#Metoo: Det finns hjälp att få

PaulinaTjejer med psykisk ohälsa och hbtq-personer utsätts oftare än andra för sexuella övergrepp. Det tycks som att män som vill våldföra sig söker upp oss sköra människor, för att vi anses vara lättare byten. Men det finns hjälp att få och kom ihåg att anmäl dem!

Jag vet själv hur det kan vara. I tonåren mådde jag väldigt dåligt och hade självskadebeteende. Liksom många andra med den problematiken använde jag bland annat sex som ett sätt att skada mig själv på. Aktivt och omedvetet sökte jag mig till destruktiva sexuella relationer. Oftast handlade det om ett självförtroende som var så söndertrasat och ett självhat som hade växt sig så stark att jag trodde att jag inte förtjänade bättre. Genom mitt destruktiva beteende lärde jag mig att min kropp inte var min egen. De destruktiva sexuella relationerna bekräftade gång på gång att jag saknade värde. Allt detta ledde till en ond spiral av självhat och självskadebeteende. Hur kunde jag sluta? Jag hade växt upp i en värld som lärde mig att min kropp tillhör någon annan. Min kropp är perfekt bara om den bekräftas vara sådan. Jag är inte värld att älskas, sex är den enda kärleken som existerar.

I vissa av fallen kan inte skulden läggas på cis-männen (alltså heterosexuella män vars biologiska kön överensstämmer med dess juridiska, sociala och upplevda kön). Men oftast så kunde den faktiskt det! Det går att läsa på kroppsspråk när en person känner sig obekväm. Jag vet att jag ofta ryggade tillbaka i omedvetet i självförsvar.

I andra fall sade jag nej men de ville inte acceptera det. De försökte övertala en med kommentarer om att jag skulle sluta spela svårflirtad. De fattade inte att de hade gjort fel och ville inte erkänna att de hade gjort fel. Vad kommer den attityden ifrån?

Sedan finns det ännu värre gånger. Som den gången då jag var 19 år och åkte buss sent efter en kväll på krogen. Under den perioden mådde jag väldigt dåligt och bodde på ett ungdomsboende. Det syntes på hela min klädstil och kroppshållning att jag inte mådde bra. Just den kvällen hade jag också druckit och precis gråtit när jag steg på bussen. Min station var den sista. När busschauffören stannade öppnade han inte dörrarna. Bussen blev tyst och nästan allt ljus slocknade. Jag började bli rädd när jag insåg att busschauffören var på väg mot mitt säte. Han kom väldigt nära och började tafsa på mig. Jag försökte få honom att sluta men min flyktväg var blockerad. Jag var skräckslagen och paniken steg. För att inte gå in för detaljerat lyckades jag till slut få honom att öppna dörren. Senare blev han dömd.

Kampanjen Me too har uppmärksammat hur vanligt det är att kvinnor blir utsatta för övergrepp av män. Till saken hör att det är ännu vanligare för kvinnor med psykisk ohälsa. I studien ”Vi är många” uppger 70% av deltagarna som vårdas inom psykiatrin att de under sitt liv varit utsatta för någon form av fysiska, sexuella och psykiska övergrepp och/eller ekonomiskt utnyttjande.

Med det sagt vill jag inte påstå att kvinnor som redan mår psykiskt dåligt lider mer av sexuella övergrepp. Ett övergrepp orsakar alltid ett lidande. Men det säger något om det samhälle vi lever i. Att cis-män som vill våldföra sig på någon söker sig till de som uppfattas som svagare, kvinnor, barn och hbtqpersoner.

Det är lätt att skuldbelägga sig själv när man har utsatts för ett sexualbrott, det vet jag själv. Jag skulle inte ha anmält busschauffören om inte personalen på mitt ungdomsboende hade övertalat mig att göra det. Själva rättegången var jobbig, men när han sedan dömdes var det som en revansch. Jag fick se det svart på vitt: Han hade gjort fel.

Det är därför väldigt viktigt att våga anmäla. Att vinna rättegången och att våga föra en anmälan hjälpte mig att ändra fokus på skammen och föraktet från mig själv och min egen kropp till förgriparen.

Dessutom finns hjälp att få för att kunna bearbeta sexuella övergrepp. Själv hittade jag till slut en terapeut som jag vågade öppna mig för. Det har gjort att jag har kunnat börja bearbeta min skam och mina upplevelser. Jag började förstå att skulden inte låg hos mig, som jag under så många år hade trott. Istället insåg jag att mina beslut och mitt självskadebeteende berodde på en trasig själ och dåligt självförtroende. Min kropp blev ett sätt att ta ut all min ilska hat och frustation på. För det var enklare att hantera smärtan och skammen på det sättet än att faktisk prata om det.

Min samtalsterapeut hjälpte mig att skifta fokus, att hitta andra bättre sätt att utrycka min smärta på, och att faktisk våga börja må bra. För till slut insåg jag att jag faktiskt förtjänade att må bra. Jag med.

/Paulina Tarabczynska

Ovanstående text har tidigare publicerats i Veckorevyn, men som en kortare variant. Läs fler av Paulinas texter om #Metoo här. Det är bland annat debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Samhälle.


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska


Välfärden behöver inte falla samman

 

Ni har säkert någon gång kommit i kontakt med påståenden som: sjuka människor vill inte jobba för de papril3-litenär lata och våran välfärd kommer att gå under om folk inte jobbar och betalar skatt. Eller kanske så har du till och med hört argumentet att utan jobb skall man inte ha rätt att ta del av välfärden. Sådana påståenden är inte bara osanna, utan visar även på att de som argumenterar inte vet vad de pratar om.

Jag kommer väldigt enkelt och kortfattat beskriva hur ekonomin i Sverige påverkar välfärden. Man tänker på statlig budget som ett företag. Det är väl egentligen här som det blir fel. Till skillnad från företag som är begränsade till sina ekonomiska tillgångar så kan inte den principen riktigt gälla för staten. När budgeten går på minus så tänker politiker direkt att man måste dra ner på utgifterna. Vilket är rätt i ett företagssammanhang men kunde inte varit mer fel i ett statligt sammanhang. Skillnaden är att staten äger ekonomin, att de styr ekonomin, vilket skiljer sig avsevärt från att vara företagare.

Man har under många år fört en debatt om att människor som inte jobbar är lata. Det argumentet är irrelevant. Man kan inte argumentera så när man har misslyckats i sin jobbpolitik och inte får ut ens de som vill jobba i arbete.

Men varför är vi så rädda att människor som lever på välfärden skulle vara arbetsskygga? Och är det nödvändigtvis så farligt att vissa människor väljer att inte arbeta? Låt mig tydliggöra en sak: Att leva på välfärden är en kamp. Med en minimal ekonomi som leder till att man bland annat inte har råd att köpa busskort, kläder, gå på bio med sina vänner. På det beloppet kan man överleva, men det blir inte mycket kvar till att faktiskt leva.

Att spara konstant på de som är fattiga påverkar en hel nations ekonomi. Om befolkningen blir fattigare i ett samhälle blir följderna att en större andel människor inte har råd att köpa saker och då går olika firmor/företag under.

När ekonomin är blomstrande i ett samhälle så köper folk tjänster för att de har råd, dessa tjänster i sin tur levererar inkomster till staten i form av skatt, momsavgift, skatt på dom som jobbar och så vidare. Ju sämre ekonomin desto större sannolikhet att människor sparar. När man ger människor bra ekonomiska förutsättningar återinvesterar de i samhällets ekonomi.

Därför är det dummaste man kan göra från statens sida att spara! När man skär ner på välfärden så tar man bokstavligen bort en bit av sin egen inkomst. Där börjar den onda cirkeln som leder till att staten tror att de måste spara för att det går dåligt men egentligen skär dom bara ner på sina egna intäkter.

Man skulle kunna tror att våra politiker och finansministrar borde veta hur det här fungerar, men när man ser hur ekonomin har skötts under alla dessa år så kan jag inte låta bli att undra… Om man vågar investera i välfärden och ger utsatta människor tryggare ekonomi, så satsar man ju bara på sig själv i slutändan.

Men varför är det då så viktigt att ha en fungerande välfärd? Av humanitära grunder först och främst. Men det är även viktigt att ge människor möjlighet till ett stabilt samhälle med en fungerande ekonomi. Vi har kommit till en punkt där jobben blir mer och mer automatiserade (fler och fler jobb tas över av robotar och datorer), och där vi faktiskt har råd att jobba mindre. Och de som har ett jobb och ekonomisk trygghet jobbar samtidigt på tok för mycket. Det är faktiskt rätt så sinnessjukt att man jobbar lika mycket idag som förr. Vi behöver hitta andra sätt att lösa jobbproblemen på. I och med automatiseringen kommer fler och fler människor att tvingas leva på välfärden, då jobbtillfällena minskar. Vilket i praktiken händer redan idag. Vi behöver hitta lösningar som alstrar en dräglig inkomst för alla.

Skall vi låta samhällsmodellen vi har nu falla samman eller skall vi försöka hitta en lösning som fungerar för alla och vara rädda om välfärden som vi har byggt upp? Till en viss grad genererar automatiseringen nya jobb, men det som begränsar en stadig jobbtillväxt är möjligheten till innovation. Det finns många lösningar på problemet, men en av de skulle kunna vara medborgarlön.

Låt oss leka med tanken att man i framtiden lyckas frånta människor möjlighet och rätt till välfärden. Vad skulle det innebära? Att föra sådan debatt är korkat. Välfärd är mycket i vårt samhälle, men en av dom viktigaste sakerna är möjligheten till utbildning. Om man fråntar människor rätten till utbildning kommer Sverige att gå tillbaka till att bli ett underutvecklat land.

Är det vad man strävar efter i smyg, att låta Sverige bli ett otryggt land att leva i, där människor dör på grund av man inte har råd med sjukvård? Eller är det så att det är lite förvirrande för politikerna att förstå hur ekonomiflödet fungerar i ett samhälle. Jag hoppas att det är det sistnämnda för i så fall kan man faktiskt utbilda de ansvariga i hur man sköter en statlig ekonomi.

/Paulina Tarabczynska


”Mitt psyke och jag” bidrar till öppenhet

papril3-litenNär jag var 14 år försökte jag ta mitt liv för första gången. Det känns märkligt när jag tänker på det så här i efterhand för jag överlevde trots att jag så många gånger var så otroligt nära döden.

Jag har själv erfarenhet av självskadebeteende, ätstörningar och ett flertal suicidförsök. När jag bestämde mig för att titta på dokumentärserien ”Mitt psyke och jag” visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men självklart fanns det en liten farhåga där om att jag kanske skulle bli triggad att vilja skada mig eller må sämre.

Jag har tänkt lite på det där med självskadebeteende och att det faktiskt kan smittas. Men samtidigt föds en tanke i mitt huvud att bara för att det smittas så är det inte en anledning att inte prata om det, jag tror snarare tvärtom att behovet för att känna igen sig i en situation är stor för alla människor där ute. Allt vi vill är relatera för att vi inte ska behöva känna oss konstiga och ensamma. Att våga skildra en så stark och laddat ämne är inte alltid så enkelt och jag anser att SVT verkligen har lyckats. Jag kan förstå att det kan finnas en oro att folk kommer må dåligt efter att ha sett dokumentärserien. Att fler kanske kan skada sig eller försöka ta sitt liv men jag tror inte att det blir så utan är snarare bara en farhåga.

Jag tittade igenom hela serien och CC berättelse berörde mig starkast, den inspirerade mig och jag kunde se livsglädjen och styrkan hos henne när hon kämpade med sina ätstörningar och självmordsförsök men samtidigt vägrade ge upp.

Självklart väcker serien mycket tankar och känslor hos mig och säkert hos många andra tittare och det måste den få göra tycker jag.

SVT gör ju vad de kan för att varna. De berättar att programmet är olämpligt för barn innan det startar. Det finns tydlig information att programmet behandlar ämnen som bland annat självskadebeteende. Det får räcka kan jag tycka. Man måste kunna lita på att folk är kapabla att ta egna beslut. Vi är inte dumma, så om man känner att man inte orkar eller klarar av att se så får man stänga av.

Denna dokumentär är en bra början på vägen och kommer bidra till mer förståelse för hur det faktiskt är att leva med psykisk sjukdom och hur handikappande det faktiskt kan vara. Det är inte bara att rycka upp sig eller bestämma sig för att bli bättre. Det är mer komplicerat än vi tror. Förra året kostade psykisk sjukdom 1531 människor livet. Vad har vi att förlora genom att prata om det? Så om man kan öppna upp, berätta och dela med sig av sin historia för att av-stigmatisera och för att skapa mer förståelse tror jag att vi kan vinna mycket på det. Vi vet att tre av fyra lider av psykisk ohälsa eller känner någon närstående som gör det så indirekt berör detta oss alla. Det är dags att våga prata om det!

/Paulina Tarabczynska

 


Så blev debatten om Anna Odells konst

papril3-litenDen 24 oktober deltog jag i en paneldebatt i samband med Anna Odells konstverk ”Okänd kvinna”som ställs ut i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm. Det var en mycket spännande och rolig upplevelse men samtidigt nervöst. Jag fick reda på att Ann Heberlein skulle medverka och jag blev livrädd. Inte på grund av att jag är rädd för henne utan för att jag känner en sådan respekt för henne, hon är så begåvad och vet verkligen hur man använder orden. Så det var verkligen nervöst då hon är en av de kvinnor jag ser upp till.

Andra som deltog i paneldebatten var: Simon Kyaga, Isabelle Ståhl, jag och så självklart Anna Odell. Vår moderator var Ulrika Kärnborg. Debatten skulle vara i 90 min och när vi startade kände jag plötsligt hur svetten började rinna nerför min panna. Strålkastarna var så varma och jag hade bestämt mig att stå upp, jag kom ju inte upp på stolen vi hade. Jag hade inte lust att bestiga Monteverdi framför en fullsatt publik. Nej, jag fick stå istället. Hela 90 min tänkte jag, jag kommer dö. Men om ni visste hur fort tiden gick. Det måste betyda att det var kul. Det var en upplevelse som fick mig att växa som människa kan jag säga. Jag vågade fast jag var sjukt nervös och en aning rädd. Jag var ju inte van att vara i ett sådant stort sammanhang. Jag ville tro att jag var stark nog att delta, jag pluggade som galen inför denna debatt. Jag pluggade om unga kvinnors psykiska hälsa genom tiderna, politiska betydelsen i konsten genom tiderna. Jag läste RSMHS Kvalitet på dina villkor och även Principprogrammet. Jag läste många artiklar, rapporter och rådfrågade Jimmie Trevett, RSMH:s förbundsordförande. Min hjärna var överfull av information och jag kände mig redo.

Den morgonen när jag vaknade fick jag total blackout. Bara för att jag visste att idag var dagen detta skulle hända, så låste sig min hjärna. Jag anser att jag skötte mig relativt bra med tanke på omständigheterna, jag försökte svara kortfattad och diktera på sak. Jag använde mig av anteckningsblock för att minnas, tack gode Gud för lite papper och penna! Det räddade mitt liv kan jag säga. Allt jag gjorde för att prestera bra måste ha fungerat för efteråt så kom en kvinna fram till mig och sade att hon tyckte jag var bra, att jag var kortfattad och koncis i mina svar. Men trots detta fick jag inte svara på mina frågor så som jag hade förberett. Dels på grund av att min hjärna tog semester den dagen och dels på grund av tidsbrist. Det är vanligt att det blir så i debattsammanhang. Därför tänkte jag dela de svaren som jag ägnade två veckor på att svara på, se här nedan.

Tänk nu på att jag vet att min uppfattning inte delas med alla där ute men jag förutser att ni visar respekt och hänsyn vad det gäller mitt blogginlägg. Anna Odells verk: ”Okänd kvinna” är starkt och väcker känslor. Jag är medveten och det. Vissa tycker det hon gjorde var bra, andra tycker det var inte så bra och vissa kan bli väldigt arga. Det är okej om ni inte håller med mina svar, jag förstår. Alla har rätt till sina tankar och känslor. Konstens syfte är att starta debatt och väcka känslor och det tycker jag Anna lyckades galant med!!

Här är frågorna och mina svar:

  1. Vilken var din spontana reaktion då du första gången tog del av/hörde talas om Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701? Vad tänker du om den reaktionen idag?

Första gången jag kom i kontakt med Anna Odells verk var i min soffa framför TV:n.
Jag minns att det var en blandad känsla av ilska och glädje. Jag var glad över att hon hade gjort det hon gjorde. Jag tänkte att nu kommer allt det där hemska träda fram i ljuset, folk kommer bli förbannade och man kommer kräva en förändring. Det tog inte lång stund för mig att förstå att det var inte så media hade valt att föra debatten.Jag visste att media hade makt men att det kunde blivit så fel så fort gjorde mig arg! Än idag när jag tänker på det känner jag lycka och ilska.

  1. Varför tror du att massmedias reaktion på verket blev så stark? Varför kom så många offentliga fördömanden från personer som inte tagit del av verket?

Man hade vant sig vid att patienten är en passiv mottagare av vården. Men så helt plötsligt kommer en person som då också är en psykisk sjuk före detta patient och kvinna och konstnär från ingenstans och vänder upp och ner på allas värld. Det förändrar världens och inte minns vårdpersonalens uppfattning om hur en psykiskt sjuk kvinna bör bete sig. Det är alltid enklare att peka finger och poängtera andras brister och fel istället för att peka på sig själv med en granskande inställning. Många valde att peka finger mot Anna och menade på att det var dåligt gjort mot patienterna/ brukarna. Överallt i media fick vi bara höra vårdpersonalens sida. Det är bra att vi fick höra vad de tyckte men det jag ifrågasätter starkt är att man valde skildra en sida av debatten och struntade helt i den andra. Men vi patienter är tyvärr vana att bli överkörda. Det är alltid vårt ord mot deras och tyvärr är det oftast deras ord som vinner och det var exakt det som hände här. Medias reaktion var så stark helt enkelt för att de bara valde att skildra en sida av debatten. De glömde bort att granska detta från alla håll. Sen får vi inte glömma att 2009 var året då man bildade Hjärnkoll och det tog lite tid att etablera ambassadörens runt om i Sverige men idag tror jag att media tänker efter en eller två gånger extra för de vet att annars är attitydambassadörer där och poängterar att de kanske borde skärpa till sig lite. En till bidragande faktor är att många valde att uttala sig innan de ens hade sett konstverket. Ren ignorans för man visste inte vad man pratade om. Man brydde sig inte heller om Annas historia eller kanske till och med inte kände till den.

  1. En av reaktionerna på verket handlade om att det var synd om vårdpersonalen som lurades av Anna Odell och att hon som konstnär missbrukade samhällets resurser. Var/är det synd om vårdpersonalen? Är personalens utsatthet en aspekt som har kommit bort under senare debatt av verket?

Personligen måste jag säga att jag blir lite provocerad när man än idag slänger fram det här offerkortet. Nu får det räcka! Hela första omgången av debatten handlade om hur fruktansvärt synd det var om personalen och hur kränkta de var och hur fel det Anna gjorde var, och vilket slöseri på resurser det var. Nu är det kanske dags att ägna sig åt konstverket.

Jag skulle istället vilja ställa två andra frågor: Är det inte slöseri på samhällets resurser när man skickar unga kvinnor med självskadebeteende till rättspsyk? Man ursäktar sig med att man gör det för att de skall få bästa möjliga vård men i själva verket gör man det för att rättspsyk kan vidta tvångsåtgärder på ett annat sätt än slutenpsykiatrin kan. Man vill inte erkänna att man faktiskt saknar kunskap och resurser för att kunna hjälpa. Istället sviker man dessa unga tjejer på det sämsta möjliga sättet. När du har självskadebeteende kan bältesläggningar bli en del av det destruktiva beteende man utsätter sig för. Inte undra på att kvinnorna aldrig blir friska man göder deras sjukdom och det tycker jag är grovt slöseri på våra resurser. Dom förtjänar bättre vård än så. Vad det gäller frågan om huruvida det är synd om personalen som känner sig lurade av Anna vill jag bara ställa den här frågan. Vad tror ni anhöriga till Filip, som tog livet av sig inom psykiatrin i Skåne, kände sig när de anförtrodde sin son åt vården som skulle göra honom bättre. För en gång skull kunde de pusta ut för han var i trygga händer och så får de det där samtalet bara en och en halv timma senare. Tror inte ni att de kände sig lurade av hela vårdsystemet?

Det är lite verklighetsfrämmande att personalen påstod att det var synd om dem, att de blev kränkta av Anna Odell. Det är verkligen att vara gnällig för en liten liten sak, speciellt när man säger det fastän man är medveten om alla de patienter som upplever den kränkningen som Anna Odell upplevde och som görs dagligen i Sverige, så sitter personalen och gnäller fastän de vet att de har patienter som de uppför sig fördjävligt emot. Det kan vara viktigt att poängtera att alla som jobbar inom vården beter sig inte illa. Det finns folk som gör ett fantastiskt jobb men här är det frågan om de som kanske skulle kunna göra ett bättre jobb. Jag kan tycka att det är skönt att personalens åsikter har försvunnit i debatten om Anna Odells verk 2015 för jag anser att de faktiskt är irrelevanta. Personalen finns där för att vårda patienterna, patienternas uppgift är inte att vårda personalen och framför allt är det inte patientens uppgift att vara rädd för om personalens känslor blir sårade. En professionell person inom sitt yrke, vilket yrke som helst faktiskt, ska kunna ta emot kritik. Jag kan tycka att det ingår i ens yrkesroll och detta blir mer påtagligt inom psykiatrin. Om man oftare lyssnade på patientens kritik kan vården bli bättre. Och inte bara för patienten utan för personalen med, för alla vill komma till ett jobb där man trivs och har en fin arbetsmiljö. Det förutser jag i alla fall att man vill.

  1. Sedan 2009 har det kommit en rad dokumentärer, bland andra Daniel Velascos ”Den fastspända flickan”, pjäser, böcker och artiklar som kritiskt belyser psykiatrins hantering av framför allt unga flickor? Vad tror ni att det har fått för konsekvenser?

Att folk börjar träda fram och delar med sig av sin berättelse tror jag har varit en stor bidragande faktor till att man har börjat avstigmatisera tabun kring psykisk ohälsa. Att göra det är bra för hela samhället för alla har psykisk hälsa. Alla blir förkylda någon gång alla känner sorg en gång.     Men framför allt är det bra för individen själv och återhämtningsprocessen. All denna öppenhet leder till att fler människor vågar träda fram och dela sin historia. Vi får inte glömma bort att det jag pratade om innan när det gäller vården och hur vården är vana att se patienten som en passiv vårdtagare blir väldigt påtagligt när man tänker på att alla anmälningar som kommer in till IVO är bara toppen på bergen. Det finns nog ett stort mörkertal då många inte orkar eller vågar anmäla. Många vill bara glömma bort, för det kan göra för ont att bli påmind.

  1. Idag talar även många offentliga personer, som till exempel i teveserien Mina två liv, där Ann Heberlein var programledare, öppet om psykisk ohälsa. Håller tabut kring detta på att släppa?

Titta på de senaste åren. Det har hänt mer inom psykiatrin på dessa sex åren än vad det har hänt under hela mänskliga historien. Så ja vill svara ja, tabun kring psykisk ohälsa håller på att släppa, men än finns det mycket kvar att göra.

  1. Det finns, som bland andra idéhistorikern Karin Johannisson visat, en västerländsk tradition av att beskriva kreativa, stökiga och normbrytande unga kvinnor som ”galna”. Passar den offentliga bilden av Anna Odell och hennes verk in i den traditionen, eller måste man söka andra förklaringsmodeller?

Jag tycker att den jämförelsen stämmer. Man beskriver ju det Anna gjorde som något galet! ”Hur kunde hon göra så?!” Sen måste man komma ihåg att vara galen inte är samma sak som att vara psykiskt sjuk, vi brukar ju prata om galna vetenskapsmän. Då menar vi inte att de är psykiskt sjuka eller hade till exempel ADHD eller Asperger utan att han är helt galna och gjorde helt tokiga saker. Det är kanske lite så man tänkte om Anna Odell och gör än idag, hon är helt galen. Att hon var en kvinna spelade nog en roll definitivt, men den mest bidragande faktorn var nog att hon var konstnär. Folk har en tendens att störa sig på konst för att man inte har förmåga att förstå vad syftet med konst är. Speciellt när konsten har en direkt anknytning till politik. Jag vill minnas att det fanns något uttalande där man påstod att Annas konst inte var konst för det var så politiskt, men många konstnärer använder sig av konsten i ett politiskt syfte.(exempel Frida, Picasso) Konstnärers dröm är ju att väcka känslor och skapa debatt, jag är ju själv konstnär och jag har själv förundrats över den makten konst kan ha. Tänka sig vilka starka känslor den kan väcka i oss precis som Annas Konstverk gjorde.

  1. Många med psykisk ohälsa, inte minst inom RSHM, har vittnat om att bemötandet av de sjuka inom psykiatrin kan vara riktigt dåligt, till och med bestraffande och sadistiskt. Varför är det så och vad har man inom vården gjort för att komma till rätta med problemet?

En bidragande faktor kan vara att personalen inom psykiatrin saknar den grundläggande kunskapen om den tvångsvårdslagstiftningen. Socialstyrelsen har granskat vården och kommit fram till det, så det är kanske inte så konstigt att personalen begår fel så ofta och speciellt när det gäller tvångsvården och tvångsåtgärder när man faktiskt inte vet vad lagen säger. Lagen är ju tydlig och det är vårdgivarna som måste uppdatera sina kunskaper. En annan bidragande faktor kan vara att man inte alltid i alla lägen lyssnar på patienternas erfarenhet och upplevelser. För att kunna bedriva en bra vård måste man kunna inkludera patienten i den vården man genomför. Det har många gånger till och med visat sig vara gynnande för vårdpersonalen att inkludera patienten i vården. Många patienter vittnar om att man har använt tvångsåtgärder i en större grad än nödvändigt och ibland till och med i ett bestraffande syfte. FN är medvetna om detta problem och när man granskade Sverige för att se om man levde upp till lagen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning 2014 rekommenderade man att Sverige skulle avskaffa metoder utan samtycke och ville att staten skulle utbilda läkare och vårdpersonal för att förebygga grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning. Dom var också extra oroliga över att bältning och isolering används mot barn inom psykiatrin. Många patienter är tacksamma för att ha blivit tvångsomhändertagna för annars skulle de inte leva idag men samtidigt är ofta sättet det går till på för dramatiskt. Man behöver till exempel inte alltid blanda in polisen. Tvångsåtgärder som sker när du väl är inlagd kan också gå till på ett annat sätt. RSMH vill skilja på tvångsomhändertagande och tvångsåtgärder, det vill säga avskiljning, bältning och tvångsmedicinering. Det ska inte vara okej att tvångsmedicinera eller bälta någon bara för att du är tvångsomhändertagen under lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, vilket tyvärr ofta händer idag. I svenska lagen står det tydligt att tvångsåtgärder inte får användas som ett första alternativ utan bara när man har försökt allt annat och inget annat fungerar.

Det har hänt en del under de senaste åren vad det gäller psykiatrin. Det har funnits/finns några projekt som startades för att förbättra psykiatrin. Bland annat så startade (H)-järnkoll 2009. Man utbildade massa Attitydambasadörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller anhöriga för att prata öppet om psykisk ohälsa för att öka förståelsen och bryta tabut kring det.

SKL:s ”Bättre vård mindre tvång” 2010-2014 lyckades minska tvånget i hälften av de 135 team som deltog. Det är fantastiskt!

RSMH har just startat ett projekt tillsammans med Civil Right Defenders som heter ”Inlåst – men inte utan rättigheter”. Meningen med projektet är att titta på hur psykiatrin behandlar människor som är inlagda inom Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Man har rättigheter fastän man är tvångsomhändertagen. Bara för att nämna några saker som har hänt som faktiskt är positiva och som leder till bättre förståelse och kanske förändrar vården.

  1. Är bemötandet inom psykiatrin bättre idag än för sex år sedan när Okänd kvinna offentliggjordes?

Det är en svår fråga att svara på då bemötandet skiljer sig åt beroende på landsting, avdelning och vilken personal du möter. Detta är ju tråkigt kan jag tycka. När man mår så dåligt krävs det så otroligt lite för att man är väldigt skör. Och det är även då bemötandet blir extra viktigt och ska fungera som bäst men tyvärr är det inte alltid så.

/Paulina Tarabczynska

PS. Här går det att lyssna på debatten i sin helhet:

 

 


Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


Utvecklande skrivarkurs för oss bloggare

PaulinaDen 3:e oktober samlades ett gäng från RSMHbloggen för att ha en gemensam skrivarkurs ledd av journalisten och skrivarläraren Marie Kronmarker. Vi gjorde några övningar som skulle hjälpa oss med skrivandet. Att skriva är inte alltid så enkelt och vi hade alla våra egna hinder att handskas med.

Jag har under många år, eller så länge jag kan minnas skrivit för att bearbeta. När jag mår dåligt skriver jag massa dikter. När jag är arg skriver jag blogginlägg eller insändare till tidningen. När jag är glad skriver jag barnböcker som jag sedan lägger på hög. Mitt skrivande är verkligen kopplat direkt till min själ. Det är som en snabb inblick i vad som händer djupt därinne. Men jag har aldrig sett mig själv som en professionell skrivare.

Därför bestämde jag mig för att delta, jag ville putsa lite på mina skrivarkunskaper. Det tog inte lång stund innan jag insåg att vi var en väldigt begåvad grupp individer som ville utvecklas.

Dagen bjöd på några övningar. Bland annat så fick alla en kopia av samma foto och till bilden fick vi ta varsin lapp där det stod ett ord som beskrev en känsla. Sen skulle vi utgå utifrån denna känsla försöka skriva en kort text så att man kunde gissa vilken känsla man skulle förmedla. Det var verkligen jättekul! Jag trodde aldrig att man kunde vara så kreativ på så kort tid, övningarna var jätteroliga att genomföra.

På slutet fick vi en övning som skulle gå ut på att vi skulle beskriva vår omgivning med form av de olika sinnena som vi besitter. Det är väl inte så svårt att beskriva sin omgivning med ljud, syn, lukt, känsel – men prova beskriva den med smak. Först blev jag arg över att jag fick smak, men det tog inte långt tid för mig att inse att det var exakt det jag behövde! För det blev en utmaning för mig.

Så nu när jag tittat bakåt är jag lycklig över att jag fick just smak. För det fick mig att tänka efter och skriva på ett sätt jag kanske inte alltid gör. Det enda negativa med kursen är att den varade för kort stund. Men nu är vi lite bättre på att skriva och jag tror att det kommer märkas på våra bloggar framöver.

/Paulina Tarabczynska

IMGP4497Bloggkurs2015-liten

Här bjuds på tre texter från skrivarkursen. I den första beskriver Paulina Tarabczynska, utifrån smaksinnet, Sveavägen där skrivarkursen hölls i ABF-huset:

Smak – Hur smakar längtan?

Hur smakar hösten? Den måste smaka bittert, som ett maskrosblad. Den smakar ångest. Ångest av bladens bittra kroppar som långsamt faller ner till marken mot den kalla betongen.

Men hur smakar längtan? Jag känner efter, den fyller munnen med saliv, ivrig efter att snart få tugga, snart får jag smaka. Den hungriga magen hoppar lyckligt av längtan, är det så träden längtar? Dom huttrar genom vintern och längtar efter våren så som tungan längtar efter maten när magen kurrar.

Plötsligt brinner det till i halsen. En parfym, avgas och cigarettodör fyller munnen. Hela tungan rycker till, fy vad äckligt det smakar.

Där i hörnet minns jag den bortglömda människan. Den som tvingas tigga för att överleva. Jag biter mig i tungan och en blodsmak fyller munnen.

Är det så här ilska smakar?

Av Paulina Tarabczynska

—————————————–

En annan av uppgifterna var att skriva en bakgrund till notis där en 19-åring hamnat i gängbråk och sedan slog sönder bilars backspeglar på en gata och därefter blev gripen av polis. Här kommer två texter på samma övning, skrivna av Fredrik Gothnier respektive Anne-Sofie Höij:

Kära dagbok!

Jag hatar våld. Verkligen. Våld i alla dess former är mig helt emot. Detta har gått så långt att det har börjat påverka min kroppsuppfattning.

Jag älskar verkligen min kropp. Den är inte speciellt vältränad men den är min egen. Jag äger min kropp. Tanken på att utsätta den för våld är mig helt emot. Självskadebeteende är mig främmande. Varför förstöra något som jag ska använda hela livet? Alltså min kropp. Jag vill vara nöjd med hur jag ser ut. Verkligen.

Mode är viktigt. Tja, alltså inte tanken på mode i sig utan tanken på att utmärka sin personlighet, sin livsstil i kläder är viktig. Jag kan vara unik. Det är bara jag som komponerar sina kläder som jag. Det är en form av konst som jag gillar. Det ska helst vara mycket kläder.

Att gå på en badstrand gillar jag inte. Dels för att jag inte kan simma och dels för att ingen ser på kläderna vem jag är i badbyxor. Det är då fritt för alla att själva göra sig en bild om hur jag är utan att jag kan påverka det.

Ta bara det vanliga sommarsurret som exempel. Det är varmt. Ca 30 grader. Man är genomvarm och har hängt i glasskiosker hela dagen. Nu däremot framåt klockan ett är det mycket barnfamiljer på stranden. Som alla vet vill alla barn ha glass när det är varmt. Följden blir självklart att glassen tar slut. För den som vill söka svalka återstår då bara vattnet.

Det djupa, ruggiga vattnet. Jag kan som sagt inte simma så det blir att gå ut på det grunda, lägga sig i vattnet och njuta av svalkan. Det är bara det att på grunt vatten finns ett orosmoln. Det kallas barn. Eller snarare barnens föräldrar. Utan kläder som definierar vem jag är kan man råka ut för det mest simpla och oförutsägbara missförstånd.

Att gå på det grunda med barn i hasorna har den effekten att föräldrar till barnen inte tror att jag promenerar omkring på det grunda med en massa barn efter mig. De tror ju självklart att jag promenerar omkring på det grunda för att jag gillar barn. Framför allt deras barn. Efter att ha gått omkring ett tag så börjar föräldrarna skruva på sig, sådär lite obesvärat. Varför förföljer han mitt barn?

Jag säger inte att det alltid händer -men det kan hända, eller det är mycket troligt att det händer, att de tror att man är en förrymd fånge som är pedofil- med sikte på just deras barn. Att då oförhappandes gå omkring och roa sig i vattnet kan lätt medföra en kontakt med någon upprörd förälders knytnäve som dessutom skriker åt mig att jag minsann inte ska komma åt deras barn. De har ju just sett hur man förföljer deras försvarslösa barn i en halvtimme. Och allt detta bara för att man inte har kläder på kroppen och kan identifieras som en harmlös person. Sanning och säga är ju en förutsättning för pedofili att man inte har några kläder på sig.

Att bada med minimalt med kläder kan alltså medföra ovanstående situation. Detta hände mig just idag. Jag fick fortsätta dagen med en blåtira runt ögonen. Alltså besinningslöst våld som ger märken på just min kropp. Jag står inte ut med att se på mig själv längre. Men dagen fortsätter.

Framåt kvällen träffar jag på mer besinningslöst våld. På Larmtorget ser jag ett ungdomsgäng sparka på en katt. Då jag inte tycker om våld så vill jag bespara katten onödigt lidande så jag går fram till ungdomsgänget, plöjer min väg fram- och slår ihjäl katten. Denna barmhärtiga gest imponerar dock inte på ungdomsgänget. Jag har ju förstört deras nöje. Så bråk uppstår än en gång. För andra gången denna dag. Kläderna mina blir sönderrivna och jag får fler märken på kroppen. Och jag som inte tål självskadebeteende.

Jag skyndar därför hemåt. Men se min fasa då jag upptäcker en mängd bilar parkerade på Södra Långgatan. Om det nu bara vore bilarna vore det inte så farligt men de har ju backspeglar också. I dessa ser jag min lekamen. Nästan utan kläder och med sår över hela kroppen. Jag står inte ut naturligtvis längre. Med en nästan osynlig gest så far handen upp och hindrar denna hemska bild på mig från att synas mera.

Jag krossar backspeglarna naturligtvis. En efter en för att hindra denna hemska bild av mig själv på näthinnan. Detta leder naturligtvis till missförstånd det också. Lagen om allting naturliga djävlighet.

Utan kläder tas jag naturligtvis för en vandal. Att påpeka faktum hjälper inte. Polisen som kommer ser inte en modemedveten självsäker man som ser bra ut utan någon som de tar för en kriminell.

Aldrig har jag trott att kläder var så viktigt.

Av Fredrik Gothnier

—————————————

Samma notis men bakgrunden till händelseförloppet beskrivs utifrån Anne-Sofie Höijs fantasi:

Inte för nöjes skull

Sparka på backspeglar gör jag inte för nöjes skull – det bara blev så. Känner mig värdelös, utanför och ensam. Har nog alltid varit detta. Ingen tycker om mig, ingen bryr sig om mig, utan säger att du är dum ful, dålig och värdelös. Att leva på socialt bistånd gör det ju inte lätt att gå ut och träffa vänner eller göra något kul.

Har vistas flera gånger på fosterhem och vårdas under paragrafen Lagen Vård av Unga med tvång. Mina föräldrar älskar mig inte heller. Har alltid känt att ingen behöver mig, ingen älskar mig, ingen tycker jag är viktig – ingen vill ha mig i sin närhet – om jag inte är hård tuff och farlig och då är man rädd för mig – det ger ju mig ett sorts värde.

Men ingen älskar mig. Tror ingen gjort det över huvud taget – kommer nog aldrig att ske – vem behöver mig.

Lärde mig att jag är en värsting på dagis för det sade personalen när jag var knappt fyra år. Så det är ju också ett sätt att ha ett värde – ett sätt att få respekt av de andra barnen. Det var mig de bad om att slåss och hota för att få godis, de som bestämde när någon hade pengar eller godis. De stal ju själva ibland. Frökens änglar, de skyllde ju alltid på mig och blev trodda.

Jag stal cyklar för att åka på. Pengar till sådant fanns ju inte.

Som tioåring gick jag ärenden åt langarna i kvarteret för skolan skolkade jag ju från. De lovade mig ju pengar som jag sällan fick de arslena – men de slog mig om jag inte lydde. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD, SÅ HATISK MOT ALLT OCH ALLA. INGEN TYCKER OM MIG – INGEN BRYR SIG OM MIG.

Sparkade på backspeglarna för att andra har bilar och inte jag. Andra har egen lägenhet och jobb – andra har tjejer – andra har ett bra liv – måste avreagera mig ilskan. Den är så stark. Det är ju bättre än att skada människor i alla fall – fast jag ångrar mig ju också – inget blev ju bättre av det här. Åkte ju fast också.

Vill inte bli inlåst igen. Tvingas gå ärenden för de som styr – värst är ju när min ända inte får vara ifred. Jag är ju ingen bög för helvete.

Och morsan och farsan är besvikna igen. Liksom övervakaren. Allt är pest.

Fy fan.

Av Anne-Sofie Höij