Piller botar inte ditt sociala sammanhang

Anne Sofie HöijMånga blir deprimerade. Barn, unga, vuxna och äldre känner sig ensamma, isolerade, oönskade, oälskade och utanför all form av kärleksfull omhuldande gemenskap. Att då bli deprimerad är en naturlig händelse. Är man därtill den mobbade, slagna, våldtagna som lever under ständigt hot om ytterligare våld i relationer blir det ännu värre. Då känner du oftast skuld, skam, och självförakt för man är ett offer. Ingen säger: ”Det är inte ditt fel”. Då är självmordsförsök eller självskadebeteende en naturlig följd av livssituationen.

Det är viktigt att någon ser dig, som någon viktigt person, att du är bra och nödvändig som individ. Någon som säger: ”Det är inte ditt fel att du är ett offer. Du behövs för mig. Du har inte gjort något fel som ger andra rätt att skada dig. Du ska inte behöva tåla detta. Jag hjälper dig att bli fri från fortsatt våld.”

Vården måste se den deprimerade, ge den tid, stöd att bearbeta ångesten och depressionen. Socialtjänsten måste ibland hjälpa oss att bryta sociala miljön och förklara varför till exempel barn inte kan bo kvar hos misshandlande föräldrar. De måste förklara det på ett mjukt sätt så att barnet inte känner skuld och skam, annars kan det bli ett nytt trauma.

Det är viktigt att vården undersöker om din depression är en naturlig följd av en outhärdlig livssituation. Piller, elchocker och bältning förändrar inte den sociala situationen och följden som blir sjukdom. Vi behöver medmänniskor, en trygg livsmiljö, ibland medicin för att lindra det akuta. En depression är ibland en självförsvars reaktion på det som inte går att uthärda.

Vi behöver stöd och hjälp av samhället när vi lider och det finns orsaker till det. Låt oss hjälpa varandra att bryta det outhärdliga för att hitta en bättre verklighet. Var rädd om dig. Du är viktig. Du behövs. Ta en stund i taget. Det gör jag. Fyll den med bättre innehåll. Det finns medmänniskor.

Ha det så bra som möjligt!

/Anne-Sofie Höij

Redaktörens kommentar: Just nu jobbar Socialstyrelsen med att skriva om de nationella riktlinjerna vid vård av depression och ångest. Läs de gamla riktlinjerna här.


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Lever du med ditt eget bästa framför ögonen?

Anne-SofieJag har den uppfattningen att vi kvinnor med dålig självkänsla, dålig självrespekt och med psykisk ohälsa väldigt ofta har förhållande som sliter på oss – psykiskt mer än vad sjukdomen i sig själv gör.

Mannen ifråga är hur snäll, sympatisk och hur trevlig som helst – i umgänge med andra människor. Men i relationen vill han rå om kvinnan så mycket att hon ska säga upp bekantskapen med allt och alla. Han vill rå om henne helt själv – och styra över henne helt. Hennes kropp, åsikter och val av bekanta. Vänner som betyder något och kan tänkas ha andra åsikter och insikter än honom ska hon inte få ha, för då är hon otrogen. Jag har bekanta som inte har fått jobba. Själv skulle jag inte umgås med mina barn, syskon, mina föräldrar, fastrar och fostermor.

Jag har lärt mig att välja män som är fysiskt starka, så de kan skydda mig mot andra som är dominerade. De männen har i princip alltid valt att låsa in mig i hemmet för att få sitt kontrollbehov tillfredställt. Det har delvis varit tryggt. Jag vill ju inte ha våld och hot från andra. Jag vet att det finns människor som blir slagna varje dag eller varje vecka i nära relationer. Själv har jag bara blivit slagen som vuxen en gång. Men det hindrar inte att jag var rädd för mannen, för jag hade sett min pappa slå. Jag lärde mig alltså som barn att det är kärlek när mannen slår sin kvinna och att han har rätt till det. Det är synd om mannen som måste slå sin kvinna för att hon är olydig. De är ju snälla arbetare som försörjer familjen helt själva. Dessutom är du otacksam och dum i huvudet som vill jobba själv utanför hemmet. Barnen lär sig också tidigt att förakta sin värdelösa mamma, som är psykiskt sjuk och kostar pengar i onödan för vård och inte tar sig i kragen och är tacksam.

Självhatet och självföraktet har styrt mig i livet. Jag har skadat mig själv genom att äta fel och välja fel relationer. Men jag håller på och bryter detta numera. Jag försöker gilla mig själv – inte skada mig själv. Jag tänker och bestämmer åt mig själv vad jag ska göra, känna, tycka och hur jag ska vara i mig själv känslomässigt. Jag vill utvecklas som människa. Jag tycker att jag har rätt till det nu när jag är ålderspensionär – äntligen.

Det är många kvinnor som lever förtryckta i Sverige. Som väljer att göra detta på grund av psykisk ohälsa – precis som jag. Men jag väljer att öppna käften, trots att det är skamligt och osolidariskt mot de närmaste.

Har du rätt som kvinna att tänka själv? Att bestämma över din kropp? Att försörja dig själv och hantera din egna låga inkomst, helt efter egen vilja och åsikt?

Hur väljer du i ditt liv? Hur orkar du i ditt liv? Lever du för ditt eget bästa framför ögonen? Hur du än gör är valet ditt liksom ansvaret.

Då, nu och framöver; var rädd om dig i den inte alltför snälla verkligheten. Du är värd att må så bra som möjligt. Om inte annat för att du är en medmänniska.

/ Anne-Sofie

 

 

 

 


Rapport från en höst

Anne Sofie HöijJag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.

Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.

Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.

Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.

Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.

Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.

Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij


Jag väljer varje dag

Anne-SofiePersoner med psykisk ohälsa saknar många gånger förmågan att vara rädda om oss, vi bränner ut vår ork, våra ljus i båda ändar, ständigt. Det tar oerhört mycket ork att kämpa mot såväl rädslor, ofta kallat ångest som för stora som små saker. Och det går inte att välja bort det psykiska illamående fast vi lägger all vår kraft och vilja på att kämpa emot. Vi har också svårt att prioritera vad som är verkligt farligt och vad som är inbillad risk och fara- eller göra skillnad på vad som är verkligt eller overkligt. Vi förmår inte att hushålla med våra krafter utan går på för fullt för att må bättre. Ofta dygnet runt. Så kör vi slut på energi, lust, glädje och förmåga att tänka konstruktivt och realistiskt, gång efter gång.

Medicinerna vi får hjälper inte till för att öka tankeskärpan, utan gör oss ännu slöare och tröttare, men med mediciner kombinerat med sömnmedel går det ofta att sova några timmar medan läkemedlen verkar enligt ordination. Sedan börjar den ångestladdade tankejakten efter lugn, avslappning och ro, vilket för ögonblicket ofta verkar omöjligt. Ibland har vi tur och hittar en medicin och en terapeut som lär dig tekniker att hantera ditt icke valda lidande någorlunda för stunden. Du mår något bättre för en stund, varje sekund är värdefull, tro mig. Att må psykiskt dåligt och styras av det är outhärdligt om man inte har hopp om att det kan bli bättre.

Jag upplever att livet i dag, nu i sommar är bättre än jag trodde det var möjligt även om jag får fortfarande medicinerar ett par gånger om dagen och går gå på mina samtal. Nu räcker det att jag går någon gång i månaden. Jag tar varje dag, många gånger, nya tag. Jag väljer att kämpa konstruktivt och att se det som är bra och förstora detta. Jag låter de positiva tankarna styra. Det är faktiskt inte så enkelt som det låter. Men det går och det är underbart. Att tycka om att leva och ibland njuta av livet.

Det är en kamp som återkommer flera gånger om dygnet, men det går. Till er som också kämpar vill jag säga, fortsätt att försöka beröm dig själv för varje sekund du lyckas se det positiva, det förtjänar vi människor och har rätt till i detta jordeliv som vi på något sätt delar, mer eller mindre bra.
Var rädda om er där ute i verkligheten som dessvärre ofta inte är snäll och ömsint.
/Anne Sofie Höij


Schizofrenidiagnos efter urinvägsinfektion

Anne-SofieI mars i år blev jag mer förvirrad än vad jag vanligen är. Jag blev det som en följd av en urinvägsinfektion. Jag blev väldigt rädd och jag var inte ”jag”. Jag visste inte vilken dag det var, vilken månad och så vidare. Det var skrämmande att uppleva. I vanliga fall är det sådant som jag inte har några som helst svårigheter att veta vid min normala affektiva störning och återkomande ångstattacker, kallad psykisk neuros av vården, samt återkommande höst- och vinterdepressioner.

 Men de senaste åren har jag kryat på mig psykiskt. Jag klarar bättre att hantera mina dagar. Jag funderar till exempel aldrig på att skada mig själv eller att inte leva längre. Det är väldigt skönt att slippa ha tvångstankar om att behöva och vilja skada sig själv på grund av att livet är outhärdligt och jag inte vet hur jag ska orka leva vidare.

Så här gick det till med urinvägsinfektionen. Den 26 november 2012 opererades min högra höft. Operationen gick bra, men jag fick två sorters stafylokocker i såret och fick ligga inne på Sundsvalls sjukhus från 25 november till 3 januari. Därefter fick jag fick fortsätta att medicinera i hemmet till 25 april 2013 för att få bukt med infektionen. I början av mars fick jag även urinvägsinfektion som jag var för dålig för att själv lägga märket till. Jag blev förvirrad av infektionerna och orkade inte äta och glömde att ta mina mediciner som jag ska. Två vänner kom hem såg hur det var fatt och kallade på ambulans som körde in mig till sjukhuset där låg inne ett dygn. Först kom jag hem utan åtgärd eftersom dibetesproverna var bra vid medicinering. Något urinprov tog man inte alls… Ett par dagar senare kom min vän och hälsade på igen och upptäckte att jag sov. Jag var lika förvirrad fortarande. Jag hade inte ätit, klätt mig eller medicinerat. Min vän skjutsade ner mig till vårdcentralen och jag fick en akut tid hos distriktsläkare som skrev inläggningsintyg för utredning på Sundsvalls sjukhus. På akutmotagnigen konstaterades urinvägsinfektion och jag blev inlagd en vecka och fick ytterligare en antibiotikakur för detta.

Nu var jag inte förvirrad längre men helt slut i kroppen och psyket. Villkoren för att jag skulle få komma hem var fyra besök dagligen från hemtjänsten som skulle värma mat, ta prover och ge medicin. Det behövde jag faktiskt. Det blev dyrt, men vad skulle jag göra??

Men se upp, du med kan bli förvirrad av en urinvägsinfektion. För min del ledde det till att jag för första gången i mitt liv fick diagnosen schizofreni av en distriktsläkare, en sjukdom jag alltså inte har. Jag visste inte man kunde få det som en tillfällig diagnos. På psyket där jag går på behandling sedan 1960-talet är de överens om att schizofreni inte är min riktiga diagnos. Frågan är nu hur jag får bort den?

Var rädda om er där ute.

/Anne Sofie 

 

 

 


Vädret påverkar vissa mer än andra

Anne-SofieJag har tidigare varit inne på det här med att må sämre när mörkret kommer om hösten, det har alltid varit så för min del. Vi är väldigt många människor som påverkas av vädret, en del tycker dagen är bättre när solen lyser, andra när det är grått och mulet. Vissa av oss mår sämre när våren är på väg, men då jag brukar må bättre.

Människor talar mycket om vädret och hänvisar till vädret, även om det inte gör dem deprimerade eller påverkar livsgläden i tillvaron. Det gäller den lyckliga del av befolkningen som inte lider av psykisk ohälsa. Lycklig eftersom de slipper att vara styrda av psykisk ohälsa. Det är outhärdligt när det är som värst och det kan leda till självmordstankar. Inte så få avlider varje år i självmord, i Sverige är det cirka 1600 året och innan har man ofta plågats av ensamhet och tyvärr av skam och skuld. Det anses opassande att var riktigt sjuk i själen år 2012…

Varför är det skamligt att ha en funktionsnedsättning? Alla vet ju att det är inte är något man väljer att ha? Eller vet man inte det?

Jag har farit mycket illa i mitt liv och det har gjort att jag känner mig otrygg, framför allt med män, men även med kvinnor. Och med mig själv. Eftersom mina reaktioner och känslor kunde leda till att jag blev utsatt för våld, hot och förakt utvecklade jag en rädsla för mina egna känslor och ett förakt för mig själv.

Till sist upptäckte jag i alla fall att det går att få vara jag utan att bli straffad eller utsatt för våld. Det var skönt och nu fortsätter jag på den vägen tillsammans med andra människor som inte gillar förtryck och för det mesta inte förtrycker någon.

Jag kan önska att var tryggare än vad jag är, men jag är i alla fall tryggare idag än förr skönt nog.

 

Var rädd om dig.

/Anne Sofie Höij


Jag vill inte låtsas

Anne Sofie HöijJust nu kämpar jag med höst- och vinterdepression, det är ju den tiden. Jag sitter mycket ensam skriver av mig på facebook. Jag har varnats av vänner och bekanta för att skriva för mycket där, men jag känner ett behov av att få ur mig mina tankar och synpunkter. Jag är väl inte alltid så klok mot mig själv, men jag måste få ta min egen kamp mot ångesten när den är där. Låtsas jag att självföraktet inte finns styr det ännu mer över mig.

Jag måste acceptera att jag är så här, jag önskar att andra gör det också. Jag vill inget ont och vill inte skada någon annan. Det tar oerhörd kraft och energi att gömma sig för sig själv och för andra. Jag har lagt så mycket tid och ork under mina 59 år som psykisk sjuk på att låtsas.

Jag vill ju inte vara annorlunda, udda, tokig, knäpp eller galen. Inte heller vill jag vara ensam och isolerad. Ändå anses man ibland vara lat för man inte kan styra över sig själv och att det skulle vara bekvämt att leva som jag och fler med mig gör. Tycker man så har man aldrig ens varit lindrigt deprimerad eller ångestladdad en minut av sin tid. För det är skitjobbigt, skrämmande och utmattande. Man orkar inte tänka, känna, agera friskt och all energi går åt till att kämpa emot den psykiska ohälsan, tyvärr.

Jag isolerar mig i bostaden när det är som jobbigast och bedövar mig med nervlugnade medicin. I perioder av mitt liv har jag inte haft några känslor alls, eftersom jag inte vågat ha några. Då har jag använt alla lagliga medel för att få bort reaktioner och tankar. Det har varit medicin och under en period långt bakåt i tiden, även alkohol.

Medicinen tar bort den ohanterbara oron, men även förmågan att känna glädje, att bli road av en historia, vara nyfikenhet på livet, lust att leva, sexlust, ömhet och andra positiva känslor försvinner.  Kort sagt blir jag en robot, en docka utan känslor, kraft ork, och energi. Och så alla biverkningar som kommer till. Ändå tar jag tabletterna eftersom jag inte orkar må så dåligt som jag gör.

Jag kommer att återkomma till detta. Ha så bra du kan ha det, du medmänniska.

Cyperkramar

/Anne Sofie Höij


Apoteken har blivit en felande länk

Jag blev psykisk sjuk 1953 och är idag fortfarande i behov av lugnande medicin flera gånger om dagen. Medicinen gör att jag fungerar någorlunda normalt och mår så bra som är möjligt. Jag är inte ensam om att vara beroende av medicin för att kunna klara vardagen. Jag och många med mig behöver kunna hämta ut föreskrivna läkemedel på apoteket mot betalning året om. Numera har jag lärt mig att jag inte kan gå till apoteket samma dag som jag behöver min medicin. Den lärdomen har jag fått efter att bland annat ha tvingats åka till apoteket i Timrå, cirka fem mil bort, när det inte gick att få tag på preparatet Risperdal samma dag i min hemkommun.  Det är en medicin som måste tas regelbundet enligt ordination annars riskerar jag jobbiga biverkningar och utebliven önskad behandlingseffekt. Dessa problem ställdes emot den kostnad och det besvär det innebar att fara tolv mil. Hemapoteket var i alla fall schyssta och ringde runt till de närliggande kommunerna och frågade var medicinen fanns i lager, då det inte fanns i hemkommunen. Tack för denna service.

Jag har själv inte fått biverkningar av att få mina originalmediciner utbytta mot billigare liknade mediciner, men det är tyvärr inte ovanligt. Människor tvingas avstå att ta ut originalmedicinen eftersom de inte har råd att betala merkostnaden för den. Vi är många som fått biverkningar av ordinerade mediciner och nu inte vågar chansa på att få den önskade effekten av medicinen, när vi tar ersättningspreparat från apoteken. Dessutom tillkommer ökande oro hos oss patienter när preparaten ser förvirrande olika ut från gång till gång. Vi får ständigt nya billigare preparat med olika utseende.

Som det ser ut idag ökar oron för många av oss när mediciner är svåra att få tag på eller utbytespreparaten ger nya biverkningar och ser annorlunda ut. Oron skapar ökad psykisk ohälsa. Det är meningen att vi ska bli friskare av medicinerna, men som det ser ut idag skapar krånglet med att få tag på de utskrivna preparaten motsatt effekt. När och hur ska det bli ändring på detta?

/Anne Sofie Höij

 

 


Anne-Sofie Höij

Hej alla läsare! Jag heter Anne-Sofie Höij och kommer att blogga här framöver. Jag är 65 år gammal och har två barn. Jag har 59 års erfarenhet av psykisk ohälsa, som jag lever med än idag.

Mitt engagemang i RSMH omfattar flera uppdrag, jag är suppleant i förbundsstyrelsen, ledamot i det intressepolitiska utskottet, vice ordförande för distriktet i Västernorrland samt medlem i lokalföreningen i Härnösand där jag bor.

Jag är en ständigt nyfiken och ifrågasättande person, något som också kommer att märkas i mina blogginlägg. På fritiden tycker jag om att laga mat, läsa och lyssna på 60-talsmusik. Och umgås med goda vänner och med mina syskon.

Hälsningar

/Anne-Sofie