Skonsamt bemötande i kris och kaos
Publicerat: februari 11, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård | Tags: Bältesläggning Kommentarer inaktiverade för Skonsamt bemötande i kris och kaos
Att arbeta inom psykiatrin är att arbeta med själva livet. De arbetar med det jag vill kalla själslig intensivvård och vi i samhället bör prioritera deras arbete.
De bör få högre status och tränas kontinuerligt, både som grupp och enskild individ, för att känna sig trygg i de svåraste situationerna.
Jag har egen erfarenhet av att vara utåtagerande som patient och många gånger har jag tvingats bältesläggas. Detta har varit traumatiserande, ja till och med något jag vill likna vid tortyr. Jag vill inte vara patienten som ingenting vill, som vägrar allt och som är bitter och revanschlysten mot personalen. Jag vill ta ansvar, bidra och inspirera till att tänka i andra banor och därför har jag tillsammans med Durewall Institutet publicerat en kortfilm om ett alternativt, mer skonsamt bemötande av mig som utåtagerande individ i kris och kaos.
Vi har ett omfattande material med olika scener men just denna kortfilm färdigställdes 2013 och det vi vill visa i detta klipp är att det är bra om personalen kan tänka vård, inte konflikt eller kamp. Det är också bra om de kan fokusera på varför jag är utåtagerande. Det kan i stundens hetta vara svårt att förstå, helst vill man få stopp på situationen så fort som möjligt, ge mig en gräns för mitt eget bästa men många gånger har jag upplevt att personal betett sig irrationellt, det är mänskligt. Jag kan vara utåtagerande för att jag har ångest, panik eller är jätterädd. Jag kan vara upprörd och ha en känsla av att personal brustit i sitt bemötande, min verklighetsuppfattning kan vara knepig eller så kan jag ha farit illa av att vistas i en känslomässigt utsatt miljö i flera månader, under dygnets alla timmar, sju dagar i veckan. Ja, det finns mycket som kan ligga bakom mitt beteende men oavsett vilka yttringar som visar sig är det ett resultat av det lidande jag bär inom mig.
I alla lägen är det bra att ha fokus på att lugna och försöka göra mig trygg och också ha fokus på att försöka få två vinnare och ingen förlorare. En konflikt kan till och med ses som kontaktskapande. Beröringen och den mänskliga närvaron är utslagsgivande för att kunna tränga igenom min hinna av vanföreställningar och nå fram till det friska inom mig.
Kommunikationen är också A och O för jag är närvarande även i de svåraste situationerna även om jag inte själv förmår att göra min röst hörd.
Viktigt är också att man stöttar min autonomi, att jag har möjlighet att göra ett eget val om än ett så litet. Till exempel kan de ställa frågan vart jag vill ha sprutan. Även om jag inte kan prata kan jag kanske peka med mitt finger att visa att jag vill ha sprutan på höger sida. Det valet kan förhindra att jag känner mig helt försvarslös och hjälper till så att jag inte åker in i mitt minnes dimridåer, till gamla situationer av övergrepp där jag också var helt försvarslös. Det förhindrar att jag re- traumatiseras.
Jag har också varit med om fysiskt smärtsamma sekvenser under mina sex sjukdomsepisoder; Jag har dragits över betong golv av poliser, jag har kastats upp på en bältessäng och bundits fast. Jag har omringats och blivit överfallen av personal som snabbt velat föra mig från det allmänna utrymmet till mitt eget rum på avdelningen. I kris och kaos är hela jag fylld av en rörelseenergi som bör få komma till utlopp för att inte den rent fysiska smärtan ska förta mig. I filmen ges tydliga exempel på hur instruktören arbetar med rörelseenergin. Dessutom visas ett mycket bra grepp utan tumme för att inte orsaka mig som patient mer fysisk smärta än nödvändigt.
Se filmen som en inspiration, ett förslag till annan gränssättning än bältesläggning. Prata om den, kommentera, dela den i sociala medier för att nå diskussion i vårt offentliga rum. För du, glöm inte att det är vi tillsammans som skapar vår morgondag och att psykiatrins bemötande faktiskt är en fråga för hela samhället. Hur vill du att din mamma eller pappa, din syster eller bror, din granne eller partner eller någon där du bor skall bemötas om eller när deras själ brister? Hur prioriterar du, jag, hur prioriterar vi tillsammans?
Idag agerar jag ofta ”proffspatient”. Såklart kan jag bara utgå från mig själv och det jag upplevt inom psykiatrin, men jag försöker skapa realistiska scener där behandlande
personal kan gå in och öva på gränssättning utav mig för att få någon liten idé. Det finns inga färdiga paketlösningar, alla är vi unika individer.
Se kortfilmen här.
/Anneli Jäderholm
Läs mer: http://www.annelijaderholm.se
Vill du lära dig med om metoden? www.durewall.se
En liten gnutta tolerans
Publicerat: februari 10, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse Kommentarer inaktiverade för En liten gnutta tolerans
Folk är så snabba på att döma efter yttre beteenden, som ofta inte är vad jag egentligen menar. Dessa beteenden som syns utåt, styrs oftast av inre tankar och känslor, som i sin tur inte behöver ha med den aktuella situationen att göra.
Jag kan lika gärna skriva i pannan, att idag har jag inre oro och spänningar i kroppen – och det är inte er som jag är spänd på! Så låt mig vara ifred med mina problem!
Hur ska folk egentligen kunna ta hänsyn till funktionshinder, som de inte känner till, eftersom det inte syns? Det är därför vi också får lida i det tysta, istället för att bli avhjälpta. Gång på gång blir vi missbedömda, till slut orkar man inte bry sig om att förklara eller ens försvara sig. Jag går in i mitt skal igen, helt enkelt. Jag kör på vägen med både gas och broms för att återhämta mig.
Det jag har byggt upp, varar inte särskilt länge, utan rivs ner gång på gång, och egentligen helt på grund av okunskap hos folk.
/Khai Chau
Hjälpmedel att hantera ekonomin
Publicerat: februari 5, 2014 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, familj, Hjälpmedel 1 kommentar
Vad händer med mitt barn som har psykiska funktionsnedsättningar när jag inte finns tillgänglig? Det frågar sig många mammor och pappor inom Intresseföreningen för Schizofreni.
Föräldrar måste inse att de inte är oumbärliga. Barnen måste till slut klara sig utan sina föräldrar. Många nu äldre IFS föräldrar, föräldrar som är medlemmar i Intresse-föreningen för Schizofreni, oroar sig för barnens ekonomiska situation. Problemet är att barnen inte kan ta hand om sin egen ekonomi. De har aldrig fått lära sig hur man gör!
Hör upp föräldrar! Ni måste ge era barn möjlighet att skapa rutiner. Barnen måste få rätt hjälpmedel och ni måste instruera och träna barnen att sköta sin ekonomi själva. Ju tidigare i livet desto bättre. Med hjälp av välutbildade pedagoger och arbetsterapeuter som provar ut rätt hjälpmedel så lär sig barnen.
I Täby finns nu Täby Skoldatatek, en IT-satsning för elever med behov av särskilt stöd. På skoldatateket finns hjälpmedel samlat för att kunna lånas ut. Min dotter har under några år använt ett gratisprogram med kassabok, budget, hantering av räkningar och kalender. Gå in på: http://www.hemekonomi.com/
Jag är så glad att min dotter sköter sin egen ekonomi, med programmet som hon laddat ner gratis. Vidare, att betala återkommande räkningar med autogiro, såsom hyran och elräkningen är jättebra. Då missar man inte att betala viktiga räkningar i tid!
/Anneli Westling
Socialstyrelsen trillar på piller i arbete med nationella riktlinjer för schizofreni
Publicerat: januari 31, 2014 Sparat under: Återhämtning, Jimmie Trevett, Medicin, Schizofreni 1 kommentar
Etapp två är under arbete hos Socialstyrelsen angående Nationella riktlinjer för insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. Efter att ha avverkat psykosociala insatser 2011 lägger man nu krut på läkemedelsfrågan. De av Socialstyrelsen publicerade preliminära riktlinjerna för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd påstår att kontinuerlig antipsykotisk behandling är en förutsättning för att personer med schizofreni och liknande tillstånd skall kunna rehabiliteras och återintegreras i samhället. RSMH och Schizofreniförbundet med flera anser att läkemedel i individuellt anpassade, låga doser visserligen kan vara en god hjälp, men inte nödvändigtvis är en absolut förutsättning för rehabilitering. En förutsättning för en lyckad läkemedelsbehandling är däremot att den ges i kombination med psykosociala insatser efter individuella behov.
Behandling borde, enligt oss, bestå av en kombination av antipsykotiskt läkemedel, psykosociala insatser och omvårdnad, vilket kräver samarbete mellan kommun och landsting. Ett aktivt uppsökande bör också ingå i samarbetet liksom en systematisk uppföljning och utvärdering. I all behandling bör ingå utbildning i sjukdomen och dess behandling i avsikt att förbättra patientens egen kunskap och insikt om schizofreni och liknande tillstånd. Vårdgivarens kunskap om patientens hela livssituation är viktig för att kunna ge en god behandling.
Professionell hjälp bör ges vid önskemål om nedtrappning och utsättning. Patienten borde vid byte av läkemedel ges möjlighet att vara inlagd på avdelning med särskild kunskap i frågan. Detta skulle göra nertrappning/byte av läkemedel tryggare för såväl patient som läkare. Vi ser fram emot att riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd och riktlinjerna för antipsykotisk läkemedelsbehandling för samma grupp arbetas ihop för att utgöra underlag för prioriteringar inom vård och omsorg. Detta givetvis under förutsättning av att processen runt riktlinjerna kan ge alla intressenter möjlighet att yttra sig och bli hörda; inte minst de förbund som på demokratisk grund organiserar patienter, brukare och anhöriga. Vi vill understryka att antipsykotisk läkemedelsbehandling aldrig bör vara den enda insatsen, utan att läkemedel enbart bör ges i kombination med psykosociala insatser efter individuella behov.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande
Schizofreniforskningen tar nya genvägar
Publicerat: januari 29, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Det är vi som bloggar!, Forskning, Hannes Qvarfordt, Schizofreni 4 kommentarer
I dagarna har vi ännu en gång kunnat läsa braskande rubriker om genetiska orsaker till schizofreni (eller egentligen den mångfald av tillstånd, som kan få denna subjektivt bedömda diagnos). Den här gången slår man fast, att det ligger ”tusentals gener bakom schizofreni”. De tre forskarna Anna Kähler, Sarah E Berger och Christina Hultman vid Karolinska Institutet har, tillsammans med ett antal andra universitet och institutioner, genomfört en studie, där man har kartlagt arvsmassan hos drygt 5000 svenskar. Man har funnit ”ovanliga mutationer”, som dock inte är ovanligare än att de förekommer i tusental och hos både ”friska” och ”sjuka” människor! I pressuttalanden säger också Anna Kähler, att ”även friska har dessa förändringar, men vad som skiljer sjuka och friska åt är i vilka gener de sitter”.
Det beklämmande är att hon därmed går ut med påståenden, som i sak är felaktiga. Det är nämligen inte alls så, att alla ”sjuka” har dessa förändringar i vissa gener, medan alla ”friska” har dem i andra gener. Det handlar om en statistisk överrepresentation av förändringarna i vissa gener hos diagnostiserade. Eller annorlunda uttryckt: Det finns ”sjuka” som inte har förändringarna i dessa gener (eller har dem i ”normal” utsträckning), och det finns ”friska” som har förändringarna i dessa gener. Mutationerna i de berörda generna är varken nödvändiga eller tillräckliga för att ett schizofrenitillstånd skall uppstå. Det betyder i praktiken, att det krävs andra påverkansfaktorer för att man skall bli ”sjuk”. Det betyder också, att genförändringarna och deras effekter kan betraktas som mänsklig normalvariation!
I Svenska Dagbladets artikel sägs också att forskarna länge har misstänkt ett genetiskt samband, därför att ”sjukdomen” är vanligare inom vissa släkter. Den genomförda studien kan emellertid inte skilja ärftliga mutationer från s.k. de novo-mutationer, dvs. sådana som uppstår hos en enskild individ, men som inte ärvs. Det betyder att studien över huvud taget inte har något att säga om schizofrenitillståndens eventuella ärftlighet!
Jag har tagit upp det här exemplet i mitt blogginlägg för att varna RSMH:s medlemmar för att okritiskt svälja ”nya forskningsrön” inom psykiatrin med hull och hår. Det påstås oerhört mycket från biopsykiatriskt håll – och i vetenskapens namn – trots att påståendena saknar hållbart, vetenskapligt stöd.
/Hannes Qvarfordt
Passet – återhämtningscenter
Publicerat: januari 29, 2014 Sparat under: Återhämtning, Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Passet – återhämtningscenter
Igår var jag med om nyinvigningen av återhämtningscentret Passet i Sollefteå. Tillsammans med ett 40-tal brukare, politiker och kommunala tjänstemän fick vi bland annat höra om hur passet ska drivas i framtiden och betydelsen av återhämtning.
Passet har byggts upp av RSMH och förbundet har drivit verksamheten på uppdrag av Sollefteå kommun. Verksamhetens idé är att utveckla ett arbetssätt som är riktat till individen och där återhämtning står i centrum. Det är deltagarna som i stor utsträckning utformar innehållet som tillexempel har bestått av matlagning, trädgårdsarbete, röjningsarbete, återhämtningsinriktade studiecirkelar med mera. Fokus ligger på det som fungerar. Som deltagare i Passet får du bland annat stöd att upprätta en framtidsplan.
Det känns bra att vi nu kommit fram till att kooperativet Billsta Ekonomiska förening ska driva verksamheten på uppdrag av Sollefteå kommun. Den kooperativa föreningen ägs av RSMH Sollefteå, RSMH Jämtland/Härjedalen och RSMH-Västernorrland. Förhoppningsvis ska verksamheten nu kunna utvecklas ytterligare och förverkliga visionen om att återhämtning från psykisk ohälsa är en möjlighet för alla. Jag vill tacka alla deltagare, anställda och Sollefteå kommun för allt arbete som lagts ned och önska det nya Passet lycka till!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Tidsbegrepp
Publicerat: januari 24, 2014 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 1 kommentarDet kanske låter konstigt, men till psykiska funktionshinder hör också svårigheter med tidsbegrepp, åtminstone jämfört med andra människor.
Vi upplever inte tiden, dygnsrytmen m.m. som alla andra. Det är lite grann som vi är offside tiden och därmed för det mesta kommer i konflikt med andra.
Vi är inte i samma tidsfas, vilket också leder till att vi blir missförstådda, när vi kommer med våra funderingar, olämpligt i tiden. Ibland är vi väldigt långt före, ibland är vi istället kvar i forntiden…
/Khai Chau
Det går att få patienter lugna genom samtal
Publicerat: januari 21, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Det är vi som bloggar!, Tvångsvård 1 kommentarNyligen besökte jag och min coach, journalisten och filmaren Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde de sig av med all mekanisk tvångsvårdsutrustning redan på 1930 – talet och vi var mycket spända på vilka metoder de använder i de situationer som i Sverige leder till bältesläggning. Under sju dagar gjorde vi 40 intervjuer som vi nu skriver ner för att kunna analysera och reflektera djupare kring det som berättades för oss.
Redan i februari kommer du att i tidningen Revansch kunna läsa en artikel som baseras på en intervju med Páll Matthíasson, psykiater och sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus. Han berättar om hur det gick till när de gjorde sig av med bältena och vad de satsade på istället. I artikeln finns också röster från brukare om hur de upplever att det är att tvångsvårdas på Island. Men innan det vill jag ge dig en liten munsbit, ett smakprov av det vi fann.
Jag vill berätta för dig om deras specialteam som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. De har specialteam som går in i de riktigt tuffa situationerna och som tränas kontinuerligt i olika nedtrappningstekniker. Teamen består av människor, både kvinnor och män, som handplockats utifrån sina personliga egenskaper och när jag träffade två av dem kände jag nästan direkt att de var lämpade att möta mig i kris och kaos, de var lugna, nästan lite sävliga, hade snälla ögon, utstrålade värme och såg ut att ha en ängels tålamod. Dessutom var det människor som valt denna typ av arbete själv och inte, som i vårt land, att de tvingas att utföra det någon annan beordrat. I en fjärdedel av alla fall leder deras ingripande till en fysisk gränssättning och i hela tre fjärdedelar av alla situationer så pratar de patienterna lugna. Det viktiga vid den fysiska gränssättningen var att de absolut inte får ligga på patienten utan endast hålla i, hålla om, hålla ut och härbergera. Vid besöket kom jag att språkas med en hel del människor om olika typer av gränssättning och då ofta om gränssättningens längd. I Sverige blir jag lagd i bältessäng i fyra timmar medan de som får en fysisk gräns av specialteamet oftast slipper den efter tjugo eller max trettio minuter. Deras förklaring på varför deras gränssättning var så mycket kortare än den jag utsätts för var att alla, både patienter och personal, vill ur situationen fortast möjligt.
Under vår resa undersökte vi även hur de behandlar unga människor som är självdestruktiva, de som ibland får dialektisk beteendeterapi men som också kan hamna på rättspsykiatriska anstalter hos oss.
Nu ser jag fram emot en vår där vi får sprida våra kunskaper från Island på allehanda föreläsningar. Hoppas vi ses!
/Anneli Jäderholm
Rätten till försörjning
Publicerat: januari 14, 2014 Sparat under: Arbetsmarknad, brukare, Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Jimmie Trevett, makt, Socialförsäkringen 1 kommentar
De ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera. Detta är inget nytt. Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan. Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.
I huvudsak har inkomsterna för många i gruppen baserats på olika former av stöd på garanti- och miniminivå eftersom man aldrig på allvar fått fotfäste på arbetsmarknaden. Till detta kommer att de senaste årens reformer inom sjukförsäkringen inneburit en än mer osäker och försämrad ekonomi för de med psykisk ohälsa. Fattigdom främjar inte hälsa, vare sig kroppslig eller psykisk om det finns de vetenskaplig evidens till leda. Men, här står vi ändå.
RSMH kommer att fortsätta att driva frågan om rätten till försörjning och rätten till rimliga förutsättningar att få utnyttja 100 % av sin förmåga i meningsfullt arbete och sysselsättning för människor med psykisk ohälsa. Det är en av de viktigaste frågorna för våra grupper inför valet i höst och de förtjänar tydliga besked från de politiska partierna om hur vi kan komma dit.
Rätten till försörjning, jämlik hälsa och att det allmänna tar ansvar för de ofta livslånga negativa hälsoeffekter som idag insatta behandlingar av psykisk ohälsa innebär är några av de huvudfrågor inför valet i år RSMH kommer att driva. Det sätt som man hanterat den ofta undergrävda tandhälsan för gruppen är närmast en skandal idag. Mer om detta kommer.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Det var nog bra att jag gjorde det, i alla fall
Publicerat: januari 13, 2014 Sparat under: Khai Chau, Min berättelse 1 kommentarKänns tanken igen? Ibland känns allting bara motigt och jävligt, så att man inte har minsta lust med att sysselsätta sig med någonting. Men så blir man tvungen att genomlida en sak i alla fall – och EFTERÅT, om man har tur, så kan man med lyckokänsla konstatera: ”Det var nog bra jag gjorde det i alla fall!” Denna tanke har hjälpt mig många gånger, att ”bita i det sura äpplet”, för att få ett visst arbete utfört, när ingenting annat hjälper. Det känns som om hjärnan och kroppen inte är i fas med varandra, vad gäller det som är bäst att göra för stunden. Därför får man faktiskt försöka sätta känslorna ur spel ibland, därför att de inte alltid ”vet bäst”.
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.