Konferens psykiatrisk tvångsvård

Jag har precis kommit hem från Socialpsykiatriskt FORUM:s  konferens om psykiatrisk tvångsvård. Bakgrund till konferensen är att i början av april presenterar Psykiatrilagsutredningen sina förslag om tvångsvården. Konferensen handlade om tvång i ett bredare perspektiv, vad vi vet om tvångsvård och hur tvångsvården kan förbättras. Ett viktigt inslag har varit att brukare med erfarenhet av tvång under hela programmet har delgett de cirka 200 deltagare sina upplevelser av bemötande och till exempel bältesläggning. Även representanter för anhöriga har haft möjlighet att återkomande kunna reflektera över konferensen innehåll.  I övrigt har föreläsarna varit forskare, filosofer, jurister, psykiatriker och en del myndighetspersoner.

Jag tänker inte här försöka sammanfatta konferensen, men ge några reflektioner. Återhämtningsperspektivet genomsyrade alla reflektioner från oss brukare, men även från andra. Ett återkommande uttryck var: ”Det kan gå snabbt att bli sjuk, men det kan också gå snabbt att återhämtas”. Den psykiska ohälsan behöver inte bli hela livet utan kan bli en episod i livet. Det ger hopp att höra så många återhämtade brukare berätta om sina erfarenheter. Ett annat självklart krav som ofta framfördes var att uppföljningssamtal ska ske efter tvångsåtgärder och att utskrivningssamtal ska genomföras då tvångsvården upphör.

Ett mummel av förvåning uppstod i salen när en forskare från Umeå som gått igenom ett halvårs LPT-domar från landets länsrätter berättade att de hittat särskilda skäl för öppenvårdstvång som till exempel att den dömde ska sköta sin hygien.  I övrigt konstaterades att 99% av domarna går enligt överläkarens önskan. Och efter att Socialstyrelsens rapport Det diffusa tvånget också gåtts igenom måste frågan ställas varför finns all denna tvångsvård och dessa tvångsåtgärder. Patienterna som tillfrågats svarar nämligen väldigt ofta att det inte skulle göra någon skillnad om de inte skulle ha tvånget. För mig verkar det som att tvångsvården för dessa patienter är istället för dialog och behandlingsallians mellan läkare och patient. Med ett annat arbetssätt skulle ett återhämtningsinriktat arbete möjliggöras. Alltså: kommunicera mera och tvångsvårda mindre.

Det fanns farhågor kring Psykatrilagsutrednings förslag från många håll, men eftersom utredningens förslag ännu ej är helt kända får jag återkomma till det i en annan blogg. Jag hoppas att många sätter sig in i utredningens förslag och ser till att det blir en ordentlig debatt.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

LPT – Lagen om psykiatrisk tvångsvård



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s