En fristad

Efter att ha kommit ut från psykkliniken, första gången, är det viktigt att individen får komma till en ”fristad”/ återanpassningsplats, för att ladda upp sina batterier igen.

För min egen del, har den bästa fristaden varit RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.

Det kanske inte passar alla, men jag är säker på att många fler skulle behöva få upptäcka föreningen. Länge har jag också engagerat mig i RSMH, för att bygga upp verksamheten, på olika vis.

I sin tur, har jag också fått tillbaka så mycket genom det arbetet. Detta förstår alla som varit med och byggt upp någonting.
/Khai Chau


RSMH utvecklas

Tre dagars intensiva och spännande diskussioner med RSMH:s förbundsråd på Hagabergs folkhögskola i Södertälje är nu till ända. Det är alltid lika roligt att träffa RSMH-vänner från hela landet, denna gång från Boden till Malmö. Vi har antagit en verksamhetsplan för 2013 där vi bland annat slår fast att vi ska fortsätta vara mer aktiva på nätet. I Verksamhetsplanen står det, för att nämna något: att vi ska fortsätta utveckla RSMHbloggen så ”att vi ökar förståelsen och kunskapen om psykisk ohälsa, driver intressepolitiska frågor och genom öppenhet minskar stigmatiseringen.”

Av distriktsrapporterna framgick bland annat att föreningarna är duktiga på att bedriva studier och att mycket studier även planerats inför kommande termin. Några exempel var: grytlappskurs, 5 träffar om RSMH, Må bra veckor och tvångspsykiatrin. Jag vill här passa på att skicka en hälsning till vårt studieförbund ABF som firade 100 år samtidigt med vårt förbundsråd.

När vi diskuterade vårt IT-projekt var det roligt att fler än jag tagit steget ut på nätet och sociala medier. Det var härligt att höra Mona-Lisa som deltar i en av studiecirklarna som någon kallade: ”Data för skräckslagna”. Mona-Lisa sa: ”Jag förstår inte varför jag inte har börjat med det här tidigare”.

Efter en grundlig genomgång, diskussion och beslut kunde vi anta dokumentet: ”Kvalitet ur ett brukarperspektiv”. I dokumentet konstaterar vi att människor med psykisk ohälsa har en livslängd som motsvarar 2/3 delar av en medellivslängd. Detta måste förändras! Den 28 november kommer dokumentet att presenteras på ABF-huset i Stockholm. Presentationen kommer att sändas på webben så även om du inte är i Stockholm kan du följa presentationen via internet.

En annan viktig diskussion under förbundsrådet är RSMH:s ungdomsarbete och RUS. Jag kan bara understryka hur viktigt det är för framtiden att yngre medlemmar släpps fram.

Kännetecknande för RSMH:s förbundsråd är att vi brukar ha intressanta genomgångar med inbjudna gäster. Så även denna gång. Anders Printz som är en av regeringens samordnare av insatser på det psykiatriska området berättade om: PRIO deras plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012 – 2016, Eva Lindgren från Luleå tekniska universitet berättade om sin forskning om glappet mellan barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin, Barbro Ronsten från RSMH:s förbundsstyrelse berättade om sin studie: Patientvänliga sjukhus och tipsade om en artikel om arkitektur från Chalmers universitet, Catrin Fryklund och Brita Modig presenterade RSMH-Utbildnings verksamhet och Karin Engberg berättade om NSPH:s kvalitetsprojekt.

Jag har inte hunnit smälta allt detta ännu, men det har känts bra att möta alla som kommer till förbundsrådet och att RSMH hela tiden utvecklas.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Mer tvång är inte lösningen

Idag är sista dagen för att lämna in yttranden till regeringen över betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd av Psykiatrilagsutredningen. RSMH ser flera problem med utredningen, vilket framgår av vårt yttrande och tidigare inlägg här på bloggen.

Betänkandet föreslår att de rättspsykiatriska lagarna LRV och LPT slås ihop till en och att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd. RSMH ser inget principiellt problem med detta, men ser risker i praktiken. Enligt förslaget ska dömda brottslingar med psykisk ohälsa flyttas över till fängelse när de bedöms vara ”friska”. Fängelser är ofta destruktiva miljöer, särskilt för människor med sviktande psykisk hälsa. Dessutom riskerar överflyttningen från psykiatri till fängelse att nödvändig kontinuiteten i behandlingen bryts.

Sedan är själva begreppet ”tvångsvård” en motsägelse i sig. Framgångsrik vård bygger på samverkan, förtroende och överenskommelser mellan patient och vårdgivare. Tvång däremot är alltid ett övergrepp och en kränkning. Vi vill istället se att man inom psykiatrin arbetar återhämtningsinriktat utifrån behandlingsallianser där patientens och anhörigas uppfattning och vilja väger lika tungt som professionens.

Vidare innebär förslaget att ribban för att tvångsomhänderta människor ska sänkas, det ska alltså bli lättare att tillgripa tvång. Vi befarar att det leder till att fler tvångsomhändertas mer godtyckligt och att rättssäkerheten för patienten försämras.

RSMH vill att resurser satsas så att människor som söker vård för psykisk ohälsa kan få hjälp i ett tidigt skede. På så sätt kommer behovet av tvång att minska. Men utredningens snäva direktiv ger inte utrymme att tänka utanför ramar och lösa de stora strukturella problem som psykiatrin brottas med. Här finns inte plats för att utreda förbättrad arbetsmiljö, nya sätt att tänka kring arkitektur, stöd och utbildning för personal eller samverkan med anhöriga.

Det kommer även i den bästa av världar kvarstå ett visst, om än litet, behov av tvångsomhändertagande när människor hamnar i ohanterlig akut kris. Men tvång ska vara en sista utväg när alla andra alternativ prövats. Och med tanke på vilket trauma tvånget innebär är det viktigt att patienten får förklarat för sig varför han/hon blev tvångsintagen och att en plan för fortsatt vård utan tvång upprättas.

Hela RSMHs yttrande finns att läsa här.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Jag vill inte låtsas

Anne Sofie HöijJust nu kämpar jag med höst- och vinterdepression, det är ju den tiden. Jag sitter mycket ensam skriver av mig på facebook. Jag har varnats av vänner och bekanta för att skriva för mycket där, men jag känner ett behov av att få ur mig mina tankar och synpunkter. Jag är väl inte alltid så klok mot mig själv, men jag måste få ta min egen kamp mot ångesten när den är där. Låtsas jag att självföraktet inte finns styr det ännu mer över mig.

Jag måste acceptera att jag är så här, jag önskar att andra gör det också. Jag vill inget ont och vill inte skada någon annan. Det tar oerhörd kraft och energi att gömma sig för sig själv och för andra. Jag har lagt så mycket tid och ork under mina 59 år som psykisk sjuk på att låtsas.

Jag vill ju inte vara annorlunda, udda, tokig, knäpp eller galen. Inte heller vill jag vara ensam och isolerad. Ändå anses man ibland vara lat för man inte kan styra över sig själv och att det skulle vara bekvämt att leva som jag och fler med mig gör. Tycker man så har man aldrig ens varit lindrigt deprimerad eller ångestladdad en minut av sin tid. För det är skitjobbigt, skrämmande och utmattande. Man orkar inte tänka, känna, agera friskt och all energi går åt till att kämpa emot den psykiska ohälsan, tyvärr.

Jag isolerar mig i bostaden när det är som jobbigast och bedövar mig med nervlugnade medicin. I perioder av mitt liv har jag inte haft några känslor alls, eftersom jag inte vågat ha några. Då har jag använt alla lagliga medel för att få bort reaktioner och tankar. Det har varit medicin och under en period långt bakåt i tiden, även alkohol.

Medicinen tar bort den ohanterbara oron, men även förmågan att känna glädje, att bli road av en historia, vara nyfikenhet på livet, lust att leva, sexlust, ömhet och andra positiva känslor försvinner.  Kort sagt blir jag en robot, en docka utan känslor, kraft ork, och energi. Och så alla biverkningar som kommer till. Ändå tar jag tabletterna eftersom jag inte orkar må så dåligt som jag gör.

Jag kommer att återkomma till detta. Ha så bra du kan ha det, du medmänniska.

Cyperkramar

/Anne Sofie Höij


Livsmål

Det värsta som skulle kunna ha hänt mig för min överlevnad/återhämtning, är att jag tillät folk slå ut mina drömmar/visioner. Jag har nog alltid varit en stor drömmare/dagdrömmare.Tänker på John Lennons låt! Jag tycker att det är livsviktigt med ett livsmål, utifall man skulle gå vilse i livet, någon gång.

Precis som när du väl tagit ut kompassriktningen, så förhindrar detta dig från villovägar, när du vandrar. Samtidigt är det mer stimulerande att leva, när man har ett mål att leva/arbeta för, eller hur? Sedan är det upp till var och en att få bestämma vad målet blir. Därför är det jätte-olyckligt att folk slår bort ens innersta drömmar, när de bara menar med att hjälpa.Någon klok person har skrivit följande: ”Du är så ung som din tillförsikt, så gammal som ditt tvivel, så ung som din förhoppning, så gammal som din försagdhet. Så länge skönhetens, glädjens, djärvhetens, storhetens makt från jorden, människorna och oändligheten når ditt hjärta, så länge är du ung. För när vingarna hänger neråt och ditt hjärta täcks av pessimismens snö och cynismens is har du blivit gammal på riktigt”.
/Khai Chau


Apoteken har blivit en felande länk

Jag blev psykisk sjuk 1953 och är idag fortfarande i behov av lugnande medicin flera gånger om dagen. Medicinen gör att jag fungerar någorlunda normalt och mår så bra som är möjligt. Jag är inte ensam om att vara beroende av medicin för att kunna klara vardagen. Jag och många med mig behöver kunna hämta ut föreskrivna läkemedel på apoteket mot betalning året om. Numera har jag lärt mig att jag inte kan gå till apoteket samma dag som jag behöver min medicin. Den lärdomen har jag fått efter att bland annat ha tvingats åka till apoteket i Timrå, cirka fem mil bort, när det inte gick att få tag på preparatet Risperdal samma dag i min hemkommun.  Det är en medicin som måste tas regelbundet enligt ordination annars riskerar jag jobbiga biverkningar och utebliven önskad behandlingseffekt. Dessa problem ställdes emot den kostnad och det besvär det innebar att fara tolv mil. Hemapoteket var i alla fall schyssta och ringde runt till de närliggande kommunerna och frågade var medicinen fanns i lager, då det inte fanns i hemkommunen. Tack för denna service.

Jag har själv inte fått biverkningar av att få mina originalmediciner utbytta mot billigare liknade mediciner, men det är tyvärr inte ovanligt. Människor tvingas avstå att ta ut originalmedicinen eftersom de inte har råd att betala merkostnaden för den. Vi är många som fått biverkningar av ordinerade mediciner och nu inte vågar chansa på att få den önskade effekten av medicinen, när vi tar ersättningspreparat från apoteken. Dessutom tillkommer ökande oro hos oss patienter när preparaten ser förvirrande olika ut från gång till gång. Vi får ständigt nya billigare preparat med olika utseende.

Som det ser ut idag ökar oron för många av oss när mediciner är svåra att få tag på eller utbytespreparaten ger nya biverkningar och ser annorlunda ut. Oron skapar ökad psykisk ohälsa. Det är meningen att vi ska bli friskare av medicinerna, men som det ser ut idag skapar krånglet med att få tag på de utskrivna preparaten motsatt effekt. När och hur ska det bli ändring på detta?

/Anne Sofie Höij

 

 


Att inte bedömmas efter sitt yttre

Tyvärr uppfattas människor med psykisk ohälsa som ganska asociala, det är en känsla som vi även upplever själva. Dessutom känns det ofta jobbigt att tvingas umgås med folk på grund av alla tillhörande sjukdomsbilder, som gör sig mer påminda då. Att känna sig iakttagen, bli missförstådd/misstolkad samt ofrivilliga skakningar på grund av biverkningar. Eller att inte kunna föra ett vettigt samtal  på grund av  inre tankestörningar, paranoida tankar mm. Samtidigt som man inte heller mår så bra av att hela tiden vara ensam i lägenheten. Det kan lätt utvecklas till en ond cirkel.

Vad som fungerar bra däremot, är dessa cyber-sammankomster på internet, där likasinnade träffas på egna/lika villkor. Man lämnar ut sig precis så mycket eller lite som man själv vill. Man bestämmer själv vad man vill säga och vilken tid på dygnet man vill säga det. Det känns tryggt att inte bedömmas bara efter sitt yttre.

Kai Chau