Lindha: Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans

Publicerat: april 15, 2024 | Författare: | Sparat under: Det är vi som bloggar! | Kommentarer inaktiverade för Lindha: Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans

Utan kunskap och förståelse får vi ett segregerat samhälle.
Idag vill jag prata lite om PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Det uppkommer om personen varit med om ett allvarligt trauma och ger symtom som ångest och hög nivå av stress.

Jag ligger precis på gränsen till mild PTSD efter min uppväxt. Jag har flyttat och bytt skola väldigt många gånger under mitt liv. Att alltid vara den nya tjejen eller hon som flyttade är jobbigt. Inga rötter eller en fast tillvaro att hålla i. Ständigt på väg någonstans.
Jag blev aldrig tillfrågad om vad jag ville, kunde aldrig påverka besluten. Kringflyttad och ett liv i en flyttkartong.

Konsekvensen blev att jag blev ensam och inte vågade skaffa vänner, det kändes meningslöst eftersom jag ändå skulle försvinna igen. Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans.

Idag är jag snart 42 år gammal. Jag har bott på samma ställe i långt över 20 år. Men oron finns inom mig ändå. Kommer jag ryckas upp med rötterna igen? Får jag verkligen välja själv? Det är så skrämmande hur mycket min kringflackande uppväxt har påverkat mig.
Psykiskt skadad för livet, en trasdocka.

Det syns inte på utsidan, men det finns där ändå.

”Jag byggde små världar som ingen förstod”

Publicerat: april 4, 2024 | Författare: | Sparat under: Maria Fradelos, Min berättelse | Kommentarer inaktiverade för ”Jag byggde små världar som ingen förstod”

Första gången jag kände mig utanför och annorlunda gick jag på dagis. De andra lekte mamma, pappa, barn och jag ville bara vara ensam, för jag förstod inte vad meningen var. Jag kunde inte fokusera utan gick från sak till sak om vartannat. Sen hittade jag pärlorna, de kunde jag sysselsätta mig med i timmar. När jag blev orolig och ledsen satte jag mig i kuddrummet, bara satt och vaggade fram och tillbaka, medan Sofia (en praktikant) spelade gitarr för mig, musik var lugnande för mig.

När jag var 8 år så fick jag min första panikångestattack, jag fick för mig att min mamma skulle dö om hon gick på bussen till jobbet. Jag rusade ut från skolan i strumplästen, och kom fram precis när mamma skulle gå på bussen. Jag gallskrek och grät om vartannat. Mamma fick hoppa av bussen, gå hem med mig och sjukanmäla sig från jobbet, och mig från skolan. Detta hände cirka 3-4 dagar av 7.

Paniken kom från ingenstans, var vi hemma så lade jag mig i leksakslådan som jag hade under sängen. Jag drog den in under sängen för där var det helt mörkt, ingen kunde få tag i mig och den tanken lugnade mig. Hos skolpsykologen försökte de fråga mig vad det var som var fel, men jag visste inte. Det var som om något var inuti min hud och skrapade på skinnet.

Jag hade det jättesvårt med kläder, och det var ofta källan till bråk. De fick inte sitta för hårt, och det fick inte finnas några lappar som störde. Jag trivdes bäst i mjukisbyxor, och det blev uppstarten till mobbningen. Vad jag än hade på mig så var det fel. För att slippa undan allt bråk gick jag till en glänta i skolan mitt emot vår skola. Där satt jag med mina låtsaskompisar, och mina färgade glasbitar som fascinerade mig. Jag byggde små världar som ingen förstod.

Jag hade specialintressen och det spelade ingen roll vad vi än gjorde i skolan, för jag höll alltid på med dem på olika sätt. Jag har alltid fascinerats av rymden, böcker, havet, grekisk mytologi, och fotboll. Min lärare tyckte att jag var obekväm, och jobbig. Varje kvartsamtal började med samma sak, även senare under åren. Att jag skulle ge mer, inte ge upp när det gällde att få kompisar. Men hon visste ju att jag var mobbad, varför sa hon så?

Jag blev inskickad till specialläraren ofta för jag fick panikångest i klassrummet, hos henne var det lugnare och hon ställde inga frågor. Det jag minns därifrån är att hon var den enda som försökte att lugna mig, och kunde finna lugnet åter, en trygg punkt.

Jag ville hem hela tiden, för där var jag trygg, där hade jag mina saker, och chansen att gömma mig om jag ville. Min mormor var ofta hemma hos oss, och jag rymde också till henne från skolan. Hon var min trygghet, hon ställde aldrig några frågor, hos henne fick jag vara som jag var, och det var där jag upptäckte min kärlek till böcker.

Jag hann börja fjärde klass, men 2 veckor senare så flyttade vi till Lilla-Edet och där började mobbningen på riktigt. Jag har skrivit i ett annat blogginlägg om detta och hur det fortlöpte. Jag var så konfunderad hela tiden, och förstod inte hur andra inte kunde känna mig eller tycka om mig ibland. Inuti hade jag ett svart trassel av osäkerhet, och rädslor som ingen förstod. De kallade mig DAMP-barn men det var ju autismen, ingen ifrågasatte om jag ens hade det, inga tester gjordes och inte ens skolpsykologen förstod något.

När jag var 38 år fick jag min autismdiagnos, det var skönt att få svar, samtidigt som jag sörjde den lilla flickan som inte förstod något, och varför ingen annan förstod? Jag lär mig att leva med det nu, och försöker att göra det som är bäst för mig och acceptera att det är ok. Men jag är högkänslig och får jobba på att inte ta på mig för mycket. Jag är glad att alltmer kvinnor får mer hjälp med NPF-diagnoser.

Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 

Publicerat: april 1, 2024 | Författare: | Sparat under: Återhämtning, Missbruk, Samsjuklighet, Självskadebeteende, Sysselsättning, Ylva Kristina Larsson | Kommentarer inaktiverade för Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 
Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.  

En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.  

Det blir således en samsjuklighet.  

Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.  

Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.  

Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.  

Men vård ska inte handla om tur.  

Det ska vara en rättighet! 

Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.  

En rättighet.  

Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.  

För det var exakt så det började.  

Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.  

Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.  

Men usch så fult allt kom att bli.  

Väldigt snabbt.  

Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag …. 

Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu! 

Psykisk ohälsa ökar konstant! 

Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.  

Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!? 

Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.  

Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år …. 

Eller, jag vet! 

För jag var en av dessa unga själar själv en gång.  

Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.  

Men jag vågade inte.  

Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.  

Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.  

Något jag saknar mycket idag.  

Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.  

Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.  

Vad händer när vännerna försvinner? 

När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare? 

Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.  

Även ett arbete blir långsökt.  

En bostad.  

Ekonomin bör vara stabil dessutom. 

Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.  

Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.  

Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet! 

Beroende är en sjukdom.  

Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.  

Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.  

Det är tyvärr en risk att söka hjälp.  

Och det anser jag är så fel! 

Ja, droger är olagligt.  

Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom? 

Inte logiskt nånstans.  

Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.  

Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.  

Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.  

De avstår att ens söka nån.  

Tragiskt samhälle vi har idag! 

Vem ska rädda barnen? 

Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.  

Allting måste bygga på ett samarbete!!! 

Tillit.  

Samarbeta med en samsjuklighet.  

Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.  

Så tillsätt det då!!! 

Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom! 

Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri …. 

Men gör nåt istället!!! 

Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.  

Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.  

I vårat välfärdssamhälle?!? 

När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.  

Och jag skäms.  

Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på …. 

Hur faan ska det här gå?!? 

/Ylva Kristina Larsson