På väg till återhämtning

annelisvvDet har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vår dotter och vi föräldrar har fått kunskaper om Asperger Syndrom. Kunskapen om funktionsnedsättning, gör att vi alla – vår dotter, vi föräldrar och boendestöd, kan hantera situation bättre. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver.  Vår dotter är nu 36 år och har en bra livskvalité. Idag ser jag att min och min dotters kamp ger resultat. Till min glädje talade min dotter om för mig att hon får semester från sina röster och upplevelser.

/Anneli Westling


Valpterapi

anna iKan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson


Trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!

Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden.  Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Mina tidigare föreläsningar

khai-bild-bloggNumera tänker jag ofta tillbaka på den perioden i mitt liv då jag var en given föreläsare, på de flesta konferenser, i Stockholm, kring ämnet Återhämtning. Vet inte riktigt hur det hela började, men det var nog tack vare kontakten med RSMH som förmedlade uppdragen.

På den tiden, var jag anställd på Akademibokhandeln i Eskilstuna, på halvtid med lönebidrag. Och allt var frid och fröjd. Det kändes som en stor Ära att vara efterfrågad, att folk ville lyssna till min livshistoria, och kanske det bästa av allt: jag kunde hjälpa andra genom min egen berättelse. Engagemanget var stort, likaså självförtroendet.

En hel ny värld öppnade sig. Jag fick träffa många intressanta människor, komma till vackra miljöer som jag inte visste fanns. Det var en stor bonus till mitt engagemang och jag hade min anställning på Akademibokhandeln.  Jag levde ett liv, som många av konferenserna handlade om, kändes det som. Det var också i dessa sammanhang, som jag fick träffa min Idol: Alain Topor, i verkliga livet.

Nästan efter varje föreläsning, så kom det fram folk och sa till mig att jag var modig (!?), vilket gjorde mig konfunderad, och gör fortfarande 🙂 Vad var det som var svårt med det hela, kunde jag tänka, för mig själv. Ibland sa någon också att jag gav hopp till många andra, vilket kändes väldigt smickrande!   Men tyvärr, någon gång lite senare i livet, så fick jag komma till ett nytt jobb, som INTE uppskattade att jag åkte till Stockholm, på konferenser – och detta satte punkt för min föreläsarkarriär. Jag förstod direkt att folk slutade bjuda in mig, när de fick reda på att jag var bakbunden, på grund av det nya jobbet…och jag började tappa mark.

Nu har det gått ett antal år, och det som har varit…har varit, och kommer aldrig tillbaka, känns det som!   Å andra sidan, man ska väl lägga av, när ”man är på topp” !?   Tack för att just Du läste om detta Nostalgi-inlägg från mig, i sommarvärmen.

/Khai Chau – vi ses därute på barrikaderna


Glädjen av ett djur

Anne Sofie HöijVi människor behöver ha en vänlig, positiv kontakt tillsammans med en levande varelse. Oavsett vem det är eller hur unga eller gamla vi är, eller var vi befinner oss i världen. Vi behöver bli berörda eller få beröra någon annan för att frisläppa må-bra-hormoner i hjärnan.

Jag hade som barn hund, katt, gris, höns, kor och häst runt omkring mig. De djur som tolererade kroppskontakt var katten, hunden, grisen, hästen och korna. Vi växte upp isolerat, vi barn, mamma och pappa och farfar. Vi var beroende av att djuren mådde bra för vår inkomst. Så tolerans och hänsyn till varandras behov var självklart, inte bara hos vi människor.

Det låter ju som mycket av en idyll. Och det var det. Men de enda kontanta inkomster var barnbidragen och det vi kunde sälja av vad torpet gav. Jag minns de ständiga bråken om pengar som fattades och rädslan av att förlora arrendet hos kronan.

Just nu har jag tillfällig omsorg om min systers hund, en mellanpudel. Det är skönt för en ensamlevande varelse att få ägna tid att vårda, ge mat, kamma pälsen, gå ut och rasta många gånger om dagen. Att vara behövd av andra har alltid varit viktigt för mig. Den glädje Gustav visar i så väl lek som övrigt gör mig glad. Jag känner mig mindre värdelös.

I min kommun får man inte ha egna djur om man behöver hemtjänst eller boendestöd. För många av oss ensamlevande är djuret den enda kontakten vi har med någon. Det är den enda varelse som bryr oss om oss. Den enda vi får glädje av, vilket vi alla behöver.

Så behovet av hemtjänst eller särskilt boende innebär ökad ensamhet, då vi förlorar vårt egna husdjur. Ibland vill vi inte leva längre, då inget att glädjas åt finns längre kvar. Vårdhund och vårddjur som finns på en del boenden, ger förvisso en viss glädje, men att tvingas förlora en älskad vän innebär förlorad levnadsglädje och en stor portion livskvalitet försvinner som inte kan ersättas av ständigt olika nya jäktande underbetald personal. Livet blir tomt och meningslöst för många.

Själv har jag några vänner och samvaro med mina barn och syskon. Det ger mig glädje och gör att jag orkar leva. Närheten jag får av Gustav ger dessutom ökad livsglädje. Jag får energikickar, daglig motion och ömhet, i denna fina tillgivenhet. Skönt att kunna hjälpa min lillasyster nu när hon opererat foten. Så jag har det bra i sommar.

Ha det så bra ni kan ha det! Var rädda om er! Livet är här och nu.
/Anne-Sofie Höij


Knep att undvika folk på stan

khai-bild-bloggTvärtemot de flesta människor, som bor i Sverige, tycker jag att sommaren är en jobbigare årstid för mig. Anledningen är att jag känner mig mer exponerad när jag går på stan. På vintern, när det är kallt och mörkt, kan jag känna mig trygg och skyddad av just bristen av dagsljus. Men i år, när jag blivit mer medveten om mitt funktionshinder, så har jag också kommit på en räddning. Och det är mobiltelefonen!

Det kanske låter banalt, men det funkar och det är så enkelt. Som alla kan observera, så går de flesta på stan, nuförtiden, med blicken nedgrävd i varsin mobil – eller också så går man med luren i örat, vilket gör att man ser jätte-upptagen ut! På gränsen till introvert! Just detta har jag dragit nytta av. När jag råkar passera människor på stan – och helst vill undvika deras blickar. Jag vill tacka Facebook, som faktiskt ger mig en accepterad anledning, till att vara lite introvert på stan och bara stirra in i min egen värld, på mobilen.
Det finns ytterligare ett knep att undvika folk på stan… och det är att bara sätta upp handen med mobilen i örat, åtminstone tills folk har passerat. Det händer också ibland att jag faktiskt gjort det, bokstavligen, UTAN att behöva ha en person på den andra sidan av luren, för att det kan ju inte folk på stan veta!   På så sätt, så var det INTE bättre förr, som man brukar säga, utan tvärtom! Så, nu vet ni om min lilla hemlighet också…

Trevlig sommar   /Khai Chau


Självbild på minus

PaulinaDet är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.

Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.

För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer,  ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.

Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?

Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.

I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.

/Paulina Tarabczynska

bild

 


Inget kan stoppa mig från att göra skillnad

PaulinaAlmedalen 2014.07.02

Det är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!

Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.

Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.

Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.

Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?

Almedalen-fotoVi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.

Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.

Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk  och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.

Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.

/Paulina Tarabczynska

 


I skuggan av valet – mindre än 100 dagar kvar…

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteBåde ton och tempo har stigit i det politiska spelet inför höstens hägrande val till såväl riksdag som kommunfullmäktige runt om i Sverige. Kampen om din röst är hård och du står fri att lägga den som du vill.

Många av de val du annars får göra i din vardag är mer begränsade. Detta gäller särskilt om du står utanför arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vägen till jämlik hälsa (inte minst genom likvärdig kroppssjukvård som andra), en trygg och förutsägbar grundförsörjning och tänder som både tål att tittas på och tuggas med är idag, trots styrkan hos många sköra själar, en orimlig individuell börda. Här behöver förutsättningarna i vårt samhälle förändras radikalt. RSMH är för valfrihet för brukare av vård, stöd och omsorg. Men, det ska vara informerade val med värde och möjlighet för brukaren själv, och formerna för valet får inte överskugga innehållet.

Min tro är att varje människa äger en inneboende kraft att kunna återhämta sig och förändra sitt liv i positiv riktning. Tyvärr inte alltid i den takt och utsträckning som krävs av en stelbent omvärld för att slippa negativ särbehandling.

Prova att se på valfläsket med de glasögonen på och lägg din röst där du tycker den gör mest nytta innan vardagslunken går vidare efter valet.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

PS I dagarna kommer RSMH:s valbilaga med titeln Vi kräver ett bättre liv ut. Läs den gärna, men glöm inte att varje val är frihet och dina val i livet måste få vara just det; dina. DS


Befriande minneslappar

khai-bild-bloggShakespeare lär ha sagt att pennan är vassare än värjan. Men nu menar jag att pennan kombinerat med papper är ett mycket effektivt hjälpmedel för minnet. Det är också något magiskt när man har fått ner någonting på pränt, det består nästan för evigt, och tanken känns mer tydlig, den förvandlas.

Det är inte så ofta som jag kan komma på vettiga saker att göra eller också kommer jag på dem vid fel tidpunkt, mitt i natten eller så. Och när morgonen kommer, så har jag glömt dem.

Jag har i långa perioder haft en Dagsminneslapp, som jag har med i fickan när jag går ut. Där brukar det stå nästan allt som jag vill göra under dagen. Skulle bli väldigt vilsen/funktionshindrad, om jag glömde lappen en dag.
Jag skriver också lappar hemma, kortsiktiga lappar och långsiktiga lappar, som alltså står för kortsiktiga respektive långsiktiga mål.
Det är så skönt/befriande att skriva lappar: man behöver inte tänka på saken, men man glömmer inte det i alla fall.

/Khai Chau