Har jag fått fel diagnos?
Publicerat: mars 20, 2023 Sparat under: Diagnos, Lindha Holmqvist, Terapi, Trauma, Uppväxtvillkor Kommentarer inaktiverade för Har jag fått fel diagnos?
Jag har så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Min läkare på hälsocentralen sa för några veckor sen att jag kanske fick fel diagnos 2019, att jag inte alls haft någon depression utan kanske har varit i en kris. Jag har ätit sertralin sen 2019. Har det varit helt i onödan då. Jag känner mig förvirrad och missförstådd. Positivt är i alla fall att jag ska träffa en psykolog för ny bedömning denna vecka.
Jag som tycker mig vara välfungerande trots min inre rastlöshet och med mitt kontrollbehov, har jag någon form av diagnos ändå? Eller är det bara en reaktion på uppväxten som varit tuff på grund av alla flyttar och byten av skolor. Krav på alltid prestera och vara på topp.
Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas psykologen kan ge mig svar på det.
Mina känslor sitter på utsidan och jag känner väldigt starkt. Jag har lätt till tårar och blir i perioder nedstämd och orkeslös.
Jag ställer alla möjliga diagnoser på mig själv, men känner mig ändå förvirrad och inte hemma i någon diagnos. Är mitt kontrollbehov en försvarsmekanism? Jag har ju bearbetat barndomen, hur kan det då påverka mig fortfarande? Så många frågor, utan några bra svar. Hoppas verkligen psykologen kan hjälpa mig att förstå och finna svaren.
/Lindha Holmqvist
Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH
Publicerat: mars 13, 2023 Sparat under: ekonomi, Gästbloggare, sjukskrivning, Sysselsättning, utbildning 1 kommentar
Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.
RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.
En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila.
Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.
Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar.
Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet.
RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.
/Anonym RSMH-medlem
Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.
Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay
Samhället är funktionshindrande, inte individerna
Publicerat: mars 6, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Samhället är funktionshindrande, inte individerna
Mina söner är superhjältar med speciella krafter. Båda grabbarna har npf-diagnoser. Den äldsta har ADHD och AST, minstingen har ADHD. För mig handlar deras diagnoser om att hjälpa dem nå sin fulla potential och kunna nyttja sina diagnoser på ett bra sätt.
Vi tror att samhället är så jämställt och att alla har samma villkor. Tyvärr stämmer inte den utopin. Vi har lång väg kvar innan vi är där.
Vårt samhälle är inte anpassat för super, därför tvingas super anpassa sig för att passa in i samhället.
Detta vill jag ändra på, mina barn har också rätt att drömma om vad de vill bli och inte bli nekade på grund av en diagnos. Samhället måste anpassas och bli bättre på att ta tillvara på alla individer, att hitta styrkor hos alla.
Det är fruktansvärt att vissa ställs utanför på grund av funktionsnedsättningar. Det är samhället som är funktionshindrande, inte individerna.
Depressioner och självmord är vanligare hos personer med npf, vilket inte är så konstigt med tanke på att de inte får delta fullt ut i samhället. Ska verkligen npf ses som något tabubelagt och gömmas undan? Varför ska personer som har det behöva skämmas? Det finns föräldrar som inte vill utreda sina barn på grund av att de får en ”stämpel” för resten av livet.
Det ska inte vara så, diagnosen ska underlätta och se till att individen får rätt stöd och anpassningar för att kunna vara del av samhället. Att få lov att vara super utan att skämmas för det.
Den framtiden vill jag se mina barn leva i, och jag tänker fortsätta kriga för att det ska bli så.
/Lindha Holmqvist
Därför tycker jag att SIP är jättebra
Publicerat: februari 27, 2023 Sparat under: Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Psykiatri, Stöd, Vård Kommentarer inaktiverade för Därför tycker jag att SIP är jättebraJag gillar när det är ordning och reda i vardagen. SIP, som betyder samordnad individuell planering, är något jag förespråkar. Jag som har barn med npf-diagnoser tycker SIP är jättebra. Då samlas alla i nätverket på ett möte och alla får samma information. Saker bestäms och alla vet tydligt vem som gör vad.
Som förälder väljer jag vilka som ska delta på mötet och det är viktigt att ha ett tydligt syfte med mötet. När det gäller vuxna så bestämmer brukaren vilka som ska delta på mötet.
SIP används inom vård, omsorg och skola.
Vi hade nyligen en SIP kring äldsta sonen som går i sjuan. Det har varit tufft för honom med skolan och att inhämta kunskap. Skolan ställer krav som är svåra att hantera när man som han har adhd och autism. Tyvärr ligger mycket fokus på det som inte fungerar och han får ofta höra allt som blir fel.
På gårdagens möte tryckte jag mycket på att skifta fokus till det som fungerar och att berömma även små framsteg. Det vi tar som självklart att en sjundeklassare ska kunna är inte det för alla.
Skolan skulle även se över resursfördelningen och kolla om min son kan få mer vuxenstöd, då han verkar jobba bättre och mer fokuserat när någon vuxen är nära honom.
Både BUP och Hab (Habiliteringen) var på samma linje som mig.
I slutet på mötet sammanfattar alltid varje instans det de tar med sig. Skolans rektor hade verkligen förstått kärnan och det gör mig oerhört lycklig i mammahjärtat.
/Lindha Holmqvist
Skandal att Försäkringskassan förvägrar människor deras rättigheter
Publicerat: februari 20, 2023 Sparat under: Anna-Maria Olsson, Arbetsmarknad, Demokrati, sjukskrivning, Socialförsäkringen 1 kommentar
I ett demokratiskt land ska varje människa ha rätt att delta i samhällsbygget, i arbetet med att utveckla det samhälle vi vill leva i, och att göra sin röst hörd. Det är själva demokratins grundbult: Allas röster ska få höras.
Alla i vårt land ska ha rätt att engagera sig politiskt, utbilda sig, ingå i sammanhang på sin fritid som är stimulerande, och delta i det offentliga samtalet. Men i praktiken finns det en grupp individer som inte innehar dessa rättigheter, de sjukskrivna och de med sjukersättning.
Enligt Försäkringskassans regler har man rätt att arbeta ideellt i en förening fem timmar i veckan utan att sjukersättningen ska påverkas. Så står det i reglerna. Men eftersom ingen verkar veta vad “arbete” egentligen innebär när man inte får betalt blir reglerna katastrofalt otydliga. Vi får ständigt olika besked, och i själva verket ser vi i lokalföreningarna att våra medlemmar blir utförsäkrade eller förlorar sin pension bara för att de deltar i föreningslivet! Vi ser också hur våra möjligheter att delta i vårt demokratiska arbete och i de utbildningar som vi ordnar hindras av rädslan för att bli av med sjukersättningen. Hur ska vi kunna engagera oss i en föreningsstyrelse, skriva debattartiklar eller delta i arrangemang ordnade av RSMH om Försäkringskassan står beredda att anklaga oss för bidragsfusk, stänga av oss och göra oss återbetalningsskyldiga?
Det blir omöjligt, så omöjligt att en av författarna till denna bloggtext inte ens kan skriva under med sitt namn av rädsla att förlora sin enda möjlighet till försörjning. Var är hens yttrandefrihet?
Om enbart de “arbetsföra”, de “friska”, utan funktionshinder, ska kunna föra fram våra ståndpunkter och våra program fallerar hela principen med brukarföreningen och RSMH:s själva idé.
Vi anser att det är skandal att en grupp i samhället så uppenbart förvägras rätten att ingå i samhällsgemenskapen. Det påverkar inte bara vilkas röster som hörs i offentligheten, denna diskriminering får också direkta konsekvenser för vår hälsa eftersom det är en ständigt pågående kränkning av våra rättigheter och av våra möjligheter att återhämta oss och ta vara på de dagar då vi mår bättre.
Om man kan komma och gå som man vill, göra vad man vill, och inte får betalt så borde det man gör aldrig räknas som arbete. Att det är upp till enskilda handläggare på Försäkringskassan att avgöra om ens förmåga att delta i exempelvis ett pepparkaksbak ska räknas som arbetsförmåga är en katastrofal rättsosäkerhet som enbart drabbar dem som inte har rätt att protestera mot den. Det är inte värdigt ett demokratiskt land.
/Anna-Maria Olsson
Samordnare på RSMH Skåne
och en person som inte vågar stå med sitt namn i rädsla att bli av med sin ersättning.
Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa
Publicerat: februari 13, 2023 Sparat under: Jimmie Trevett, Nationella Hjälplinjen, Samsjuklighet, sjukdom, Socialförsäkringen, utbildning, Vård Kommentarer inaktiverade för Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa
Öppet brev till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson
Många lider i onödan när de möter vårdpersonal som saknar tillräcklig kunskap om hur psykiska besvär och sucidala tankar kan yttra sig. Därför vill jag uppmana sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och regeringen: Gör en nationell satsning på kompetenshöjning om psykisk hälsa hos dem som jobbar inom kroppssjukvården!
Acko Ankarberg Johansson är en av dem som länge har förespråkat ett återupprättande av den nationella hjälplinjen för människor i kris. När linjen lades ner var Ankarberg Johansson ordförande för Socialutskottet och lyfte bland annat att hjälplinjen gav tillbaka 17 gånger per investerad krona (information hämtad från Suicide Zeros debattinlägg). Därför hoppas jag att ministern kommer att följa min uppmaning om en kompetenshöjning hos vårdpersonalen.
För ett otränat öga kan det ibland vara svårt att se tecken på psykiska besvär och sjukdomar. Det är inte ovanligt att psykiskt lidande yttrar sig i smärtor eller andra fysiska åkommor.
Det finns också flera sorgliga exempel på det motsatta, det vill säga att att personer med långvarig psykisk ohälsa som sökt vård för fysiska besvär har blivit avfärdade med att det bara är psykisk ohälsa. Sedan har det visat sig att vården har missat allvarliga kroppsliga sjukdomar.
Den sortens felaktiga bedömningar kostar i slutändan mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Utredningen God och nära vård (SOU 2020:19) förespråkar att hälso- och sjukvården ställs om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Kompetenshöjning är en av de ingredienser som bör ingå i god och nära vård. Kunnig personal kan lättare ställa rätt frågor.
//Jimmie Trevett
”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker”
Publicerat: februari 6, 2023 Sparat under: brukarinflytande, Diagnos, Maria Nilsson, Samsjuklighet Kommentarer inaktiverade för ”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker”
Jag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa …
Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar!
Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.
Pressas in i en färdig mall
Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet!
Man är inte en diagnos
Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!
Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.”
/Maria Nilsson
Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.
Så kan det gå när man lägger locket på för länge
Publicerat: januari 30, 2023 Sparat under: Anhöriga, Barn, familj, Lindha Holmqvist Kommentarer inaktiverade för Så kan det gå när man lägger locket på för längeIgår fick jag en rejäl känslomässig urladdning. Jag har tendens att bära på saker för länge, jag lägger locket på och hoppas att det ska försvinna av sig själv.
Egentligen vet jag att det är idiotiskt, för till slut klarar man inte att hålla det inne längre.
Effekten blir som ett vulkanutbrott av känslor som bara väller ut. Jag är en känslig person som har lätt till tårar och gråt när jag blir upprörd.
Jag tycker vissa diskussioner är så svåra att ta och jag skjuter gärna på det, trots att jag vet att det inte är så man ska göra. Något man borde veta när man är 40.
Jag och min man har levt ihop i över 20 år och gått igenom mycket tillsammans. Min tuffa uppväxt som kringflackande nomad, hans uppväxt med psykisk ohälsa och outredda diagnoser. Vi var båda ganska trasiga redan från börjat. Tillsammans byggde vi upp ett eget liv med en egen familj. Våra trasiga bakgrunder och saker som hänt längs vårt äventyr tillsammans har format oss och vissa av våra beteenden.
Jag är van hemifrån att bita ihop och inte visa hur jag egentligen känner. Det var liksom en kultur i min familj. Allt för familjens skull.
Det är väldigt ohälsosamt beteende som är svårt att sluta med. Det är över 20 år sen jag bodde hemma, ändå sitter den mekanismen kvar hos mig.
Tack och lov så behöll maken lugnet när jag fick mitt utbrott igår. Ingen av oss är perfekt och vi har det kämpigt med psykisk ohälsa och diverse diagnoser hos familjen. Vi lär oss fortfarande saker om varandra och går igenom faser i livet. Nu är vi runt 40 år båda två, så inga ungdomar längre.
Vi måste lära oss hur det att åldras med bipolär sjukdom som han har.
Jag måste bli bättre på att inte lägga locket på, utan släppa ut det jag tänker och känner innan det blir en känslovulkan.
I nöd och lust lovade vi 2002, och det håller vi!
/Lindha Holmqvist
Så tacklar vår superfamilj utmaningarna
Publicerat: januari 23, 2023 Sparat under: Anhöriga, Diagnos, familj, Lindha Holmqvist, Medicin Kommentarer inaktiverade för Så tacklar vår superfamilj utmaningarnaAtt ha en superfamilj har verkligen sina speciella utmaningar.
Min tonåring fick en tuff start på högstadiet. Han har ast och adhd. Att börja högstadiet är ett stort kliv för alla, men det blir extra jobbigt för ungdomar med npf. Det var riktigt jobbigt och han ville inte göra någonting alls i skolan. Många samtal mellan skola, Bup och Hab (Habiliteringen) har det varit under terminens gång. Den sista månaden (december) har vi äntligen fått honom på rätt väg, han är mer motiverad och gör det han ska i skolan. Det känns så skönt att allt kämpande har lönat sig. Alla pedagoger runt honom jobbar likadant, han blir förberedd och dagen blir förutsägbar för honom. Han har ökat dosen på sin Concerta och lagt till Sertralin för att minska sina psykiska låsningar. Vi har gått föräldrautbildning på Bup riktat till föräldrar till tonåringar med adhd. Hoppas bara detta håller i sig efter jullovet också.
”Lilla Ferrari”, min yngsta son, fick diagnosen medelsvår adhd i september. Han skolgång har också varit tuff. Men med underbara pedagoger och massa anpassningar försöker de hjälpa honom. Vi valde att pröva med medicin som hjälper honom fokusera i skolan. Tanken är att han bara ska ta den på skoldagar. Det verkar hjälpa honom att fokusera och därmed lättare ta emot andra åtgärder. Han säger själv att det funkar och är lättare att komma igång med arbetet i skolan.
Att vi valde att medicinera på skoltid och inte vid ledighet är för att vi vill ha vår spralliga och energiska grabb kvar.
//Lindha Holmqvist
Min vansinnesresa mot utmattning
Publicerat: januari 16, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Ångest, Depression, Gästbloggare, livskriser, Min berättelse 1 kommentar
Catharina Tunestad är journalist med inriktning på samhällsfrågor i stort, men hyser även en faiblesse för kultur, 1700-talet och vårt psykiska välmående. Hon definierar sig som en Högkänslig Person (HSP), som ”suger åt sig det mesta av omgivningen”. Senvåren 2013 dundrade hon i väggen med besked. Då hade hon varit chefredaktör för en professions- och facklig tidskrift i drygt fem år och var samtidigt småbarnsmamma till två adopterade barn, varav en med särskilda behov. Här berättar hon om sin ”vansinnesresa“ fram till kraschen, och vill samtidigt lyfta problemet med dåligt ledarskap på arbetsplatsen som en grundorsak till många människors utmattning, inte minst sin egen. Kronisk stress gör oss människor inget gott – tvärtom är den förödande, anser hon.
Sen hösten 2022 arbetstränar Catharina på RSMH:s kansli.
Flytande gränser och otydlighet
Jag hade fått en ny tjänst som chefredaktör på en organisationstidning och såg fram emot att skriva massa intressanta artiklar, fotografera, redigera och layouta tidningen, som även ingick i tjänsten, plus en del annat. Snart inser jag att jag är tämligen utlämnad till att utforma tjänsten på egen hand med hjälp av ett diffust underlag av den förra chefredaktören. Han var dock egen företagare och arbetade “utanför huset”. Jag märker efter ett tag att även gränserna, vad som hör till mitt arbetsområde och vilka som inte gör det, bitvis är otydliga och flytande. Trots min befattning som chefredaktör kan jag heller inte fatta så mycket egna beslut, så det blir en ny och lite märklig roll att balansera.
Jobbet i sig är dock roligt och jag gillar kollegorna, även om jag noterar att de ofta verkar orka lite mer, att de “duktiga flickorna” på arbetsplatsen är påtagligt många. Det finns hur många intressepolitiska idéer som helst att föra fram, skriva om. Sånt förpliktigar. Jag vill ogärna bli den enda som inte kan leva upp till kraven. Att övertiden inte är avlönad utan tas ut i kompledighet, borde ha varit en varningsklocka redan vid anställningsintervjun, men jag valde att inte lyssna på magkänslan.
Trivs bra – fram tills chefen sprider rykten
Jag jobbar på och trivs bra enda fram till den dagen då chefen plötsligt kallar in mig på sitt rum och påstår att jag skulle ha “gnällt”, sagt att “det är för mycket att göra” till mina kollegor. Det hade då gått knappt ett halvår. När jag på rak fråga undrar vem eller vilka som framfört detta viftar hen bara bort det och säger: “det kan inte jag hålla reda på, det snackas ju så mycket här”.
Efter den händelsen såddes ett frö av misstänksamhet hos mig, även om det inte fanns någon som helst grund för påståendet. Jag började tona ned min utåtriktade personlighet och vakta min tunga mer. Plötsligt var jag tillbaka i skolan på mellanstadiet och osäker på vem av kompisarna jag egentligen kunde lita på. En känsla av att inte vara helt accepterad kom smygandes.
Jag fortsätter dock gå in för jobbet, när min syster en tid senare oväntat drabbas av cancer, och jag för första gången blir jag tvungen att avsäga mig en extra, tidskrävande arbetsuppgift som ligger utanför mina ordinarie uppgifter. Men istället för att mötas av förståelse för situationen blir chefen irriterad och menar att jag borde “visa framfötterna mer”. Strax därefter får jag besked om att min provanställning på heltid kommer förvandlas till en fast deltidstjänst på 75 procent. Så nu får jag mindre lön för samma jobb, som kommer ta lika lång tid att utföra. Klumpen i magen växer och jag minns att jag säger till min man att jag helst bara vill sluta och försöka hitta ett annat arbete. Det känns inte kul längre. Men jobben växer inte på träd året efter finanskrisen 2008.
Så jag kämpar jag vidare med tidningen och två småbarn hemma samtidigt att ta hand om, varav en senare får diagnoserna ADHD och autism, tills mitt reservlager av energi även börjar tömmas.
Får allt svårare att fokusera
När det ständiga stresspåslaget fått pågå i mer än två, tre år, får jag allt svårare att fokusera och uppfatta vad som sägs på möten. Jag får kisa för att kunna se vad jag skriver i blocket och på datorn och anstränga hårt mig för att kunna sitta upprätt i skrivbordsstolen. Golvet i korridoren gungar lätt och nedre delen av ländryggen känns som om den vore elektrifierad och av gelé. Mina kroppsliga symtom är vid det här laget många och påtagliga, men nu har stressen börjat äta sig in i centrala nervsystemet och påverkat hjärnan. Fast det förstår jag inte än. Jag är ännu lyckligt ovetandes om att jag inte ska kunna sitta upprätt på en vanlig stol längre tid än tio, femton minuter under de kommande två åren…
I det här läget hade jag bara behövt släppa allt, bli sjukskriven en månad eller mer. Men jag fortsätter att springa på ostadiga ben, som om jag hade en pistol riktad mot mig i nacken. För slutar jag springa kommer inte nästa numer av tidningen ut. Jag har ingen som kan täcka upp för mig, jag saknar skyddsnät. Och chefen skulle samtidigt få ett kvitto på att jag “inte duger”.
En morgon när jag vaknar känner jag inte längre av min högra sida av kroppen. Känseln från foten upp till kinden är helt bortdomnad och jag kommer inte upp ur sängen. Armen är blytung, känns som ett stycke dött kött. Jag får min livs första panikångestattack och hyperventilerar, tror att jag fått av en stroke. Min man får skjutsa mig till akuten efter att han lämnat barnen på förskolan.
Där och då börjar min kontakt med sjukvården som pågår än. De hittar inga uppenbara fysiska fel på mig på akuten, så jag går tillbaka till jobbet efter några dagar, hinner göra klart nästkommande nummer och även ha det årliga lönesamtalet. Två veckor senare står jag i mitt arbetsrum med några brev i handen som jag inte längre vet vad jag ska göra med. Där och då inser jag äntligen att jag måste checka ut. Jag minns i dimman att jag plockar med mig det viktigaste från skrivbordet, i tron att jag kommer att återse det om några få veckor. Jag åker hem, ringer vårdcentralen och säger att min hjärna har totalkraschat. Får en tid dagen efter och blir sjukskriven direkt. Då är min ångestnivå så hög att man nästan kan ta på den.
Chefen väljer att titta bort
Mina personliga saker kommer senare packas ned i kartonger som jag får hämta långt senare, för mitt arbetsrum ser jag aldrig mer. Det får någon annan, liksom min tjänst. Den blir jag inofficiellt av med drygt fem månader in i sjukskrivningen då hen som vikarierar för mig får fast anställning. Jag häpnar, men orkar på grund av min utmattning inte agera, koppla in facket.
Historien hade däremot inte behövt sluta så här. Om jag mötts av en lyhörd arbetsgivare som förstått att min arbetssituation var ohållbar och dragit i nödbromsen, när jag slet med att få ihop tidningen och göra den redo för tryck inför varje nummer, innan jag var tvungen att skynda iväg för hämta barnen på förskolan så att de inte skulle vara de sista kvar att hämtas – igen.
Ömsesidig förståelse är grundläggande i all kommunikation människor emellan, även i arbetslivet. Utan det håller inga relationer i längden. Någonting går sönder. Och det kostar. Just avsaknaden av förståelse och agerande inför min dignande arbetsbörda och livssituation med småbarn hemma banade väg för en successiv nedbrytning av såväl min fysiska som psykiska hälsa. Först knappt märkbart första åren, men sen blev jag sjuk. Väldigt sjuk till och med. Det började med olika magproblem, bröstsmärtor och återkommande förkylningar. Fortsatte med en oförklarlig hudsjukdom under fotsulorna som blev inflammerade med ömmande sprickor och förtjockad hud, även på fingertopparna. Därefter tilltagande sömnsvårigheter, yrsel och extrem trötthet. Listan kan göras lång.
Om jag mötts av en lyhörd och förstående chef, hade min utmattning med största sannolikhet inte behövt inträffat och jag sluppit dras med en långdragen hjärntrötthet, som gör att jag ännu måste vila flera timmar om dagen många år senare.
Men chefen väljer att titta bort så länge jag står upprätt och negligerar även varningen som stresshanterarcoachen, som anlitats för bedöma min arbetssituation, ger henne redan tre år innan kraschen: att jag ligger farligt nära gränsen att drabbas av utmattningssyndrom.
Ingen medarbetare beklagar sig i onödan
Att köra sönder en medarbetare kostar nämligen inte en arbetsgivare så mycket. Det är samhället i form av skatter och avgifter med Försäkringskassan i spetsen, som får stå för merparten av kostnaden. Och jag som individ, i form av en försämrad hälsa och försämrad ekonomi. Och min familj, inte minst barnen som fick växa upp med en mamma med begränsad ork, som inte orkade leka så mycket med dem som jag hade velat när de var mindre, eller kunnat följa med på så många aktiviteter. Istället blev det deras pappa som fick göra det. År som inte kommer tillbaka. Det är den cyniska verkligheten.
Det är få, för att inte säga någon medarbetare, som “beklagar sig” i onödan när det kommer till stress. Att som arbetsgivare inte lyssna och ta hand om sin personal så att de håller i längden, utan förlora dem till långtidssjukskrivning, är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som nästan borde straffas med böter. För har vi råd med detta i längden?
Jag var inte ensam om att inte bli lyssnad på och bli sjukskriven för stress på den här arbetsplatsen. Det hände fler, men några av dem hann rädda sig till andra, nya jobb, innan de vart alltför sjuka.
Under resans gång har jag vunnit många nya, kloka insikter på vägen. Jag har fått uppleva mycket som varit givande under åren som sjukskriven och mentalt gått vidare, men problemet med arbetsrelaterad stress i kombination med dåligt chefskap på arbetsplatsen borde lyftas högre upp på den politiska agendan, så att fenomenet får den uppmärksamhet som det förtjänar och färre drabbas av utmattningssyndrom, helst ingen alls! För det är ett tillstånd som KAN undvikas.
Dåligt ledarskap vanlig orsak till psykisk ohälsa
Vi pressas generellt att arbeta för mycket, oftast mer än vad vi egentligen klarar av och har lust till – men av vilken anledning? Vi borde snarare dra ned på arbetstiden så vi får mer tid att umgås med varann och hinna återbruka mer. Då gör vi även klimatet en tjänst. De flesta vet vid det här laget att det arbetsklimat som rått sedan årtionden inte längre är hållbart utifrån såväl mänskliga som miljömässiga aspekter.
I den finska regissören John Websters senaste dokumentär “Den lyckliga arbetaren”, som hade premiär på SVT i början av december, ringar han in ett problem när det kommer till vår tids arbetsklimat: många av oss har ofta ett bra jobb, en bra lön – men ändå är många av oss djupt olyckliga på arbetet. Enligt honom kan så mycket som 70 procent av arbetsplatsens problem tillskrivas ett dåligt ledarskap. Så var det i mitt fall.
/Catharina Tunestad, journalist
Fotnot 1: Dokumentären ”Den lyckliga arbetaren” (Happy worker) visas på SVT Play t.o.m december 2024.
Fotnot 2: Det som hände mig utspelade sig för ett antal år sedan. Idag är det nya personer i ledningen och hälften av medarbetarna är nyanställda. Jag välkomnades tillbaka att arbetsträna av den nya chefen som började flera år senare, men tyvärr fick den avbrytas på grund av pandemin. Lite senare blev jag varslad av ekonomiska skäl. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig är att den nya chefen tog sitt arbetsgivaransvar.
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.