Dalta inte med mig

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson