Inget kan stoppa mig från att göra skillnad

Almedalen 2014.07.02

Det är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!

Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.

Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.

Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.

Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?

Vi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.

Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.

Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk  och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.

Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.

/Paulina Tarabczynska