Samverkan

Henrik LarssonJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.

Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.

Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.

Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.

/Henrik Larsson


Material ska inspirera fler till delat beslutsfattande

Jimmie Almedalen 2013Nu är semestrarna slut och aktiviteterna drar igång på allvar igen. Igår deltog jag i ett möte på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Syftet med mötet var att prata om delat beslutsfattande inom vården och målet med övningen är att det om en månad ska finnas ett inspirationsmaterial om delat beslutfattande. Materialet riktar sig till vården och kommer bland annat att innehålla exempel från verksamheter där delat beslutfattande används.

Det är ett framsteg att SKL tar detta initiativ och förhoppningsvis leder det till att delat beslutfattande som metod sprider sig till flera vårdenheter så att fler patienter och deras närstående kan få ett ökat inflytande över vården. Det kan leda till bättre resultat för vården och betydligt bättre förutsättningar för återhämtning för patienten.

På mötet deltog representanter från hela landet och psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren konstaterade inför församlingen att efterfrågan på ett material om delat beslutfattande är stort.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Att jobba återhämtningsinriktat i boenden

annelisvvDetta är mina synpunkter som RSMH-representant och hjälpmedelsambassadör om hur personal ska jobba i boende för personer med psykisk funktionsnedsättning:

Det är viktigt att man har en allians och skapar förtroende mellan personal och personen med psykiskt funktionsnedsättning. Personen med psykiska funktionsnedsättningar ska bestämma över sitt liv, vara delaktiga och ha kontroll över sitt liv. Detta kan ta tid beroende på vad personen med psykiska funktionsnedsättningar har för tidigare erfarenheter.  Alla inblandade måste ha tålamod eftersom detta tar tid.

Personal och professionen måste förstå att den enskilde individen är väldigt trött efter en psykos, tunga mediciner eller liknade och behöver hjälp med allt.

När det är rörigt i huvudet blir det rörigt omkring individen. Det finns svårigheter att hitta tillbaka till den röda tråden. Personalen och personen med psykisk funktionsnedsättning har ett arbete att utföra tillsammans. Att jobba med struktur, ordning och reda, sätta upp scheman, få hjälpmedel och skapa förtroende tar lång tid och måste ta den tid det tar.

Ibland förstår man inte orden. Då kan man rita och berätta (ritberättelser) eller använda steg för steg-metoder med ord och bild. Jobba efter ESL, ett självständigt liv.

Jobba återhämtningsinriktat och se den enskilde individens osynliga funktionsnedsättning och var i återhämtningstrappan man står.

Se den enskilde individens individuella behov.

Till en början måste den enskilde individen ha hjälp med allt.

Det behövs någon person som håller samman alla insatser mellan kommunen, landstinget myndigheter, försäkringskassa och arbetsförmedling såsom personligt ombud eller Case management.

/Anneli Westling


RSMH Malmös 30-årsfirande inspirerar!

Jimmieblogg2Idag är andra dagen av RSMH Malmös konferens som föreningen arrangerar tillsammans med ABF i samband med sitt 30-årsjubileum. Ledorden för dagarna är inflytande, återhämtning och självbestämmande.  Jag fick äran att inleda konferensen som har lockat ungefär 50 deltagare både idag och igår. Deltagarna är brukare och anställda inom psykiatrin, men också lokala politiker.

Innehållet under dessa dagar behandlar dels RSMH Malmös viktiga arbete, men också nyheter inom psykiatrin i Malmö. Två sådana områden som presenterats är IPS (Individual Placement and Support), en metod för att stötta människor med psykisk ohälsa ut på arbetsmarknaden samt ACT-team (Assertive Community Treatment) som testas just nu i Malmö.

Det är glädjande att se att intresset för konferensen är stort från flera håll och förhoppningsvis leder det till ett ökat intresse och stöd också för föreningens övriga verksamhet.

Tack RSMH Malmö för fina konferensdagar!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Samverkan till döds

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAFrågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)

Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.

Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.

I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.

/Hannes Qvarfordt