Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika 

Äldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal. 

Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.  

– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena. 

En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.  

– Det är lika illa det.  

Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.  

– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena. 

Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.  

– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden. 

Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.  

Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu. 

Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.  

– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han. 

Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende. 

– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford. 

Foto: Jonas Bredford 


Vi måste hitta vägar för allas sorg 

Begravningen för min svåger är avklarad och nu ska livet gå vidare. En familjemedlem saknas och det gör ont. Cancer är en fruktansvärd fiende som släcker liv.  
Begravningen var enkel och ändå värdig, precis som han hade velat ha det. Efteråt samlades vi för en minnesstund med fika och samtal. Allas olika minnen av min svåger liksom vävde ihop hans liv.  
Nu är vi hemma och vardagen går vidare. Min make är extra känslig just nu, på väg in i en depressiv fas i sin bipolära sjukdom. Sorgen gör att det kom fortare än vad det brukar göra.  
Men vi försöker ta oss igenom sorgen tillsammans. Han är ju inte den enda som sörjer. Det gör vi allihopa på olika sätt. Min make har svårt för när jag och minstingen reagerar på hans beteende. Äldsta sonen är mer introvert och lågaffektiv.  
Vi måste hitta vägar för att alla ska kunna sörja och få vara sig själv. Vi är en familj och alla har rätt att finnas och vara sig själva.  

//Lindha Holmqvist 


Efter 38 år fick jag en förklaring till kaoset inombords 

Detta är Maria Fradelos första inlägg på RSMH-bloggen. Hon presenterar sig här (scrolla ner till F).

Jag fick min autismdiagnos när jag var 38 år, vad hade hänt om jag fått den tidigare? Hade jag mått bra nu? Det är så dubbelt alltihopa, å ena sidan är att jag äntligen fått svar på vad det där som skavde var, å andra sidan kändes det fruktansvärt jobbigt att ha levt i så många år, och varit tvungen att maskera allt jag egentligen kände och tyckte. Jag var duktig på det, och jag fick alltid höra att jag var så duktig, medan mitt inre jag skrek högt inifrån av smärta. Jag var 16 år när jag kom till Bup och där började alla upptänkliga diagnoser sättas. De var bra på Bup men just den diagnosen tänkte de aldrig på. Jag skrevs ut till Bups behandlingshem där min anorexi fick fritt spelrum, när jag gått ner xx kg så blev jag tillbakaskickad till Bup för jag höll på att svälta ihjäl mig själv. Det var då jag hade som mest kontroll tyckte jag. Sen följde alla år av inläggningar, behandlingar men ingenting hjälpte. Jag mådde fortfarande lika dåligt och förstod mig inte på mig själv. När jag bodde i Stockholm under några år fick jag kontakt med en psykolog såg det, allt som andra missat och hon satte igång en intensiv utredning. Efter en månad stod jag med telefonen i handen och psykologen i andra sidan luren, jag hade fått diagnosen högfungerande autism.  

Jag gick till Habiliteringen 10 gånger för psykologsamtal som förklarade hur allt fungerade, och jag kunde plötsligt andas ut, sluta maskera mig själv och bara vara jag. Visst faller jag tillbaka i tankarna om hur det varit om det upptäckts långt tidigare, men då får jag prata med mig själv och påminna mig om att vara närvarande här och nu.  

Jag är inte min diagnos, men den har gett mig en förklaring om kaoset som ibland råder inuti. I dagsläget har jag en sjuksköterska på öppenvården, en fantastisk läkare och en verksamhet att gå till. Jag lever och är tacksam för varje dag. 

/Maria Fradelos


Analog eller digital – vad föredrar du?

Porträtt Khai Chau i blå tröja

Det lär pågå en tvist, i dagens läge, nämligen Analog eller Digital…? 

Om ni förstår vad jag menar? 

Numera förekommer det överallt digitala enheter såsom mobiler, (bärbara) datorer, surfplattor och så vidare, det vill säga hjälpmedel som använder sig av elektronik och knapptryckningar. 

Vad hände med gamla hederliga handskrivning? Vad innebär detta för den moderna människans hjärna, med inlärning och sättet att uttrycka sig? Det undrar jag … 

Vissa forskare hävdar att det är en väsentlig skillnad för hjärnan, när vi arbetar med handen respektive knapptryckning på skärmen – och det är jag beredd att hålla med om! 

Jag skriver för hand, hemma, varje dag: på lappar, väggalmanacka, årskalender, med mera.

Vem vet – det kanske pågår i det undermedvetna i vår hjärna något fantastiskt och outforskat, som vi ännu inte känner till? 

Trevlig höst!

/Khai Chau, Eskilstuna 


Funkismorsa – är det jag det?

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Funkismorsa.  

Är det jag det?!? 

Varför är det så viktigt med etiketter? 

Sortera målgrupper under olika rubriker verkar vara dagens grej.  

Jag känner inte nåt behov av det.  

Tvärtom.  

Ja, jag har en ”hemmasittare” (oxå en vanlig etikett numer), han har adhd så därav blev jag således en funkismorsa.  

Jag blir dessvärre lite full i skratt.  

Åt själva ordet dessutom.  

Jag väljer att benämna mej ”mamma”, precis som mina barn gör.  

Att det sen finns diagnoser med i bilden för dem är som det är.  

De är främst individer! 

De behöver ingen stämpel i pannan.  

Inte jag heller.  

Det här är vår vardag och vi är rätt bekväma med de olika diagnoserna.  

Vi vet vad de innebär.  

De finns bara där.  

Att leva med som människa.  

Min grabb åker skateboard, det är hans passion bland många vänner.  

Han är en kille bland många andra.  

Ingen ifrågasätter något där.  

Alla är med på samma villkor.  

Kanske vår regering skulle testa att åka bräda ett tag, lära sej lite medmänsklighet och gemenskap.  

Grabben kämpar med dygnen nu och försöker äntligen att fixa skolan.  

Jag kan bara hoppas.  

Vågar inte tro (än). 

Jag har lidit alla dessa år han vägrat.  

Ont i magen, förtvivlan, maktlöshet.  

En enorm sorg att inte kunna hjälpa.  

Jag har svårt tro att jag orkar ett år till. 

Men som ”funkismorsa” måste jag väl det helt enkelt.  

Vilket är långt ifrån helt enkelt! 

Hur min son mår, tycker och tänker angående skolan är svårt att få fram.  

Annars är han som en öppen bok.  

Så jag hoppas nu.  

Jag låter honom leva i nuet.  

Vi planerar lite dag för dag.  

Längre tidsperspektiv orkar han inte.  

Så nu har två ”ok” dagar gått och efter skolan tar han brädan.  

So far so good.  

Men jag skippar faktiskt det där med att vara nån funkismorsa.  

Jag är mamma till mina barn, de har diagnoser men behöver ingen stämpel. 

Ju enklare man gör saker, desto smidigare faller det mesta på plats.  

Det är i alla fall min erfarenhet.  

Det är lika som att jag har en bipolär sjukdom, men jag ÄR inte bipolär! 

Och så vidare …. 

Diagnoserna är något som finns med oss, något vi kämpar med, men de är inte ”vi”. 

Vi är medmänniskor, som alla andra.  

Vi vill inte ha dessa etiketter.  

Om det hjälper nån annan, jättebra.  

Men dra inte in alla under en rubrik! 

Min grabb är såååå mycket mer än adhd eller hemmasittare.  

Han är helt fantastisk! 

En rolig och smart kille, fina värderingar och funderingar.  

Att ens säga funktionsnedsättning känns rätt fel för oss.  

Sen att skolmiljön inte passar hans olika sårbarheter är nåt annat, det går att åtgärda i samarbete med skolan.  

Utan att göra nån större grej av det.  

Anpassningar.  

Så jag hoppas.  

För min son har alla förutsättningar i världen att klara skolan.  

Bara han är där så att säga.  

Jag hoppas att han själv förstår det.  

Att hans impulser inte drar iväg honom därifrån.  

Visst har jag mycket att stå i när det gäller grabben och skolan.  

Skitjobbigt på ren svenska! 

Men nån funkismorsa är jag inte.  

Den dissar jag starkt faktiskt.  

Till er alla andra funkismorsor, kämpa på och stor styrkekram på vägen. 

/Ylva Kristina Larsson


Så många känslor flödar i vårt hem nu 

Lindha Holmqvist porträtt

Kampen mot cancern är över och min käre svåger har somnat in. Det känns ofattbart att han inte finns med oss längre.  
Jag har inte tagit in hans bortgång än, jag var ju inte där när han tog sitt sista andetag. Inte heller min make var där. Vi tog emot dödsbeskedet hemma tillsammans. Vi är fortfarande i chockfasen och pendlar över i reaktionsfasen.  
Det är många känslor som flödar i vårt hem nu. Både vi och våra barn påverkas av sorgen på olika sätt.  
För mig är det känslan av att inte räcka till och att jag måste vara stark som tar över. Jag vill skydda min familj och få alla att må bra, men jag glömmer bort mig själv och att jag också ska må bra.  
Min make som redan är nedsatt psykiskt på grund av bipolär sjukdom är trött och nedstämd, men samtidigt sitter han uppe på nätterna och funderar mycket. Jag är orolig för honom och hans mående i sorgen. Vill nå fram men vet inte vad jag ska göra eller säga.  
Äldsta sonen med adhd och ast är introvert och bär mycket själv, han bearbetar mycket genom att till exempel döpa Pokemon efter sin farbror.  
Minstingen med adhd är extrovert och visar mycket känslor. Han pratar mycket om sin farbror och pendlar mycket i sina känslor.  Det är gråt, ilska och skratt om vartannat.  

Vi måste ta oss igenom detta tillsammans och hitta sätt att ta hänsyn och både sörja tillsammans och på sitt eget sätt.  

//Lindha Holmqvist 


Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva!

TRIGGERVARNING. Texten berör ämnet suicid.  

Någonting i mitt inre säger att jag behöver stanna upp och läka. Jag behöver hela mig själv just här och nu, på den här platsen, i den här kroppen, just den här tidpunkten. Erfarenheten säger mig, det jag innerst inne redan vet, att det inte är någon idé att fly. Det kommer bli lika rotlöst och meningslöst där. Det är inte de yttre faktorerna det är fel på och det vore nästan taskigt mot mig själv att säga att det faktiskt är jag som är problemet. Men vilka andra slutsatser ska jag dra egentligen? Efter allt jag varit med om, så är det trots allt en sak kvar som gnager. Jag gnager, det gnager, psyket ömmar på något sätt som jag inte lyckas råda bot på. 

Det är det sammanvägda faktumet av min nuvarande livssituation som får mig att skriva. Att jag fortfarande inte efter 13 år njuter i det som ska vara tankar och känslor rörande mig själv. Det avskalade, det gråa och det naturliga utan att rubba med kemin går inte ihop för mig. Jag kan inte leva i den konstanta tomheten, instängdheten eller för den delen tröttheten. Jag kapitulerar, jag intalar mig själv att jag är maktlös inför något större. Jag vädjar efter den hjälp som kan tänkas finnas där ute, så jag kan orka fortsätta finnas till. 

Jag har tidigare känt att jag aldrig aktivt skulle få för mig att avsluta mitt eget liv. Däremot, har jag dock, i någon mening, passivt eller ”omedvetet”, ställt och fortfarande ställer mig likgiltig till om det skulle ske. Att min kropp, kanske en dag inte orkar mera med tanke på allting jag gör för att få mig att ”må bra”. Då talar jag naturligtvis om hormonerna, min adhd-medicin, alkoholen som det ibland dricks för mycket av. 

Vill jag inte må bättre? På riktigt ta tag i det som gör ont? Har jag inte kraften att kämpa liiiiite till?  Ärligt talat, så börjar jag tveka. Jag gör, vad jag tänker, det jag kan för att hålla mig flytande. Även om jag, som det beskrivits ovan, görs med otvivelaktiga metoder emellanåt. Men jag vill mer än att flyta, jag vill simma också. Jag vill leva och inte bara överleva. Det finns så mycket mer jag vill men som jag känner mig oförmögen att ta mig tid för att göra. Jag orkar inte, utmattningen i kombination med någon slags skygghet och rädsla, hindrar mig från att leva ut på riktigt.  

Målsättningen jag har, rent generellt, hur jag faktiskt hade velat leva, kan vara något diffus och kanske inte alltid den mest greppbara. Men när jag skriver att jag inte bara vill överleva, utan leva mer på riktigt så handlar det i grunden om att orka det “alla andra” tycks orka med. Jag vill ha ett välfungerande socialt liv, jag vill ha utpräglade fritidsintressen, jag vill ha ett välstädat hem. Jag vill bry mig mer om mig själv och det som är mitt!  

 Jag vill inte dö, jag vill inte överleva, jag vill leva! 

/Livya Nordberg 


Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan  

Vi står nu inför skolstart med allt vad det innebär. Jag och andra som har barn med särskilda behov känner nog en extra oro inför skolstarten. Hur ska det bli detta läsår? Många lösa trådar som behöver sättas ihop.  
Jag vet om att jag har barn som utmanar på olika sätt. Jag är noga med att ha ett bra samarbete med skolan och mina barns pedagoger. Det är viktigt att vi strävar åt samma håll. Det vill säga att mina barn ska trivas i skolan och nå målen.  
Min äldsta som har adhd och autism ska nu börja åttan och troligtvis ska han vara mer i den lilla gruppen och ha sin undervisning där. Jag väntar på att ett samtal så vi kan ha ett möte inför starten. Men det känns hoppfullt i alla fall. Det största arbetet är motivationen och den måste vi hålla i hela tiden. 

Min yngsta börjar fyran och får nya lärare. Han har adhd och är full av energi. Han har själv har uttryckt lite oro inför framtiden. Men vi har pratat mycket med både lärare och med honom själv. Han har träffat sina nya lärare och innan sommarlovet kändes det lugnt. Nu får vi hoppas på att den känslan håller i sig när terminen startar.  

Jag återkommer med en rapport kring hur starten gick.  

//Lindha Holmqvist 


Skapa en arena i samhället för psykisk hälsa 

I framtiden bör det finnas en arena i samhället där vi alla kan prata mer öppet om hur vi mår. Jag sitter i en arbetsgrupp som startats av Folkhälsomyndigheten och som ska ta fram en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag blev inbjuden för att jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige. Flera andra myndigheter och organisationer sitter med i arbetsgruppen.  

Min förhoppning är att denna strategi ska leda till ett öppnare samtal överallt i samhället. Det bör finnas utrymme för att tala om hur vi mår i arbetslivet och i skolan. Ett förebyggande arbete lär också leda till stora ekonomiska vinster för alla parter. Därför måste även politiker ta grepp om ämnet.  

Jag vet inte exakt hur denna arena ska se ut, kanske genom någon form av allmänna riktlinjer för skola, arbetsliv och andra samhällsinstitutioner. Jag hoppas att vi ska få en klarare bild när strategin är klar. 

Mycket har ju hänt på senare år. Fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa och samtalet är öppnare än det var för bara några år sedan, då många försökte dölja hur de egentligen mådde. Men vi har långt kvar. Det är fortfarande ett stigma att berätta om sin psykiska ohälsa, bland annat för att vi lever i ett högpresterande och individcentrerat samhälle. Den som är öppen med sitt mående kan till exempel riskera att bli bortvald vid jobbsökande.  

Jag brukar säga att mår gör vi alla, men förkylda är vi inte varje dag. Det är ingen som har hundraprocentiga morgnar varje dag. Då får man ändå ta sin kopp kaffe och gå ut och andas en stund i friska luften.  

/Jimmie Trevett 


Vi tvingas genomgå sorgens fyra faser

Lindha Holmqvist står i ett kök. Hon har blont hår och glasögon.

Svårigheter och livsomvälvande kriser ingår i livets cykel. Det är något alla människor går igenom på olika sätt och hanterar olika.  
Jag och min familj genomgår en svår kris med en nära familjemedlem som är svårt sjuk i cancer, det går inte att bota utan bara smärtlindra. Tiden kvar i livet är kortare än vad hen hade förväntat sig. Enligt läkarna fungerar hens kropp som en gammal klocka som sakta tickar ner tills det inte längre går att vrida upp den.  
Min livskamrat som jag berättat om innan har ju bipolär sjukdom, han står väldigt nära hen som är sjuk i cancer. Jag känner stor oro över hur min älskade kommer hantera krisen och vad som händer när vår familjemedlem går bort. Kommer han klara av det, eller blir han helt under isen.  
Han som redan mår dåligt och pendlar mellan mani och depression.  
Vid en kris går man oftast igenom fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.  
Under chockfasen, som kan pågå i någon minut upp till en vecka, brukar de flesta uppleva en overklighetskänsla, som att det är svårt att ta till sig det som har hänt. 

I reaktionsfasen, som kan vara i några veckor upp till ett år, har du börjat förstå och reagera. Här upplevs ofta starka känslor som sorg, ilska, rädsla och skuld. 

Bearbetningsfasen innebär ett accepterande och en känsla av att krisen är mindre påträngande. Här börjar du kunna tänka på annat. 

I nyorienteringsfasen börjar du gå vidare och se krisen mer som en händelse som har inträffat och som du alltid kommer bära med dig, men som inte längre uppfyller din vardag. 


Jag bär på min egen sorg i detta också, men för min älskades skull måste jag vara stark.  Jag vill inte att han fastnar i chock- och reaktionsfasen.  

//Lindha Holmqvist