Media, mördare och psykiatrin

Statistik och nyckeltal om människor och deras svårigheter att samsas med varandra i samhället utan våld ska man vara försiktig med. Många människor med olika former av problematik återfinns i den lilla grupp som utövat grovt och rentav dödligt våld mot andra människor. En hel del av förövarna har också själva försökt söka hjälp av olika slag före våldsutövningen. I vad mån den hjälp som rimligen kunnat erbjudas dem skulle ha kunnat rädda deras offer är dock en oerhört svår fråga.

Vad man gärna vill är att hitta relevanta riskfaktorer och varningstecken hos människor som kan tänkas begå grova våldsbrott. Här har man tyvärr på nytt blandat bort sig rejält utifrån fördomar om psykisk ohälsa.

En siffra som i DN ventilerats nyligen är att ”Var femte mördare i Stockholms län har varit i kontakt med psykvården innan de begått brott”. Då ska man veta att psykisk ohälsa, statistiskt sett, drabbar var fjärde EU-medborgare åtminstone en gång i livet. Ett vanligt kalenderår i Sverige söker mer än var åttonde svensk (från nyfödda till sängbundna inom äldreomsorgen) professionell hjälp för psykiska problem och sju procent av befolkningen i Sverige behandlas för psykisk ohälsa med någon form av medicinering. Det är samma siffra som för EU som helhet vilken framgick redan 2006 av en undersökning från EU-kommissionen.

Den kloka och relativt sansade debatten från i somras om farlighetsbedömningar är plötsligt som bortblåst då polisen(!) i DN efterlyser depåmedicinering av potentiellt ”farliga” patienter i öppenvården i form av med tvång given spruta. Hur man skulle vilja hantera andra kända ”riskfaktorer” som kön (män är extremt överrepresenterade som förövare av grova våldsbrott), ålder (yngre är farligare än äldre enligt statistiken), missbruk (där man både är överrepresenterad i offer- och förövarstatistik) eller tidigare begångna våldsbrott (chansen att den som lagförts för våldsbrott inom något år lagförs för ytterligare gärningar av liknande slag är betydligt högre än för befolkningen i genomsnitt) framgår inte riktigt i artikeln, men kanske är tvångsspruta bäst även här?

Nej, låt oss inte i affekt glömma bort de fall där människor frihetsberövats eller tvångsvårdats i onödan för på den punkten är forskningen entydig: de är mångdubbelt fler. Att ”för säkerhets skull” hålla människor som gisslan på våra mentalinstitutioner oavsett deras egna behov är ingen vacker tradition att återvända till. Att med samma grumliga motiv under lång tid medicinera människor under tvång är inte heller det något ett modernt och humant samhälle bör ägna sig åt. Det finns också betydligt större kunskap och klokskap inom psykiatrin idag. Men, då måste sansade människor som Henrik Anckarsäter, överläkare och professor i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet, med flera få sin röst hörd i mer beständiga fora än Svenska Dagbladets debattsida.

En poäng som dock tydligt framgår av DN:s beskrivning av det tragiska familjedramat ifråga är emellertid glasklar. Avståndet till vård och stöd i vårt samhälle är för många idag alldeles orimligt med tanke på den situation man försöker hantera. Här finns ett oerhört förbättringsarbete att göra.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH