På besök i Tanzania
Publicerat: december 19, 2012 Sparat under: Öppenhet, Diskriminering, Jimmie Trevett, RSMH 3 kommentarer
Förra veckan reste jag tillsammans med Gunilla Brändström från RSMH i Umeå till Dar Es Salam i Tanzania. Syftet med resan var att besöka RSMHs systerorganisation TUSPO som RSMH tillsammans med My Right (tidigare Shia) samarbetat med under en tid inom ramen för ett biståndprojekt. TUSPO har vuxit och omfattar idag 7 föreningar runt om i Tanzania. Tre av dessa finns i Dar Es Salam.
Personer med psykisk ohälsa är en utsatt grupp i Tanzania något som bland annat visar sig i att en människa som fått en psykiatrisk diagnos förlorar sin rösträtt. För denna och andra mänskliga rättighetsfrågor kämpar TUSPO.
Ett mål med resan var att knyta en av RSMHs lokalföreningar närmare projektet och en av lokalföreningarna i Dar Es Salam. TUSPO bedriver påverkansarbete och kamratstöd precis som RSMH, men äger dessutom en bit land där de planerar att odla grödor och sälja för att finansiera verksamheten.
Två saker som Gunilla och jag ville förmedla till medlemmarna i TUSPO var dels idén om att hålla studiecirklar, både självhjälpscirklar och mer lärande cirklar samt tankar om attitydarbete. Vi pratade om möjligheten att gå ut i skolor och informera om psykisk ohälsa för att bryta fördomar och stigmatisering.
I Tanzania råder stor brist på psykiatrisk vård samtidigt som okunskapen och fördomarna om psykisk ohälsa är mycket utbredda. TUSPO bedriver ett viktigt arbete på ett bra sätt och vi hoppas kunna resa tillbaka hösten 2013 för att följa upp och lära ytterligare av varandra.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Obefintlig chans till jobb
Publicerat: november 28, 2012 Sparat under: Arbetsmarknad, Öppenhet, Bemötande, Diskriminering, fattigdom, Paulina Tarabczynska | Tags: Diskriminering Kommentarer inaktiverade för Obefintlig chans till jobb
Jag läste en artikel i Forskning & Framsteg som fick mig att bli arg! Den handlade om att överviktiga har 80% mindre chans att få ett jobb. Det fick mig att börja undra. Ibland känner jag hur mitt huvud dånar av all skit som ständigt slängs i ansiktet på mig. Ibland tror jag inte mina öron eller ögon.
Vi som är en minoritet. Vi som ska rehabiliteras och återinföras i samhället. Men hur skall detta någonsin kunna lyckas? Allt är bara fina ord och inget mer. Eftersom jag har varit sjukskriven under lång tid och har psykisk ohälsa har jag rent statistiskt 60 % mindre chans att få ett jobb. (Dock finns det ingen bra statistik på just psykisk ohälsa, men man är helt säker på att diskriminering förekommer och är vanlig.) Det faktum att jag dessutom är kvinna kommer att göra att min chans att få jobb är obefintlig.
Vad håller vi på med egentligen? Vad är det som sker? Och framför allt hur kommer det sig att vi tillåter detta pågå år in och år ut? När kommer vi få nog? Statistiken är helt tydlig med att poängtera att jag är en värdelös medborgare som ingen vill ha, ingen bryr sig om. Jag har som så många andra tappat det viktigaste! Arbetsförmågan. Sen när blev det individens existentiella huvudmening i livet? Alla har vi något att tillföra i samhället men på olika villkor. Alla har inte samma kapacitet. Varför slänger staten så mycket pengar på att rehabilitera oss när samhället samtidigt är så tydligt med att visa att dom inte vill ha något med oss att göra?
Jag vill avsluta med att skriva något lite mer positivt. Jag har nu gått klart min Hjärnkollsutbildning och har makt att förändra attityder. Men för att förändra attityder behöver man inte vara en Hjärnkolls representant. Jag ser på det lite som att vi alla är våra egna ambassadörer. Det är i mötet med en annan människa som vi kan förändra negativa inställningar och fördomar.
Om jag skriver att jag är arg så stämmer det helt. Jag har all rätt att vara arg! Jag är inte mindre värd bara för att jag inte kan prestera som alla andra. Jag är inte heller mindre värd för att jag inte klarar av att leva i ett system som gör oss sjuka och sedan struntar i oss. Jag har fått nog och jag tror att många som läser mina inlägg kan ana min frustration. Det är dags att vakna och inse att samhället gör oss sjuka och sen förväntar sig att vi skall leva undangömda i bakgrunden utan att ifrågasätta. Helt tysta och apatiska.
Nej säger jag, jag tänker inte ta på mig skit för att någon annan är osäker eller rädd. Jag tänker inte bära 10.000 ton osäkerhet och skam på mina axlar. Denna börda är inte min att bära. Jag tänker prata, ifrågasätta och kanske tillslut även förändra. Jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för att ingen annan någonsin ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Jag gör det för att ingen ska behöva känna sig ensam och liten så som jag kände mig en gång, men framför allt, gör jag det för att jag tror på en bättre framtid och jag tror att det är bara vi som har makten att förändra.
/Paulina Tarabczynska

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.