Tid – ingenting att slösa bort
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Hobby, Sysselsättning 1 kommentar
Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.
Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.
– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.
– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..
– arbetstid
– studietid
– fritid ➡️ fri tid
– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”.
– tid som arbetssökande
– sjukskrivningstid
– tid med sjukersättning
– tid som föräldraledig
– tid som pensionär
– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang
– deadline
– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera
– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)
Kanske finns det fler sorters tid.
• jagas för det mesta av de flesta. Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden
• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet
• är demokratiskt fördelad
• är avgörande och viktigt
• kan prioriteras
• kan användas effektivt
• kan lätt slösas bort
• kan upplevas både ändlig och oändlig
• uppfattas olika av oss alla
• skapar minnen
• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom
• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö
• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan
• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får
• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer
• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom
• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.
• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag
• ett andetag är också tid
Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson).

//Caroline Nilsson
Julen närmar sig och det ger mig ångest
Publicerat: december 16, 2022 Sparat under: ekonomi, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Julen närmar sig och det ger mig ångest
Julen närmar sig med stormsteg och det ger mig ångest. Både över att vara ledig och hemma så länge med familjen och hur liten plånboken är. Det är tungt att bara ha en inkomst i familjen. Jag arbetar och min man är hemma utan någon ersättning alls. Men vår inkomst är för hög för att vi ska kunna få ekonomiskt bistånd från kommunen. Det är frustrerande att det ska vara så. Att människor ska hamna utanför skyddsnätet för att de enligt normen tjänar för mycket. Men ska pengarna verkligen bara räcka för mat och husrum? Vi som lever på marginalen har ingenting över till att sätta guldkant på vår tillvaro.
Ofta har vi på marginalen psykisk ohälsa och att leva med dålig ekonomi leder knappast till att måendet förbättras.
Inte konstigt att många inte orkar och ger upp livet.
Jag är trött på att kämpa, men jag har livsvilja och mina älskade söner. Det är för deras skull jag kämpar. Men det skulle vara skönt om allt bara kunde flyta på någon gång.
Men jul blir det ändå och jag ska försöka njuta ändå.
//Lindha Holmqvist
Julen är (inte längre) någon katastrof
Publicerat: december 12, 2022 Sparat under: Återhämtning, Depression, Gemenskap, Kamratstöd, Marina Sångängel Kommentarer inaktiverade för Julen är (inte längre) någon katastrof
Julen står för dörren och förväntningarna är skyhöga eller också katastrofala. Hur ska jag överleva?
För mig var de 14 första fyllda av värme och trygghet men sedan tog min bror livet av sig och efter det har jularna bara varit trasiga, antingen på institutioner tillsammans med människor jag inte alls ville umgås med eller hos mamma där stämningen var så spänd att minsta sak som hände som inte passade i mammas planering kunde utlösa gräl och jag var hela tiden den skyldiga. Jularna med mamma var så trasiga eftersom min bror inte var där.
Många jular har resulterat i inläggning. Innan Kalle Anka hade jag för det mesta skadat mig redan.
Nu har jag fått ett bra liv med massor av trygghet och utsätter mig inte längre för farliga situationer.
Jag bor i en gruppbostad med fyra andra unika fantastiska individer och tas hand om personal som verkligen bryr sig om oss.
Andra boenden har det varit så tydligt att andra har haft anhöriga som kommer men inte jag.
I år ska jag fylla på kontot med trygghet och omtanke som jag aldrig känt var till för mig, jag ska gå och äta julmat tillsammans med mina vänner i Pingstkyrkan. Där känner jag för första gången att jag ingår i ett sammanhang precis som alla andra.
Eftersom jag nyligen varit djupt deprimerad måste jag vara extremt rädd om min ork men på söndag är det ju advent och då ska det ju sjungas i kyrkan eftersom jag sjunger i kör. Jag trodde inte så mycket på att jag skulle orka men det är kördag på lördag så då har jag ett mål för mitt vilande och jag har nära hem från där vi ska vara så jag ska fixa det. På söndag ska vi sjunga på ett äldreboende och en kyrka och jag hänger med och sjunger på äldreboendet. Jag vet att jag kommer att få betala början av veckan i form av utmattning och smärta men jag har ju tillfört glädje och skratt så då hanterar jag det med ett leende.
En jul som alltid förut innehållit en massa jobbigheter kommer nu att ändras och jag fylls av glädje, omtanke och skratt.
Jag ska bjuda hem kören på fika i mellandagarna eftersom jag fyller år och vi blir så många att vi kommer att sitta i vårt gemensamma kök och när vi träffas blir det skratt, sång och en massa omtanke.
Jag fyller mitt liv med sådant jag alltid behövt.
/Marina Sångängel
Varför skryter vi inte mer om vårt kamratstöd?
Publicerat: december 5, 2022 Sparat under: Anna-Maria Olsson, brukarinflytande, Demokrati, Kamratstöd, RSMH 1 kommentar
Jag har just gått RSMH:s kamratstödsutbildning och blivit något så fint som kamratstödscoach. Det betyder att jag får hälsa på i RSMH:s lokalföreningar och prata om hur vi bäst ger varandra kamratstöd. Tanken är att jag ska inspirera föreningsmedlemmarna. Samtidigt håller jag just på att avsluta arbetet med ett annat projekt där vi i RSMH-Skånedistriktet besökt alla våra lokalföreningar.
Vi hittade på en massa trevligt ihop när vi besökte de skånska lokalföreningarna. Vi lyssnade på live-musik och sjöng tillsammans. Vi åt våfflor, och gick på restaurang. Vi gick på skogspromenader, dansade, plockade blommor, käkade pizza och en massa annat.
Vid ett tillfälle skrev en musiker, som också är en medlem, en RSMH-låt, vid ett annat fick vi besök av ett litet lamm. Våra medlemmar delar så generöst med sig av sina liv och talanger.
Det har varit en del av mitt jobb att planera dessa träffar och när jag planerat dåligt, som till exempel när jag tänkte att jag kunde göra hundra våfflor samtidigt som jag gick omkring och pratade med folk, dök det genast upp flera personer som utan minsta tvekan ställde sig och lagade våfflor, i timmar. När jag känt att jag var till besvär som kom med catering timmar innan festen skulle börja fick jag istället känna mig som en viktig en efterlängtad gäst. När jag tänkte att jag kunde bära 10 pizzor själv från pizzerian fick jag skjuts och bärhjälp innan jag förstått att det skulle bli svårt att lösa.
Visst är allt inte frid och fröjd alltid, och visst drabbas vi av marginalisering, förtryck och ibland blir det fel och konflikter uppstår, men under träffarna gjorde vi alla vårt bästa för att hjälpa varandra att lösa de problem som fanns. Jag fick hjälp, jag fick lyssna, jag fick stötta och bli stöttad.
Nu är tanken alltså att jag ska coacha dessa lokalföreningar i kamratstöd, och jag funderar på vad jag har att komma med. Kanske inget. Kanske måste jag vara ödmjuk och konstatera att trots ett ganska långt yrkesliv i föreningsvärlden vet jag inte hur detta kan göras bättre. Jag kan mycket, men när det gäller kamratstöd så är jag bara så otroligt imponerad av vad jag mött. Vi borde vara stoltare än vi är, och där ser jag faktiskt att vi har lite förbättringspotential, när det gäller att se varandra och uppskatta allt vi gör, komma ihåg att fastän det är självklart för oss så är det inte självklart egentligen. Vi borde skryta om medlemmar som ställer upp och arbetar gratis dag ut och dag in för att det ska finnas aktiviteter och sammanhang för oss att hitta gemenskap i. Vi borde berömma oss själva för att vi är experter på tillgänglighet och jämlik gemenskap. Vi borde vara mer malliga över hur enkelt vi åstadkommer prestigelös gemenskap och vilket värde det har. Jag ser fram emot att få komma och hälsa på i lokalföreningarna igen och diskutera hur vi kan bli lite mer självgoda.
//Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Jubileumsdag – tack vare RSMH och bowling
Publicerat: november 28, 2022 Sparat under: Återhämtning, fattigdom, Khai Chau, Min berättelse, Psykos Kommentarer inaktiverade för Jubileumsdag – tack vare RSMH och bowlingDenna text skrevs den 25 november men publiceras den 28 november.
Hej alla läsare!
Idag, 25 november, är det jubileumsdag för mig, eftersom det är samma datum 1993, som det var sista gången jag blev inlagd.
Det var mitt under universitetsstudier i Uppsala, som jag flyttade till från Eskilstuna, som student.
Med facit i hand, kan man lugnt säga att omständigheterna hade en stor roll: ensam i främmande stad, studierna pressade på, plus att jag gick och dolde min psykiatriska bakgrund, vilket ju innebar en ytterligare belastning.
Efter detta återfall har jag varit tvungen att jobba mig upp, tillbaka till livet igen.
I stora drag har det bestått av:
RSMH
Bowling (!)
…och pengar! I klarspråk, tro det eller ej!
Varför pratas det pengar överallt i övriga samhället, men inte när det kommer till min och våra medlemmars privatekonomi? Som om…vi ska inte ha några pengar!?
Ja ja, tillbaka till handlingen…
Jag kom i kontakt med RSMH i Eskilstuna, tack vare tidningen Revansch som jag fick syn på, i väntrummet till öppenvård.
Kände att jag skulle vara mer accepterad i RSMH-lokalen, än något fik på stan.
Tiden gick och jag lärde känna en bowlingveteran, på RSMH, och han (Lennart) var vänlig nog och visade mig sporten, bokstavligen! Jag visste inte ens att det fanns en bowlinghall, som dessutom är på källarplan, vilket är ganska vanligt.
Jag har alltså hållit mig återfallsfri, i alla dessa år, tack vare RSMH och bowling. Men tror ni att bowling är gratis!? Svar nej!
Försäkringskassan verkar tro det!
Eller den ansvarige myndigheten som ska se till att människor återhämtar sig från psykisk ohälsa.
Så jag har fått bekosta min egen återhämtning genom lånade medel!
Men det var kanske värt det, eftersom det inte finns/fanns något alternativ.
Tack för ordet.
/Khai Chau, Eskilstuna
Djuren – medicin för många människor
Publicerat: november 14, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Diagnos, familj, Hobby, Terapi Kommentarer inaktiverade för Djuren – medicin för många människorJag tror helt klart att djur är viktiga för människor och har varit i alla tider, antagligen mer än vi förstår. Inte minst för oss med psykisk ohälsa. Jag respekterar såklart om man är rädd, men om man vill och det är möjligt tror jag att det är bra att försöka bli kvitt rädslan för att må bättre och slippa bära på onödig stress, oro, etcetera. Synd om dem som är allergiska, en liten tröst kan vara att det är rätt rogivande att ibland sitta och titta in ett akvarium en stund. Dessutom finns det vissa hundraser där pälsen inte ger allergi och vissa kattraser är mindre allergiframkallande.
Av djuren får vi villkorslös kärlek och de dömer oss inte efter utseende och så vidare. De lär bara dra sig undan från oss om vi behandlat dem illa under lång tid och/eller om de inte mår bra.
Jag älskar djur och hade förmånen att få växa upp på bondgård, vilken mina föräldrar har kvar än idag. Vi hade grisar, får och lamm, värphöns, frigående dvärghöns, katter och hund. Vi plockade ägg hos värphönsen och använde äggen vid matlagning och bakning, och letade efter kattungar i halmen. Jag hade en egen kanin i två omgångar. Det tror jag var både bra och viktigt för mig på många plan. Jag var ett blygt barn som hade svårt med kamratrelationer, men det fungerade ofta tillsammans med djuren.
En gång i lågstadiet besökte hela klassen mitt hem – vår bondgård – och fick hälsa på alla djuren och blev bjudna på fika. Efter besöket fick de rita något de kom ihåg från besöket. Min kompis ritade när en gris kissade på en klasskamrat. Ja, vilka minnen! 🙂
Tyvärr uppskattade jag det föga under uppväxten och tyckte det var jobbigt att det var långt till affären och halvt pinsamt att säga min adress i skolan för jag hade ingen gatuadress som de andra barnen. Jag borde varit stolt, extra stolt då min kompis familj åkte på bondgårdssemester längre upp i landet. Hon älskade att hoppa i halmen på vår loge.
Idag är jag stolt av att ha vuxit upp på landet, framförallt på den platsen eftersom sker utgrävningar alldeles intill och det omnämns ibland i media. 🙂
Jag tror jag att det präglat mig positivt av att ha växt upp på landet tillsammans med djur och jag lär ha det i mig, det har tyvärr bara slumrat lite. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med djur idag, men känner ibland behovet och försöker träffa mina föräldrars älskade japanska spets regelbundet.
Jag gjorde ett försök att få praktik på hunddagis, men när det inte kändes bra vid besöket valde jag att gå tillbaka och få praktik inom administration. Det gick bra i sig, men det är alldeles för påfrestande för mig att ha en massa andra människor runtomkring mig hela dagarna. Fast just detta ställe var nog meningen för mig för jag lärde mig en del som jag tar med mig, men nu inser att jag verkligen skulle behöva hitta en praktikplats som har minst ett djur på regelbunden basis.
Det sitter nog omedvetet ”i blodet” på mig att jag är uppvuxen på landet och är van vid djur och van vid att ha “space” från andra människor. Jag tycker inte illa om andra, men tror jag behöver andas ”lantluft” oftare och inte träffa så många åt gången på daglig basis för då försvinner min energi för snabbt, jag blir överväldigad. Jag har ett känsligare nervsystem än många andra (en del människor har det) och är med största sannolikhet högkänslig och behöver därför lugn & ro runtomkring mig och space.
Anledningen till att jag inte själv har djur är för att jag känner mig för uppbunden och det blir för kravfyllt. Jag har provat att ha katt. Dessutom tycker jag inte att djur och lägenhet är den bästa kombon.
På Facebook följer jag bland annat sidor med vackra naturbilder, fina djurbilder, roliga djurklipp och fakta om djurs beteenden, främst hundar. Himla härligt!
Som vuxen andas jag frihet och hyfsat lugn när jag cyklar hem till mitt föräldrahem eller kliver av bussen från stan (då jag varit på besök där, bor inte i stan, det hade aldrig fungerat för mig med alla intryck och allt som låter mest hela tiden) och promenerar eller får skjuts en kilometer hem till mina föräldrar.
Jag känner att jag blir lugn av djur, natur och av havet. Få intryck, fina, sköna vyer och frihet. Det är inte dumt att borra in nosen i en tjock, gosig hundpäls :).
Mer läsning om djur
Jag delar en artikel från SVT Nyheter som visar på människors positiva erfarenheter av att umgås med (sina) djur vid stress.
En fin berättelse om en hunds avgörande betydelse för ägarens överlevnad. Jag vill påtala att det är en känslostark artikel.
Här kommer en kort faktatext som visar på djurens och naturens betydelse för människan genom forskning.
”Forskning har visat att djur har en läkande kraft på oss människor. I vårt stressade samhälle har människor olika metoder för att koppla av och varva ner. Forskning har visat att djur och natur är en effektiv nedvarvare, och att de som spenderar tid i naturen har en större känsla av god hälsa. Päivi Juuso är forskare på Luleå tekniska universitet och leder ett projekt som fokuserar på naturens betydelse för hälsan. I projektet undersöker de hur resurserna ska räcka för att främja hälsan och motverka ohälsan för befolkningen i Norrbotten.”
Källa: Luleå tekniska universitet, 2019
Jag funderade om det inte blir ännu mer märkbart och betydelsefullt för oss med psykisk ohälsa. Hursomhelst är här en artikel om djurs betydelse för oss med psykisk ohälsa, och här är en om hästunderstödd terapi.
Djur som hjälp vid behandling
Djur används ibland vid rehabilitering vid till exempel utmattning och stress och det gör skillnad har det visat sig. Man får klappa och sköta om dem i sin egen takt och de ställer inga krav. En del människor njuter av att rida. Jag har provat att gå med häst och sitta upp på häst. Jag gillade att gå med häst, men vet inte riktigt om jag vill rida. Jag tänker att det lätt kan bli för mycket det här med all hästskötsel. Det är nog bra att det är bra att ta det lugnt och känna sig för i början och har man psykisk ohälsa lär det vara smart att gosa i omgångar och bara få vara utan en massa att göra, lite småpyssel här och där kanske som till exempel rykta en häst. Man kan säkert fråga om man får besöka en bond/hästgård om man inte känner någon som har det eller till exempel besöka en 4H-gård eller en ridskola.
Även inom äldrevården och handikapp-/LSS-omsorgen används hundar, då främst för att motverka ensamhet och göra tillvaron lite ljusare och kanske även för att vara till hjälp. Nu har det även kommit robothundar, men det tror jag inte riktigt på, äkta vara lär vara det bästa i det fallet är min tes.
Inte att förglömma assistanshundarna, polishundarna, läshundarna och terapihundarna (terapihund är en typ av social tjänstehund som tillsammans med en förare ger stöd till människor inom vård, skola och omsorg. Källa Wikpedia) Troligtvis samma sak som psykisk hälsahund. Också finns det kontorshundar ;). Det finns kanske ännu fler varianter.
Försök hitta ett djur att klappa regelbundet om du vill & vågar! 🙂
/Caroline Nilsson
Så blev npf-familjens höstlov
Publicerat: november 10, 2022 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Så blev npf-familjens höstlovHöstlovet blev inte riktigt som det var tänkt. Jag åkte på en rejäl förkylning i början av veckan, men mådde bättre senare delen av veckan. Det har gjort att jag har vilat mycket för att bli frisk igen.
”Tonåringen” har varit utanför dörren två gånger under lovet, resten har han spenderat framför en skärm. Men ändå varit social på sitt sätt, med chattar och mess på mobilen till kompisar.
Jag försöker att släppa mina egna värderingar om vad det innebär att vara social. Trots allt har han sina svårigheter med både adhd och ast.
”Lilla Ferrari” som jag kallar yngsta sonen för. Smeknamnet kommer sig av att han har adhd och vill ha fullt ös från morgon till kväll. Han har lekt en del kompisar under veckan. I lördags var vi iväg till Vetlanda för poolspel med hans lag Craftstaden Fighters. Han är med i ett parasportlag, så blandade åldrar men gemenskap tack vare att alla har npf-diagnoser eller IF (intellektuell funktionsnedsättning). Det gick bra, laget vann 2 av 3 matcher. Mellan matcherna var ”lilla Ferrari” över hela hallen tillsammans med de andra två yngre spelarna i laget. De tre är knattekedjan. Det är inte så många andra lag som har yngre spelare, men Crafstaden har det, vilket känns coolt.
Maken har kämpat på och gjort det ganska bra under veckan, trots sina svårigheter och diagnoser. Det blev ett större affektutbrott som kom sig av att han slarvat med sin energi, han gjorde för mycket saker och glömde bort återhämtningen. Men vi pratade om det och vi har en plan för kommande ledigheter.
Han har ändå varit iväg på det han brukar göra under veckorna, daglig verksamhet och träffa sin kontaktperson. Det är jag glad för att han har gjort.
Alla kvällar har vi tittat på filmer och haft det mysigt hela familjen, det blev även en runda till våra avlidna husdjurs gravar för att tända ett ljus. Till och med tonåringen följde med, vi avslutade promenaden med en minispökjakt i skogen.
/Lindha Holmqvist





Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.