Samhället är funktionshindrande, inte individerna 

Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.  
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.  
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.  
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.  
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.  
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.  
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.  
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.  

/Lindha Holmqvist 

Så blev npf-familjens höstlov

Höstlovet blev inte riktigt som det var tänkt. Jag åkte på en rejäl förkylning i början av veckan, men mådde bättre senare delen av veckan. Det har gjort att jag har vilat mycket för att bli frisk igen.  

 
”Tonåringen” har varit utanför dörren två gånger under lovet, resten har han spenderat framför en skärm. Men ändå varit social på sitt sätt, med chattar och mess på mobilen till kompisar.  
Jag försöker att släppa mina egna värderingar om vad det innebär att vara social. Trots allt har han sina svårigheter med både adhd och ast.  

”Lilla Ferrari” som jag kallar yngsta sonen för. Smeknamnet kommer sig av att han har adhd och vill ha fullt ös från morgon till kväll. Han har lekt en del kompisar under veckan. I lördags var vi iväg till Vetlanda för poolspel med hans lag Craftstaden Fighters. Han är med i ett parasportlag, så blandade åldrar men gemenskap tack vare att alla har npf-diagnoser eller IF (intellektuell funktionsnedsättning). Det gick bra, laget vann 2 av 3 matcher. Mellan matcherna var ”lilla Ferrari” över hela hallen tillsammans med de andra två yngre spelarna i laget. De tre är knattekedjan. Det är inte så många andra lag som har yngre spelare, men Crafstaden har det, vilket känns coolt.  

Maken har kämpat på och gjort det ganska bra under veckan, trots sina svårigheter och diagnoser. Det blev ett större affektutbrott som kom sig av att han slarvat med sin energi, han gjorde för mycket saker och glömde bort återhämtningen. Men vi pratade om det och vi har en plan för kommande ledigheter.  
Han har ändå varit iväg på det han brukar göra under veckorna, daglig verksamhet och träffa sin kontaktperson. Det är jag glad för att han har gjort.  

Alla kvällar har vi tittat på filmer och haft det mysigt hela familjen, det blev även en runda till våra avlidna husdjurs gravar för att tända ett ljus. Till och med tonåringen följde med, vi avslutade promenaden med en minispökjakt i skogen.  

/Lindha Holmqvist

Efter semestern ska jag mikronjuta mer

Före semester: Jag har snart semester från jobbet och det ska bli skönt att slippa ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen. Men jag känner en stark oro kring min semester också. Tänk om jag inte får den avkoppling och återhämtning både kropp och psyke skriker efter.  
En superfamilj med många behov, deras diagnoser tar ingen semester. Krav på att det hela tiden ska hända något från den ena sonen. Den äldsta och maken skulle lätt kunna sitta inne hela dagarna om de fick chansen. Jag slits emellan och är den som måste aktivera sonen som blir rastlös. Jag är ju den friska och normala föräldern. Den som ska vara stark och alltid orka i alla lägen.  

Efter semester: Nu går semestern mot sitt slut och det har verkligen varit blandade känslor under ledigheten.  
Kaos mellan varven och tårar har fallit.  

Men det har också varit fina stunder att stoppa i minnet och plocka fram under tuffa perioder. Jag lärde mig ett nytt ord som jag bär med mig. Mikronjuta, att njuta av de små stunderna i vardagen. Det bär jag med mig och försöker leva efter.