Vädret påverkar vissa mer än andra
Publicerat: december 3, 2012 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Öppenhet, Min berättelse, Våld 1 kommentar
Jag har tidigare varit inne på det här med att må sämre när mörkret kommer om hösten, det har alltid varit så för min del. Vi är väldigt många människor som påverkas av vädret, en del tycker dagen är bättre när solen lyser, andra när det är grått och mulet. Vissa av oss mår sämre när våren är på väg, men då jag brukar må bättre.
Människor talar mycket om vädret och hänvisar till vädret, även om det inte gör dem deprimerade eller påverkar livsgläden i tillvaron. Det gäller den lyckliga del av befolkningen som inte lider av psykisk ohälsa. Lycklig eftersom de slipper att vara styrda av psykisk ohälsa. Det är outhärdligt när det är som värst och det kan leda till självmordstankar. Inte så få avlider varje år i självmord, i Sverige är det cirka 1600 året och innan har man ofta plågats av ensamhet och tyvärr av skam och skuld. Det anses opassande att var riktigt sjuk i själen år 2012…
Varför är det skamligt att ha en funktionsnedsättning? Alla vet ju att det är inte är något man väljer att ha? Eller vet man inte det?
Jag har farit mycket illa i mitt liv och det har gjort att jag känner mig otrygg, framför allt med män, men även med kvinnor. Och med mig själv. Eftersom mina reaktioner och känslor kunde leda till att jag blev utsatt för våld, hot och förakt utvecklade jag en rädsla för mina egna känslor och ett förakt för mig själv.
Till sist upptäckte jag i alla fall att det går att få vara jag utan att bli straffad eller utsatt för våld. Det var skönt och nu fortsätter jag på den vägen tillsammans med andra människor som inte gillar förtryck och för det mesta inte förtrycker någon.
Jag kan önska att var tryggare än vad jag är, men jag är i alla fall tryggare idag än förr skönt nog.
Var rädd om dig.
/Anne Sofie Höij
Obefintlig chans till jobb
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Bemötande, Diskriminering, fattigdom, Paulina Tarabczynska | Tags: Diskriminering Lämna en kommentar
Jag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.
Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.
Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?
Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.
Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.
Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.
/Paulina Tarabczynska
Jag vill inte låtsas
Publicerat: november 13, 2012 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Öppenhet, Min berättelse Lämna en kommentar
Just nu kämpar jag med höst- och vinterdepression, det är ju den tiden. Jag sitter mycket ensam skriver av mig på facebook. Jag har varnats av vänner och bekanta för att skriva för mycket där, men jag känner ett behov av att få ur mig mina tankar och synpunkter. Jag är väl inte alltid så klok mot mig själv, men jag måste få ta min egen kamp mot ångesten när den är där. Låtsas jag att självföraktet inte finns styr det ännu mer över mig.
Jag måste acceptera att jag är så här, jag önskar att andra gör det också. Jag vill inget ont och vill inte skada någon annan. Det tar oerhörd kraft och energi att gömma sig för sig själv och för andra. Jag har lagt så mycket tid och ork under mina 59 år som psykisk sjuk på att låtsas.
Jag vill ju inte vara annorlunda, udda, tokig, knäpp eller galen. Inte heller vill jag vara ensam och isolerad. Ändå anses man ibland vara lat för man inte kan styra över sig själv och att det skulle vara bekvämt att leva som jag och fler med mig gör. Tycker man så har man aldrig ens varit lindrigt deprimerad eller ångestladdad en minut av sin tid. För det är skitjobbigt, skrämmande och utmattande. Man orkar inte tänka, känna, agera friskt och all energi går åt till att kämpa emot den psykiska ohälsan, tyvärr.
Jag isolerar mig i bostaden när det är som jobbigast och bedövar mig med nervlugnade medicin. I perioder av mitt liv har jag inte haft några känslor alls, eftersom jag inte vågat ha några. Då har jag använt alla lagliga medel för att få bort reaktioner och tankar. Det har varit medicin och under en period långt bakåt i tiden, även alkohol.
Medicinen tar bort den ohanterbara oron, men även förmågan att känna glädje, att bli road av en historia, vara nyfikenhet på livet, lust att leva, sexlust, ömhet och andra positiva känslor försvinner. Kort sagt blir jag en robot, en docka utan känslor, kraft ork, och energi. Och så alla biverkningar som kommer till. Ändå tar jag tabletterna eftersom jag inte orkar må så dåligt som jag gör.
Jag kommer att återkomma till detta. Ha så bra du kan ha det, du medmänniska.
Cyperkramar
/Anne Sofie Höij
Framtidens Sverige
Publicerat: oktober 18, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska, Tvångsvård Lämna en kommentarJag måste erkänna att jag är en aning nervös.
Tisdagen den 16e oktober började första delen av attitydambassadörutbildningen som jag kommer genomgå via Hjärnkoll. Och fastän jag känner hur nerverna kittlar på insidan av min mage måste jag erkänna att jag ser fram emot denna nya resa. Men det är inte bara min framtid jag är exalterad över. Jag tycker att Sverige håller på att genomgå en förändring på alla möjliga plan.
Jag skulle vilja dela med mig av ett rätt så tungt men viktigt ämne. Det handlar om lagändringen för den psykiatriska tvångsvården i Sverige. Detta om något är ett ämne som har varit flitigt och väl omdiskuterat. Förslaget har sina för och nackdelar. Det finns olika åsikter om vad ändringarna kommer leda till. Jag hade den stora äran att få delta på en konferens med namnet Bättre vård Mindre tvång.
Det var många ”viktiga” människor där. Fastän att det lite kändes som om jag inte riktigt passade in bland alla psykologer, överläkare, tjänstemän och politiker, så var det två mycket spännande dagar jag fick vara med om. Jag har även läst igenom nästan alla sidor i dom två tjocka böckerna som Psykiatrilagsutredningen tagit fram och som noggrant går igenom vilka lagar som skall ändras och förklarar varför.
Men jag tänker inte gå in på specifika detaljer. Jag kanske inte är den enda som fick mer frågor än svar och många djupa funderingar efter den läsningen. Tack vare konferensen kan jag faktiskt blicka framåt med hopp. Luften gick ur mig lite när jag läste utredningen men när jag hade var så förstod jag att den stunden Jerry Eriksson tog sig an denna tunga och svåra uppgift kände han nog som jag, att luften gick ur. Vi måste förstå att den ändringen vi är på väg mot kanske inte är en perfekt psykiatri och att vi förmodligen kommer behöva justera mycket mer längst vägen men vi är på väg. Och det är ett steg i rätt riktning.
Fastän jag fick höra många föreläsare så måste jag säga att en specifik person berörde mig mycket djupt! På seminariet ”Man eller kvinna-spelar det någon roll?” fick jag lyssna på Annelie Jäderholm. Annelie är en av många nuvarande attitydambassadörer just inom kampanjen Hjärnkoll.
Hennes ord var valda med omsorg och jag insåg snabbt att hon är begåvad med en viktig egenskap. En egenskap som jag önskar att jag så småningom kommer att behärska fullt ut. Makten att tala och beröra. Hennes ord påverkade varenda atom i min kropp och jag kommer aldrig glömma den dikten hon läste upp. Hon förklarade känslan av att vara med om en bältesläggning. Den berättelsen och dikten kommer jag för alltid bära med mig. Ännu kan jag höra hennes bräckliga men ändå starka röst, hennes förtvivlan och rop på hjälp, hennes ilska och sorg. Tack Annelie! Jag kände smärtan och känslan av övergivenhet och maktlöshet i varje ord du läste.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med och påverka. Synen på den psykiska ohälsan håller på att förändras. Fördomar håller sakta men säkert på att luckras upp och jag känner att vi är på väg åt rätt håll. Det är en bit kvar det kan jag inte förneka, men den avgörande punkten för hur långt vi har kvar att gå är du. Det är bara genom att öppna upp oss och våga berätta vår historia och stå med rak rygg utan att skämmas som vi kan påskynda hela processen.
En människa i taget.
Paulina Tarabacynska
Kämpa tillsammans
Publicerat: oktober 1, 2012 Sparat under: Öppenhet, Min berättelse, Paulina Tarabczynska Lämna en kommentarKunskap är makt, men kunskap kan vara tungt att bära.
Allt för ofta ställer jag mig en fråga. En fråga som har tendens att återkomma.
Runt och runt mal den i min skalle.
Är det värt allt detta?
Jag är född en kämpe, jag vet att detta är mitt uppdrag i livet.
Där det finns orättvisor kommer jag finnas för att ifrågasätta och försöka ändra på det som är fel.
Ibland känner jag att luften går ur mig, ibland känner jag att det kostar mig för mycket.
Men jag kan inte ge upp! Om inte jag kämpar, vem gör det då?
Jag är långt ifrån ensam och långt ifrån stark. Men jag vet att jag inte tänker ge mig!
Jag vet att även om jag får folk att känna sig illa till mods och ibland hotade av mig så är det för att jag vågar ställa rätt frågor. Förändring är det enda alternativet! Det finns ingen början, det finns inget slut det finns bara förändring. Det kommer alltid finnas dom som är rädda att förändra, dom som vill stå i vägen och förstöra för sitt eget bästa. Men jag kämpar inte enbart för min egen skull!
Allt detta kostar mig tid, det kostar mig styrka och nerver. Man kan ställa sig frågan, varför gör jag detta? Jag gör det för att jag vet att det är rätt, jag gör det för att ingen annan vill ta detta på sig.
Ibland känns det som om jag har nått ett stadium där det inte finns någon återvändo.
Ibland känner jag väggen som trycker sig hårt mot mina axlar.
Så mycket tankar, så mycket idéer.
Men väggen är tung, den är stor och klumpig. Den bryr sig inte om en person försöker rubba den, den står stadigt! Mäktigt, tyst omsluter den oss. Som en filt av trygghet. En falsk trygghet.
Det är nu jag ifrågasätter min väg. Det är nu jag inser. Att hur mycket jag än kommer slå på väggen, hur mycket jag än utmanar den kommer den stå där orörd och bara le tillbaka.
Så nu är det dags att jag vänder mig bort från den.
Det är dags att inse att ensam kan jag inte rubba den!
Det är nu mitt riktiga uppdrag i livet börjar.
Jag behöver medkämpar.
Öppet sinnade medmänniskor som vill förstöra väggen, människor som vill förändra och som har fått nog! Jag vet att jag har fått nog!
Ensam kan jag inte åstadkomma förändring, men jag har kraft, tålamod och kunskap.
Vi behöver bli många och jag vill inspirera och stärka andra att kämpa med mig. I kampen mot orättvisor segrar den som bär på kunskap, hopp och empati.
Tillsammans kan vi skapa förändring!
/Paulina Tarabczynska
Tankar inför hösten
Publicerat: augusti 3, 2012 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Paulina Tarabczynska Lämna en kommentarJag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!
Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.
Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.
Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.
Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.
Massor med kramar till er alla.
/Paulina Tarabcynska
Jag tänker inte gömma mig
Publicerat: april 11, 2012 Sparat under: Öppenhet, Paulina Tarabczynska | Tags: Öppenhet Lämna en kommentarVarför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!
Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.
Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.
Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!
Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.
Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.
/Paulina Tarabcynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.