag bättre sedan jag började med det. Framför allt sover jag bättre. Det är bara fantasin och ibland vädret som sätter stopp.
Samtidigt ska vi absolut inte förglömma de som strukit med i pandemin och deras nära & kära. För dem blir det aldrig som förut. Vi ska inte heller glömma att vara rädda om varandra och inte minst värna om våra äldre och alla andra i riskgrupp.
Håll i, håll ut och håll avstånd! Det ljusnar så småningom!
/Caroline Nilsson
Psykiatriambulans borde finnas i hela landet
Publicerat: februari 22, 2021 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Polisen, Psykiatri, Stöd 1 kommentar
Hej alla RSMH:are!
Idag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.
Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.
Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.
Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.
Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.
Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.
Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.
Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.
Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.
/Jonas Andersson
Social distansering och psykisk ohälsa
Publicerat: februari 15, 2021 Sparat under: coronapandemin, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin, Stöd Kommentarer inaktiverade för Social distansering och psykisk ohälsa
Ensamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.
Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.
Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.
Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.
/Jimmie Trevett
Ingen frågade min mamma
Publicerat: februari 8, 2021 Sparat under: biverkningar, Läkemedelsbolag, Medicin, självmord, Ylva Kristina Larsson 1 kommentar
Det var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den.
Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv.
En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt.
Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…
Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de.
Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI.
Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?
/Ylva Kristina Larsson
Dags att överföra psykvården till socialtjänsten
Publicerat: februari 1, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan Kommentarer inaktiverade för Dags att överföra psykvården till socialtjänsten
Det pågår en diskussion om hur man ska förbättra samarbetet mellan psykvårdens två huvudmän – regionerna och kommunerna – eftersom det nuvarande samarbetet inte fungerar. Djupt illamående människor faller mellan stolarna och får inte någon hjälp alls. RSMH har stannat vid ståndpunkten att vi fortsatt ska ha två huvudmän, men att de ska tvingas till bättre samarbete genom förstärkt lagstiftning. Jag respekterar ställningstagandet, men tror personligen inte att det kommer att leda särskilt långt. Så länge vi har två jämbördiga huvudmän, som båda vill frånsvära sig ansvar och kostnader, kommer de att leta efter kryphål i lagarna för att undkomma sitt ansvar. Patientens/brukarens bästa faller ur fokus, till förmån för den egna organisationens ekonomi.
Jag har hört ett antal invändningar mot tanken om att flytta psykvården som helhet till socialtjänsten. Nedan punktar och besvarar jag några av dem.
1. Socialtjänsten har inte resurser att ta hand om psykvården.
Svar: Det är helt riktigt att dagens socialtjänst inte alls har de resurser som krävs. Tanken med att överföra psykvården till socialtjänsten innefattar emellertid också en skatteväxling, så att regionernas skattemedel för psykvård överförs till kommunerna. Små kommuner kan också driva sin psykvård i kommunalförbund, precis som sker med flera andra verksamheter.
2. Det blir svåra gränsdragningar mellan (social-)psykiatrisk vård och medicinsk vård.
Svar: Jag ser inte alls det problemet. Det saknas vetenskapligt stöd för att psykisk ohälsa utgörs av medicinska sjukdomar. Trots många decenniers forskning har man inte kunnat finna några kroppsligt sjukliga avvikelser hos människor med psykiskt lidande. Diagnoserna är i sin helhet subjektivt symtombaserade. Att det handlar om sjukdom i biomedicinsk mening är med andra ord ett antagande, inte någon sanning. Å andra sidan finns det tusentals och åter tusentals vittnesmål från berörda om traumatiska eller varaktigt ogynnsamma livsvillkor under framförallt uppväxten. Övertygande argument talar därför för att psykisk ohälsa ska behandlas som ett psykosocialt problem och inte som ett medicinskt. Självklart kan kroppsliga problem vara knutna till den psykiska ohälsan, och lika självklart måste det därför finnas medicinska konsulter kopplade till socialtjänstens psykvård.
3. Socialtjänsten har inte lagstöd för tvångsomhändertaganden, annat än i fråga om beroendeproblematik.
Svar: Även detta konstaterande är korrekt, men i den mån tvångsomhändertaganden alls är nödvändiga, vilket ingalunda är självklart, får givetvis en överföring av psykvården till socialtjänsten kombineras med nödvändiga lagändringar.
En överföring av psykvården till socialtjänsten innebär att huvudmannen aldrig kan frånsvära sig ansvaret för patienterna/brukarna. Svarte-Petter-spelet undanröjs rent organisatoriskt, och även frågan om samordning mellan beroendevård och psykiatrisk vård blir automatiskt löst.
/Hannes Qvarfordt
Vi är laglösa
Publicerat: januari 27, 2021 Sparat under: Övergrepp, Bemötande, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, Trauma Kommentarer inaktiverade för Vi är laglösa
Uppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena!
Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.
Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!
Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.
I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.
Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.
I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida? När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?
När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.
Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.
Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på.
Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.
Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!
/Paulina Tarabczynska
Min högkänslighet – en extra dimension
Publicerat: januari 25, 2021 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos Kommentarer inaktiverade för Min högkänslighet – en extra dimensionDenna gång tar jag upp ett ämne som är högaktuellt för mig just nu och som det pratas allt mer om – högkänslighet.
Jag har länge funderat på om jag kan vara högkänslig, även kallat Hsp – Highly sensitive person. Den vetenskapliga termen är sensory processing sensitivity (sensorisk bearbetningskänslighet). Jag har Aspergers syndrom och tror absolut jag fått rätt diagnos, men vissa av mina personlighetsdrag stämmer inte in på Aspergers syndrom, tycker jag. Det som jag funderar kring är min enorma känslighet och djupa bearbetning och att min hjärna alltid går på högvarv.
Ganska nyligen gick jag på Totum kroppsterapibehandling tre gånger, en djupgående massage som utgår från sambandet mellan kropp och psyke, och där konstaterade kroppsterapeuten att mitt nervsystem är extremt känsligt, vilket brukar vara ett bevis för att man är högkänslig. Jag frågade honom då om jag kan vara högkänslig. Han svarade att han absolut tror att jag är det och där lades den sista pusselbiten, äntligen.
Högkänslighet är varken en sjukdom, funktionsvariation eller diagnos utan ett personlighetsdrag och kan därför inte utredas och ingen diagnos kan ställas. Det gör det svårt, tycker jag, att ta reda på om man är högkänslig eller inte. Ett sätt kan vara att göra högkänslighetstestet som utformats av Elaine N Aron som även myntade begreppet högkänslig. Hon är amerikansk läkare, psykoterapeut och forskare och har skrivit flera böcker i ämnet. Andra sätt är att gå med i högkänsligas förening och delta i deras aktiviteter, läsa böcker och gå på Totum kroppsterapi. Sannolikt finns det fler sätt att ta reda på om man är högkänslig.
En tanke som tidigare har slagit mig är om det är möjligt att ha både Aspergers syndrom och högkänslighet just för att ett drag hos personer med Aspergers syndrom ofta är att de är mer logiska och lite ”stela” när det gäller känslor och sociala sammanhang medan högkänsliga personer känner väldigt mycket och starkare än gemene man och är extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö och bearbetar på en djupare nivå. En annan skillnad är att högkänsliga personer ser konsekvenser och vad som kan hända innan de agerar, de tänker ofta efter (för) noga innan de agerar, vilket gör att de kan verka ”trögstartade” ibland. Däremot har personer med Aspergers syndrom ofta svårt att se konsekvenser, helheter och sammanhang.
Fast jag har landat i att man kan ha båda två. Det är jag ett levande bevis på och jag har kommit fram till att Aspergers syndrom och högkänslighet även har likheter, till exempel att det är jobbigt för personer med båda tillstånden med stora sociala tillställningar såsom mingel och fester och platser med mycket folk och många intryck, exempelvis köpcentrum. Hjärnan blir snabbt överbelastad av alla intryck och vi blir överstimulerade och behöver längre tid och mer energi än genomsnittsbefolkningen för att smälta intryck. Det kan bero på att hjärnan är annorlunda kopplad, vilket är ännu en likhet liksom att båda grupperna ser fler detaljer än vad som är vanligt förekommande.
Båda mår ofta bättre av lugn & ro till exempel genom lugna & djupa samtal, inte bara kallprat, läsa, lyssna på sin favoritmusik, med flera lugna aktiviteter. Något som också är gemensamt är att båda har ett rikt inre liv då de funderar, bearbetar och känner intensivare än gemene man. Många som är högkänsliga är introverta och troligtvis är de flesta som har Aspergers syndrom också det och det bidrar också till det sistnämnda.
Givetvis har alla människor känslor och tankar och eftersom vi är individer upplever vi känslor på olika sätt, men så finns det en grupp på 15–20 procent av den globala befolkningen som känner starkare och bearbetar upplevelser djupare än gemene man och i regel har ett känsligare nervsystem – de högkänsliga. En liten del av dem är även sensationssökande, vilket betyder att man söker efter varierande, originella, komplexa och intensiva upplevelser.
Liksom personer med Aspergers syndrom kan högkänsliga personer vara en stor tillgång i arbetslivet. Förhoppningsvis ökar kunskapen så att arbetsgivarna blir bättre på att ta tillvara på denna resurs.
Det känns bra att veta att jag även är högkänslig, vilket underlättar för mig i min vardag och ökar förståelsen för mig själv, men även för min närmsta omgivning. Jag väljer att se det som en extra dimension att vara högkänslig – med andra ord kunna känna extremt intensivt och bearbeta på djupet.
Det är absolut varken något fel eller negativt med att vara högkänslig. Men kom ihåg att man först och främst är en värdefull och unik individ och har sin personlighet.
Omfamna din känslighet oavsett hur den ser ut!
/Caroline Nilsson
Oschysst bemötande på Samhall
Publicerat: januari 18, 2021 Sparat under: Jonas Andersson, Sysselsättning Kommentarer inaktiverade för Oschysst bemötande på SamhallHejsan igen alla läsare!
Idag kommer jag ta upp ett ämne som gör mig arg och ledsen. Jag har fått in många berättelser från personer som blir dåligt bemötta och inte känner sig värda något eller utnyttjade på Samhall. Jag tycker att det gamla tankesättet inte fungerar längre om att det ska vara en skyddad arbetsplats för de som har ett funktionshinder.
Jag har fått höra väldigt allvarliga berättelser som man inte ska acceptera i dagens samhälle. Bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte göra hur man vill med de här personerna och behandla dem hur som helst. Flera personer som jag har talat med berättar att de nästan känner sig mobbade av cheferna och att tempot de ska arbeta i är detsamma som på en vanlig arbetsplats. Då anser jag att man inte tar hänsyn till den anledningen som man har när man är på Samhall. Det gör mig så frustrerad och arg.
Ett exempel är när det har blivit bråk så har någon gått emellan för att stoppa bråket och då är det den personen som har fått sluta på Samhall. Vilka vibbar ger inte det kan man tycka. Då anser jag att man ska ta tag i de som slåss och inte de som försöker förhindra det.
Nu säger jag inte att det är så på alla Samhall men enligt de berättelser som jag har fått ta del av så är det en spridning i hela landet. Varför har det blivit så kan man fråga sig. Tar de in fel personer på de ansvariga posterna som inte vet mycket om olika funktionsnedsättningar eller har de en taskig attityd mot den här målgruppen och nedvärderar dem?
Jag har även fått in berättelser där det fungerade men det var ett fåtal om man ser till alla negativa berättelser som jag fått ta del av. Jag känner att det är för lätt att bete sig hur man vill mot de som kanske redan är svaga i samhället istället för att erbjuda dem en trygghet och förståelse.
Många av de personer som har ett funktionshinder kan vara en väldig resurs för samhället så ta vara på det istället för att sparka bort benen på dem. Om vissa av de sakerna hade hänt på en vanlig arbetsplats så hade man gått vidare med det till facket med mera. Men många i den här målgruppen orkar inte det och de tror att det är fel på dem som personer. Men så är det verkligen inte.
Jag tycker att vi nu i brukarrörelsen måste markera mot de här bristerna för gör vi inte det så kommer det bara att fortsätta och fler att bli utsatta för deras dåliga bemötande.
/ Jonas Andersson
Bipolär vardag
Publicerat: januari 11, 2021 Sparat under: Ångest, Depression, Diagnos, sjukdom, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Bipolär vardag
Jag skäms.
Över mej själv…
Att jag skulle vara sämre på så många vis än de flesta andra omkring mej.
På grund av mina återkommande depressioner.
Det är främst för dem jag skäms….
Och jag skäms att jag skäms för det.
Förlåt mej.
Så ligger jag på soffan igen sen några dagar.
Nånstans mellan vaken och sömn är jag.
Nånstans mellan natt och dag är det.
Jag vet inte.
Jag vill inte ligga så här men förmår mej inte att komma upp.
Jag ser min familj otåligt trampa runtomkring lite uppgivna men accepterande att deppen tar plats och tid.
Jag vill skynda på…
Det funkar inte så.
Jag skäms och blir hatisk min obrukbara gestalt.
Fan!
Dottern har sin kompis hemma igen.
Jag låg tyst nedbäddad på soffan sist hon var här också.
Hon tänker väl att jag måste vara lataste morsan ever…
Förlåt.
Jag brukar kunna ha en massa energi.
Men när den sinar…
Ja då försvinner den helt.
Jag försöker att pressa fram styrka.
Men orkar inte ens titta upp att möta ditt ”hej”.
Jag skäms men försöker att intala mej att de säkert förstår…
Förstår vadå?!
Finns det ens nåt att förstå?
Jag undrar efter alla dessa deppskovs tid.
Om inte förståndet lämnats bredvid.
Nästa gång.
Snart.
Imorron.
Kanske det är annorlunda.
Det är det nog.
Då kanske jag sitter upp i soffan i alla fall.
I bättre fall.
Hoppas.
Jag vill visa att jag är bra.
För när jag ligger så här orkeslös inför livet då känner jag mej så otroligt dålig.
”känn inte så”
”tänk inte på det viset”
”så är det ju inte”
JO – exakt SÅ är det!
Värdelöst.
Och jag skäms hela tiden då depressionen känns som ett inre svek som sveper in och över mej.
Som får mej att framstå på visst sätt.
Det är inte rätt!
Jag skäms.
Men jag är glad att dotterns vän fortsätter att hälsa på.
Att jag inte skrämt bort hen.
Hen vet att jag kommer att sätta mej igen.
Det är onödigt många onda tankar jag lägger över mej själv när jag ligger så här.
Tynger ner det redan tunga.
Lägger börda över bröst och lunga.
Skäms.
Om den här skammen ändå inte vore så total.
Och vad bottnar den i?!
Kunde jag så satte jag skammen fri.
Förbi.
Jag har en bipolär sjukdom som går i skov.
Jag kan faktiskt vara riktigt rolig också.
Som om jag måste förklara det.
Ska det vara så…
Att jag behöver intyga min existens.
I de lägen där jag inte längre känns.
Förlåt mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Att skämmas hjälper inte.
Tvärtom.
Ändå är det vad jag gör.
Ligger tyst och dödar tiden.
Överbliven.
/Ylva Kristina Larsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.