Minska tvånget bland barn och unga

Jimmieblogg2I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.

Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.

I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.

Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.

Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.

Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Psykiatrin skrämmer bort patienterna

PaulinaFör två dagar sedan tittade jag på Agenda på SVT1 och såg inslaget om dom alarmerande siffrorna att varannan person som bältesläggs i psykiatrin är en kvinna under 34 år. Detta är inga nyheter för min del. Jag själv har aldrig varit utsatt för detta men jag har många vänner och framför allt en som nyligen har råkat ut för vårdens bestraffningssystem. Hon är en av mina närmaste vänner som har blivit så illa behandlad att mitt hjärta brister. Detta ska inte förekomma! Jag vill helt förbjuda bältesläggning. Man kan komma långt genom att lyssna och prata med människor. Varför ska unga kvinnor med självskadebeteende betala priset för att samhället inte räcker till eller förstår.

Många läkare erkänner att dom står hjälplösa inför unga tjejers självskadebeteende, som ibland är så allvarligt att man vet inte vad man skall göra.  Och det är en bra bit på vägen att inse och erkänna att man inte vet hur man skall handskas med dessa män men framför allt kvinnor. Att man faktiskt erkänner att det idag inte finns hjälp och vård som är bra eller anpassad. Läkarna har gjort sitt, nu är det politikernas tur att ta sitt ansvar.

Jag skulle vilja få en önskan uppfylld. Hur hårt det än låter. Om alla politiker fick spendera 10 minuter i en bältessäng så kanske deras beslut skulle se annorlunda ut, den politiska viljan att agera snabbare skulle födas.

För Linda Ledéus sade i reportaget att hon är livrädd för att bli sjuk igen. Hon är alltså livrädd att hamna på sjukhuset igen. Jag känner igen mig i hennes ord. Alla i min omgivning vet att när jag blir sjuk igen tänker jag inte lägga in mig! Jag tar hellre livet av mig. Varför skall jag vara inlagd på en enhet, bli förvarad utan behandling för att så småningom komma ut och må värre?

Vår psykiatri fungerar inte så bra som den skulle kunna, det finns mycket kvar att göra. Jag måste poängtera är att jag förstår att saker ibland tar tid att förändra, men här är det faktiskt frågan om människor och deras liv. Då är det bråttom. Och inte förrän dina egna barn eller du fastnar i ett system som vill väl men inte räcker till på grund av byråkrati, lagar och regler. Inte förrän då när allt går fel, inser du att detta är ett system som inte fungerar, men skall det behöva gå så långt?

Istället för att beröras i efterhand, kan vi inte visa en gnutta empati och beröras innan och tänka, tänk om det var jag som fick ligga i bältessängen så som Linda gjorde.

Detta är lite tankar kring reportaget som gick på agenda om Linda Ledéus på SVT. Dela gärna med dig av dina tankar om du vill.

Hoppas du får en bra dag och som alltid.

Massa kramar från mig:)

/Paulina Tarabczynska


Kränkningarna måste upphöra

Jimmieblogg2I söndagens avsnitt av Agenda i SVT avslöjades att unga kvinnor med självskadebeteende är den patientgrupp som i högst utsträckning utsätts för bältesläggning inom psykiatrin, och de senaste åren har bältesläggningarna ökat. Att behovet av att spänna fast kvinnor med självskadebeteende kan vara så stort är obegripligt och det är lätt att börja spekulera om maktutövning från vårdens sida. Eller möjligen att bältesläggning är ett snabbt och effektivt sätt att få lugn och ro och då spelar den kränkning som patienten utsätts för mindre roll.

I inslaget på Agenda togs även upp hårresande exempel på vårdinrättningar där bältesläggning använts som bestraffning eller som ett sätt att skapa förändring i patientens beteende.

Att SKL har dragit igång ett stort självskadeprojekt är kanske bra, men att inga förändringar kan genomföras förrän är slutfört tyder på nonchalans. Det leder till att en mängd individer alldeles i onödan blir kränkta av psykiatrin och därmed tappar förtroendet för den vilket i sin tur kan leda till att de aldrig får den hjälp de så väl behöver.

RSMH efterfrågar, liksom Sofia Åkerman i inslaget, en betydligt snabbare förändring och en ordentlig genomlysning av psykiatrin för att få bort kränkande behandling av kvinnor med självskadebeteende. Det finns ingen tid att förlora, tvärtom har det gått alldeles för lång tid utan något gjorts.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH