RSMH välkomnar regeringens beslut om en utredning om den psykiatriska tvångsvården

Publicerat: maj 20, 2024 | Författare: RSMH | Sparat under: Demokrati, Diskriminering, Jenny Wetterling, Tvångsvård, utbildning | Tags: Tvångsvård | Kommentarer inaktiverade

Regeringen har nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att göra en omfattande kartläggning av problemen inom den psykiatriska tvångsvården i Sverige.

Syftet med det nya uppdraget till Socialstyrelsen är att höja kvaliteten inom psykiatrisk tvångsvård, och även hur patienter hanteras efter sin tid på avdelningarna. Men det ska även ske en metodutveckling runt själva tvånget, färre tvångssituationer ska uppstå då dessa patienter är extra utsatta. Tanken är även att stärka patienternas ställning, och att minska riskerna för övergrepp och våld.

Socialminister Jakob Forssmed säger att svensk tvångsvård fungerar för dåligt.

Det pratas en hel del om tvångsvård och tvångsåtgärder idag. Det genomförs statliga utredningar och det tas initiativ för att minska tvångsvård och tvångsåtgärder hos myndigheter och vårdgivare. Det verkar också finnas en ökad samsyn om att tvångsvård och tvångsåtgärder medför kränkningar och skapar risker för patienterna. Risker som är problematiska ur framför allt hälsomässiga aspekter men även ur juridiska, etiska och demokratiska perspektiv.

Detta till trots tycks ingen minskning av tvångsåtgärder ske och därav ser RSMH det nu som nödvändigt att ett nationellt kunskapsstöd för tvångsvård skapas och att en nollvision för tvångsvård tas fram. Ett sådant kunskapsstöd skulle bidra till en mer jämlik och rättssäker tvångsvård, likväl som en tvångsvård som är trygg, personcentrerad och av högsta kvalitet. En nollvision för tvångsåtgärder skulle tvinga fram metoder och förhållningssätt med potential att kraftigt reducera tvångsåtgärder.

Att vara föremål för en tvångsåtgärd upplevs av många av de med egen erfarenhet som en svår kränkning av ens mänskliga fri- och rättigheter och medför ofta ett stort lidande. Det är ett omfattade ingrepp för den enskildes integritet, värdighet och självbestämmande när samhället går in och beslutar om vård och omhändertagande när det saknas samtycke. Att dessutom bli utsatt för tvångsåtgärder är inte bara kränkande, det riskerar också att försämra den psykiska hälsan ytterligare. Dessutom påverkar tvång i vården människors förtroende för samhället och viljan att ta emot vård frivilligt i framtiden.

RSMH önskar att utredningen som helhet kan mynna ut i antagandet av en nollvision får tvångsåtgärder, att Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ses över från grunden med en ansats i beslutskapacitet snarare än det juridiska begreppet allvarlig psykisk störning, att ett kompetenscentrum för tvångsvård skapas och att personer med levd erfarenhet är med i samtliga delar av det kommande arbetet.

En framgångsrik vård enligt RSMH bygger på samverkan och förtroende mellan patient och vårdgivare och är personcentrerad, återhämtningsinriktad, traumamedveten och rättighetsbaserad.

RSMH ser fram emot ett nära samarbete med Socialstyrelsen i denna viktiga fråga

Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH

Ett självförvållat underbetyg för Sverige

Publicerat: februari 26, 2024 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Demokrati, Diskriminering, Jenny Wetterling, Tvångsvård, utbildning | Kommentarer inaktiverade

En av årets viktigaste rapporter har nu kommit från Institutet för mänskliga rättigheter. Läs den på institutets hemsida->.

Det svenska Institutet för mänskliga rättigheter inrättades så sent som år 2022. Institutet ska fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).

RSMH har medverkat i den rapport som är institutets skriftliga bidrag till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättnings granskning av Sverige 2024 och som publicerades i dagarna. Institutets rapport återspeglar inte alla Sveriges utmaningar och förbättringsbehov inom tillämpningsområdet för CRPD men RSMH välkomnar att flertalet av våra synpunkter tagits med.

Trots att Sverige är ett rikt land med en historia av inkludering av personer med funktionsnedsättning uppfyller landet inte sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Civilsamhällesorganisationerna rapporterar gemensamt att implementeringen av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning står stilla eller till och med går tillbaka, men politikerna verkar ha fastnat i en retronostalgisk bild av Sverige som ett föregångsland för funktionsrätt. Denna felaktiga uppfattning är en rejäl stötesten för genomförandet av människorättsperspektivet i lagstiftning och politik. FN:s rekommendationer för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ignoreras för det mesta, och revidering av lagstiftning till konventionen kommer främst från EU, inte från nationella initiativ i Sverige.

Nu år 2024 har det gått 15 år sedan CRPD trädde i kraft i Sverige. Varken i lagstiftning, policy eller praxis har förtydligandet om vad mänskliga rättigheter är för människor med funktionsnedsättning fått något större genomslag.  Den samlade funktionsrättsrörelsen, inklusive RSMH, delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning snarare backar.

Det paradigmskifte som konventionen bär med sig har alls inte satt sig generellt i den svenska verkligheten och flera av de allmänna åtagandena och specifika rättigheterna är ännu inte implementerade eller förverkligade. Det gäller exempelvis människors möjligheter till självbestämmande, delaktighet, hälsa, utbildning, arbete, fritid, demokrati och frihet. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige är fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen. Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre. Tillgången till individualiserat stöd är begränsad och förutsättningarna för reellt självbestämmande och fullt deltagande i samhället brister. Individens fulla rättskapacitet är inte fullt ut säkerställd och personer med funktionsnedsättning utsätts fortfarande för olika former av tvång och begränsningar i vård och omsorg. Sedan kommitténs senaste granskning 2014 har de ojämlika levnadsvillkoren ökat på flera områden och diskriminering rapporteras i högre utsträckning. Trenden är tydlig, men oförsvarbar.

Inom områden som bostad, utbildning och sysselsättning utgör strukturer som är segregerande till sin karaktär fortfarande betydelsefulla delar i de system som syftar till att möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. När det gäller särskilda boendeformer finns det i en del verksamheter tydliga institutionella drag, bland annat i form av tvång, begränsningar och våld. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning vittnar också om en delvis återgång till den medicinska modellen, där personens egna behov, intresse och rätt till självbestämmande inte respekteras utan individen tvingas ensidigt anpassa sig till institutionen former och utbud. Inom socialförsäkring och funktionshinderstöd ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.

Sverige behöver höja ambitionsnivån i arbetet med att genomföra CRPD och i betydligt högre utsträckning än idag arbeta strukturerat och systematiskt för att säkerställa rättigheterna.

RSMH har belyst hur det bristande genomslaget för CRPD i lagstiftning och rättstillämpning ser ut för de vi organiserar och andra med funktionsnedsättning i Sverige i att det:

saknas ett sammanhållet strategiskt arbete för att genomföra konventionen,
finns stora brister avseende delaktighet och principen om barnets bästa,
förekommer utbredd användning av psykiatrisk tvångsvård och brister i det förebyggande arbetet, användning av tvångsåtgärder och bristande möjligheter till självbestämmande i den psykiatriska tvångsvården, bristande rättssäkerhet och kontroll i den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården, tvångsåtgärder och våld på de statliga ungdomshemmen,
råder bristande likvärdighet i tillgången till insatser, ojämlikhet i hälsa och bristande tillgång till vård och hjälpmedel, brister i den psykiatriska vården,
att patientmedverkan och delaktighet i vården behöver stärkas så mycket mer,
fortfarande råder sämre ekonomiska förutsättningar för personer med funktionsnedsättning och lägre sysselsättningsgrad, diskriminering och bristfälliga arbetsförhållanden för vår målgrupp.

Exempel på rekommendationer som ges som särskilt berör RSMH:s målgrupper är

Förbjud användningen av tvångsåtgärder i form av isolering och fastspänning av barn.

Ta initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdens och rättspsykiatriska vårdens regelverk och rättstillämpningens förenlighet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning
Säkerställ att användning av ECT inte sker utan fritt och informerat samtycke.
Vidta åtgärder för att säkerställa ändamålsenligt och systematiskt tvångs- och våldsförebyggande arbete inom den psykiatriska tvångsvården, den rättspsykiatriska vården och den sociala tvångsvården. Arbetet bör inkludera att systematiskt inhämta erfarenheter från personer med funktionsnedsättning om upplevelsen av tvångsvård, tvångsåtgärder och stöd efter utskrivning.
Vidta åtgärder för att identifiera och komma till rätta med strukturella brister som leder till våld, tvång och begränsningar i särskilda boendeformer för personer med funktionsnedsättning.
Etablera en strategi för avinstitutionalisering inklusive en övergång till stöd för levnadsvillkor som präglas av självbestämmande och samhällsgemenskap på jämlika villkor med personer utan funktionsnedsättning.
Stärk kraven på systematisk medverkan av personer med funktionsnedsättning vid planering, utformning, uppföljning och utvärdering av tillgänglighet, vårdprocesser och arbetssätt inom hälso- och sjukvården.
Vidta åtgärder för att säkerställa att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen samt det övriga ekonomiska skyddsnätet är tillräckliga för att uppfylla rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för alla personer med funktionsnedsättning. Åtgärderna behöver inkludera insatser för att motverka ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.

En resa har påbörjats mot det som – enligt vad RSMH tror – kommer att vara absolut nödvändigt för att åstadkomma verklig genomslagskraft och mänskliga rättigheter för alla oavsett funktionsvariation. Nämligen att göra CRPD till svensk lag i likhet med Barnkonventionen. Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag.

Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH

Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!

Publicerat: januari 22, 2024 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin | Kommentarer inaktiverade

Apropå överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner – insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention 2024.

Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!

Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.

Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.

Varför känner människor oro?

De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar. 

Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.

Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år

Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.

Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”

Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.

Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.

Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband

Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.

En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.

Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?

Det handlar om att omfördela resurser

Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?

Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.

För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.

/Jenny W

Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash

Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa

Publicerat: augusti 14, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Öppenhet, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Jimmie Trevett, Samverkan | Kommentarer inaktiverade

I framtiden bör det finnas en arena i samhället där vi alla kan prata mer öppet om hur vi mår. Jag sitter i en arbetsgrupp som startats av Folkhälsomyndigheten och som ska ta fram en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag blev inbjuden för att jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige. Flera andra myndigheter och organisationer sitter med i arbetsgruppen.

Min förhoppning är att denna strategi ska leda till ett öppnare samtal överallt i samhället. Det bör finnas utrymme för att tala om hur vi mår i arbetslivet och i skolan. Ett förebyggande arbete lär också leda till stora ekonomiska vinster för alla parter. Därför måste även politiker ta grepp om ämnet.

Jag vet inte exakt hur denna arena ska se ut, kanske genom någon form av allmänna riktlinjer för skola, arbetsliv och andra samhällsinstitutioner. Jag hoppas att vi ska få en klarare bild när strategin är klar.

Mycket har ju hänt på senare år. Fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa och samtalet är öppnare än det var för bara några år sedan, då många försökte dölja hur de egentligen mådde. Men vi har långt kvar. Det är fortfarande ett stigma att berätta om sin psykiska ohälsa, bland annat för att vi lever i ett högpresterande och individcentrerat samhälle. Den som är öppen med sitt mående kan till exempel riskera att bli bortvald vid jobbsökande.

Jag brukar säga att mår gör vi alla, men förkylda är vi inte varje dag. Det är ingen som har hundraprocentiga morgnar varje dag. Då får man ändå ta sin kopp kaffe och gå ut och andas en stund i friska luften.

/Jimmie Trevett

RSMH är på rätt väg att åter bli ledande inom psykisk hälsa

Publicerat: maj 16, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, RSMH | Kommentarer inaktiverade

Inlägg 3 av 3 från RSMH:s kongress 2023. Läs de tidigare inläggen här och här.

Hejsan igen!

Nu är jag på väg hem från Stockholm och kongressen är slut. Jag vill tacka för en givande kongress och det blev många bra beslut som togs under helgen tycker jag. Som jag sa innan så blev jag glad över inriktningen med ungdomar som var under helgen. Det är något som jag har efterlyst i så många år inom RSMH men som har tyvärr uteblivit under många år.

Men nu tar vi nya tag. Jag är så glad över att RSMH unga var med på kongressen och gjorde ett så bra arbete under helgen, tack för det. Det sådde återigen ett frö hur viktiga de unga är för verksamheten och organisationens framtid och det gör mig glad att se. För vi som organisation är inget utan de unga och det är bara för oss att acceptera.

Som jag skrivit innan så ska det nu tillsättas ett ungdomsutskott och de kommer ha en viktig roll i det här arbetet. Vi arbetade med ett kongressutlåtande om att få in psykisk hälsa på schemat i skolan och att bli en bra satsning för det kommer vara så viktigt, och det kommer att bli ett bra startskott för det som komma ska inom ett år. I den frågan måste vi vara en drivande organisation tycker jag.

För det som Lasse Matilla tog upp med diagnoser och medicinbehandlingar är fruktansvärt skrämmande men samtidigt inget som förvånar mig. Men det är en fråga som vi i RSMH måste ta ställning till och arbeta med nu. Tar vi inte tag i det nu så kommer det inte bli bra, för det kommer bara bli fler som mår dåligt och inte kommer att må så bra. Om vi nu ska arbeta med att få fler att må bra så måste vi börja där och förebygga det redan i ung ålder, annars så kommer det bara att fortsätta kan jag anse.

Sen tycker jag att det togs väldigt bra beslut under kongressförhandlingarna. Till exempel med stadgarna för att förtydliga olika saker så att det blir lättare att tolka vad det egentligen betyder och innebörden med dem. Sen tog vi beslut om viktiga inriktningar i vårt principprogram och verksamhetsplan för den kommande kongressperiod.

Det verkade som att om man lyssnar på de olika diskussioner som uppkom, så vill vi samma sak i grunden, men som naturen är så vill vi kanske göra det på olika sätt. Men det är naturligt i en organisation som vår.

Jag har nog inte varit med på alla mina år att förhandlingarna har fungerat så bra som de gjorde under den här helgen. Men det betyder i grunden enligt mig att vi vill uppnå samma mål och det är så himla positivt. Men visst finns det många tankar och kommande lösningar i alla de diskussioner som har varit. Men nu handlar det om att sammanslå de här tankarna, diskussioner och visioner till något som fungerar. Kan vi klara av det så har vi kommit en bra bit på vägen till att lyckas.

För att åter den framgång till att bli den stora organisation som vi har varit innan, en ledande organisation inom psykisk ohälsa, så är vi på rätt väg, känns det som. För vi är ingen diagnosorganisation och vi tar alla till oss. Därför är vårt krav att vi ska vara ledande organisation i de här frågorna. Vi har så mycket kunskap inom det här området och har den helhetsbild som inte många andra organisationer har och det är det som är vår styrka i samhället.

Nu vill jag bara tacka förbundet för en bra och givande kongress och det tror jag alla ombud håller med om. Jag hoppas att vi alla snart kommer att ses igen för det är så givande att träffa er.

// Jonas Andersson

Skrivet på kvällen, söndag 14 maj 2023

Söndag på RSMH-kongressen: Fyra intressanta och viktiga år ligger framför oss

Publicerat: maj 14, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, RSMH | 4 kommentarer

Rapport från RSMH-kongressen, dag 3. Lördagens inlägg finns här.

Hejsan alla RSMH-are!

Nu går vi in på den sista dagen här på Hagaberg. Igår var det en dag där det hände mycket men förhandlingarna är klara nu. Så nu får man se vad som står på programmet för idag. Vi kommer att samlas igen idag söndag klockan 9. Gårdagen avslutade vi med en trevlig middag och bra musik innan vi åkte till hotellet vi som bodde där.

Jag tror att de flesta var rätt så trötta efter gårdagen. Men nu är det bara att ta nya tag innan vi alla ska dela på oss och åka hem till vårt och våra lokalföreningar och informera de om vad som har kommit fram under helgen.

Som kongressombud så är det viktigt att informera vidare till våra medlemmar om vad som har hänt och vilka viktiga beslut som vi ha tagit under helgen. Jag försöker skriva lite här på bloggen om vad som har hänt under hela helgen men jag hinner inte med att få med allt, långt därifrån.

Idag kommer vi ombud att diskutera RSMH:s framtid och vi kommer att arbeta med det. Då tänker jag hur man ska förankra det på alla nivåer i organisationen från lokalförening, distrikt och upp genom förbundet. Där kommer man att ta upp hur kan vi få in nya medlemmar till våra föreningar och vad behöver vi föreningar göra för att det ska fungera. Hur behöver vi tänka för att det ska bli en positiv utveckling som genererar fler medlemmar?

Vad behöver föreningarna för hjälp och stöd för att klara av den här utvecklingen. Hur kan distrikt och förbund göra för att klara av att ge det stödet? Det är många intressanta och viktiga frågor som kommer tas upp. Hur tar vi oss an framtiden och drar åt samma håll?

Nu sitter vi och gör en framtidsövning med kanslichefen och här kommer det upp många intressanta och viktiga tankar på hur vi ska komma vidare. Men även vad vi redan gör i vår verksamhet som är bra. Jag tror att det är viktigt att se vad vi redan gör som är bra, för det måste vi ta med oss för det är väldigt mycket som redan är bra.

Sen en fråga som har pratats om är målgruppen unga och det gör mig så glad att den frågan har börjat att komma upp på dagordningen. RSMH behöver unga för sin överlevnad men frågan är vad de unga behöver av RSMH för att vilja vara med? Där har vi en viktig fråga som måste lösas inom kort, men även en långvarig lösning som fungerar över tiden. Ett bra beslut som vi tog igår var att man ska tillsätta ett ungdomsutskott och det kommer att vara viktigt i det här arbetet.

Det är fyra intressanta viktiga år som ligger framför oss nu. För vi ska klara av att vara den stora organisation vi är och stå upp för våra medlemmar som vi alltid gör. Så nu tar vi alla RSMH-are nya tag och fortsätter att göra ett lika bra arbete som vi alltid gör för vi kan det vet vi. Jag kan se här på alla ombud vilka resurser som finns inom RSMH så de personerna måste vi ta vara på.

Jag vill nu bara avsluta med att tacka alla för en mycket intressant helg och jag hoppas på att vi snart ses igen.

//Jonas Andersson

Publicerat söndagen den 14 maj klockan 11.02

Lördag på RSMH-kongressen: Delaktighet gör vården mycket bättre

Publicerat: maj 13, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: brukarinflytande, Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, Läkemedelsbolag, RSMH | Kommentarer inaktiverade

Hejsan igen!

Nu sitter jag här på RSMH:s kongress och det är dag två av tre. Det är trevligt att träffa gamla arbetskamrater som jag hade när jag arbetade här i Stockholm för cirka 14 år sedan. Idag är det förhandlingar hela dagen med olika intressanta punkter som vi ska gå igenom.

Det kommer även att vara lite olika föreläsningar under dagen som alltid är trevligt att kunna lyssna på. Ikväll blir det kongressmiddag när dagens förhandlingar är över. Sen blir det att åka över till hotellet och bara koppla av och ladda upp för morgondagen, och sen hemresan.

Jag kommer att driva frågan om organisationens utveckling och hur man ska göra för att få in yngre personer i verksamheten. Det blir ett måste nu för att verksamheten ska utvecklas i den linje som man vill. Men det kommer att vara ett stort och intressant arbete och där är mycket som måste göras nu och inte senare. Det man säger och vill måste man verkställa och ta tag i och inte flytta fram det. Jag har haft den frågan på min agenda i så många år och påtalat det här problemet utan det har tagits på allvar, tyvärr. Men vi är där nu i vår verksamhet som jag sa att skulle hända.

Det som man hör i diskussioner är att man vill få in nya målgrupper till verksamheten och organisationen, men man är rädd för att ändra sin verksamhet för att den ska passa in till alla. Där har vi det stora problemet som vi måste lösa, för det är inte så svart eller vitt. Man kan ha både och men man kan höra att om de unga ska komma in så ska inte de gamla kunna vara kvar. Det gör mig så arg för vill man så kan båda vara med i organisationen. För man kan ha enskild verksamhet för de unga men även gemensamma verksamheter för alla.

I skrivande stund pågår en föreläsning om personcentrerad vård och delaktighet, och det är intressant. Där tar man även upp frågan om diagnoser men även ökningen vi har hos våra unga medborgare när man kommer in på medicinering. Det är en helt sjuk ökning som det är, och det måste man ta tag i anser jag, för den ökningen kan inte fortsätta. Det viktiga är att man utgår från vilka svårigheter våra barn har och hjälper dem med den biten. Man måste utgå från de andra behandlingsalternativen som finns istället för att fylla våra barn och ungdomar med mediciner. I många fall gör medicinen bara att man lägger locket på istället för att ta tag i problemet, anser jag.

Det är många som känner att de inte får vara delaktiga i sin vård och det skrämmer mig väldigt mycket. Finns det en skillnad mellan psykiatrin och den somatiska vården? Personligen tror jag att man får vara mindre delaktig i sin vård inom psykiatrin än inom den somatiska vården. Men vi vet sedan länge att om får man var delaktig i sin vård så blir slutresultatet så mycket bättre. För hur man än väljer så är det vi som kan oss själva och vet hur vi själva fungerar bäst. Sen har vi kanske inte den medicinska kunskapen som behövs och det är då viktigt att man samarbetar med vården.

De olika behandlingsmetoderna måste bli tillgängliga för alla och det ska inte vara en ekonomisk fråga. Ekonomin ska inte avgöra vilken behandling man ska kunna få. Men så anser jag att det är i vårt samhälle i dagsläget.

Nu kommer dagens förhandlingar att snart igång och det kommer bland annat handla om stadgar, olika motioner och verksamhetsinriktning. Det är frågor som ofta kan väcka lite debatt så vi få se vad det är som händer.

Jag återkommer imorgon igen om vad som händer här på Hagaberg!

/ Jonas Andersson

Skrivet lördag 12 maj klockan 11.34

Engagera fler unga för att behålla RSMH:s styrka

Publicerat: maj 5, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Demokrati, Gemenskap, Jonas Andersson, makt, RSMH | Kommentarer inaktiverade

Nu kommer jag ta upp en viktig fråga som jag har haft aktiv under väldigt många år inom RSMH både som förbund och lokalt. Medlemmarna i vår organisation blir inte yngre och det kommer bli ett problem till sist i vår verksamhet. Det finns RSMH Unga på få platser men vi behöver det i hela landet för att vår underbara verksamhet ska överleva.

RSMH Unga finns på vissa platser i landet men det är tyvärr inte alls många. Jag har själv påtalat det i en del föreningar men man kan få en känsla av att man är lite rädd för att få in de unga för då ställs det andra krav kanske, eller man får ändra aktiviteterna som man gör så att det ska passa alla. Jag vet inte varför det är så. Det skrämmer mig att det motståndet finns och det är inget nytt. Redan när jag arbetade och slutade på förbundet för cirka 14 år sedan fanns det där.

Där finns en del verksamhet för ungdomar i RSMH Unga och det görs en del men det behövs mer. Man måste få en jämn fördelning i hela landet och inte bara på få platser.

Vad kan man göra tillsammans för att man ska få igång den delen i vår organisation? Vi alla måste gå ihop för att vi ska knäcka nöten. Ska det finnas en ren ungdomsdel i RSMH nu menar jag inte ett eget förbund utan en mer ren del för ungdomar. Ska förbundet få in personal som enbart arbetar med den utvecklingen? Ja, jag vet inte och det jag vet är att det måste hända något och den satsningen kommer kosta. Men det är verkligen en stor inventering för RSMH:s framtid.

Vårt stora och viktiga förbund ska ligga i framkant med den här frågan men det anser jag att vi inte gör nu och det gör mig ledsen. Spontant känner jag att vi ska satsa mer på att utveckla RSMH Unga i hela landet och få igång mer lokala verksamheter som passar de unga i våra ordinarie verksamheter.

Den psykiska ohälsan blir inte bättre för våra unga, tvärtom: den är sämre och där har vi i vårt förbund ett ansvar att driva de här frågorna framåt på olika sätt. Hela samhället går ut på att värna och få in unga i olika verksamheter för att det ska finnas en framtid. Vi måste inse att det är en väldigt viktig fråga. Men vi har tappat det tänket någonstans på vägen, och det anser jag är väldigt farligt om vi fortfarande ska vara det stora, stabila och starka förbund som vi är just nu.

Jag kommer att närvara på kongressen som äger rum den 12–14 maj 2023 och jag kommer att diskutera frågan med andra ombud, om vad vi kan göra gemensamt för att lösa det här problemet.

/ Jonas Andersson

Jag är stolt över att vara förtroendevald

Publicerat: april 24, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anhöriga, Demokrati, Diagnos, Lindha Holmqvist | Kommentarer inaktiverade

Jag är så glad och stolt över förtroendet att sitta i styrelsen för Funktionsrätt, både i Oskarshamns kommun och i Kalmar län. För er som inte vet vad Funktionsrätt är så kan jag förklara det som en förening som arbetar för personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. FN:s konvention för individer med funktionsnedsättningar är utgångspunkt i arbetet. I Funktionsrätt sitter representanter för olika föreningar som är medlemmar i Funktionsrätt. Tillsammans arbetar vi för förändring och jämlikhet.
Jag själv är medlem i Attention och RSMH och mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för de med osynliga funktionsnedsättningar. Jag brinner för personer med npf, eftersom en funktionsnedsättning som inte syns kan vara svårare att hantera och kompensera för.

Jag har många idéer och frågor jag vill driva, men också stötta de andra med sina hjärtefrågor. Mycket är gemensamt för alla oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.

Jag hoppas kunna bidra till ett gott arbete framåt, att min kompetens och mina erfarenheter kan bidra till förändring i samhället.

/Lindha Holmqvist

Bild (ej porträttet): Fotoakuten

Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter

Publicerat: februari 20, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen | 1 kommentar

Porträtt på kvinna med brunt hår och glasögon.

I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.

Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.

Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?

Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?

Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.

Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.

Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.

/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.

RSMH-bloggen

Debatt om psykisk hälsa och ohälsa