Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.  

En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.  

Det blir således en samsjuklighet.  

Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.  

Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.  

Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.  

Men vård ska inte handla om tur.  

Det ska vara en rättighet! 

Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.  

En rättighet.  

Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.  

För det var exakt så det började.  

Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.  

Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.  

Men usch så fult allt kom att bli.  

Väldigt snabbt.  

Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag …. 

Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu! 

Psykisk ohälsa ökar konstant! 

Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.  

Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!? 

Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.  

Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år …. 

Eller, jag vet! 

För jag var en av dessa unga själar själv en gång.  

Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.  

Men jag vågade inte.  

Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.  

Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.  

Något jag saknar mycket idag.  

Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.  

Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.  

Vad händer när vännerna försvinner? 

När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare? 

Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.  

Även ett arbete blir långsökt.  

En bostad.  

Ekonomin bör vara stabil dessutom. 

Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.  

Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.  

Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet! 

Beroende är en sjukdom.  

Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.  

Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.  

Det är tyvärr en risk att söka hjälp.  

Och det anser jag är så fel! 

Ja, droger är olagligt.  

Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom? 

Inte logiskt nånstans.  

Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.  

Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.  

Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.  

De avstår att ens söka nån.  

Tragiskt samhälle vi har idag! 

Vem ska rädda barnen? 

Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.  

Allting måste bygga på ett samarbete!!! 

Tillit.  

Samarbeta med en samsjuklighet.  

Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.  

Så tillsätt det då!!! 

Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom! 

Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri …. 

Men gör nåt istället!!! 

Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.  

Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.  

I vårat välfärdssamhälle?!? 

När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.  

Och jag skäms.  

Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på …. 

Hur faan ska det här gå?!? 

/Ylva Kristina Larsson 


Idag kan jag leva utan substanser 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka. 
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt. 

Jag lever med samsjuklighet.  

Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.  

Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”. 

Jag ville ju bara överleva.  

Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.  

Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov …. 

Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.  

Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.  

Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.  

Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.  

Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.  

Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.  

Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.  
 

När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.  

Jag insåg inte ens då att jag var beroende.  

Jag hade som de flesta andra fördomar på området.  

En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.  

Det gjorde ju inte jag.  
 

Jag blev gravid plötsligt.  

Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.  

Kunde inte sluta helt tyvärr.  

Men tyckte själv att jag var skitduktig.  

Fick två barn inom tre år.  

Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.  

Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt. 

För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.  

Det hade jag inte.  

När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.  

Akut! 

Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.  

Där är jag kvar än.  

Och där vill jag stanna! 

Idag är jag nykter sen många år.  

Drogfri.  

Läkemedelsberoendet under kontroll.  

De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.  

Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.  

Mitt vårdteam behandlar hela mej.  

De vet vad samsjuklighet är.  

Och de har räddat mitt liv.  

Jag kan leva utan substanser idag.  

Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.  

Men det måste göras! 

Och bara jag kan göra det.  

Med stöd och råd från mitt vårdteam.  

Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.  

Jag har lika stor rätt att finnas här! 

Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.  

Jag är här NU och jag ska framåt! 

Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.  

Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.  

Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.  

Stort intresse för djur, främst tamråttor.  

Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.  

Att ha ett sammanhang och en plats.  

Att utifrån mej själv få hjälpa andra.  

Att inge hopp.  

För det finns hopp! 

Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.  

Jag kommer aldrig att bli ”frisk”. 

Det är okej.  

Jag fungerar och jag vill mer.  

Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.  

Så länge det finns liv så finns det hopp.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson 


Efter 38 år fick jag en förklaring till kaoset inombords 

Detta är Maria Fradelos första inlägg på RSMH-bloggen. Hon presenterar sig här (scrolla ner till F).

Jag fick min autismdiagnos när jag var 38 år, vad hade hänt om jag fått den tidigare? Hade jag mått bra nu? Det är så dubbelt alltihopa, å ena sidan är att jag äntligen fått svar på vad det där som skavde var, å andra sidan kändes det fruktansvärt jobbigt att ha levt i så många år, och varit tvungen att maskera allt jag egentligen kände och tyckte. Jag var duktig på det, och jag fick alltid höra att jag var så duktig, medan mitt inre jag skrek högt inifrån av smärta. Jag var 16 år när jag kom till Bup och där började alla upptänkliga diagnoser sättas. De var bra på Bup men just den diagnosen tänkte de aldrig på. Jag skrevs ut till Bups behandlingshem där min anorexi fick fritt spelrum, när jag gått ner xx kg så blev jag tillbakaskickad till Bup för jag höll på att svälta ihjäl mig själv. Det var då jag hade som mest kontroll tyckte jag. Sen följde alla år av inläggningar, behandlingar men ingenting hjälpte. Jag mådde fortfarande lika dåligt och förstod mig inte på mig själv. När jag bodde i Stockholm under några år fick jag kontakt med en psykolog såg det, allt som andra missat och hon satte igång en intensiv utredning. Efter en månad stod jag med telefonen i handen och psykologen i andra sidan luren, jag hade fått diagnosen högfungerande autism.  

Jag gick till Habiliteringen 10 gånger för psykologsamtal som förklarade hur allt fungerade, och jag kunde plötsligt andas ut, sluta maskera mig själv och bara vara jag. Visst faller jag tillbaka i tankarna om hur det varit om det upptäckts långt tidigare, men då får jag prata med mig själv och påminna mig om att vara närvarande här och nu.  

Jag är inte min diagnos, men den har gett mig en förklaring om kaoset som ibland råder inuti. I dagsläget har jag en sjuksköterska på öppenvården, en fantastisk läkare och en verksamhet att gå till. Jag lever och är tacksam för varje dag. 

/Maria Fradelos


Tror ni region Skånes tjänstemän och politiker svarar på detta?

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag förstår inte hur man tänker när man lägger ner specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Skåne! För att förklara det närmare för er och för er som inte visste vad specialistpsykiatri för döva och hörselskadade var. Jag vill bara säga att just att ni ska tycka synd om mig är jag inte ute efter. Det tjänar jag inte på. Vill bara skapa en förståelse!

Det finns specialistpsykiatri för döva och hörselskadade i Stockholm, Göteborg och Örebro. Tills nyligen fanns det i även i Skåne, närmare bestämt Lund, och det har funnits en specialistmottagning i Härnösand som har tagit emot patienter från Norrland. Men den är nedlagd sedan några år. Det är mottagningar som har haft större upptagningsområde än sin egen region och även grannregionerna. Med tanke på hur tekniken med digitala möten fick en rejäl knuff framåt i och med Corona så borde distanssamtal med teckenpatient och samtalskontakt inte vara några problem. 

En stor del av att specialistpsykiatri för döva och hörselskadade finns av flera orsaker. Dels är det personal som kan tecken. Det är liksom med tal att det finns nyanser i det som sägs även i när man använder teckenspråk. Till den vanliga psykiatrin kan man komma och ha med sig tolk. Men hur blir det om tolken är glad och trevlig men patienten är deprimerad och kanske inte vill leva längre? Då blir det rätt svårt för samtalskontakten att läsa in det om den inte kan tecken utan lyssnar på tolkens sakliga men trevliga tonfall. Då kan det ju inte vara så farligt.

Dels finns det en dövkultur bland döva och gravt hörselskadade som är en del av deras identitet lika väl som talad svenskar har en viss kultur som följer med svenska språket. Sedan är det svårt för en person som inte är insatt att förstå i hur mycket en hörselskada påverkar ens sociala ork. Som hörselskadad kan man bli trött av att bara höra. Man är inte dum i huvudet för att man hör dåligt. Så mycket av en hörselskadad persons kognitiva förmåga har gått åt till att höra och få ihop något begripligt av det lilla som hjärnan uppfattar med sitt hörselorgan. Det som för andra går automatiskt. Så när man sedan ska bearbeta och processa, sätta det som sagt i ett sammanhang och får en helhetsbild så har man inte så mycket ork kvar till det! En vanlig psykiatrimottagning har inte den kompetensen och den kunskapen. I HRFs tidning finns det en artikel  En vanlig psykologkontakt vet inte vad örontrött så in i bängen innebär! En vanlig psykiatrimottagning har ännu mindre kompetens vad det gäller psykisk ohälsa, hörselskada och ytterligare diagnoser och hur de påverkar varandra. Det inte alls ovanligt att människor med hörselskada jobbar deltid för att heltid blir en för stor ansträngning för en hjärna som måste överkompensera och lappa ihop och få något begripligt av det de rumphuggna delar som hörs hela tiden. 

Jag har haft kontakt med kurator på den mottagningen som ligger nere i Lund. Vi har under en tid haft samtal via Teams en dag i veckan. Men nu finns det ett redan fattat beslut om att den mottagningen ska läggas ner. Jag är lite osäker på om kontakterna i Skåne finns kvar men övriga regioner kopplas bort. Vart ska mottagningens patienter i andra regionerna vända sej? Man tänker sej väl att att den vanliga psykiatrin ska kunna ha detta kontakter i dessa regioner och kunna använda teckenspråkstolk om så behövs. Men nej, man missar nyanser och tonfall i tecknandet om man har en tolk som översätter. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten ser att det finns ett behov av specialskolor för döva och hörselskadade barn runt om i landet. Vi har tillochmed har ett riksgymnasium för döva och hörselskadade barn i Örebro. Kan det bero på att “vanliga” skolan inte har den kompetens som behövs för att undervisa döva och hörselskadade barn? Varför skulle då till exempel psykiatrin ha kompetens och kunskap om dövkultur, teckenspråk och den tillhörigheten personer med hörselskada får kämpa med extra mycket för att kunna hänga med? Vem undervisar och berättar för psykiatrin som nu får ta över kontakterna om hur de ska bemöta, vad de behöver tänka på och hur mycket av kulturen handlar om att höra till?!

Jag har lite försynt frågat specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Stockholm om de ska läggas ner. Men några sådana planer finns inte. Det är i alla fall inget de vet om. De har nu mer riksintag så man kan söka dit från hela landet. Är det dit jag ska söka mig? Orkar jag ta den vändan med? 

I mina vildaste fantasier ser jag fram mot ett svar från de politiker och tjänstemän i region Skåne som tyckte det var en bra ide att lägga ner specialistpsykiatrin för döva och hörselskadade i Lund! Tror ni att jag får det? 

I radioprogrammet Funk i P1 finns det ett avsnitt som heter “Döv och kriminell”. Jag tycker att det talar sin tydliga språk om varför det behövs psykiatr,i men också missbruksvård för personer som är döva och hörselskadade. Avsnittet finns på den här länken. 

Dövas Riksförbunds tidning gjorde för några år sedan en koll på dövpsykiatrin i landet. En bitvis sorglig läsning. Att det är svårt att få teckenspråkig personal är inget argument att lägga ner! Snarare sagt att rusta och använda resurser rätt. 

Läs artikeln här.

Även denna länk är bra.

Man skulle kunna sammanfatta med det Maria i artikeln säger:

 “skulle önska att det skapades en nationell kunskapsbank med de anpassningar som enskilda psykologer gör för teckenspråk av arbetsmaterial och arbetsmetoder.

– Det finns behov av att utveckla materialet så att det blir gemensamt och går att utvärdera effekten av KBT på teckenspråk.

– Det är inte meningen att vi ska ge någon annan behandling än den som hörande får, men vi behöver anpassa behandlingen för att nå fram med olika strategier.” 

/Maria Nilsson


Satsa på att vården får ökad kompetens om psykisk hälsa

Öppet brev till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson 

Många lider i onödan när de möter vårdpersonal som saknar tillräcklig kunskap om hur psykiska besvär och sucidala tankar kan yttra sig. Därför vill jag uppmana sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och regeringen: Gör en nationell satsning på kompetenshöjning om psykisk hälsa hos dem som jobbar inom kroppssjukvården!  

Acko Ankarberg Johansson är en av dem som länge har förespråkat ett återupprättande av den nationella hjälplinjen för människor i kris. När linjen lades ner var Ankarberg Johansson ordförande för Socialutskottet och lyfte bland annat att hjälplinjen gav tillbaka 17 gånger per investerad krona (information hämtad från Suicide Zeros debattinlägg). Därför hoppas jag att ministern kommer att följa min uppmaning om en kompetenshöjning hos vårdpersonalen. 

För ett otränat öga kan det ibland vara svårt att se tecken på psykiska besvär och sjukdomar. Det är inte ovanligt att psykiskt lidande yttrar sig i smärtor eller andra fysiska åkommor.  

Det finns också flera sorgliga exempel på det motsatta, det vill säga att att personer med långvarig psykisk ohälsa som sökt vård för fysiska besvär har blivit avfärdade med att det bara är psykisk ohälsa. Sedan har det visat sig att vården har missat allvarliga kroppsliga sjukdomar. 

Den sortens felaktiga bedömningar kostar i slutändan mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Utredningen God och nära vård (SOU 2020:19) förespråkar att hälso- och sjukvården ställs om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Kompetenshöjning är en av de ingredienser som bör ingå i god och nära vård. Kunnig personal kan lättare ställa rätt frågor. 

 //Jimmie Trevett 


”Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker” 

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag tänkte skriva om bananlinjal. Man kan säga att en bananlinjal är ett annorlunda sätt att se på hälsa … 

Vården och välfärden ser väldigt tydligt människor som patienter och diagnoser som att det vore ett rakt streck från insjuknande till att bli frisk. Från insjuknade och tillfrisknade ska  följas en förutbestämd särskild väg. Många patienter säger att de inte känner sig sedda som människor. För i verkligheten är inte människan ett rakt streck och samma diagnos kan visa sej på helt olika sätt för olika människor med olika förutsättningar! 

Joel Elinder, designstudent på Lunds Tekniska Högskola (LTH), har tagit fram bananlinjalen. Han och många med honom tyckte att det behövdes nya tankesätt inom vård och välfärd, med mera.  

Pressas in i en färdig mall 

Vi kommer till vården som unika individer, genetiskt, behovsmässigt, symtommässigt och beteendemässigt. Vi är varsin bananlinjal. I stället för att vara intresserad och utforskande, istället för att se individens helt egna komplexitet så försöker välfärden frenetiskt pressa in oss i en redan färdig mall om hur människor med olika diagnoser och förutsättningar är. “Man försöker räta ut oss, utan att förstå att vi då spricker, skriker och slutligen förstörs”, som det står på bloggen Spetspatienterna. Man blir alltså sjukare när man lämnar sjukvården än vad man var när man kom in i sjukvården och det är ju helt galet! 

Man är inte en diagnos 

Man är först och främst människa med olika egenskaper där det kan vara en del av att bära på en eller flera sjukdomar! Man är inte en diagnos utan man har en diagnos. En viktig skillnad. En del av hälsan är det vården behandlar och en annan del är hur jag som lever med en diagnos väljer att leva och hantera livet. För att inte riva ner människors hälsokapital och egna förmåga att leva gott liv med sina olika diagnoser, behöver människors styrka och egna hälsokapital byggas upp. Det ska inte rivas ner genom att aktörer inom vård och omsorg missbrukar sin makt och skapar onödig väntan!  

Jag avslutar med ännu ett citat från Spetspatienterna: ”Du är unik, ingen är som du. Du behöver därför skapa din egen måttstock i livet, din egen unika bananlinjal.” 

/Maria Nilsson 

Bilden nedan visar hur en bananlinjal ser ut. Läs inlägget från Spetspatienterna här.

Bild på en bananlinjal bland blommor. Linjalen ser ut som en banan.

Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Missbrukaren

Bild på Ylva Kristina Larsson
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.

Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?

Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.

Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.

Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu

Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.

Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.

/Ylva Kristina Larsson