Läkemedelsindustrin utnyttjar diffusa sjukdomsbegrepp
Publicerat: september 13, 2020 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri 2 kommentarer
Det faktum att man i psykiatrin egentligen inte vet vad man behandlar, och de mycket subjektiva och diffusa sjukdomsbegrepp som är en direkt följd av det, utnyttjas av läkemedelsindustrin för att öka användningen och försäljningen av deras produkter. Följdverkningar av själva den medicinska behandlingen beskrivs gärna som sjukdomssymptom, vilket ger argument för att sätta in högre doser eller ytterligare mediciner.
En klassiker i psykiatrin är att patienter rapporterar obehagliga effekter vid insättning av medicin, varpå psykiatrikern bedömer detta som tillstötande symptom (enligt läkemedelsbolagens sjukdomsbeskrivningar) och höjer dosen eller förskriver ytterligare preparat. Slutresultatet blir en gravt neddrogad patient, som har fått försämrad funktionalitet i flera avseenden. En mycket vanlig sådan biverkan är det som brukar kallas för ”kognitiv funktionsnedsättning”. I ett akut skede är den kognitiva förmågan, framförallt koncentrationsförmågan, ofta nedsatt vid flertalet psykiska ohälsotillstånd, men denna nedsättning brukar efterhand klinga av när tillståndet stabiliseras eller förbättras. Om psykofarmaka sätts in tenderar dock nedsättningen att bestå, och den betraktas då ofta som ett karaktäristiskt symptom på ”sjukdomen”.
Studier i bland annat USA (Harrow M., Psychological Medicine, 2014) har visat, att psykotiska symtom, rent generellt, klingar av efter tre-fyra år hos den som inte medicinerar med antipsykotika, medan de består i decennier hos den som löpande tar sådana preparat. Medicinerna både bidrar med symptom och konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Jag har själv upplevt samma fenomen vid användning av antidepressiva. När depressiva symptom inte är akuta, försämrar preparaten helt enkelt tankeförmågan och gör det svårare att fullfölja en tankeprocess från A till Ö.
Jag skrev ovan att medicinering konserverar det ursprungliga ohälsotillståndet. Det sker på flera sätt. Det kanske viktigaste är att behandlingen bedövar och lägger lock på känslolivet, så att det omöjliggör en psykoterapeutisk eller motsvarande bearbetning av bakomliggande trauman eller andra känslomässiga otillfredsställelser från det förgångna. När medicinerna sätts ut framträder det traumatiserade känslolivet igen, vilket av psykiatrin tolkas som att ”sjukdomen kommer tillbaka”. Än värre är det faktum, att kroppen ofta försöker anpassa sig till och motverka effekten av medicineringen. Det innebär i praktiken att det psykiska ohälsotillståndet förvärras, dolt under den medicinska bedövningen. När läkemedlen sätts ut kan då det psykiska tillståndet ha blivit allvarligare och plågsammare, än det var när de en gång sattes in. På det här sättet skapar själva medicineringen kroniska ”sjukdoms”-tillstånd, som kräver fortsatt och ofta förhöjd medicinering, om inte processen kan brytas med helt andra behandlingsinsatser, till exempel psykoterapi.
RSMH och vi alla har anledning att ifrågasätta den medicinska behandlingen inom psykiatrin. Den saknar vetenskaplig förankring – man vet i grunden inte vad man behandlar – och den tillför allvarliga biverkningar, som på grund av vetenskapligt grundlösa, subjektiva och oklara sjukdomsbegrepp gärna i sig tolkas som sjukdomssymptom. Medicinsk behandling tenderar att permanenta i stället för att avhjälpa den psykiska ohälsa den förskrivs för.
/Hannes Qvarfordt
Corona och psykisk ohälsa
Publicerat: juni 7, 2020 Sparat under: Arbetsmarknad, Depression, fattigdom, Jonas Andersson, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, självmord Kommentarer inaktiverade för Corona och psykisk ohälsa
Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.
Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.
Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.
Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.
Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.
Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.
Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.
Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.
Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?
Med vänlig hälsning
/Jonas Andersson
Storebror – håll mej inte så hårt
Publicerat: maj 31, 2020 Sparat under: heldygnsvård, Min berättelse, Polisen, Psykiatri, Tvångsvård, Vård, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Storebror – håll mej inte så hårt
Polisen är lite av en taxi till psykakuten numer. De får ofta ta psykiatriärenden på sina utryckningar. Men alla har inte utbildning i psykisk ohälsa eller kan bemöta människor i kris. Det talas om övervåld. Ja, hur hanterar man en hysterisk själ? Är det ett medvetet övervåld eller är det desperata tag av okunskap?
Jag undrar.
Den första gången var jag bara 18–19 år och bodde på ett behandlingshem utanför Stockholm. Att bo på HVB är påfrestande i sig. Det är inget hotell utan snarare ett fängelse. Och det är min personliga åsikt efter fem olika behandlingshem genom åren.
Men åter till ämnet ….
Det utbröt tumult av missförstånd och jag drabbades av panik som jag ofta gjorde då i olika händelsers centrum. Jag var livrädd helt enkelt.
Personalen hade kommit fram till att ringa efter polisen om mej. Jag sprang iväg från köket där det började och upp på mitt rum. Därifrån kom jag inte längre. Jag ställde byrå, skrivbord och en stol emot den låsta dörren. Öppnade fönstret. Jag hade aldrig tidigare ens tittat ut där och insåg att det inte var någon möjlig flyktväg (träd, buskar och en brant backe).
Panik.
Jag minns att hjärtat slog hårt och kinderna liksom hettade medan jag gick runt i cirklar. Jag insåg snabbt att jag var körd, men jag visste inte på vilket sätt. Bara att polisen skulle komma och att det aldrig brukar leda till nåt bra.
Stressad.
Jag hörde bestämda snabba steg från trappen, över det knirrande allrumsgolvet mot mitt håll. De knackade på dörren. Jag höll andan. De ryckte i dörrhandtaget och ropade på mej att jag skulle öppna dörren. Jag fick inte fram ett ljud. De började att trycka upp dörren som jag ställt möbler för. Dörren glipade plötsligt och nu hörde jag deras röster inne i mitt rum. De var verkligen där. De kom in.
Jag tänkte att jag måste ta mej därifrån, men hur?!?
Jag klättrade upp och ställde mej på bordet med en tändare i handen …. ”bra å ha”. Jag pressade tillbaka dörren med benen så hårt jag bara kunde men insåg att det inte var nån idé med nånting. Dörren sköts upp så pass att två poliser kom in i rummet (en personal stod bakom och tittade).
Jag ställde mej upp och hotade med tändaren att de skulle backa ifrån mej.
De tog ett steg närmre. Jag hotade att bränna mej själv istället. De stannade inte upp. Jag hoppade från bordet rakt ut och på den ena polisen och grät förtvivlat.
Skrek.
De tog tag i mej direkt och det gjorde ont. En polis vred om min arm när hen tvingade mej upp på benen. Den andra polisen tog ett grepp om min nacke och började fösa mej framför sej. Jag ville bara att de skulle sluta, att de skulle släppa mej.
Polisen släppte nacken och tog ett hårt grepp med hela sin arm runt min hals. Det blev ganska snabbt trångt för mina andetag, dels av ångest men mest för att jag inte nådde golvet längre utan jag hängde hjälplös i det hårda taget. Hen bar mej på det viset ner för trappen. Luften började ta slut och det gjorde ont i halsen. Det dundrade som av blodstopp i ansiktet och jag började att må illa.
Jag blundade.
Några steg kvar sen måste jag väl få andas igen? Det fick jag inte – inte riktigt än. Jag drogs ut av båda poliserna ur huset till bilen och de höll mig i varsin arm så trycket om strupen släppte. Jag varken sa eller gjorde någonting. Jag förstod inget. Jag skulle uppenbart på en biltur i alla fall.
De satte mej i baksätet och fällde ner framsätet över mej i baksätet. Jag blev pressad mellan två stolar. En polis satte sej bredvid mej, den andra sa nåt snabbt till personalen och sen bar det iväg. Någonstans. Jag fick inte prata. De avbröt och höjde rösterna över min. De berättade aldrig vart vi skulle, men jag visste att det inte skulle bli bra.
De verkade inte vilja veta av mej, behandlade mej inte mänskligt. Allt var så overkligt att jag började fundera på om det ens hände mej. Jag började gråta där inklämd mellan sätena.
Blundade.
Jag åkte med dem mot min vilja och utan information om någonting. Bilen stannade inne på akutintaget till akutpsykiatrin (såklart). Jag kände mej likgiltig, som om jag inte fanns för det är exakt så det känns.
Vårdpersonal pratade med poliserna utanför bilen och jag bara var där. Ingen hade ens presenterat sig och ingen hade frågat hur det var med mej.
Bildörren öppnades och de båda poliserna tog fasta grepp om mina armar. Jag gjorde inget motstånd. Hade ingenstans att ta vägen, så de drog in mej i en korridor med britsar och en vårdpersonal kom med en spruta.
Då kom paniken i full fart utan förvarning och jag lyckades slita mej loss. Inte så länge dock. Jag tänkte att nu ger jag mej inte fastän jag visste att det var omöjligt att komma loss.
Sen blev det svart ….
Jag vaknar upp i en säng på sjukhuset och bara tittar i taket. Jag har liksom givit upp – igen. Jag måste bara stå ut nu, finna mej i behandlingen så det går fort vad än de tänkt göra med mej. Jag underkastar mej helt. Det gör mest ont inuti fastän jag fått små blånader på kroppen. Det gör ont för att jag tycker att jag har svikit mej själv igen. Ont för att jag aldrig blir bemött som en individ utan som en sak mer …. en sak som saknar värde eller är oönskad. Bara i vägen.
Polisen hade kallats till ännu en situation de inte bemästrade. De såg inte eller förstod att jag plågades. De skulle se till att jag inte kunde skada något. De vidtog de åtgärder de har, hårda tag och ett övervåld fastän situationen kunde hanterats på ett helt annat sätt om de börjat med att vilja nå mej. De kunde ha börjat med att presentera sig, att bryta den spända stämningen och min känsla av att vara ett objekt. De kunde ha pratat med mej och jag skulle fått förstå. De hade kunnat erbjuda sig att hjälpa mej istället för att ta för givet att jag var ett problem.
Ja, jag tror på kommunikation och polisen behöver lära sig vårt sårbara språk som vi talar i utsatta stunder.
Trots allt tror jag att polisen både vill ha och behöver vägledning i att bemöta en människa i kris i sitt arbete och jag tror på ett samarbete med brukare som ju faktiskt är experterna här. Vore det så omöjligt då?
Jag vet logiskt att polisen är bra och att den behövs på sina områden, men psykiatrin är inte ett av dem. Jag tror jag på psykiatriambulanser som faktiskt finns, om än i liten skala ännu.
Poliskåren behöver nog också, i den mån de ska fortsätta rycka ut i psykiatriärenden, för egen del lite verktyg i att ta hand om sig själva efter destruktiva ingripanden och så vidare. Och eftersom utryckningarna är så ofta så borde det vara en självklarhet att få kunskap på området.
Vi måste börja våga prata med varandra i förebyggande syfte!
Inte om, eller i stunden. Inte sen.
Det krävs tydlighet och närvaro i situationen för att skapa en kontakt istället för konflikt.
/Ylva Kristina Larsson
Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svar
Publicerat: februari 23, 2020 Sparat under: biverkningar, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, Psykiatri, Schizofreni Kommentarer inaktiverade för Tillrättalagd forskning ger tillrättalagda svarEn finsk registerstudie av långtidsmedicinering med neuroleptika, utförd vid Karolinska institutet, citeras nu flitigt i medicinska tidskrifter (och även av föreningen Mind!). Den påstås visa att sådan medicinering inte bara är säker, utan dessutom ökar den genomsnittliga livslängden för patienter med diagnosen schizofreni. Det finns bara ett litet problem med studien, och det är att den inte alls visar det.
En av de i någon mening positiva effekterna av neuroleptikamedicinering är att den dämpar ångest, vilket minskar risken för självmord. (Medicinerna dämpar i själva verket hela livsgnistan hos patienterna, som blir zombiefierade.) Om inget annat stöd eller annan behandling sätts in, när medicinerna sätts ut, ökar därför ångesten och risken för bland annat självmord. Även risken för självmedicinering med andra former av droger ökar och därmed också risken för kroppslig sjukdom.
Det nämns inget i studien om annan behandling under uppehållen i medicineringen. Forskarna tycks heller inte ha tagit hänsyn till eventuella utsättningssymtom. Vi kan därför med stor sannolikhet räkna med att patienterna under dessa perioder har känt ökad ångest och kanske också fler psykotiska symtom. Att dödligheten då ökar är fullständigt logiskt, och det går därmed inte att dra några slutsatser om att medicineringen är positiv, jämfört med en situation med annan och kanske rent av bättre behandling. Man skulle kunna säga, att om man jämför svininfluensa med ebola, så framstår svininfluensa som riktigt hälsosamt. Det är den typen av jämförelse studien har gjort.
/Hannes Qvarfordt
Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd
Publicerat: februari 9, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, Depression, Diagnos, Forskning, Psykiatri, Schizofreni, Ulrika Westerberg, Vård Kommentarer inaktiverade för Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd
I läkaren Mark Hymans populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.
”What other doctor dont look at the organ they treat?”
Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.
Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).
Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.
Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva. Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.
”If you dont know the Why, its hard to do the What.”
Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.
Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.
En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.
Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:
- du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
- huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
- vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
- om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
- att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
- att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
- sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
- det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner. Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.
För att hålla dig frisk bör du:
(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv. Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.
(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.
(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.
(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.
(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.
(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.
(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..
(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.
(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk
(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.
(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).
/Ulrika Westerberg
——————————————————————————————-
Kommentar från RSMHbloggens redaktör:
OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.
Psykiatrireformen fyller 25 år
Publicerat: januari 26, 2020 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Bemötande, Boende, Frivillig vård, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, RSMH, socialpsykiatri, Terapi Kommentarer inaktiverade för Psykiatrireformen fyller 25 år
När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre. Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.
RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.
Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.
Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.
Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.
Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.
/Barbro Hejdenberg Ronsten
Stort behov av säker vård
Publicerat: januari 12, 2020 Sparat under: Jimmie Trevett, Medicin, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Stort behov av säker vård
Komplementär och alternativ medicin och vård (KAM och KAV) är utan tvekan ett både komplext och stort område. KAM och KAV organiserar många yrkesgrupper i Sverige, såsom massageterapeuter, homeopater, antroposofer och samtalsterapeuter. Den gemensamma definitionen är att KAM och KAV är hälso- och sjukvårdsrelaterade metoder och andra åtgärder som tillämpas utanför hälso- och sjukvården.
Nu finns ett lagförslag som innebär att det ska vara förbjudet att behandla allvarliga sjukdomar med komplementär och alternativ medicin och vård. Tidigare har det funnits ett förbud vid cancer, diabetes och epilepsi, men inte vid exempelvis allvarlig psykisk ohälsa som svår personlighetsstörning, svår bipolär sjukdom eller schizofreni.
RSMH stödjer med viss försiktighet utredningens förslag, vars inriktning är att inte särskilja mellan psykisk och somatisk sjukdom i denna fråga. Är det något RSMH skulle önska genom sådan ny lagstiftning är det att ingen människa ska kunna luras till, ibland väldigt kostsamma, behandlingar inom KAM och KAV som inte är verksamma.
Bland RSMH:s medlemmar finns de som vill prova komplementär och alternativ medicin och vård (KAM och KAV), och också de som är hjälpta av dem. RSMH tycker att det är viktigt att brukarinflytandet ökar, det vill säga att patienter får bättre möjligheter att välja den vård och behandling som de själva känner att de blir bättre av.
Därför är det självklart att det fortsatt ska vara fullt möjligt med smärtlindrande åtgärder genom KAM och KAV vid allvarliga sjukdomar. Och vid lättare sjukdomar införs inga hinder mot behandling genom KAM och KAV.
Men det finns ett stort behov av kvalitetssäkrad information om de komplementära och alternativa vård- och behandlingsmetoderna. Många olika yrkestitlar används idag av utövarna, och ibland helt felaktigt. Den skyddade yrkestiteln psykolog har till exempel inte hindrat personer från att titulera sig ”kbt-psykologer”, ”utbildningspsykologer” eller ”stresspsykologer” trots att de inte alls varit legitimerade psykologer. Det kan verka förvirrande för vem som helst.
Det är också allvarligt när människor uppfattar att de befinner sig inom hälso- och sjukvården, därför att utövare framställt sin verksamhet som psykoterapi och fått avtal med landsting och regioner utan att utövarna varit legitimerade psykologer eller psykoterapeuter.
Samtidigt är missförhållandena för våra medlemsgrupper minst lika stora inom den reguljära psykiatrin som utanför. Patientlagen säger att patienter ska få information om sitt hälsotillstånd, information om vilka metoder som finns för undersökning, vård, behandling, vilka hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning, risker för biverkningar och även metoder för att förebygga sjukdom eller skada.
När det finns flera behandlingsalternativ som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet så ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som hen föredrar. Detta så länge det kan anses befogat med hänsyn till den aktuella ohälsan och till kostnaderna. Här är bristerna tyvärr stora. Många av våra medlemmar får endast ett behandlingsalternativ, ofta läkemedel, och om de tackar nej till detta så finns ingenting. Inom hälso- och sjukvårdens psykiatri finns otaliga exempel på att patienter råkat illa ut. Det är förmodligen ett ännu större problem än inom området KAM och KAV.
/Jimmie Trevett
Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Publicerat: januari 5, 2020 Sparat under: Återhämtning, Biologiskt synsätt, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Evidensbaserad, Forskning, Gemenskap, Hannes Qvarfordt, Kvalitet, Medicin, Psykiatri, sjukdom, socialpsykiatri, studier, Terapi, Vård Kommentarer inaktiverade för Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet
Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.
1. Den bristfälliga vetenskapligheten
I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.
2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem
Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.
3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas
Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.
För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.
/Hannes Qvarfordt
Härda ut en minut till – livet kan bli bättre
Publicerat: januari 1, 2020 Sparat under: Ångest, Bemötande, Depression, ekonomi, fattigdom, Fredrik Gothnier, Psykiatri, självmord, socialpsykiatri Kommentarer inaktiverade för Härda ut en minut till – livet kan bli bättre
På nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH i en debattartikel på Expressen Debatt som publiceras idag på nyårsdagen.
Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.
Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.
Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.
Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.
Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.
Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.
Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.
Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.
/Fredrik Gothnier
Aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och RSMH:s representant i regeringens patientråd.
Läs fler av våra debattartiklar här.
Ingen försökskanin åt psykiatrin
Publicerat: december 8, 2019 Sparat under: Medicin, Paulina Tarabczynska, Psykiatri, sömn 2 kommentarer
Okej, jag har kroniska sömnproblem, och har haft i hela mitt liv. Ibland är det bättre och ibland är det sämre. På sista tiden har det varit värre än någonsin. Det har varit så extremt att jag blev tvungen att ta mig till läkare och be om hjälp.
Min erfarenhet är: När sömnen är störd till en viss gräns hjälper lättare mediciner, som starka allergitabletter eller Cirkadin. När sömnen är extremt störd behöver jag riktiga sömnmediciner en kort tid för att lyckas få någon dygnsrytm och sömn. Detta har hänt två gånger i mitt liv hittills men jag har liksom lärt mig vilka åtgärder som fungerar och inte.
Så jag blev chockad vid mitt förrförra möte med psykiatrikern. Vill bara säga att psykiatrikern jag träffar nu är världens gulligaste! Det jag påpekar har inget med henne att göra utan jag ifrågasätter en mentalitet inom psykiatrin som skrämmer mig. Och det värsta är, jag verkar vara den enda som tycker så här.
För att ni ska förstå måste jag säga det här först: När du går till den somatiska vården och säger att du har till exempel eksem kommer du inte att gå därifrån med ett recept i handen på medicin mot tillfällig diarré. Men inom psykiatrin älskar de att experimentera med människor och skriva ut mediciner som är helt absurda! Speciellt när det inte finns någon som helst forskning som stödjer påhittet att mediciner kan användas i annat syfte. Snarare har läkare provat sig fram till vad de, typ, tycker funkar och ger effekt.
Läkare och psykiatrer har gått utbildning och ska kunna backa upp dina påståenden, så att du är trygg med att medicinen de skriver ut är beprövad och beforskad. Det kallas evidens. Annars kan jag lika gärna gå till en hälsokostbutik och köpa någon rot eller ört för sömnen. Det som skiljer alternativ medicin från skolmedicin är just år av forskning och studier.
Men bara för att ett läkemedel är beforskat och godkänt för vissa diagnoser betyder det inte att den är godkänd för andra syften. Jag är ingen forskningsförsökskanin och om ni inte kan stötta era påståenden med vetenskap vill jag inte ta er medicin. Mina varningsklockor ringer så högt att jag blir döv, varför reagerar ingen mer än jag?
Min fråga är: Hur har vi hamnat i en situation där vårdpersonal vägrar skriva ut mediciner som finns i nuläget för att hjälpa folk med sömn? Hur fan gick det till att jag gick till psykiatern och bad om sömnmediciner och kom ut med antipsykotiska tabletter!?
Vad i hela friden? Vårdens svar var att de inte skriver ut bensodiazepiner för att de är beroendeframkallande. Så istället skriver de ut mediciner som kan skada hjärnan och förändra dess funktion på en hormonell nivå!? Jag vet att all medicin förändrar hjärnan på hormonell nivå men olika mediciner påverkar hjärnan olika. Att behandla patienter inom psykiatrin med tunga mediciner för att avtrubba dem, göra dem dåsiga och icke funktionella måste ändå vara fel!? Har jag fel?! Kan någon förklara för mig!? Jag är förbannad! Jag har läst många rapporter om att psykiatrin allt mer skriver ut psykofarmaka i andra syften än de avsedda, exempelvis i humörstabiliserande syfte. Jag har läst alarmerande rapporter och varningar, som riksdagen tog emot för inte så länge sedan om hur läkare föredrar att skriva ut vissa mediciner till allt yngre människor vilka är farliga för hjärnan!? Detta finns det forskning och studier på. Vi pratar om mediciner som är så farliga att vården inte bör skriva ut dem medan hjärnan fortfarande utvecklas (upp till 23 år) för forskarna har sett hur dessa läkemedel faktiskt kan förändra hjärnan och även försämra ens sjukdom.
Jag har aldrig haft psykoser och tänker inte stoppa sådan tung medicin i min kropp på grund av att jag har sömnproblem, fan heller! Bara glöm det, jag försökte bestrida denna idiotiska tanke om att läkare vägrar skriva ut mediciner med rätt syfte för att de är beroendeframkallande och istället skriver ut mediciner som är så tunga att de förändrar strukturen i hjärnan och förmodligen kan ge hjärnskador i långa loppet. (Nu vill jag påpeka att jag inte är emot antipsykotiska läkemedel, det är viktiga mediciner som behövs för en grupp människor. Men för guds skull jag vill inte ha dem för att kunna sova!)
Alla jag pratar med om detta tycker jag är galen som vill ha mina sömnmediciner. Jag blir ifrågasatt om varför jag så starkt bestrider psykiatrins expertis, kan det vara så att jag har abstinens? I mina journaler står det att jag aldrig har haft problem med missbruk. Sist jag åt psykofarmaka för att få bukt med sömnen var 2011 när jag var inlagd och den hjälpte mig att vända rätt på dygnet.
Men när jag vänder mig till vården för hjälp häpnar jag över hur ignorant den tar avstånd från mediciner som faktiskt kan hjälpa mig. Melatoninet de har skrivit ut är placebomedicin och kommer inte fungera, inte när jag har så stora problem. Den är för människor över 55!
Så tablettasken står på mitt köksbord och jag sneglar på den med ilska varenda gång jag ser den. Den återspeglar någon form av sjukt tankesätt inom psykiatrin. Nej, jag kommer inte ta dem! Jag anser att jag förtjänar mediciner som efter år av forskning och tester har bevisats funka och har ett syfte!
Jag vet att vården kommer bli arg, jag kan förstå till viss del. Vem är jag liksom, bara en psykiskt sjuk patient, vad vet jag jämfört med välutbildade, rutinerade läkare? Men kan vården förstå min oro som patient? Vi pratar liksom inte om vitaminer här, även om de skriver ut den absolut minsta dosen och är försiktiga. Det är oroande för mig som patient att vården inte ens reflekterar över vilka tunga mediciner de skriver ut som substitut för visserligen en medicin som kan vara beroendeframkallande men som inte alls kan kategoriseras som samma typ av tunga mediciner som antipsykotika.
Efter ytterligare ett besök och lite mer övertalande lyckades jag få min psykiater att skriva ut sömnmediciner till mig. Jag kom hem idag lycklig men det var inte lätt att få dessa mediciner. Läkaren markerade tydligt hur farliga dom var och att helst så skulle hon vilja att jag tog något annat. Jag övertalade henne att jag behövde mina mediciner i bara en vecka så till slut gav hon sig.
Jag kommer fortsätta snegla på tablettasken av psykofarmakan och irritera mig över detta märkliga tankesätt psykiatrin har när det gäller mediciner. En sak är säker, jag kommer inte ta Quetiaoine Teva idag, imorgon eller någonsin i något annat syfte än det syftet det är framtaget för!
Jag är ingen försökskanin!
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.