Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder

Min superfamilj blev större när minstingen fick sin diagnos, adhd. Nu har samtliga i familjen utom jag en npf-diagnos.  Jag är givetvis tacksam över att de fått sina diagnoser och därmed kan få bättre stöd från samhället. Men en del av mig känner också ett sting av oro och förtvivlan för framtiden. Hur ska det gå för barnen i framtiden? Kommer stigmat kring npf att minska eller försvinna? Får de drömma och göra vad de vill? Ja, frågorna är många. Det jag vet är att jag aldrig kommer sluta kämpa för mina barn och deras rättigheter. Det är en ständig kamp och jag kan aldrig slappna av och tro att allt bara flyter på. Mitt liv är inte enkelt, mina barn är en extra utmaning.  
Det är också en oro för maken och vår framtid. Han kämpar för att få jobb och känner mycket skuld och skam över att misslyckas. Jag blir förbannad på samhället och okunskapen som råder.  
Jag funderar också en hel del över vårt förhållande, vi har varit tillsammans i snart 22 år. Senaste åren har varit en ordentlig prövning på många sätt. Han åldras snabbare än mig på grund av sin bipolära sjukdom och det är obehagligt att se. Vi är nästan jämngamla på pappret, men i sinnet känns han mycket äldre än mig.  
Jag brottas med min utmattningsdepression och min ångest. Ibland känner jag skam över att jag mår dåligt, Thord har diagnoser som ger honom rätt att må dåligt i perioder. Men jag ska stå upp och klara av livets prövningar. Den skammen jobbar jag aktivt med att få bort. Men ibland kommer det över mig och då biter jag ihop och visar inte hur jag egentligen mår.  
Jag hoppas verkligen att vi får bli gamla tillsammans, för trots allt är han mitt livs kärlek i nöd och lust. 

//Lindha Holmqvist