Det diffusa tvånget

RSMH har länge varit kritisk till öppen psykiatrisk tvångsvård (ÖPT) som är ett nytillskott till Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Vårdformen begränsar, i våra ögon, människors möjligheter att själv bestämma över sitt liv i orimlig omfattning. ÖPT innebär att patienten inte behöver vara inlagd, men tvingas acceptera villkor och restriktioner i sin vardag som till exempel påtvingad medicinering och avhållsamhet från all alkohol. Tillgången till alternativa vårdformer liksom mänsklig kontakt  med vården är för många under ÖPT i praktiken minimal. Istället för att i mer resurskrävande dialog motivera individer och erbjuda relevant stöd och vård på frivillig basis låter man tvång och restriktioner ta plats i människors hem och vardag. Det mest illavarslande i detta är den personliga osäkerhet man placerar människor med en pågående psykisk problematik i.

Jag blir ledsen då jag läser Socialstyrelsens rapport Det diffusa tvånget som kom nu i januari 2012. I princip har nämligen ingen av de i studien intervjuade patienterna, som lever under ÖPT, en susning om var gränsen går för vad som i ÖPT:s namn kan göras mot dem. Denna brist på kunskap bottnar inte, såvitt man kan se, direkt i ohälsan i sig. För att citera socialstyrelsens utredare: Bristerna i förståelse kan i mycket liten utsträckning förklaras utifrån patienternas hälsotillstånd (Det diffusa tvånget, SoS, s 9). Snarare framstår fenomenet som en organiskt framväxt kontrollmekanism som inte motas i grind av vårdgivarna. Man blir lätt som människa tyst, foglig och försiktig om man uppfattar att fel bestraffas, men aldrig riktigt vet vad som betraktas som fel eller hur hårt straffet blir. Patienterna i ÖPT tenderar med andra ord att själva ta på sig mer tvång än vad som på pappret krävs enligt lagen.

Rapporten illustrerar även andra aspekter av tvånget inom psykiatrin, men inget som får mig att ändra uppfattning i grundfrågan. ÖPT bör avskaffas. Vårdformen begränsar, på ett sätt som närmast är att betrakta som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, människors möjligheter att själv bestämma över sitt liv.

Öppenvårdstvånget inom den rättspsykiatriska vården (LRV-vård) har å andra sidan ett lite annat syfte då den ger den dömde patienten möjlighet till rehabilitering och anpassning till ett liv ute i samhället. Ett tydligare regelverk som förstärker kravet på servicegivarna att erbjuda reellt stöd till patienten som ska slussas ut från vården är dock av nöden här för att alla bitar ska falla på plats.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Brukarföreningen – RSMH

Psykisk sjukdom medför ofta en stor omställning i livet både för den drabbade och anhöriga. Man kastas in i en helt ny värld som hittills har varit främmande. På så sätt har intresseföreningen en viktig funktion att förmedla erfarenheter, delge förståelse och ge kloka råd. Det förvånar mig ibland att föreningen inte är större! Att återhämta sig från psykisk sjukdom är inte bara medicin och/eller psykoterapi. Dygnets övriga timmar måste också fyllas med meningsfullt socialt liv och allt annat som andra medborgare också gör.

I min hemort samarbetade RSMH med IFS genom att dela på en lokal. Jag var fortfarande mycket sängberoende, men gjorde ändå ett avtal med mig själv. Jag bestämde mig för att komma till lokalen varje dag, även om det bara skulle handla om fem eller tio minuter per gång.

Min ekonomi? Tyvärr, hann jag inte komma ut på arbetsmarknaden innan sjukdomen bröt ut.  Därför hade jag ingen nytta av sjukintyget som skulle berättiga mig till sjukpenning. Jag hade inte ork att ordna med min ekonomi. Här skulle jag vilja att någon, kanske en kurator, tog initiativet för att se till att jag verkligen kunde klara mig ekonomiskt.

Om jag hade drömmar innan jag blev sjuk? Ja, som de flesta unga människor som gick på gymnasiet hade jag drömmar om att gå på högskolan. Jag ville bli arkitekt eller matematiker faktiskt. Idag försöker jag fortfarande plocka små fristående kurser på högskolan i matematik, när jag orkar med.

Jag tycker nog att det liv som jag föreställde mig innan, skilde sig väsentligt från det som är verklighet för mig idag. Det är annorlunda, men jag tycker inte att det är sämre. Jag har istället bara upptäckt en annan sida av livet och även träffat andra människor än dem jag annars skulle ha gjort.

/Khai Chau


Vad är en psykos

Jag skulle vilja säga att en psykos är någonting overkligt för omgivningen, men verkligt för den som är i psykosen. På en teaterföreställning är publiken/omgivningen mycket medveten om att skådespelarna befinner sig i en sorts verklighet, som inte är verklig. Lyckligtvis vet också skådespelarna själva att de bara gör en roll för tillfället. En person som är psykotisk är som en skådespelare som verkligen tror att teaterscenen är lika med verkligheten.

/Khai Chau


Mobilen som kognitivt hjälpmedel

Handatorn, t ex Handi eller dess mobiltelefonvariant Handifon, är mångsidiga och utmärkta hjälpmedel för människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Priset gör att landstingen/kommunerna kan vara ovilliga att förskriva dem som hjälpmedel eftersom de flesta av de funktioner som ryms i dem också kan fås i en mobiltelefon/smartphone.

För somliga kan det räcka med en vanlig mobiltelefon. I de flesta mobiltelefoner finns  användbara funktioner som standard t ex Kalender, Röstanteckningar,SMS-påminnelser,Timer,GPS-funktion,Adressbok.

Med en mer avancerad mobiltelefon kan man också få sådana speciella funktioner som finns i t ex Handi . Dessa smartphones  kan anpassas med små program, så kallade appar.

Appar som kan användas som kognitivt stöd i vardagen kan avse: Minnesstöd, Tidsuppfattning, Ekonomi och inköp, Planering och påminnelser, Stöd i stressande och ångestfyllda situationer, Lokalisering, Alarm
 
För detaljer se här.

Den som redan har en smartphone kanske själv kan skaffa lämpliga appar, annars bör man kunna få hjälp av en arbetsterapeut på samma sätt som vid förskrivning av hjälpmedel (fråga på vårdcentral eller hjälpmedelscentral).

Värre är det för den som på grund av dålig ekonomi inte har råd att själv skaffa smartphone och abonnemang. eftersom dessa för närvarande inte förskrivs som hjälpmedel. Pröva gärna med att söka försörjningsstöd (fd socialbidrag). Också här går vägen via en arbetsterapeut som kan intyga behovet av smartphone som hjälpmedel. Socialnämnden ska verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra (Socialtjänstlagen 5 kap 7 §). Om det finns särskilda skäl, till exempel om någon av medicinska skäl behöver dyrare kost eller har en funktionsnedsättning som medför högre levnadsomkostnader kan bidrag ges med högre belopp än riksnormen.

/Hans Kihlström


Att höra röster

Hej kära läsare! Idag tänkte jag skriva lite om att höra röster.

Att höra röster kan vara både en hjälp och ett bollplank, och många rösthörare ser sina röster som en tillgång. För en del personer är dock rösterna störande, enerverande, eller hotfulla mot rösthöraren. Röster uppfattas ofta av vården som ett sjukdomstecken som ska lindras med mediciner. Mediciner är en viktig del av behandlingen när rösterna förkommer som en del av en psykos. Men för många personer kan rösterna kvarstå trots en adekvat medicinering. Då behövs strategier för att hantera rösterna.

Röster förekommer även hos människor som inte är psykotiska. Det är t.ex. vanligt att höra röster efter en nära anhörigs bortgång, under isolering med brist på sinnesintryck, under extrema förhållanden som långdistanssegling, efter upplevelser av krig, vid svält eller törst, vid långvarig sömnbrist och efter sexuella övergrepp.

Många välkända personer säger sig ha hört röster. Robert Schumann, kompositör, hörde änglaröster som han ansåg gav honom den finaste musik,men även demoniska röster som skrämde honom. Heliga Birgitta såg syner och hörde röster. Den tyska abbedissan Hildegard av Bingen hörde röster. John Nash, matematiker, ekonom och nobelpristagare, hörde röster och letade efter hemliga budskap i tidningsartiklar och siffror. Charles Dickens, författare, levde sig in i sina berättelser så långt att figurerna han skrev om började tala med honom.

Mahatma Ghandi, politisk ledare, hade en inre röst som vägledde honom. Winston Churchill, politiker, led av depression och hörde även röster. Sigmund Freud, psykoanalysens fader,skrev att under den tid han levde ensam i en utländsk stad hörde han sitt namn ropas av en välkänd och älskad röst. Den grekiske filosofen Socrates hade en inre röst som varnade honom när han höll på att göra något fel. Emanuel Swedenborg, vetenskapsman och filosof, såg syner och hörde röster. Även Jeanne d’Arc hörde röster. Mer information om kända rösthörare finns här.

Röster som inte är obehagliga kan man leva med utan problem, de kan vara en hjälp och vägledning i livet. De strategier som beskrivs i texten här nedan ämnar hjälpa personer som har obehagliga röster att minska dem. Strategier som används av rösthörare för att hantera rösterna är liknande oberoende av kulturtillhörighet. De flesta strategier anses vara effektiva av vissa användare, men det är individuellt vilken strategi som passar var och en bäst.

En del strategier innebär att man samtalar med rösterna eller aktivt motsätter sig rösternas vilja. Detta kan fungera mycket bra för en del personer, medan det hos andra kan väcka ångest. De brukar dock vara effektiva i längden. Passiva hanteringsmetoder som att ignorera rösterna brukar minska ångestnivån. Man får pröva sig fram och se vad som fungerar bäst för en själv.

Att lära sig hantera rösterna är en process. Romme & Escher (2003) har delat in denna process i tre faser: förvirringsfasen, organisationsfasen och stabiliseringsfasen.

Förvirringsfasen är den fas då det fortfarande känns omskakande att höra röster. Rösterna känns skrämmande och det kan leda till förvirring. I denna fas arbetar man med ångesthantering, lär ut enkla tekniker att öka kontrollen över rösterna, ger information och förmedlar hälsokunskap, provar medicinering, erbjuder hjälp och stöd.

I organisationsfasen har rösthöraren blivit van vid rösterna och söker efter sätt att hantera dem. I denna fas kan man diskutera teorierna bakom rösthörande, och fördjupa strategier att hantera rösterna.

I stabiliseringsfasen är relationen till rösterna mer balanserad. Ångesten har minskat och människor upplever sig ha mer kontroll över rösterna. De uppfattas mer som en del av rösthöraren själv. Det är nu viktigt att lösa de vardagsproblem som är förknippade med rösthörandet. Rösthöraren kan nu välja om hon vill dela rösternas uppfattning eller följa sina egna tankar och idéer. Det viktigaste i denna fas är att bekräfta människors förmåga att fatta egna beslut i sociala sammanhang, återupprätta sociala nätverk och skapa ett större oberoende.

Mer information om aktiva tekniker kan man få i Romme och Eschers bok Förstå och hantera röster som kan beställas från RSMH. Beställ boken här. Passiva tekniker innebär att man på olika sätt distraherar sig från rösterna och ägnar sin fulla uppmärksamhet åt något annat än att lyssna på rösterna. Sådana tekniker kan lindra ångest och ge rösterna mindre utrymme i vardagen. Ett exempel på en passiv teknik är att lyssna på musik. Detta kan verka som en sköld mot rösterna. En del rösthörare har nytta av att ha en MP3 spelare med musik med sig, och lyssna på musik i lurar under en stor del av dagen.

Sömn är viktig. Man bör se till att sova regelbundet och tillräckligt mycket för att vara utvilad. Sömnbrist kan generera röstupplevelser även hos människor som inte hör röster i vanliga fall. Öronproppar kan hjälpa den som får intensiva röster vid insomnandet.

Acceptans av rösternas närvaro kan minska rädslan för dem. Man kan iaktta rösterna utan att reagera på dem och utan att döma dem. Rösterna får finnas, komma och gå, utan att rösthöraren behöver agera eller ägna tid åt dem. Mindfullness är en vidareutveckling av acceptans och innebär en meditativ livshållning där tankar, känslor, och röster kan inta och lämna uppmärksamheten som gäster i ett rum. Man kan observera utan att döma eller agera. Man kan även lära sig att be tankarna, känslorna, eller rösterna att lämna rummet.

Motion kan vara ett sätt att motverka rösterna. Om man koncentrar sig på rörelserna, till exempel lite komplicerade aerobics rörelsemönster, så kan rösterna tystna medan motionen pågår.

Att minska på brusljud i omgivningen kan minska röstupplevelser. Röster kan genereras av brusljud, t.ex. som från en fläkt, en radio, eller en tv som står på som bakgrundsljud.

Skapa en bra samarbetsrelation med vården eller delta i en rösthörargrupp för att få ytterligare hjälp att hantera rösterna. Rösthörargrupper finns inom nätverket Rösträtt finns här.

Du kan även lära dig mer om röster på schizofreniportalen Viska. Viska finns här.

Varma hälsningar,

/ Elisabet Alphonce


Kognitiva hjälpmedel? Det beror på var du bor

Hur bär man sig åt för att få ett kognitivt hjälpmedel? Det är en fråga som många ställer sig. Kan man få ett bolltäcke? En handifon?  Kostar det något? Svaret på alla dessa frågor blir: Hjälpmedelscentralen eller vårdcentralen kan svara på hur det fungerar där du bor. Den klinik där du eventuellt är patient bör också kunna hjälpa till.

Hjälpmedelsverksamheten inom ett landsting kan alltså var ordnad i stort sett hur som helst och reglerna för förskrivning av hjälpmedel kan också variera avsevärt. Hjälpmedel som man kan få gratis i ett landsting kan man få betala hyra för i annat och i ett tredje kan man inte få det alls. Landstingen har i regel listor över de hjälpmedel som man inom landstinget har beslutat att tillhandahålla. Behöver man ett hjälpmedel som inte finns på listan kan man i de flesta fall göra en särskilda ansökan om att få det hjälpmedel  man behöver.

Om man då frågar  hur  det kan vara på det här viset, blir svaret att detta är reglerat i Hälso –och sjukvårdslagen (HSL).  Där står det nämligen:

Landstinget skall erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade till  dem som är bosatta inom landstinget och stadigvarande vistas där,.

Landstingets ansvar omfattar dock inte hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för.

Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen skall ha ansvar för hjälpmedel för funktionshindrade.

Vissa hjälpmedel tillhandahålls alltså av kommunen och andra av landstinget. Bedömning av ditt behov av kognitiva hjälpmedel och förskrivning av ett sådant görs i regel av en arbetsterapeut.  Blir du missnöjd med resultatet kan du inte överklaga eftersom du inte har någon rättighet till hjälpmedel men landstinget har alltså en skyldighet att kunna tillhandahålla sådana. Klaga kan du förstås göra t ex till arbetsterapeutens chef och begära ny bedömning.

Landstingen (regionerna) och kommunerna har information om hjälpmedelsförsörjningen på sina hemsidor. Den är inte alltid, eller snarare sällan, särskilt lättillgänglig. Pröva att söka på Google med t ex landstingets namn + hjälpmedel (eller kognitiva hjälpmedel)

Landstingen och kommunerna är inte de enda aktörerna på hjälpmedelsområdet. Arbetshjälpmedel hanteras av försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Man kan få bidrag till hjälpmedel på arbetet genom försäkringskassan om man har en funktionsnedsättning som gör det svårt att klara av arbetet eller deltar i rehabilitering eller behöver hjälp att kunna återgå i arbete. Arbetsförmedlingen har ansvar för de arbetshjälpmedel man behöver för att kunna ta ett nytt arbete om man har en funktionsnedsättning.  

/Hans Kihlström


Tvång för alla

 

Det är ett känt faktum att patienter som vårdas frivilligt på en psykiatrisk avdelning med låsta dörrar kan uppleva att de är tvångsintagna. Det är också vanligt att patienter i denna situation inte vet sina rättigheter, att de till exempel får lämna avdelningen.  Problemet uppstår eftersom patienter som vårdas frivilligt och under tvång blandas på samma avdelning. I praktiken blir det då så att restrektioner och tvångsåtgärder spiller över på dem som vårdas frivilligt. RSMH anser att det är oacceptabelt.

 

Med förvåning läser jag i Göteborgs Fria tidning om situationen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg . Tydligen tas patienterna in med tvång under ett helt dygn utan att en andra läkarbedömning görs som är avgörande för om patienten ska vårdas under tvång eller inte. Socialstyrelsen måste följa upp Sahlgrenska universitetssjukhusets rutiner och föreslå åtgärder så att detta upphör. Läs mer.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


På avdelningen

Hur jag mådde då? Jag fick till exempel för mig att de andra patienterna var skådespelare och att de ingick i min behandling. På natten frågade jag personalen om det verkligen var så. Jag fick till svar att ”det skulle bli enormt dyrt i så fall” – om de andra var skådespelare, alltså. Jag kunde inte förstå att jag inte fick lämna avdelningen. Om man till exempel sitter i fängelse för att man begått brott så förstår man normalt varför man blev inlåst. Det var en mycket frusterande känsla!

Min läkare gjorde ett andra försök att få mig att medicinera igen och jag skulle få gå på arbetsterapi, som jag för övrigt tyckte om. Men medicineringen höll inte i sig så länge – jag slutade igen efter ett par månader. I juli 1991 kom mitt andra återfall: samma misstänksamma tankar, lika uppjagad av vad psykosen fick mig till. Fast jag kommer ihåg att det var kanonväder den sommaren. Dagstidningarna kommunicerade till mig personligen.

Någon gång under mina första besök på öppenvårdsmottagningen, fick jag syn på en tidskrift från RSMH. Jag bläddrade lite av nyfikenhet, men tog inte saken på allvar förrän efter mitt tredje återfall.  Jag hade flyttat till Uppsala för att studera på universitetet. Jag klarade mig bra ett tag. Delvis tack vare att jag hade Roxiam (en medicin som senare drogs in av Socialstyrelsen) som skulle vara nästan biverkningsfri.

Det var tufft att gå på universitet och samtidigt bära på en hemlighet. Jag aktade mig noga för samtalsämnen som kunde leda till att avslöja min sjukdom. Det är liksom mer okej att berätta för kompisar att man har reumatism eller astma.

Jag återvände till hemorten för att slicka mina sår, ringde upp RSMH. Det blev den stora vändpunkten för min överlevnad. Tidigare hade jag haft farhågor som: tänk om brevbäraren ser på kuverten att de kommer från RSMH och tror att jag är psykiskt sjuk? Men med viss mognad, kunde jag komma över det hindret ganska snabbt.

En slutsats
Det är speciellt viktigt att patienten vid första kontakten med psykiatrin får rätt lägsta möjliga medicindos. En negativ konsekvens kan annars vara att patienten slutar på egen hand med medicineringen.

/Khai Chau


Handdator som hjälpmedel

Jag önskar alla ett Gott Nytt År och god fortsättning på år 2012.

Här är ett exempel på ett bra hjälpmedel i form av handdatorn Handi. Handi har en programvara för tids- och planeringshjälpmedel. Kalen­dern är grundfunktionen men dessutom finns bland annat minnesstöd, vägbeskrivning, röstanteckningar, formulärhanterare m.m.

På Hjälpmedelsinstitutets hemsida www.hi.se kan ni få bra information om hjälpmedel.  

/Anneli Westling


Nätverkskontrakt och psykiatriskt vårdtestamente

Som brukare av psykiatrins tjänster behövs inflytande över vården. För
individen gäller det att få gehör för sina egna erfarenheter, upplevelser
och önskemål. Ett sätt att underlätta detta är att skriva ett
nätverkskontrakt eller ett psykiatriskt vårdtestamente. Om man t.ex. har
prövat en viss medicin förut och fått svåra biverkningar av den är det
viktigt att slippa få just den medicinen insatt igen. Genom att skriva ned
sådana saker i ett nätverkskontrakt eller psykiatriskt vårdtestamente kan
man undvika att misstag upprepas. Ett nätverkskontrakt är en
överenskommelse mellan dig, dina närstående, och vården. Ett psykiatriskt
vårdtestamente är dina önskemål till vården ifall du mår så dåligt att du
har svårt att uttrycka önskemålen.

Ett sådant dokument ger också vägledning till vården (och närstående) om
hur man vill bli bemött vid tidiga varningstecken och vid ett insjuknande.
Det är bra att beskriva vilka tidiga varningstecken du brukar få, och vad
du vill att ditt nätverk ska göra om du skulle få dessa varningstecken
igen. Detsamma gäller om varningstecknen förvärras och börjar likna ett
insjuknande.

Själv har jag använt mig av ett psykiatriskt vårdtestamente sedan 1996.
Dokumentet finns i min sjukvårdsjournal och ska läsas av jourhavande läkare
innan hon eller han träffar mig om jag söker vård akut. Jag har uppdaterat
mitt dokumentet två gånger eftersom omständigheter i livet har förändrats.
Det är viktigt att hålla dokumentet aktuellt så att det verkligen uttrycker
rätt önskemål.

RSMH har material att beställa som underlättar skrivandet av ett
psykiatriskt vårdtestamente . Boken ”Nätverkskontrakt” av Laila
Gentzell ger en beskrivning av hur man kan använda ett nätverkskontakt.
Boken finns att beställa från RSMH. Jag har utvecklat en mall för
nätverkskontrakt vid psykossjukdom som du kan anpassa till just din
situation. Ändra gärna i dokumentet så att det passar just dig. Mallen
finns här.

Varma hälsningar,

/Elisabet Alpkonce