Att inte passa in – en udda pusselbit
Publicerat: augusti 22, 2022 Sparat under: Caroline Nilsson, Diagnos, ensamhet, Hobby, Sysselsättning Kommentarer inaktiverade för Att inte passa in – en udda pusselbit
Att livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat.
Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos.
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre.
Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com
Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i.
Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt.
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning.
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling.
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :).
//Caroline Nilsson
Äntligen kan jag känna att jag hör till
Publicerat: augusti 8, 2022 Sparat under: Marina Sångängel, studier, Sysselsättning, utbildning Kommentarer inaktiverade för Äntligen kan jag känna att jag hör till
Bara två veckor kvar till skolstart och det är den bästa skolstarten i hela livet!
Jag börjar den 24 augusti men den 13 augusti börjar min assistent My. Jag har inte träffat henne ännu men hon har tagit tjänstledigt ett år för att vara med på mitt äventyr i folkhögskolemiljö!
Det underbaraste är att det inte är något annat än mitt BEHOV som styr, alltså inget socbeslut eller läkarintyg!
Skolan ligger cirka 300 meter hemifrån och miljön är fantastisk för mig som har så mycket jobbigt med allt möjligt. Just nu går jag ner dit och äter lunch och jag bara insuper med alla sinnen den miljö som ska bli min vardag alldeles snart!
Fler och fler känner igen mig och nu när jag fått klart med My och antagningsbeskedet kommit hälsar de mig välkommen!
En så fantastisk mångfald jag kommer att få vara en del av när jag börjar på Hemse Folkhögskola.
Jag har verkligen förtjänat detta som jag har kämpat. Äntligen kan jag känna att jag hör till.
Jag kommer ju att få många fler verktyg att jobba med nu!
//Marina Sångängel
Ge oss en andra chans!
Publicerat: juli 4, 2022 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Sysselsättning, upprättelse Kommentarer inaktiverade för Ge oss en andra chans!
Hej igen!
En intressant fråga nu till valet i höst är att utöka och satsa på lärlingsplatser igen. Det finns så många personer som skulle gynnas av det utbildningssättet. Enligt min mening kan man inte få en bättre utbildning i ett yrke än den man kan få när man får lära sig på en fungerande arbetsplats.
Jag vet efter alla mina arbetsamma år att skolan verkligen inte fungerar för alla, för en del har stora problem just med att sitta och studera i skolbänken. Men de är himla duktiga på att lära sig på ett praktiskt sätt, så varför inte ge de personerna den chansen då?
Jag hade väldigt gärna kunnat hoppa på en lärlingsutbildning för det skulle underlätta mina chanser till en hel utbildning. Alla personer har inte det läshuvudet som man behöver av olika orsaker och olika svårigheter i livet.
Vad händer om man nu inte klarar av att få en utbildning? Jo, man får väldigt svårt att komma ut i arbetslivet och det finns en stor risk för att man hamnar i en långvarig arbetslöshet. Där vet vi vad det kan göra med en person. Man kan förlora den sociala biten för man har inga pengar så att man kan följa med sina vänner på olika saker som de ska göra. Men det kan gå så långt att man känner sig mindre värd som människa och hamnar i en depression med tiden.
Då kan man se vad inte det kostar samhället i längden och får man en diagnos så kan jag själv se att det är mycket svårare att komma ut i arbetslivet om man har fått vara en del sjukskriven. Jag själv kan känna av det att jag har svårt att få ett arbete för nu har jag varit sjukskriven i flera år. Men jag är verkligen redo för att komma ut och arbeta igen för jag har kontroll över sjukdomen nu och det är inget hinder för mig som det är nu.
Men det känns som att samhället är så rädda för att ge personer en andra chans i livet. De anser väl att en gång sjuk alltid sjuk men så är det inte. Fast jag har varit väldigt sjuk så kan jag återhämta mig så att jag kan klara av ett arbete igen. För det är en sak som verkligen har drivit mig i min återhämtning just att mitt mål har varit att klara av att få ett arbete igen.
Jag har verkligen fått lära mig den tuffa vägen och det är inga dåliga arbeten som jag har haft. Det har varit verksamhetschef, brukarinflytandesamordnare, verksamhetsansvarig, vårdare, med mera. Så jag har ändå en bred kunskap och det har jag verkligen RSMH:s förbundskansli att tacka för. De har verkligen arbetat med att lära upp mig så att jag har klarat av att de här yrkena. Det har blivit som en lärlingsplats för mig och jag har lärt mig så mycket på det och det är kunskap som verkligen sitter kvar hos mig. Sen har jag fått lära mig så mycket som jag inte skulle kunnat lärt mig i en skolbänk.
Så min förhoppning är verkligen att lärlingsplatser verkligen kommer tillbaka som förr och det skulle hjälpa många i vår målgrupp.
/ Jonas Andersson
Ekonomiska tankar under full sjukersättning
Publicerat: mars 21, 2022 Sparat under: ekonomi, Sysselsättning, Ylva Kristina Larsson Kommentarer inaktiverade för Ekonomiska tankar under full sjukersättning
Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.
Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.
Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.
Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.
Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.
I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.
Men då blir bostadstillägget drabbat.
Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.
Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.
Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.
Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.
Föreläser.
Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.
Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.
Känner en rädsla.
Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.
Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.
Det får mej att känna ett större värde.
Det är roligt.
Och jag har en plats i samhället ändå.
Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.
Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.
Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.
Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.
Ett lugnt och stilla samtal.
På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.
Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.
För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.
Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.
”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.
”Kära försäkringskassa.
Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.”
/Ylva Kristina Larsson
Oschysst bemötande på Samhall
Publicerat: januari 18, 2021 Sparat under: Jonas Andersson, Sysselsättning Kommentarer inaktiverade för Oschysst bemötande på SamhallHejsan igen alla läsare!
Idag kommer jag ta upp ett ämne som gör mig arg och ledsen. Jag har fått in många berättelser från personer som blir dåligt bemötta och inte känner sig värda något eller utnyttjade på Samhall. Jag tycker att det gamla tankesättet inte fungerar längre om att det ska vara en skyddad arbetsplats för de som har ett funktionshinder.
Jag har fått höra väldigt allvarliga berättelser som man inte ska acceptera i dagens samhälle. Bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte göra hur man vill med de här personerna och behandla dem hur som helst. Flera personer som jag har talat med berättar att de nästan känner sig mobbade av cheferna och att tempot de ska arbeta i är detsamma som på en vanlig arbetsplats. Då anser jag att man inte tar hänsyn till den anledningen som man har när man är på Samhall. Det gör mig så frustrerad och arg.
Ett exempel är när det har blivit bråk så har någon gått emellan för att stoppa bråket och då är det den personen som har fått sluta på Samhall. Vilka vibbar ger inte det kan man tycka. Då anser jag att man ska ta tag i de som slåss och inte de som försöker förhindra det.
Nu säger jag inte att det är så på alla Samhall men enligt de berättelser som jag har fått ta del av så är det en spridning i hela landet. Varför har det blivit så kan man fråga sig. Tar de in fel personer på de ansvariga posterna som inte vet mycket om olika funktionsnedsättningar eller har de en taskig attityd mot den här målgruppen och nedvärderar dem?
Jag har även fått in berättelser där det fungerade men det var ett fåtal om man ser till alla negativa berättelser som jag fått ta del av. Jag känner att det är för lätt att bete sig hur man vill mot de som kanske redan är svaga i samhället istället för att erbjuda dem en trygghet och förståelse.
Många av de personer som har ett funktionshinder kan vara en väldig resurs för samhället så ta vara på det istället för att sparka bort benen på dem. Om vissa av de sakerna hade hänt på en vanlig arbetsplats så hade man gått vidare med det till facket med mera. Men många i den här målgruppen orkar inte det och de tror att det är fel på dem som personer. Men så är det verkligen inte.
Jag tycker att vi nu i brukarrörelsen måste markera mot de här bristerna för gör vi inte det så kommer det bara att fortsätta och fler att bli utsatta för deras dåliga bemötande.
/ Jonas Andersson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.