Ett Sverige för alla – om inte nu så när?

Sverige den 6 juni 2016 är ett rikt land. Ett land som levt i fred under mer än 200 år. En demokrati där allas lika värde och rättigheter sedan länge fastslås i grundlag. Men, inte ett land där ännu alla medborgares liv är likvärdiga i hälsa och möjligheter.

Nästa år är det 50 år sedan RSMH bildades av intagna i psykiatrin och dem närstående. Slutet på 1960-talet var en radikal tid med en tro på och ett hopp om stora förändringar för dem vars val och möjligheter varit starkt begränsade i samhället som var. En uppsjö av förbund, föreningar och rörelser utmanade rådande strukturer. Krav på nödvändiga reformer och abstrakt revolutionärt jargongtrams tumlade om vart annat i en våg av förändringsvilja som sköljde över det svenska samhället.

I denna flodvåg fanns en grupp i form av de så kallade R-förbunden som under demokratiska former sökte organisera de människor vars tillstånd (eller med maktens ord: problematik) ofta möttes med åtgärder förknippade med tvång från det allmännas sida. Förutom RSMH fanns här RFHL, KRUM  och ALRO (Alkoholproblematikernas riksorganisation) som tillsammans gav ut Pockettidningen R med socialpolitiska reportage med lite andra perspektiv än main-stream-media.
Ett nummer av Pockettidningen R som ännu decennier efteråt har en resonansbotten i debatten om hur förhållanden är för människor med psykisk ohälsa under vård är nr 1/1975 med titeln ”Vårdad till vanvett” (se bild). Fem journalister wallraffade sig in på Sundby mentalsjukhus (tre som patienter och två som mentalvårdare) tillsammans med en läkare för att ge en rapport från vårdens vardag. Den som är road av deja-vu kan ju jämföra debatten från 1975 med den som uppstod vid tillkomsten av Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701” på Konstfack.

Vad som varken då eller 35 år senare riktigt fick ta plats i debatten var att den granskade vårdens faktiska praktik i verkligheten skilde sig från de väldokumenterade humana och effektiva former som omvärlden generellt förespeglats. Tyvärr hamnade fokus i mångt och mycket istället på det etiska i att ”lura” personal i vården. Inte på de förbättringsmöjligheter som framkom genom dessa vårdkonsumenternas potentiella Mystery-shoppers arbete.

Nu skriver jag inte detta för att skuldbelägga personal inom psykiatrin eller debattförare i media utan främst för att illustrera hur svårt det kan vara att ta till vara patienters och brukares inifrånperspektiv och de möjligheter till förbättringar i exempelvis patientsäkerhet och god vård som gömmer sig däri.

För förbättringar behövs om vi ska kunna uppnå jämlik hälsa i Sverige. Ännu idag är slutenvård inom psykiatrin en variabel kopplad till 15 till 20 års kortare medellivslängd i Sverige. Detta alltså för människor diagnosticerade med i sig icke dödliga tillstånd vars vård, stöd, omsorg och samhällsservice ska ges under krav på kvalitet, samordning och effektivitet!

Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.

Möjligheterna att kunna återhämta sig och få verka i meningsfulla sammanhang liksom att med stöd och rehabilitering få arbeta till sin fulla förmåga, om så bara en timme eller två i veckan, kräver idag mycket av de med ohälsa själva. Ibland blir det absurt och övermäktigt för individen utan att samhället för den skull alltid griper in i någon positiv bemärkelse; ohälsa får fördjupas och livslånga utanförskap i fattigdom och misär tillåts utvecklas.

En statlig utredning pågår om jämlik hälsa som samma år som RSMH firar 50 år ska lägga fram hur vi i Sverige ska kunna uppnå jämlik hälsa inom en generation. Tidigare utredningar har tittat specifikt på helheten för människor med psykisk ohälsa; inte minst Anders Miltons från 2006. Men, de satsningar som bedömts nödvändiga för gruppen med psykisk ohälsa har hitintills aldrig fullt ut prövats och de mänskliga och samhälleliga vinsterna har, inte helt oväntat kanske, också de varit lägre än vad man kunde önska.

Sverige den 6 juni 2016 är fortfarande inte ett jämlikt land när det gäller hälsa och för människor med psykisk ohälsa är möjligheten att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta satt på undantag.

Låt oss ändra på det!

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här