Jag vill inte låtsas

Anne Sofie HöijJust nu kämpar jag med höst- och vinterdepression, det är ju den tiden. Jag sitter mycket ensam skriver av mig på facebook. Jag har varnats av vänner och bekanta för att skriva för mycket där, men jag känner ett behov av att få ur mig mina tankar och synpunkter. Jag är väl inte alltid så klok mot mig själv, men jag måste få ta min egen kamp mot ångesten när den är där. Låtsas jag att självföraktet inte finns styr det ännu mer över mig.

Jag måste acceptera att jag är så här, jag önskar att andra gör det också. Jag vill inget ont och vill inte skada någon annan. Det tar oerhörd kraft och energi att gömma sig för sig själv och för andra. Jag har lagt så mycket tid och ork under mina 59 år som psykisk sjuk på att låtsas.

Jag vill ju inte vara annorlunda, udda, tokig, knäpp eller galen. Inte heller vill jag vara ensam och isolerad. Ändå anses man ibland vara lat för man inte kan styra över sig själv och att det skulle vara bekvämt att leva som jag och fler med mig gör. Tycker man så har man aldrig ens varit lindrigt deprimerad eller ångestladdad en minut av sin tid. För det är skitjobbigt, skrämmande och utmattande. Man orkar inte tänka, känna, agera friskt och all energi går åt till att kämpa emot den psykiska ohälsan, tyvärr.

Jag isolerar mig i bostaden när det är som jobbigast och bedövar mig med nervlugnade medicin. I perioder av mitt liv har jag inte haft några känslor alls, eftersom jag inte vågat ha några. Då har jag använt alla lagliga medel för att få bort reaktioner och tankar. Det har varit medicin och under en period långt bakåt i tiden, även alkohol.

Medicinen tar bort den ohanterbara oron, men även förmågan att känna glädje, att bli road av en historia, vara nyfikenhet på livet, lust att leva, sexlust, ömhet och andra positiva känslor försvinner.  Kort sagt blir jag en robot, en docka utan känslor, kraft ork, och energi. Och så alla biverkningar som kommer till. Ändå tar jag tabletterna eftersom jag inte orkar må så dåligt som jag gör.

Jag kommer att återkomma till detta. Ha så bra du kan ha det, du medmänniska.

Cyperkramar

/Anne Sofie Höij


Livsmål

Det värsta som skulle kunna ha hänt mig för min överlevnad/återhämtning, är att jag tillät folk slå ut mina drömmar/visioner. Jag har nog alltid varit en stor drömmare/dagdrömmare.Tänker på John Lennons låt! Jag tycker att det är livsviktigt med ett livsmål, utifall man skulle gå vilse i livet, någon gång.

Precis som när du väl tagit ut kompassriktningen, så förhindrar detta dig från villovägar, när du vandrar. Samtidigt är det mer stimulerande att leva, när man har ett mål att leva/arbeta för, eller hur? Sedan är det upp till var och en att få bestämma vad målet blir. Därför är det jätte-olyckligt att folk slår bort ens innersta drömmar, när de bara menar med att hjälpa.Någon klok person har skrivit följande: ”Du är så ung som din tillförsikt, så gammal som ditt tvivel, så ung som din förhoppning, så gammal som din försagdhet. Så länge skönhetens, glädjens, djärvhetens, storhetens makt från jorden, människorna och oändligheten når ditt hjärta, så länge är du ung. För när vingarna hänger neråt och ditt hjärta täcks av pessimismens snö och cynismens is har du blivit gammal på riktigt”.
/Khai Chau


Apoteken har blivit en felande länk

Jag blev psykisk sjuk 1953 och är idag fortfarande i behov av lugnande medicin flera gånger om dagen. Medicinen gör att jag fungerar någorlunda normalt och mår så bra som är möjligt. Jag är inte ensam om att vara beroende av medicin för att kunna klara vardagen. Jag och många med mig behöver kunna hämta ut föreskrivna läkemedel på apoteket mot betalning året om. Numera har jag lärt mig att jag inte kan gå till apoteket samma dag som jag behöver min medicin. Den lärdomen har jag fått efter att bland annat ha tvingats åka till apoteket i Timrå, cirka fem mil bort, när det inte gick att få tag på preparatet Risperdal samma dag i min hemkommun.  Det är en medicin som måste tas regelbundet enligt ordination annars riskerar jag jobbiga biverkningar och utebliven önskad behandlingseffekt. Dessa problem ställdes emot den kostnad och det besvär det innebar att fara tolv mil. Hemapoteket var i alla fall schyssta och ringde runt till de närliggande kommunerna och frågade var medicinen fanns i lager, då det inte fanns i hemkommunen. Tack för denna service.

Jag har själv inte fått biverkningar av att få mina originalmediciner utbytta mot billigare liknade mediciner, men det är tyvärr inte ovanligt. Människor tvingas avstå att ta ut originalmedicinen eftersom de inte har råd att betala merkostnaden för den. Vi är många som fått biverkningar av ordinerade mediciner och nu inte vågar chansa på att få den önskade effekten av medicinen, när vi tar ersättningspreparat från apoteken. Dessutom tillkommer ökande oro hos oss patienter när preparaten ser förvirrande olika ut från gång till gång. Vi får ständigt nya billigare preparat med olika utseende.

Som det ser ut idag ökar oron för många av oss när mediciner är svåra att få tag på eller utbytespreparaten ger nya biverkningar och ser annorlunda ut. Oron skapar ökad psykisk ohälsa. Det är meningen att vi ska bli friskare av medicinerna, men som det ser ut idag skapar krånglet med att få tag på de utskrivna preparaten motsatt effekt. När och hur ska det bli ändring på detta?

/Anne Sofie Höij

 

 


Att inte bedömmas efter sitt yttre

Tyvärr uppfattas människor med psykisk ohälsa som ganska asociala, det är en känsla som vi även upplever själva. Dessutom känns det ofta jobbigt att tvingas umgås med folk på grund av alla tillhörande sjukdomsbilder, som gör sig mer påminda då. Att känna sig iakttagen, bli missförstådd/misstolkad samt ofrivilliga skakningar på grund av biverkningar. Eller att inte kunna föra ett vettigt samtal  på grund av  inre tankestörningar, paranoida tankar mm. Samtidigt som man inte heller mår så bra av att hela tiden vara ensam i lägenheten. Det kan lätt utvecklas till en ond cirkel.

Vad som fungerar bra däremot, är dessa cyber-sammankomster på internet, där likasinnade träffas på egna/lika villkor. Man lämnar ut sig precis så mycket eller lite som man själv vill. Man bestämmer själv vad man vill säga och vilken tid på dygnet man vill säga det. Det känns tryggt att inte bedömmas bara efter sitt yttre.

Kai Chau


Anne-Sofie Höij

Hej alla läsare! Jag heter Anne-Sofie Höij och kommer att blogga här framöver. Jag är 65 år gammal och har två barn. Jag har 59 års erfarenhet av psykisk ohälsa, som jag lever med än idag.

Mitt engagemang i RSMH omfattar flera uppdrag, jag är suppleant i förbundsstyrelsen, ledamot i det intressepolitiska utskottet, vice ordförande för distriktet i Västernorrland samt medlem i lokalföreningen i Härnösand där jag bor.

Jag är en ständigt nyfiken och ifrågasättande person, något som också kommer att märkas i mina blogginlägg. På fritiden tycker jag om att laga mat, läsa och lyssna på 60-talsmusik. Och umgås med goda vänner och med mina syskon.

Hälsningar

/Anne-Sofie


Vi vill vara självständiga

Jag har nog haft lite tur i oturen, så att säga. Tur med att träffa rätt människor, hamna på rätt plats, fatta kloka beslut osv.
Det är väldigt svårt att styra sitt liv enbart på egen hand, som psykiskt funtionshindrad. Det mesta verkar mot en, istället för att hjälpa en. Men det finns små, små ljusglimtar, små, små änglar, även om de är väldigt få, som förmår en att tro att man kan komma hur lång som helst!

Det behövs egentligen en väldigt liten insats, bara den känns rätt/positiv, så kan människor med psykisk ohälsa bli självgående också – det gäller bara att hitta insatsen! För, vi vill vara självständiga, som alla andra, även om det ser ut som om vi är väldigt flata, vilket är en grov misstolkning.

Khai Chau