Läkarna måste utbildas i helhetstänk

Publicerat: oktober 5, 2018 | Författare: | Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Psykiatri, Vård | Kommentarer inaktiverade för Läkarna måste utbildas i helhetstänk

Ulrika Westerberg - beskuren störreMånga med mig lider av sjukdom som anses vara kronisk. Några av oss har också flera diagnoser och har blivit sämre på grund av att samordning av en ansvarig läkare saknas. Inte få av oss har dessutom blivit vårdskadade på grund av biverkningar eller felaktig vård.

Jag sliter i mitt hår och undrar varför den offentliga vården inte kan bättre liksom att viktiga frågor om vården helt uteblev i valdebatten av samtliga partier. Trots att jag är uppvuxen med den svenska välfärdsmodellen och förstått att folkhälsan blir bättre när god vård är tillgänglig för alla, har jag förlorat tron på offentlig vårds förmåga att göra vissa av sina patienter friska.

När jag dessutom förstått att en stor andel av de som blir sjuka också blir det på grund av uppväxtförhållanden och detta inte lyfts redan på första vårdbesöket med en generell enkät oavsett besvär för att sätta in rätt sorts vård förblir patienten sjuk onödigt länge. Förlängt lidande och stora kostnader för individ såväl som samhälle blir resultatet av felriktade insatser.

Med mig som exempel hade en tidig upptäckt av PTSD besparat skattebetalarna mycket pengar och ett för min del livslångt lidande som också lett till terapiresistent depression och utmattning. Den offentliga vården har satsat på olika samtalsterapier och verkningslösa mediciner över ett decennium men har inte lyckats skapa en helhetsbild av mig som jag själv inte kunnat verbalisera förrän efter trettio år.

Tack vare en summa pengar via ett arv har jag privat vård. Utan funktionsmedicinskt tänk med helhetsperspektiv på mina besvär hade jag kanske inte levt för jag hade förlorat hoppet att bli frisk efter åtta år som heltidssjuskriven. Utan alternativ till den offentliga vårdens bemötande och insatser kändes livet ha tagit slut.

När behandlingen inleddes på den funktionsmedicinska kliniken kom förbättring redan efter två veckor. Med nya kunskaper via tester som aldrig gjorts i den offentliga vården syntes mina brister tydligt och jag började ta rekommenderade tillskott, uteslöt spannmål, mjölkprodukter och socker liksom inledde periodisk fasta och startade fasta rutiner för sömn, rörelse och användning av blå skärmar. Eftersom jag tidigare alltid varit hälsomedveten och tränat regelbundet behövdes med andra ord små ändringar till förbättringen kom. Förbättrad sömn, mer energi, kortare återhämtning, stabilt humör, en oväntad och positiv viktnedgång och framförallt tillgång till förmågan att planera dagen och kunna fokusera på livets utmaningar igen ger mig hopp.  Samtidigt är jag förbannad över att det tog så lång tid att bli bättre med så små medel, att behöva betala för förändringen ur egen ficka och vilka enorma kostnader det kostat samhället att ha mig sjuk så länge.

Om bättre adekvat hjälp funnits i den offentliga vården hade jag valt den kost jag nu rekommenderats sedan länge istället för dietisternas ständiga tjat om att normalisera mitt ätande med spannmål, socker och mjölkprodukter. De ger fortfarande kostråd om att äta sex gånger om dagen vilket inte ger kroppen tid att återhämta sig enligt senaste forskning inom funktionsmedicinen.

Om valfriheten för vilken metod som passar mig bäst funnits hade jag också kunnat känna mig säker att få behandling på Sveriges enda specialistklinik för sexuellt utsatta men som landstinget felaktigt anser inte behövs för att kompetensen redan finns. Nu hade jag tur och är en pro bono patient på specialistkliniken Wonsa men vet inte hur länge jag får stanna där på såna premisser! Kliniken Wonsa har en lång kö av patienter som inte blir hjälpta av landstinget och i vissa fall fått behandlingar som förvärrat måendet då de tvingats tala om övergreppen för tidigt och inte erbjudits stabiliserande behandling i tekniker som till exempel ”Somatic Experiencing”. ”TRE” och ”Lifespan Integration”.

Fördelen med att vara patient i privat vård är om jag inte är nöjd och inte kan komma överens med behandlaren så blir det ekonomiskt kännbart för vårdenheten att jag slutar komma. Vårdgivaren blir med andra ord mån om jag är nöjd med vården och blir villig att finna lösningar. Om du inte är nöjd i den offentliga vården kan det vara svårt att byta vårdgivare om du har flera diagnoser och dessutom bor på en mindre ort med få vårdgivare.  Dessutom är det färre som är beredda att klaga när de är i beroendeställning till exempel till en enhetschef på en slutenvårdsavdelning vilket kan få direkt påföljd med snorkig attityd och ignorans från personalens sida. På sin höjd kan du få en ursäkt med att personalen djupt beklagar det inträffade men förvänta dig inte några förslag till lösningar. Det är ett stort problem i den offentliga vården att en patient inte kan få objektiv bedömning av klagomål. Patientnämndens roll är bara att att förmedla, IVO tar bara de absolut värsta fallen och HSAN tar inte emot anmälningar av enskilda längre.

Idag är jag tacksam för att det fanns privata alternativ när den offentliga vården gick bet men det stör mig oerhört hur lång tid det tog innan jag blev bättre och att alla inte ska få må bra med den vård som erbjuds i den offentliga vården. Alla har inte förmågan att förstå vad som behövs eller kunskapen att sovra i havet av hälsoråd som finns och behöver därför lära sig vilka livsstilsfaktorer som leder till tillfrisknande och bättre hälsa. Men först måste läkarna utbildas i helhetstänk, bättre samordning med EN ansvarig läkare vid flera diagnoser, nutrition och åtminstone betala ur egen ficka när de klantar sig eftersom politikerna tycker att det blir för dyrt med utökad patienträtt och ekonomisk kompensation vid vårdskada.

/Ulrika Westerberg

Elchocker är psykiatrins återuppståndna quick-fix

Publicerat: september 14, 2018 | Författare: | Sparat under: biverkningar, Depression, ECT, Forskning, Hannes Qvarfordt, minne, Psykiatri | Kommentarer inaktiverade för Elchocker är psykiatrins återuppståndna quick-fix

Hannes 4Under en ganska lång period för några decennier sedan hamnade den psykiatriska behandlingen elchocker (ECT) i mycket berättigat vanrykte, både för sin långsiktigt bristfälliga effektivitet, men också för att patienter skadades och fick bestående minnesstörningar. I någon liten mån lyckades man minska de skadliga biverkningarna, genom att placera elektroderna högt på pannan och på ena tinningen, i stället för på vardera tinningen, men det dåliga ryktet kvarstod ändå. Under trycket av hårdbantade budgetar och förkortade vårdtider har psykiatrins intresse för denna skenbara quick-fix återuppväckts, och idag elchockas människor i stor omfattning [1].

Det har också bildats en löst sammanhållen lobby, som propagerar för ECT-behandling i både allmänna medier och facktidskrifter. Journalisten Niklas Ekdal skrev en bok om sin fysiska skallskada [2] med efterföljande, depressionsliknande tillstånd, som behandlades med elchocker. Utan någon vanlig bakgrund med psykisk ohälsa hyllar han denna behandling, som i hans fall måhända inte alls hade behövts för att han skulle kunna återkomma till sitt gamla liv. I Nerikes Allehanda berättas ”solskenshistorien” om Patrik, som fick ett ”nytt liv” efter 32 elbehandlingar [3]. Ett sista exempel (i detta blogginlägg) är ST-psykiatrikern Adel Abu Hamdeh [4], som i Dagens Medicin lyriskt propagerar för den effektiva och problemfria behandlingen ECT – som han själv påstår sig vilja ha, om han någon gång ”får svår psykotisk depression”.

Vad som sällan förmedlas i dessa förskönande beskrivningar är att ECT-behandlingen, vid verklig depression och psykisk ohälsa, har mycket dålig beständighet. Den måste ofta upprepas, gång på gång, eller följas upp med psykofarmaka-behandling [5, 6, 7]. Än mindre talas det om de mycket allvarliga biverkningar elchockerna kan föra med sig. Främst handlar det om minnesstörningar, som både kan bli allvarliga och beständiga [8, 9], men det kan också röra sig om personlighetsförändringar och framkallad psykisk ohälsa, exempelvis bipolärt syndrom [10]. Även beskrivet i studien ECT-induced Mania [11]. Hundratals patienter har kunnat vittna om sådana skador och att de har fått hela sina liv förstörda, exempelvis i ett flertal Facebook-grupper [12]. De allvarliga följderna erkänns inte av den psykiatriska forskningen, och drabbade människor har varken fått upprättelse eller ekonomisk ersättning.

Det finns också en uppsjö av forskningsstudier som påvisar de skadliga effekterna, men psykiatrin förnekar dem eller låtsas som om de inte existerar. Ur den stora mängden länkar jag direkt till en av dessa studier [13] och till en skrivelse av den amerikanska psykiatrikern och forskaren Peter R Breggin till amerikanska Food and Drug Administration (FDA, ungefär motsvarande svenska Läkemedelsverket) med begäran om testning av ECT-apparaters säkerhet [14]. Jag rekommenderar också varmt studier av dr. Breggins referenslista [15] och av en litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall [16].

/Hannes Qvarfordt

Referenser:

  1. Pressmeddelande: Socialstyrelsen kartlägger ECT-behandling inom vården, 2009.
  2. Mind Forum: Livet blev bättre efter sjukdomen.
  3. Nerikes Allehanda: 32 elbehandlingar av hjärnan gav Patrik ett nytt liv, 2018.
  4. Dagens Medicin: ”Ge mig ECT om jag får svår psykotisk depression”, 2018.
  5. Kliniska riktlinjer om ECT: 8.3 Vidmakthållande av behandlingseffekt, 2014.
  6. Kvalitetsregister ECT, Årsrapport: Förnyad ECT/Återinläggning efter ECT, 2016.
  7. PubMed: The sham ECT litterature: implications for consent to ECT, 2006.
  8. Socialstyrelsen: Viktigt följa upp minnesstörningar efter ECT, 2016.
  9. Nature: ECT damage is easy to find if you look for it, 2000.
  10. Tidskriften ETC: Elchockbehandlingarna blir allt fler i Sverige, 2015.
  11. NCBI: ECT-induced Mania, 2014.
  12. Facebook: Surviving Electroshock.
  13. PubMed: The cognitive effects of electroconvulsive therapy in community settings, 2007.
  14. Peter R Breggin: The FDA should test the safety of ECT machines, 2010.
  15. Dr. Peter Breggins referenslista.
  16. Litteraturgenomgång av professorerna John Read och Richard Bentall.

 

 

Ni borde skämmas över hyrläkarna

Publicerat: augusti 28, 2018 | Författare: | Sparat under: Arbetsmarknad, Demokrati, Jenny K Lundgren, Psykiatri, Vård | Kommentarer inaktiverade för Ni borde skämmas över hyrläkarna

Kära Regionen! Hur går det med ledningen?

Jag undrar, för ni som är styrande i vår kommun har nu lovat hela två tusen nya tjänster inom vården för att minska vårdköerna, det läste jag på en av era stora, fina skyltar i stan när jag var på väg till tåget i morse. En liten vedklabb på valbrasan kan tänkas eftersom ni redan haft styret i lång tid.

Såg inget i era vallöften om hur ni tänker lösa problemen med stafettläkare inom psykiatrin (en stafettläkare är en som täcker upp när det inte finns fasta läkare som kan göra jobbet). För det skulle ju också spara pengar! Och för, ni vet, patientsäkerheten och så där. Varför vi ens är här borde ni ju själva veta eftersom ni haft mandat i lång tid.

En erfarenhet från sommaren blev målande för varför jag har ställt mig frågande till er som styr sjukvården i min stad måste jag säga. På en privat mottagning i min stad fanns det i sommar fem läkare som jobbade samtidigt och dito övrig personal, medan det på mottagningen som utgör den offentliga vården bara fanns en fast läkare och denne var långtidssjukskriven, så det återstod bara en stafettläkare kvar på mottagningen, med en tredjedel av stadens psykpatienter, under sommaren.

I receptionen till denna offentliga mottagning mötte jag en mycket trött människa som beklagade svårigheten att få möta en läkare och få sina intyg och recept. Det gick inte att få träffa en läkare här trots att det var deras skyldighet att ta emot. Den här receptionisten belastas ju inte bara av mitt fall utan fick meddela samma dystra besked till alla som kom in, såklart, under hela dagen, hela sommaren. Den trötta kvinnan i luckan avslutade milt med att det i slutändan ju är ett “politiskt problem”. Så säger anställda i Regionen, tänkte bara ni ville veta det. Ett problem i styrningen alltså. Så, skärpning, va?

Och en så kallad newsflash till er: folk blir sjuka även fast det är sommar! Patienter behöver vård, uppföljning, medicin och intyg även när de som arbetar avnjuter sin välförtjänta semestertid. Men det måste ju gå att dirigera, så klart. Folk ska kunna arbeta och göra den insats de är beredda att göra och ni som styr ska se till att de får göra det, är vi överens där? Ni ska kunna samordna så att folk inte behöver lida av er ledningsproblematik, inte de som arbetar och inte de som är beroende av vård. Ni ska inte missbruka skattepengar, ni ska se till att de professionella kan leverera världens bästa vård som de är beredda att göra. Gör då det!

Som jag förstår det, och jag pratar en del med vårdpersonal, så vill läkare arbeta i den offentliga vården men att lönerna lockar i det privata. Och att i både det privata och det offentliga så går folk på knäna, har en heltidstjänst men jobbar mer, för det går inte att bara lämna folk som lider i sticket. Så, ja, det är nog ett “politiskt problem”. Att inte orka arbeta heltid är kanske också ett politiskt problem, kanske borde de flesta inte arbeta vad som kallas för heltid i dag. För att orka med, orka med livet för att orka med arbetet.

Att vi nu sitter i den här sitsen med dyra stafettläkare är ju inget som har tillkommit i en hast, det måste vara resultatet av långvarig försummelse. Vi patienter vill inte ha tillfälliga läkare, i synnerhet inte vi som har mer långvariga problem, som måste ha uppföljning under flera år, kanske genom hela livet. Regionen borde inte vilja ha hyrläkare, eftersom det är dyrare och de som betalar för kalaset – skattebetalarna, vill ha fungerande sjukvård och värdig behandling när det krisar. Vi är väl ett välfärdsland? Det är ju ni i styrningen som måste se till att kompetent personal kan och vill jobba för er. Läkare och alla annan personal är här för att hjälpa, låt dem göra det. Det är ni som styr som borde skämmas.

/Jenny K Lundgren

 

Peer support betyder stöd från jämlikar

Publicerat: april 13, 2018 | Författare: | Sparat under: brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Kamratstöd, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri | Kommentarer inaktiverade för Peer support betyder stöd från jämlikar

Hannes 4Sedan några år har ett nytt fenomen uppstått i brukarrörelsens samverkan med psykiatrin. Inspirationen är främst hämtad från Holland och några anglosaxiska länder, och det handlar om en sorts kamratstöd, benämnt ”peer support”, inbäddat i den psykiatriska verksamheten. Både psykiatrin och delar av brukarrörelsen anser att det är en framgångssaga som har gett goda resultat. Det är säkerligen i många fall korrekt, eftersom ett gott kamratstöd många gånger kan ha mycket stor betydelse för en psykiskt illamående människas återhämtning. Det finns emellertid också baksidor med modellen, som brukarrörelsen i alldeles för hög grad har valt att bortse från.

Vilken roll en ”inbäddad” peer supporter skall ha har aldrig utretts ordentligt, och risken för svåra lojalitetskonflikter är uppenbar. Så länge supportrarna är anställda inom brukarrörelsen har man ansett att de kan stå fria från psykiatrins förväntningar, men när de arbetar i team med vårdpersonalen kan de givetvis ändå inte avvika alltför långt från det behandlingsperspektiv vårdgivaren har. Än värre blir det förstås om de – så som allt oftare sker – står på vårdgivarens egen lönelista. Vems perspektiv skall peer supportern då företräda: vårdgivarens eller patientens? Hur skall supportern ställa sig, om vårdgivaren vill utöva tvång? Vad kan över huvud taget brukaren förvänta sig av ”sin” supporter?

Det har också talats om att peer supportern skall tillföra ett brukarperspektiv i vårdplaneringen. Men varför skall någon annan än brukaren själv ta hans eller hennes röst i det individuella fallet? Det är alltid brukarens egen röst som skall råda när behandlingen planeras! I sammanhanget förtjänar det nämnas, att en inte så liten andel av den anställda personalen i psykiatrin också har brukarbakgrund. Jag vågar säga att andelen till och med är avsevärt större bland psykiatripersonal, än bland personal vid nästan alla andra arbetsplatser. Har det inneburit förbättrade villkor för patienterna? Tillåt mig tvivla. Fördomarna kring psykisk ohälsa är minst lika utbredda bland före detta brukare, som de är hos allmänheten i övrigt!

Trots det har jag inga som helst invändningar mot kamratstöd. Tvärtom kan det, som jag tidigare skrev, ha avgörande betydelse för en människas återhämtning. Sådant kamratstöd bör emellertid bedrivas på ideell basis och i brukarrörelsens regi. Det skall inte ges skenet av någon sorts professionell verksamhet, utan i verklig mening motsvara begreppet ”peer” – vilket också innebär att det alltid skall vara brukarna själva som väljer vilka de vill ha som kamratstödjare eller om de helt vill avstå från sådant. Hur en professionaliserad supportroll kan spåra ur beskrivs av Darby Penney i en artikel hämtad från den amerikanska, psykiatrikritiska internet-sidan Mad in America.

/Hannes Qvarfordt

Fotnot: ”Peer” är engelska och står för ”jämlike”. I Sverige uttolkas ordet numera ibland som en förkortning för ”Personlig EgenErfaren Resurs”.

Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst

Publicerat: mars 15, 2018 | Författare: | Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Bemötande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, Jenny K Lundgren, Psykiatri, sjukskrivning, Terapi | 3 kommentarer

Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.

Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.

Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.

Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.

Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.

Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.

Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.

Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.

Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.

Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.

På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.

Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.

Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.

/Jenny K Lundgren

Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål

Publicerat: februari 23, 2018 | Författare: | Sparat under: Diskriminering, Jimmie Trevett, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Vårdplatser | Kommentarer inaktiverade för Bra med mer pengar – men inte in i ett svart hål

RSMH har under en rad av år drivit på för kraftigt utökade resurser till psykiatrin och för att förebygga psykisk ohälsa. I ett kongressutlåtande från 2015 sa vi i RSMH att ”Hälften är inte nog – vi kräver ökade resurser till personer med psykisk ohälsa”. Bakgrunden var den så kallade Miltonutredningen, som kom år 2006 och där utredaren Anders Milton kommit fram till att det behövdes tillskott till psykiatrin på 1,7 miljarder årligen för att komma tillrätta med bristerna. I verkligheten hade satsningarna blivit ungefär hälften så stora.

Den sista tiden har vi ändå börjat se vissa resultat av den opinionsbildning RSMH bedrivit och de krav vi har ställt. I en överenskommelse för psykisk hälsa mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting, SKL, satsar staten sammanlagt 1,4 miljarder kronor för 2018. Detta är en utökning med 529 miljoner kronor jämfört med året innan, och ett mycket välkommet tillskott till psykiatrin och arbetet för psykisk hälsa. Delar av stimulansmedlen är särskilt avsatta med tanke på att stärka tillgängligheten i primärvården och för att stötta barn och unga med psykisk ohälsa. Dessutom har regeringen lovat ytterligare pengar för att motverka psykisk ohälsa, vilket innebär att slutsumman för i år landar på 1,7 miljarder kronor. År 2019 har de lovat 2,2 miljarder, och år 2020 cirka 2 miljarder, vilket går att läsa om i senaste Revansch, sidan 5.

Om regeringen fortsätter i samma takt även framöver är det alltså mer pengar än vad någon regering tidigare satsat efter psykiatrireformens genomförande.

Detta är mycket välkommet. Men det är också oerhört viktigt att det görs tydliga uppföljningar av hur tillskotten till psykiatrin används i kommuner och landsting. Vi har tidigare sett exempel på när särskilda stimulansmedel försvunnit i stora svarta hål snarare än att användas till de specifika syften de avsatts för. Det är därför fullt rimligt att regeringen ställer höga krav på kommuner och landsting, som tar del av stimulansmedlen till psykiatrin, att presentera motprestationer och tydligt redovisa hur pengarna används. De särskilda medel som nu avsatts för 2018 ska användas för att stimulera utvecklingen inom psykiatrin samt för att förebygga psykisk ohälsa, inget annat.

Den markanta underfinansiering av psykiatrin beror framför allt på ett stigma kring psykisk ohälsa och att detta spiller över på de politiska besluten. Att vi ogärna talar om det här bidrar till att en väldigt stor grupp människor, äldre såväl om yngre, och många människor med lite svårare psykisk ohälsa inte får den hjälp och det stöd som de behöver och som de har rätt till.

Att satsningarna på psykisk hälsa fortfarande behöver utökas hänger samman med flera saker:

1, Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt i hela samhället så är psykiatrin fortfarande underfinansierad, trots de markanta ökningarna av resurser.

2, Det behövs kraftfulla satsningar på att förebygga psykisk ohälsa bland unga. Det visar inte minst undersökningar gjorda med unga, som i långt högre grad än tidigare berättar om upplevd psykisk ohälsa.

3, Det behövs mer pengar till forskning om psykisk ohälsa, inom ett brett område som spänner över insatser i både kommuner och landsting, olika behandlingar och terapeutiska metoder.

Syftet med överenskommelsen med SKL är att alla berörda aktörer ska ta ansvar för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa. Målet är att ”befolkningen ska erbjudas behovsanpassade och effektiva insatser av god kvalitet, såväl vad gäller förebyggande och främjande insatser, som medicinsk behandling och sociala insatser.”

Vi inom RSMH fortsätter att påverka för att detta ska bli en verklighet för alla med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

Bra med samtyckeslag – men mer behövs!

Publicerat: januari 29, 2018 | Författare: | Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Diskriminering, Polisen, Psykiatri | Kommentarer inaktiverade för Bra med samtyckeslag – men mer behövs!

Anne Sofie HöijInnan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.

Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.

Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.

För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.

Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.

Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.

Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.

Kan vi hjälpas åt? Tack.

/Anne-Sofie Höij

PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.

Dags att ställa hårdare krav!

Publicerat: januari 18, 2018 | Författare: | Sparat under: brukarinflytande, ECT, ekonomi, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Psykiatri, sjukskrivning | 3 kommentarer

RSMH har beslutat att under 2018 fokusera det intressepolitiska arbetet på tre huvudfrågor:

1. Ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa.
2. Brukarinflytande på individ- och organisationsnivå.
3. Meningsfull vardag till exempel daglig verksamhet för sjukskrivna/sjukpensionerade.

Jag stöder inriktningen, eftersom det definitivt är tre av de viktigaste frågorna för våra medlemmar. I det här blogginlägget skall jag dock enbart uppehålla mig vid brukarinflytandet.

Vi och andra brukar- och anhörigorganisationer lägger oerhört mycket tid och kraft på att försöka styra sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter i en riktning som är till gagn för våra medlemmar och som överensstämmer med deras behov och erfarenheter. Min egen erfarenhet av denna kamp för inflytande är att den är föga framgångsrik. Tvärtemot vad många påstår – och kanske vill intala sig själva – anser jag att samhällets insatser för människor med psykisk ohälsa har utvecklats i negativ riktning de senaste decennierna. Tillgängligheten har försämrats. Vårdtiderna har kortats, när de snarare borde ha förlängts. Kontinuiteten i personkontakterna har blivit sämre. Tonvikten ligger numera helt på biopsykiatriska behandlingar, medan psykoterapi och andra psykosociala insatser i det närmaste har skalats bort. Kort sagt gör inte brukarinflytandet på organisationsnivån sitt jobb! Egentligen är det ju heller inte på den nivån vi skall ha vårt inflytande. Det är den enskilde brukarens makt över sin egen vård och sitt eget liv vi skall kämpa för, dvs. vår målsättning skall vara att göra oss själva överflödiga.

Det är ett faktum, att psykiatrin som helhet vilar på synnerligen lös, vetenskaplig grund. Såväl diagnostik som behandlingar, och utvärdering av behandlingar, bygger på subjektiva symptombeskrivningar och -bedömningar i flera led. Det saknas helt objektiva sjukdomskriterier. Den bästa kunskap som finns att tillgå om en människa med psykisk ohälsa är hennes egna livserfarenheter och självupplevda behov. Min uppfattning är därför, att vi inte längre snällt skall be om ”samverkan” för att ”förbättra” brukarnas inflytande över sin egen vård, utan vi skall ställa mycket tydliga och skarpa krav. Vill sedan politiker och myndigheter inte lyssna på våra krav, så skall vi föra väsen i media! Det har visat sig vara den enda vägen till verkligt inflytande i dagens samhälle.

Några av de krav vi bör ställa är följande:

  • En acceptans för tillfälliga, kortvariga tvångsomhändertaganden, men generellt förbud mot psykiatrisk tvångsbehandling.
  • En ovillkorlig rätt till medicin- och ECT-fri vård för de patienter som önskar det
  • En reell rätt att välja den behandlingsform man föredrar, i enlighet med Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
  • En rätt till självinläggning och sviktboende för människor, som periodvis behöver mer kontinuerligt stöd i sin vardag.

På det rättspsykiatriska området bör vi ställa följande ovillkorliga krav:

  • Ett avskaffande av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Vård skall erbjudas, när en brottsdömd behöver eller önskar sådan.

/Hannes Qvarfordt

Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar

Publicerat: oktober 3, 2017 | Författare: | Sparat under: Biologiskt synsätt, biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, Psykiatri, Psykos, Schizofreni, studier | 1 kommentar

Min bloggarkollega Pebbles Karlsson Ambrose förmedlar i föregående blogginlägg sina intryck från ett besök vid Karolinska institutet under ”Schizofrenidagen” i våras. Hon beskriver bland annat den svenska schizofrenistudien (”S3”) och det relativt nya inflammationsspåret i institutets sökande efter förklaringar till psykotiska tillstånd. Pebbles slutsats är att alla typer av insatser kan vara värda att pröva mot den psykiska ohälsan. Läkaretikens främsta bud är emellertid att aldrig tillfoga skada, och psykiatrins medicinska behandlingar har en lång rad allvarliga biverkningar, utan att man egentligen vet vad man behandlar med preparaten. Psykiatriska diagnoser är konstruerade utifrån subjektivt bedömda symtombilder. Ur naturvetenskaplig synvinkel saknas det kunskap om den psykiska ohälsans primära orsaker. Det innebär i praktiken, att potenta, biokemiska ingrepp i kroppens funktioner baseras på rena gissningar. Något som rimligen inte kan betraktas som acceptabelt i modern sjukvård.

Avsikten med schizofrenistudien S3 är att försöka kartlägga genetiska faktorers inverkan på uppkomsten av psykostillstånd. Det är i sig inget fel att ha den utgångspunkten för forskningen, men när man redan i förutsättningarna för studien grovt övertolkar forskningsresultat om ärftlighet, är risken stor att man också går vilse i sin metodik och i sina kommande slutsatser. Vad vi vet idag är att ett antal genvarianter, som man tror påverkar sårbarheten för psykisk ohälsa, i viss men mycket måttlig utsträckning är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa. På mer lättförståelig svenska betyder det, att genvarianterna finns hos flertalet människor – även ”friska” sådana! – men oftare i lite högre grad hos människor med psykisk ohälsa. Det finns alltså människor som har varianterna, utan att lida av ohälsa, och det finns människor som inte har fler av dem än andra, men som ändå lider av psykisk ohälsa. Den enda slutsats man kan dra av dessa fynd är, att genvarianterna ingår i den mänskliga normalvariationen och att det krävs andra faktorer för att människor skall drabbas av psykisk ohälsa. Generna är alltså inte orsaken till ohälsan!

Inflammationsspåret är på många sätt intressant och går kortfattat ut på, att inflammationer, exempelvis orsakade av infektioner, skulle kunna ligga bakom mycket av den psykiska ohälsan. Inte osannolikt kan infektioner på det sättet bidra till att öka sårbarheten för psykiska påfrestningar, men kanske än mer intressant är att stress, framförallt långvarig sådan, ger upphov till just inflammatoriska processer i kroppen. Psykosociala påfrestningar är den kanske främsta orsaken till stresspåverkan, och ju mer sårbar en människa är – exempelvis under tidig barndom – desto större blir stresspåverkan i kroppen. En av många effekter av stress är att immunförsvaret aktiveras, vilket anses ha till syfte att skydda kroppen från insjuknanden, när en människa hotas och måste försvara sig. Vid upprepat stark eller långvarig stressförhöjning överaktiveras emellertid immunförsvaret, som då kan skadas permanent. Det kan i sin tur leda till autoimmuna reaktioner och sjukdomar, och det kan också skada den hormonella balansen i kroppen. Resultatet blir bland annat destruktiva, inflammatoriska processer, dvs. just sådant man nu har sett spår av hos människor med psykisk ohälsa.

Varken inflammationsspåret eller den nu rådande kunskapen om genetiska samband ger därför grund för slutsatser om genetiska/biologiska orsaker till psykisk ohälsa. Faktum är att det vi idag vet snarare stärker den miljögrundade och kanske framförallt den psykosociala förklaringsmodellen. En föreläsning av dr. Vincent Velitti vid California Institutes of Preventive Medicine ger en god illustration till det ovan beskrivna.

/Hannes Qvarfordt

Finns bot mot schizofreni att finna i genetiken?

Publicerat: september 26, 2017 | Författare: | Sparat under: ACT, Återhämtning, Biologiskt synsätt, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Psykiatri, Psykos, Schizofreni, Terapi | 1 kommentar

model house (1)Jag var på Schizofrenidagen på Karolinska Institutet strax innan sommaren och lyssnade på ett gäng talare om vad som händer på området. Där berättade man om svenska schizofrenistudien S3 där man genom blodprov försöker lista ut gemensamma nämnare för psykospatienter rent genetiskt. Tanken är att man ska kartlägga ärftligheten och på så vis komma närmare en bot mot psykossjukdomar. Dagens antipsykotika lindrar enbart symtom.

Ett botemedel ligger nog långt fram i tiden om det ens kommer att bli till, men forskarna har fått möjlighet att träffa 5 000 patienter i Sverige och USA och frågat en del frågor till dessa patienter. Man har dessutom tagit ett blodprov på alla dessa människor. Förr i tiden var den här typen av undersökningar helt omöjliga att göra, för att leta genom på en sådan stor grupp var så dyrt och krångligt att det var ogenomförbart. Men nu på 2010-talet går det och för många forskare (inte bara inom psykiatrin) har det varit ett stort genombrott vetenskapligt att ta blodprov på stora grupper. Just nu är den här studien förlängd och man letar efter 5 000 nya personer som vill vara med. Det är frivilligt att delta. Anmälningsblankett och mer information finns här.

Föreläsningen var intressant och handlade mycket om genetik. Man har hittat mer än ett 80-tal gener (utav människans över 20 000 gener) som samspelar vid just psykossjukdomar. Men när det gäller arv och miljö så är gåtan svårare att knäcka. De här generna triggas vid olika tider i livet (i olika åldrar) hos en person med genetisk skörhet och det finns säkert många bärare av dessa gener som aldrig får psykoser. Ibland verkar det vara så att man måste ha både en genetisk skörhet och tunga livsbelastningar i kombination för att en psykossjukdom ska utlösas (och ibland till och med ett missbruk). På frågan hur mycket vi påverkas av vår uppväxt och miljö svarar Katarina Gospic så här i artikeln “Forskare med huvudet fullt av hjärnor” i Dagens Nyheter:
– Jättemycket. Vi har mellan 20 000 och 30 000 gener och varje gen kan ställas in på 2 000 olika sätt, som också påverkas av miljön. Det öppnar upp för massor av möjligheter.

I mina drömmar vill jag att vetenskapen skulle komma på just botemedlet för psykossjukdomar, där vi patienter skulle bli vinnare. Mycket forskning görs inte på den här gruppen, helt enkelt för att schizofrena har det så himla svårt och är en fattig målgrupp. Många i andra länder skulle inte ha råd med medicinering eller andra behandlingsmetoder ens om de fanns och vi blir som grupp inte så intressanta för till exempel forskning. Men i många västerländska länder, som i Sverige, ser många som arbetar på läkemedelsbolag den svenska staten som en kund. Vi patienter kan köpa ut medicin med ett högkostnadsskydd, vilket innebär att det är i praktiken staten som förbarmar sig över denna mycket utsatta grupp.

Jag vet att många inom RSMH inte tycker att den biologiska vägen med mediciner är rätt väg att gå. Jag tror på kombinationer. Jag tror både på medicinering, terapi, livsstilsförändringar och you name it. Hannes Qvarfordt, som också skriver här på RSMHBloggen, har tänkt kring detta. Han menar att biologismen helt tagit över psykiatrin och allt som typ händer är att folk medicineras som enda alternativ när de söker vård. Han skriver bland annat inläggen: Är arv smakligare än miljö (länk), Karolinska väljer biologismen och De mystiska, psykisk sjukdomarna.

Jag håller med Hannes om att det i psykiatrin ibland är så att diskussionen om medicinering helt tar över. Men i de nya nationella riktlinjerna lyfter man fram psykosociala insatser som en omistlig del av vården. Jag tänker att det är så många miljöfaktorer som spelar in, hur vi lever och vilka livsval vi gör. Självklart ska vi ha samtal i vården, terapi och krishantering. Allt annat känns konstigt.

Andra saker som diskuterade under Schizofrenidagen var migration och stressfaktorer och risk för schizofreni hos människor som flyr från andra länder eller som flyttar hit till Sverige. Många av dessa söker hjälp hos psykiatrin ju. Talare var Christina Dalman som arbetar på Institutionen för folkhälsovetenskap på KI.

Sedan talade Håkan Karlsson, docent, om inflammationsspåret. Jag har undrat en hel del över det. Hur det där inflammationsspåret egentligen forskas på är jag lite undrande över och inte helt insatt i, men det finns forskning som visar att det finns en sårbarhet för psykisk sjukdom i gener kopplade till inflammation. Och man menar att inflammation i hjärnan gör att människor mår psykiskt mycket dåligt. Man menar att patienters immunförsvar hänger ihop med det psykotiska alltså.

Jag vill ge ett exempel: Själv har jag haft problem med atopiskt eksem, det vill säga mitt immunförsvar är överaktivt och attackerar den egna huden. Min läkare på vårdcentralen frågade mig då om jag var sjuk ofta, typ förkyld eller så. Jag deklarerade stolt att sjuk i den bemärkelsen var jag nästan aldrig. Men han tyckte inte att det var bra, han menade på att det ingår i en “vanlig” människas liv att vara krasslig lite då och då. Att ha ett överaktivt immunförsvar innebar alltså för mig att jag var mindre ofta förkyld men också att jag hade atopiskt eksem som barn.

Jag har träffat ett par människor med ett hårt missbruk och folk som är hemlösa och de är nästan aldrig förkylda eller mår vanligt dåligt trots svåra livsomständigheter, vilket är rätt konstigt faktiskt. Deras immunförsvar är på topp eller överaktivt verkar det som. Men det kan också vara så att dessa människor har en hög smärtgräns och därmed inte tycker att de är sjuka. Jag menar, en annan person hade kanske gått till doktorn för länge sedan.

Men det kan också vara så att när man är psykotisk eller svårt psykiskt sjuk så kan det vara lätt att skylla allt på stress och man kanske inte är helt medveten om att man har en infektion i kroppen. Jag har träffat människor med psykossjukdomar som blir dängsjuka av penicillin, men vet du vad – ibland tror jag att en redig penicillinkur hjälper om människor är superhängiga. Man kan som sagt ha en inflammation i kroppen utan att veta om det. Har du inte varit “normalt” sjuk på många år så kanske det är något som är fel? Det är lätt att psykossjukdomen tar överhanden och överskuggar allt annat mående. Fråga din läkare om råd.

Nåja, det finns i alla fall forskning som visar att de här generna som har med psykossjukdomar att göra också påverkar immunförsvaret. Immunmarkörerna finns hos patienter med psykos, alltså schizofreni. De finns också hos personer med bipolär sjukdom, men bara hos de patienter de som uppvisar psykos. Intressant, eller hur? Hur tänker du kring det här?

/Pebbles Karlsson Ambrose

 

← Äldre inlägg
Nyare Inlägg →