The cave you fear to enter…

Part Two 

Följande inlägg är skrivet på engelska, då detta är språket som den anonyma författaren främst använder i sitt skrivande. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.

UPPDATERING: På förfrågan finns en kort svensk översättning av ett utdrag av texten, i slutet av detta inlägg.

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

You never feel your soul more than when you’re being raped. You feel it break physically. As the trauma is happening, you can feel it start to crack up like thawing ice. Most of the panic and pain I experienced happened from the moment it started breaking until it exploded into a gazillion pieces, and I died. Because you do die when you get raped, in a very literal sense, you die in every single way except the fact that your body is still alive. I never understood why the rape victims I knew weren’t afraid of being raped again until it happened to me. You can’t lose the same someone to death twice. I was raped six times during the span of two weeks, and I have forgotten most of what happened after the time that I died; after that point, everything else lost importance. Because without a soul, there is no life. And you never realize how pointless a body is without a soul until yours is gone. I had never been suicidal without mental illness causing it until I felt that feeling. That kind of emptiness is hard to fight because, in a way, you lose everything that you have ever had and been since you were born. You don’t even have the sense of self that the narrator of nature documentaries describes in orcas or other intelligent animals when they compare them to humans. You are empty. You don’t know what kind of fruit you like, or what hobbies you want to spend your time on. You don’t know who you are because you have become a blank page. You are no one. Well, you are someone, but you don’t know that at the time. You have to relearn everything about yourself, everything about the people in your life, and everything else that life encompasses. You have to spend years remembering and discovering who you are. 

For the first time in a long while, I decided to watch one of my favourite documentaries. Finding Joe is basically about how to find/create the best life you can have, based on Joseph Campbell’s teachings. It’s a sort-of feel-good documentary for me, and it helps me focus on what’s important. Watching it this time was a real aha-moment. It felt like the puzzle of the last few years, and what I should do with the experiences I’d had, fell into place. ”The cave you fear to enter holds the treasure you seek” has always been the most baffling Joseph Campbell quote to me. Mostly because I couldn’t imagine what kind of treasure I must’ve missed when I was trying to escape my horrifying cave. Watching the documentary, I realized that I wouldn’t fully have dealt with everything unless I spoke about it in public, so here I am. (Hi! Welcome to 101 Fascinating Ways to Die by Lovisa Rydén. Have a marvellous time!). I also realized that I had been doing something I had always been strictly against: not talking about something because others didn’t want me to. When my memory came back, many people in my life didn’t want to talk about it. They were afraid of being useless and had that ridiculous idea that people often have: that they are supposed to fix everything. So, instead, they become afraid of failing that they hide. Don’t get me wrong; my loved ones didn’t abandon me. They tried to help me in every way that didn’t really work, and God knows I love them for it! (Side-note: if you want to know how to be around a person who’s been raped, think of it as the death of the closest person to them. That is, in effect, what has happened). After that fear passed, some still didn’t want me to speak of it in public because they were afraid of other people in my life finding out and wanting to kill the guy. I felt the same because I still felt powerless after my last relationship. Not anymore. I can speak about it now, without the feeling of needing permission. I decide the consequences of what happened to me, no one else. It happened to me, no one else. They don’t get to take my right to decide away. Going after him would only make things worse for me in every possible way, and if they did, the result would only be disaster, betrayal and that I wouldn’t be able to stand the sight of them. They would be risking themselves and me. I would feel guilty over anything that happened, and with that, they would be risking my well-being. My life would be ruined all over again. I can speak those words out loud now. I’m not hiding anymore; I’m not going to stay silent. 

Some stories don’t want to be told. Experiences we go through that lock themselves inside of us, holding on to us like leeches, preventing us from sharing them while they slowly suck life and meaning out of us. Creatures of darkness, the things that haunt us in the night, do not want to be dragged into the light. Light washes away fear and prevent the shadows from making things bigger, darker, and more frightening; light is where darkness dies. And often, when people around us see them, they want us to hide them away too. Because they feel helpless, thinking they should be fixing us but not knowing how. So, for their sake, we hide them away. As I said, I have been struggling with this issue for quite some time. In several of my Swedish posts here on RSMH, I have danced around the issue, trying to explain certain circumstances without actually mentioning the fact that I was raped. Except for the reactions of my loved ones, there was an additional reason for this: the other thing light does, is show what is and isn’t real. This is frightening for anyone trying to bend reality until they can believe that the demon in the middle of the room isn’t there and that the ghosts haunting them are not real. That everything is fine, and they are feeling great. That there are no shadows. As a rape victim, you also feel a bit like something used, something that should be thrown aside and that will never be interesting to anyone ever again. Because look how little that’s left of you. That’s how you feel, but you are wrong. Because the more difficult things we go through, the brighter we shine. Every scar is a diamond ore. You don’t get strength without pain or empathy without suffering. Isn’t it time to stop hiding things away and just talk about things openly? Most of us experience most things anyway; what is the point of pretending it’s not there? Think of all of the wasted energy. Think of all the wasted opportunities to help and save. It drives me mad(der!). No matter if your monster is made of trauma, mental health issues, gender, sexuality, or just heartbreak and painful experiences, shine a light on that sucker. Monsters in the dark can eat you slowly, while monsters in the light have no teeth to bite. Even when it’s hard, it gets easier in the long run. I wrote this post because I needed my monster to be drowned in light. I used to read these kinds of posts, thinking they were kind of dumb. I didn’t understand that my monster was consuming me like a parasite and couldn’t see that talking publicly is something we do to crawl out of our caves. I’m not only writing it now to make it easier for someone else, even if I want that too, but to tell every other ”younger me” out there that maybe you need to do it for you. Maybe you need to talk about it, not for others, but for you. My pain is not a secret that I should have to carry, and neither is yours. You are beautiful the way you are, warts and all, and you don’t have to hide. This is the last step of the Hero’s Journey. Don’t take my word for it; ask Joseph Campbell. 

I remember reading a book by survivors of sexual abuse. One of them said, ”You are going to have to try everything anew to find out who you are, and you are going to make mistakes, and that is okay.” I want to thank that person because reading it was the start of my journey to find my way back. I hope anyone who needs to hear it and is reading this will take it to heart. You will make mistakes, and that is okay. And that goes for anyone who has been struggling with anything. Don’t ever feel like you need to defend your struggle to heal from pain, trauma, or any other kinds of obstacles. You do the best with what you have, we all do, and it’s okay to make mistakes. Just make sure you learn from them and find your treasure in that cave you fear. Let your dark creatures into the light and remove the power they have over you and everyone else. We are pack animals; we get through things together, so let’s do it together. And remember, every wound heals if you just give it time – so give it time. I hope you guys have a wonderful year and that you find your bliss. And if you feel alone, know that all of us stand with you. You are our people, we are your people, and we stand and fight together. And remember: 

“The privilege of a lifetime is being who you are” – Joseph Campbell 

A thousand hugs and lots of love.

På förfrågan kommer här en svensk översättning av ett kort utdrag av texten: 

Du känner aldrig din själ mer än när du blir våldtagen. Det känns som att den går sönder, rent fysiskt. När traumat inträffar kan du känna att den börjar spricka som tinande is. Större delen av paniken och smärtan jag upplevde kom från det ögonblick den började gå sönder, tills den exploderade i en gazillion bitar och jag dog. För du dör när du blir våldtagen, i bokstavlig mening, du dör på alla sätt utom det faktum att din kropp fortfarande lever. Jag förstod aldrig varför de våldtäktsoffer jag kände inte var rädda för att bli våldtagna igen förrän det hände mig.  

(…) 

Jag läste en bok av överlevare efter sexuella övergrepp. En av dem sa: ”Du kommer att behöva prova allt på nytt för att ta reda på vem du är, och du kommer att göra misstag, och det är okej.” Jag vill tacka den personen, för den läsningen var början på min resa tillbaka. Jag hoppas att alla som behöver höra det och läser det här tar det till sig. Du kommer att göra misstag, och det är okej. Och det gäller alla som har kämpat med något. Känn aldrig att du behöver försvara din kamp för att läka från smärta, trauma eller andra typer av hinder. Du gör det bästa med det du har, det gör vi alla, och det är okej att göra misstag. Se bara till att du lär dig av dem och hittar din skatt i den grotta som skrämmer dig. Låt dina mörka varelser komma in i ljuset och ta bort makten de har över dig och alla andra. Vi är flockdjur; vi tar oss igenom saker tillsammans, så låt oss göra det tillsammans. Och kom ihåg att varje sår läker om du bara ger det tid – så ge det tid. Jag hoppas att ni får ett underbart år och att ni hittar lyckan. Och om du känner dig ensam, vet att vi alla står med dig. Ni är vårt folk, vi är ert folk, och vi står och kämpar tillsammans. Och kom ihåg: 

”Livets privilegium är att vara den du är” – Joseph Campbell 

Tusen kramar och massor av kärlek. 


The cave you fear to enter…

Part One

Följande inlägg är skrivet på engelska, då detta är språket som den anonyma författaren främst använder i sitt skrivande. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.  

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters. 

Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.  

When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind. 

 For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive. 

In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.  

My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust. 

Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.  

Part Two of the story is released on the 14th of February.


Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans

Jimmie Trevett skriver om ensamhet och hur vi kan motverkan den.

Att känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.

I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.

Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.

Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.

Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.

Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?

I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?


Sertralin – en räddare i nöden

Lindha Holmqvist bloggar om läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa.

Jag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.

Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.

Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.

Lindha Holmqvist


Otroheten – en implicit gränsdragning

Det går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.

Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om. 

För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet. 

/Livya Nordberg


Att orka när orken inte finns?

Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.  
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.  
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.  
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.  
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.  
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida.  Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.  
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.  
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.  

/Lindha Holmqvist


Det lider mot jul – juldikt av Ylva Kristina Larsson

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det lider mot jul.  

Jag lider jag oxå.  
Passar på …. 
Att gömma min smärta i julstressen.  
Alla kraven å hela pressen.  
Kassar med paket och pepparkaka.  
Mat i överflöd låt det smaka …. 
Granen kläs med kulor och skäms.  
Tomten kommer och barnen skräms.  
Finns det några snälla barn här.  
Nej tyvärr! 
Till det hela hör väl väderleken till.  
Några minus och snö är det enda vi vill.  
En foderautomat till fåglarnas lycka.  
Så kattan där under någon fjäder kan rycka.  
Visst är det en fröjdefull jul.  
Då vi umgås och har kul.  
Hela dagen lång.  
Till nästa gång.  
Det lider mot jul.  
Så kul.  
Jag lider i smyg med nissen.  
I den totala jultristessen. 

/Ylva Kristina Larsson


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson 


Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Julstök och betygsångest

Lindha Holmqvist, RSMH-bloggen

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap.  Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.  
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom.  Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.  
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.  
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.  
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.  
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.  
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.  
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.  
Vi tar nya tag nästa år.  

/Lindha Holmqvist

Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.