Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan
Publicerat: maj 17, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukare, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Kvalitet, makt, Psykiatri Kommentarer inaktiverade för Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan
Hej!
Vi representerar en norsk medlemsorganisation som heter Mental Helse Ungdom. Vi är en intresseorganisation för barn och unga upp till 30. Vi jobbar för ökad öppenhet om psykisk hälsa, förebyggande av psykiska plågor och för bättre hälsotjänster. Våra värdeord är mod, öppenhet och människors lika värde.
Vi har haft turen att få skriva om vår och våra medlemmars upplevelser av psykiatrin i Norge på RSMH-bloggen.
Upplevelser av brukarinflytandets effekt på psykisk hälsa
Personer som kämpar med psykisk ohälsa, kan uppleva ökad grad av makt, både individuell och systematisk. När vi upplever psykisk ohälsa så förlorar vi mer eller mindre kontroll över sidor hos oss själva. Att inte kunna styra känslor, bli överväldigad av sorg, ångest, ilska eller mista lust och energi är alla olika former av att tappa kontrollen. Precis som att förlora arbetsförmåga, vänskap och stigmatisering ifrån samhället kan upplevas som orimliga konsekvenser utanför personens kotroll.
Det viktigaste sättet att bearbeta psykiska hälsoplågor är därför att återupprätta vår upplevelse av mästrande och kontroll över eget liv.
Med tanke på detta så kanske det inte är så konstigt att personer som får möjlighet att medverka och påverka sin behandling, upplever ökad grad av välbehag. Eftersom de får känna att deras kunskap och insats faktiskt betyder något. Detta kommer fram i rapport ”Fra erfaring til kompetanse” som Mental Helse Ungdom utarbetat i samarbete med Nordlandsforskningen. Resultaterna pekar på att brukarinflytade i sig själv har en positiv inverkan på vår psykiska hälsa. Rapporten bygger på information från medlemmar i organisationerna Mental Helse Ungdom, Barn av Rusmissbrukare och Landsforeningen for Barnevernsbarn som nästan alla har upplevt psykisk ohälsa. Resultaten i rapporten pekar i riktningen mot att deltagarens medverkande har, i sig självt, varit med och stärkt respondentens psykiska hälsa. Det är alltså vår uppfattning att ökad brukarinflytande i psykiatrisk behandling inte bara bör präglas av medverkan som ett medel för att förbättra behandlingar och tjänster, men också som ett medel i sig själv.
Effekten av brukarinflytande i utformande av behandling
Brukarinflytande är en prinicip som bör behandlas med försiktighet när det ska implementeras i tjänster och behandling. Det ska behandlas med försiktighet eftersom det är väldigt lätt att säga att det ska göras, men inte alltid lika lätt att genomföra det.
Vi vet ifrån undersökningar gjorda på personer som lider psykiskt att upplevelsen av att inte bli sedd på som en människa kan vara väldigt skadligt.
Det händer ofta om brukarens medverkan inte blir införd på riktigt. Om behandling och tjänster inte planerar att brukaren ska delta personligt i förändringar och utvecklingsprocesser, så ignorerar man att brukaren är ett handlade och självständigt individ.
Om en tjänst har som mål att hjälpa personen med en given problematik, så är det helt nödvändigt att förhöra sig med dem som har erfaring med själva problematiken. Gör man inte det, så vill tjänsten enbart basera sig på teorier och antaganden om vad som hjälper eller inte hjälper, men det vill aldrig kunna ge ett konkret svar.
Därför blir brukarinflytande meningslöst om det bara förblir ett princip som inte förverkligas på riktigt.
Med utgångspunkt i detta vill vi gärna uppmana läsarna till att kommentera på hur brukarinflytande inom psykiatrin i Sverige upplevs. Genomförs den på riktigt?
Med det så säger vi gratulerar till både den internationella dagen mot trans- och homofobi och till den norska grundlagsdagen!
Glada 17 maj – hälsningar från Mental Helse Ungdom i Oslo 😊
/Terje Reed och Thisbe Verner- Carlsson
Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa
Publicerat: maj 16, 2019 Sparat under: Barbro Hejdenberg Ronsten, Missbruk, Psykiatri, Samverkan Kommentarer inaktiverade för Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa
Hej!
Det här är första gången jag skriver på RSMHbloggen, men detta är inte min egna text utan det kongressuttalande som vi gemensamt kom fram till på RSMH:s kongress den 10-12 maj.
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, brinner för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att förbättra sjukförsäkringsreglerna och förebygga självmord.
Vid kongressen 2019 valde vi att lyfta frågan om psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom, då frågan har debatterats i media på sistone.
Några har ifrågasatt siffran som vi tar upp i denna text, och nämnt att den är lägre än antalet personer som avlider av självmord. Men bland de 900 som dör årligen av överdoser från läkemedel eller droger är en del självmord. Dessutom blir siffran högre i fall man skulle lägga till antalet personer som dör av alkoholrelaterade skador.
Hoppas ni är nöjda med kongressuttalandet!
/Barbro Hejdenberg Ronsten,
Ny förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
RSMH:s kongressuttalande år 2019:
Krisläge: Stödet måste förbättras för socialt utsatta med psykisk ohälsa
Varje år dör över 900 personer av överdoser från läkemedel eller narkotika. Många av dessa hade även samtidigt psykisk ohälsa. Det är tre gånger fler personer än vad som dör i trafiken. Samhället måste se till att ge bra vård och omsorg till dessa extremt utsatta människor.
Åren efter psykiatrireformen satsades mycket på personer med psykisk ohälsa som hade samtidigt beroende[i]. Men sedan dess har det gått utför. Bostadspolitiken leder till att många ur gruppen blir hemlösa, vården är ofta bristfällig och socialtjänstens stöd har utarmats. Det saknas samordning, omhändertagande där hela människan är i centrum, och där du får behandling för både den psykiska ohälsan och beroendesjukdomen samtidigt – något som forskningen och Socialstyrelsen rekommenderar[ii].
Under de senaste 15 åren har den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige dubblerats och är nu uppe i över 900 personer om året[iii]. Det är tre gånger fler än antalet personer som dör i trafiken[iv]. Många av dessa hade också samtidigt psykisk ohälsa, men fick inte tillräckligt med stöd och hjälp för sina problem.
Vi anser att samhället måste ändras radikalt för denna grupp. Metoder som man vet hjälper att minska dödligheten måste införas över hela landet. Därtill måste alla personer med psykisk ohälsa som har omfattande sociala problem få det stöd och den hjälp de har rätt till. Att du mår psykiskt dåligt eller har ett skadligt bruk av alkohol eller droger handlar inte om dåliga karaktärsdrag, där det räcker att skärpa sig, utan för att återhämta sig krävs förståelse, respekt och ett stöd som utgår från hela människan och hens historia.
Detta är en akut kris och vi kräver att följande förändringar genomförs:
– Regeringen inför en kriskommission som tar fram strategier för hur insatserna kring personer med psykisk ohälsa och sociala problem samordnas på ett fungerande sätt, både mellan psykiatrin och socialtjänsten, men också inom olika enheter i psykiatrin respektive socialtjänsten. Samordnad Individuell Plan, SIP räcker inte alltid.
– Välfungerande Assertive Community Treatment, så kallade ACT- team, införs över hela landet.
– Regeringen tilldelar Personligt ombud mer pengar så att funktionen införs i alla kommuner i landet och har resurser att ta hand om alla personer med psykisk ohälsa som har behov.
– Bostad Först införs över hela landet och samtidigt underlättas byggandet av billiga bostäder. Dessutom förändras allmännyttans krav, så att personer med låg inkomst och/eller sociala svårigheter har möjlighet att få förstahandskontrakt.
– Psykiatrin ska ha större kontroll över förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.
– Motgiftet naloxon, som häver överdoser mot opiater och opioider, sprids bland grupper som har missbrukare i sin närhet.
– Insatser genomförs för att öka förståelsen för gruppens problem, och du ska inte kunna straffas för narkotikainnehav om du larmar vid en överdos.
– Regeringen genomför förslagen i utredningen 2018:90 som kräver att Folkhälsomyndigheten får ett större ansvar för att samordna myndigheternas ansvar. Det krävs en helhetssyn kring insatserna för personer med psykisk ohälsa, inklusive personer med samtida beroendeproblematik.
/RSMH:s kongress 2019
[i] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf
(Sid 173-174)
[ii] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf
(Sid 56 ff)
[iii] https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad-dodlighet/
[iv] https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/Olycksstatistik/officiell-statistik-polisrapporterad/nationell-statistik/
Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!
Publicerat: maj 5, 2019 Sparat under: Bemötande, Diskriminering, Jimmie Trevett, Missbruk, Psykiatri, Samverkan Kommentarer inaktiverade för Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!
Nyligen sände Uppdrag Granskning en uppföljning om Sanne, där tittaren fick möta flera personer med allvarlig psykisk ohälsa och en vidare bild av psykiatrin och socialtjänsten presenterades.
Programmet stämmer väl in på hur vi på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, ser på situationen. Misslyckandet inom vården och socialtjänst innebär att det skördas liv.
Stödet och vården fungerar dåligt idag, både för personer med allvarlig psykisk ohälsa och de som har samtida missbruk. Det finns attityder och stigman som gör att man inte bryr sig om den här gruppen, och samordningen är ofta usel. Föräldrar och syskon kämpar för att få hjälp, och det är hänsynslöst att denna grupp inte får hjälp.
På den här fronten var Felipe Costa, som också var med i Uppdrag Granskning, långt före sin tid. Han är sedan länge aktiv i RSMH och redan på 1980-talet menade han i sitt yrke som psykiater att mediciner inte var avgörande för hur folk mådde, utan det viktigaste var att hela vardagen måste fungera – boende, sysselsättning och bemötande. För att personer med psykisk ohälsa ska må bättre behövs jämlikhet mellan patienten och vårdgivare, ett förhållningssätt som gör att personalen lyssnar på patienten och ger vården ett meningsfullt innehåll.
Du ska inte heller behöva vara inlagd för att få vård utan du ska kunna bo hemma och få stöd i din vardag. Vi ser gärna att sådana insatser byggs ut i en mycket större omfattning än vad som finns idag. Det behövs!
Något annat som bör förändras genast är psykiatrins attityder till sexövergrepp som drabbar patienter medan de är inlagda. I Uppdrag granskning intervjuas en ung kvinna som utsatts för övergrepp av en skötare i den psykiatriska heldygnsvården. Det är förkastligt och tyvärr är hon inte ensam. Vi hör och har länge hört berättelser om patienter som har utsatts för sexövergrepp och våldtäkter av antingen medpatienter eller vårdpersonal. Det ska inte kunna hända, särskilt inte på en plats där det är extra viktigt att du känner dig trygg.
Vården måste införa ordentliga strategier för att undvika att patienter utsätts för detta. Det räcker inte att baka in det i policys om hur man arbetar för att minska våld på avdelningen. Sexövergrepp sker ofta i det dolda och har en annan karaktär. Detta måste erkännas.
Om det trots strategier förekommer övergrepp måste vården alltid göra en polisanmälan. Det är inte psykiatrins sak att själva utreda huruvida övergreppet är sant eller inte – utan polisens. Vården måste utgå från att patienten talar sanning när hen kommer med så allvarliga anklagelser. Så är det i hela samhället. Andra regler borde inte gälla bara för att du befinner dig på en vårdavdelning.
Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!
/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH
Mot ljusare tider
Publicerat: april 30, 2019 Sparat under: Återhämtning, Ulrika Westerberg Kommentarer inaktiverade för Mot ljusare tider
Med Valborg uppmärksammas ett årstidsbundet skifte. Vår tradition att fira sommarhalvårets ankomst har också fungerat som skydd mot magiska krafter med bål för kommande sådd och skörd. Valborg har bestått av ungdomens tid, fertilitet och tillväxt. Sedan industrialismens inträde som ledde till att de flesta flyttade från landsbygd till stad föredrar nu många bara att återhämta sig från monotont arbete under denna afton.
Är traditionen stark även idag eller behöver den förnyas? Möjligtvis är vi flera som saknar ett särskilt sätt att fira valborg för att minnas det förflutna och samtidigt kan anknyta till nutiden med en gemensam tradition. Vad skulle valborg i så fall bestå av?
Personligen saknar jag en stilla högtid för reflektion av året som varit och den ljusare tiden som just börjat. En dag utan fest och ytlighet med fokus på vårt inre liv. En högtid som enar det mänskliga i oss, med en reflektion jag behöver i relation till andra. En dag vi kan samtala om våra behov, framtidsönskningar och erfarenheter med andra utan att bli avbruten, ifrågasatt eller förlöjligad. En dag då vi alla uttrycker att vi alla är värda lika mycket.
Min valborg skulle börja med en halv dags tystnad för att komma i kontakt hur jag mår fysiskt och mentalt. Jag skulle sätta mig och vara stilla en kvart för att bli medveten om vad som händer runtomkring mig utan att låta mig ryckas med av tankar och känslor. Märker jag att tankar eller känslor tagit mig från att vara närvarande gör jag som många gånger förr och fokuserar på andningen utan att värdera eller ändra den.
Därefter skulle jag gå ut i naturen för en promenad under fortsatt tystnad för att betrakta vårens framsteg och uppmärksamt lyssna på fåglars sång, uppleva växters livskraft som visas i nya blommor och blad och låta ljuset blända mig.
Sedan skulle jag vilja träffa de som betyder mest för mig för min personliga utveckling och höra deras berättelser som påverkat dem de senaste året, gärna till en buffé full av färgstark väldoftande mat och vacker musik.
Tänk om vi alla fick uppleva åtminstone en sån dag per år!
/Ulrika Westerberg
Att vi i samhället bryr oss om varandra minskar den psykiska ohälsan
Publicerat: april 18, 2019 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Fredrik Gothnier, myter om psykisk ohälsa, Psykos, Samverkan, Tvångstankar 1 kommentar
Skärtorsdag! Då är det dags för alla tokiga häxor att flyga till Blåkulla. Det är lite livat språkbruk kring detta idag och ingen tar det på allvar längre. Annat var det för flera hundra år sedan – då kunde häxor brännas på bål. På den tiden var det inte OK att avvika från mönstret och vara häxa. Att vara såååååå tokig var inte hälsosamt.
I påsk ska vi också komma ihåg Kristi lidande och död och det finns flera kyrkobesökare än vanligt i påsktider. Vi kommer ihåg Jesu lidande. Men vem bryr sig om de som lider idag?
Idag har många med psykisk ohälsa och speciellt psykisk funktionsnedsättning inte det så lätt. Många av dessa lever på bidrag och har svårt att få pengarna att räcka till. Villkoren är många gånger så dåliga att de riskerar att bli utan hus och hem. Och i vissa fall mår de så dåligt att de skriker i sina hem eller inte tar hand om varken sig själva eller bostaden. Det har hänt att personer som beter sig så riskerar att bli av med sina kontrakt. Många är socialt isolerade.
Jag är också tokig. Jag har tvångstankar. De går ut på att alla människor har ett värde och förtjänar ett bra liv. Även om de är i behov av hjälp och stöd. Jag är en av dem som bryr mig om att personer inte har råd med mat och riskerar att bli av med sitt boende. Speciellt i de fall personerna inte kan föra sin egen talan själva. Jag bryr mig om dem. Men så har jag själv psykisk ohälsa och har många gånger betraktats som galen. Galen nog att bry mig om dessa personer.
I samhället idag ställs grupper mot varandra. Jag vet att det går att fatta vilka tokiga politiska beslut som helst. Så varför kan vi inte fatta besluten att bry oss om, och hjälpa alla grupper? Ju mer utsatt en person är – ju mer hjälp behöver personen.
Jag har sett att personer med psykisk ohälsa som börjar må bättre inte bara blir hjälpta av psykiatrin. Att få ett liv med människor runt omkring en som bryr sig om eller känner kärlek till en och för vilka jag spelar roll är många gånger lika viktigt för den psykiska hälsan som andra insatser. Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Jag anser att social isolering och samhällets för hårda krav på människor är en stor bidragande orsak.
Det antas att resurserna i samhället inte räcker till för alla och att de offentliga kostnaderna är för höga. Jag upprepar – det går att fatta vilka idiotiska beslut som helst och jag är tokig nog att anse att lägga pengar på att hjälpa utsatta till ett bättre liv faktiskt är möjligt. Och att minska social isolering och känslan av att inte räcka till hjälper personer att må bättre. Då minskar den psykiska ohälsan. Och personer blir gladare och mår bättre.
Kanske är det så att om vi bryr oss om varandra så minskar den psykisk ohälsan? Eller omvänt – den psykisk ohälsan ökar när personer inte räcker till och inte blir accepterade med de förutsättningar som de har.
För att förändra den existerande psykiatrin och kommunhanteringen så behöver vi börja bry oss om personer och höra vad som kan vara till hjälp för att just jag ska må bättre. Och inse att människor är i behov av ett sammanhang. Och anpassa insatserna därefter. Här ingår jobb, bostad och att någon bryr sig om en. Att samhället tillhandahåller sammanhang i insatser och har en välvillig attityd mot utsatta är något jag saknar idag. Men så är jag tokig också.
Den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka så länge som personer inte accepteras med de förutsättningar de har och blir utsatta för individuella insatser som leder till social isolering.
Nog sagt – token har talat!
/Fredrik Gothnier
RSMH behöver återfinna sin brukarkompass
Publicerat: april 14, 2019 Sparat under: Ångest, brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Psykiatri, socialpsykiatri | Tags: socialpsykiatri Kommentarer inaktiverade för RSMH behöver återfinna sin brukarkompass
Jag skall direkt säga, att jag i det här blogginlägget uttrycker mina personliga ståndpunkter, även om jag gör det som, bland annat, ledamot i RSMH:s intressepolitiska utskott.
Det kan knappast ha undgått någon i RSMH-rörelsen, att den befinner sig i både en medlemskris och en ideologisk kris. Vi tappar medlemmar och är på väg att bli nästintill en pensionärsorganisation. Min egen uppfattning är att det beror både på en bristfällig ”marknadsföring” och på att vårt budskap är mycket otydligt. Unga människor – av psykiatrin indoktrinerade med att de lider av specifika psykiska sjukdomar – söker sig hellre till de specialföreningar som motsvarar de diagnoser de har fått. Samtidigt står RSMH inte tydligt för det alternativa, socialpsykiatriska perspektiv, som patienter, kritiska till den rådande biopsykiatrin, skulle känna störst samhörighet med. RSMH-rörelsen hamnar på det sättet i en desorienterad limbo, där ingen riktigt passar in. (Vilket givetvis inte hindrar att den rent kamratstödjande verksamheten ändå kan fungera väl.)
Jag anser att RSMH skall vara en organisation som utgår från brukarnas behov, erfarenheter och önskemål, inga andras. Det är givetvis helt i sin ordning, att vi har både anhöriga och företrädare för professionen som medlemmar, men de måste underordna sig de perspektiv som förs fram av direkt berörda brukare, vars intressen förbundet har till uppgift att bevaka. Vad handlar då brukarintresset om? Det skall jag försöka reda ut.
Den helt dominerande brukarerfarenheten är att ogynnsamma händelser eller livsvillkor har skapat den ohälsa brukaren har drabbats av. Flertalet uttrycker behov av att få prata med någon människa, som lyssnar och bryr sig om den ångest, skamkänsla, sociala rädsla osv., som har slagit livet i spillror. Många vill visserligen ha preparat som dämpar ångestplågan, men ingen upplever – eller kan uppleva – att problemet i grunden handlar om ”obalans i signalsubstanser” eller liknande biokemiska förklaringsmodeller. Det är alltså viktigt att komma ihåg, att psykiatrins biokemiska och andra kroppsinriktade behandlingar inte utgår från brukarerfarenheten, utan från akademins hittills obelagda hypoteser om biologiska orsaker till ohälsan. Det hindrar givetvis inte att sådana behandlingar kan ge tillfälliga eller ibland ganska långvariga lättnader i symptomen, på samma sätt som alkohol och droger också kan ge ångestlindring. Lättnaderna innebär emellertid inte att man därmed har träffat rätt problem eller att de förklarar vad problemet består i. De säger i princip inget annat, än att de psykiska smärtorna har bedövats.
Självfallet bör RSMH ha som utgångspunkt, att varje brukare – helt i enlighet med lagen – skall ha rätt att välja den behandling som hen föredrar, inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder att den som föredrar psykofarmaka eller ECT skall kunna få det, efter grundligt informerat samtycke. Idag vet vi dock att behandlingarna bara har svag eller kortvarig effekt och att de medför stora risker för allvarliga biverkningar och till och med bestående skador. Det ger goda skäl att på förbundsnivå ta avstånd från dessa farliga behandlingar, till förmån för socialpsykiatriskt inriktade åtgärder. Läkaretikens första bud föreskriver att patienten aldrig skall skadas, och här återkommer jag till RSMH:s uppgift att driva brukarintresset, inget annat.
Jag tror alltså att RSMH tydligt bör välja sida, både för brukarnas skull och för organisationens fortbestånd. RSMH bör vara det socialpsykiatriska alternativet till den snårskog av delvis industrisponsrade diagnosföreningar, som har uppstått efter förbundets tillblivelse 1967. Om RSMH inte väljer den vägen, står nybildade organisationer i portgången för att ta över den positionen inom brukarrörelsen. Sådana organisationer bildas, de facto, redan nu, och risken är stor att RSMH inom kort helt enkelt förlorar sin relevans och förtvinar. Som medlem och aktiv inom rörelsen sedan 1980 tycker jag att det vore djupt olyckligt.
/Hannes Qvarfordt
Vården i kaos – vem tar ansvar?
Publicerat: april 7, 2019 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
Politiker, har ni verklighetsförankring? Jag hör om att den ena än den andre vill korta vårdköer och säkra vårdtrygghet för psykiatripatienter, men har ni insikt i hur det verkligen ser ut i denna haltande vård?
Tyvärr hör jag av personalen att regionen inte är en tillräckligt bra arbetsgivare, och det tror jag ni vet. Men vad gör ni? Det lär vi aldrig få veta.
Som patient i den allmänna, öppna psykiatrin har jag bara erfarenheter av att mottagningen är ett kaos. Ett av de största problemen en möter är att det saknas fast personal. Att ha olika läkare vid varje gång är alldeles för vanligt och fullständigt orimligt, särskilt med dessa känsliga patienter.
Du ska få en fast vårdkontakt heter det, en person som jobbar på mottagningen som ska samordna istället för den överlastade läkaren, det är bra men hur funkar det i praktiken? Efter att ha tillhört en ny mottagning i snart två år har jag fortfarande inte kunnat få en sådan.
Kommunikationen på mottagningarna är ett mysterium och konsten i hur en bäst kontaktar mottagningen för att få hjälp, boka tider och förnya recept är höljt i dunkel. Som exempel kan jag nämna den gången då jag försökte ringa mottagningen 36 gånger på en dag bara för att kopplas bort till ingenting, varvat med en telefonsvararmeddelande som informerar om öppettiderna. När jag flera dagar senare kom fram frågade jag om detta och får ett förvånat svar: “Vi hade stängt den dagen”.
Jag önskar mig en begriplig kommunikation med vårdmottagningen, det skulle skänka i alla fall en viss sinnesro under svåra dagar. Jag önskar att en person med makt vågar bemöta problemen som finns i kontinuiteten med vårdgivare och visar att hen ingående har förstått vad det orsakar och vad som ligger bakom.
Det är inte rimligt att personer med de mest plågsamma och stigmatiserade sjukdomarna i vårt samhälle blir bemötta av ett kaosartat vårdsystem.
Det är era jobb, men det är våra liv det handlar om.
/Jenny K Lundgren
Har samhället råd med våldsverkare?
Publicerat: mars 31, 2019 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Barn, Bemötande, Depression, ensamhet, familj, fattigdom, Medicin, minne, sjukskrivning, Våld Kommentarer inaktiverade för Har samhället råd med våldsverkare?
Jag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.
Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.
Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.
Som reumatiker tar jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.
Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.
Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.
Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.
De som har gett domarna, utredningarna, straffen verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?
Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.
Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!
/Anne-Sofie Höij
Jag mår bäst av mysigt mörker
Publicerat: mars 24, 2019 Sparat under: Hjälpmedel, Khai Chau, sömn Kommentarer inaktiverade för Jag mår bäst av mysigt mörker
I onsdags var det vårdagjämning och nästa söndag, den 31 mars, är det dags för sommartid… då man ska dra FRAM klockan, precis som med trädgårdsmöblerna.
För mig har det också inneburit en hel del omställningar, i samband med att dagarna blir ljusare och längre.
Det har nämligen påverkat mig rent fysiologiskt: jag sover sämre, äter sämre och på det mentala planet…har jag blivit något uppjagad!
Därför trivs jag jättebra med vintermörkret, tvärtemot alla andra, eftersom det då fungerar som en dämpande effekt på mig. Jag brukar dra en parallell med belysningen på restauranger, som också släcker ner, snarare än har lysrör, exempelvis.
Men som med allting annat, man lär sig med tiden: numera, när jag är medveten om hur det hänger ihop, så känns det inte lika jobbigt, förhoppningsvis! Man kan ibland med enkla knep avhjälpa problemet, så fort man blivit medveten om det.
Till exempel, fick jag svarta gardiner av en bekant att sätta upp i sovrummet, och stängde ute det mesta av solljuset.
Eller hur har ni det, på sommaren, när det är så varmt och ljust?
Trevlig vår!
/Khai Chau
Jag blev bättre utan psykiatrin
Publicerat: mars 17, 2019 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Delat beslutsfatttande, Depression, Evidensbaserad, Forskning, Medicin, Min berättelse, Psykiatri, Terapi, Ulrika Westerberg Kommentarer inaktiverade för Jag blev bättre utan psykiatrinNyligen lyfte styrelseledamoten för Psykiatrifonden, Urban Pettersson Bargo i Dagens medicin vikten av att möta och följa upp behandlingsresultat för varje enskild patient, genom ökad forskning (1). Socialminister Lena Hallengren fick 7000 namnunderskrifter vid en utfrågning i socialutskottet i slutet av februari från folk som tröttnat på dålig vård för personer med samsjuklighet (2). Metoo-rörelsen med bland annat Föreningen tillsammans lyfter bristen på adekvat vård för sexuellt utsatta samtidigt som Stockholms läns landsting anser att stödet redan finns (3). Det var några axplock om aktuell psykiatri i media. Inte bara jag ser brister och med egen erfarenhet av att vara vårdsökande vill jag belysa det som saknas, med depression som exempel – för dagens psykiatri behöver ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att tänka och arbeta!
Jag är djupt besviken och har stora svårigheter med att acceptera att nästan ett helt decennium har passerat utan hjälp att bli kvitt terapiresistent depression, trots att jag hittat lösningen på egen hand. Jag trodde felaktigt att läkare visste bäst, så när jag mådde som sämst låg all tilltro hos dem på ett okritiskt sätt. När jag inte blev bättre av den behandling jag fick skyllde jag på mig själv och trodde att jag inte hade stark önskan nog att bli frisk. Utan förmågan att tänka utanför psykiatrins otillräckliga box blev jag inte bättre.
Parallellt – i början av min sjukdomstid påbörjades en debatt i USA som starkt ifrågasatte diagnoser och psykiatrins arbetssätt, om att det är för mycket fokus på mediciner och symtomlindring, som i många fall inte räcker för tillfrisknande. Likadan är behandlingen i Sverige uppbyggd med medicinering, symtomlindring och samtal för några.
Att inte satsa på effektiv vård är ekonomiskt vansinne liksom det förlänger lidandet både för anhöriga och drabbade. Det är märkligt att politiker inte tillsammans utanför partigränserna bidrar till förändring med nya omfattande direktiv som kräver resultat med ekonomisk styrning. Å andra sidan roar jag mig ibland med tanken att politikerna redan sett problemet och har valt att passivt låta psykiatrin självdö till den dagen varken personal eller vårdsökande söker sig till den längre. Politiker som Hallengren verkar inte ha hela bilden av psykiatrins tillkortakommanden.
Jag tycker att ekonomiskt stöd borde utdelas först när vården lyckas göra en patient medicinfri. Det är ju först då personen uppenbarligen har blivit frisk.
Psykiatrin behöver tvärvetenskapligt synsätt
Konventionell psykiatri tycks inte uppmärksamma litteratur inom andra vetenskapliga områden för att eliminera psykisk sjukdom. När jag efterfrågade alternativa sätt att bli frisk, fick jag bara till svar att psykiatrin inte arbetar med sådant. Inte heller hänvisade någon mig till komplimenterande vård för att lära mig hur livsstilsfaktorer som vad jag åt kan påverka depression som att ibland krävs en kostomställning för tillfrisknande. Det hade också varit viktigt att få veta att mediciner är påfrestande på kropp och psyke och därför är det viktigt att kompensera den påfrestningen via mat liksom att ta tillskott av vissa vitaminer och mineraler.
Vården missade vad jag behövde för att tillfriskna. Ingen upplyste mig som exempel att blodtester kan vara otillräckliga för att utvärdera vad som händer i kroppen på bland annat cellnivå. Idag är det känt att det kan finnas nutritionsmässiga förklaringar till depression och att sjukdomen kan vara en inflammatorisk process. Depression uppstod ur min tarmflora och inte i huvudet för att jag tänkte ”fel”. Det har de tester jag fått i privat vård visat, tester som det offentliga inte arbetar med.
Medicinering är som att skjuta med hagelbössa
Vikten av starka bevis med evidens krävs för att kunna tillämpa en metod i vården men hur är det egentligen när det kommer till antidepressiv medicinering? Kanske gissar läkare lika mycket som vi andra när det gäller val av medicinering för depression?! När det kommer till vetenskaplig litteratur för depression finns det ett glapp mellan hypoteser om orsak och medicinerna som utvecklats.
En bekant till mig berättade hur hennes läkare förklarade hur antidepressiv medicinering fungerar med en metafor: att hitta rätt läkemedel till en patient, är som att skjuta en fluga på en vägg med en hagelbössa! Vem vill bli skjuten på det sättet, i hopp om att bli kvitt sitt lidande?
Psykiatriska diagnoser är inte objektiva
Diagnoser är också problematiska. Det amerikanska nationella institutet för mental hälsa (NIMH) har bestämt att successivt minska forskningsmedel till DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual) som används för att ställa psykiatrisk diagnos. NIMH menar att orsaken till mental ohälsa som depression saknas för det saknas nämligen objektiva laboratoriesvar (4). Att enbart ställa diagnos utifrån klinisk observation är inte bra, utan oprecist.
“The weakness of the manual is its lack of validity. Unlike our definition of Lymphoma or AIDS, the DSM diagnoses are based on consensus about clusters of clinical symptoms, not any objective laboratory measures.. Patients with mental disorders deserve better.”
— Dr. Thomas Insel, Director of NIMH
Psyke och kropp ska behandlas som en helhet
Förutom avsaknad av objektiva laboratoriesvar för psykiatrisk diagnos och svag evidens vid antidepressiv medicinering saknas fokus på en individs alla symtom och uppdelningen mellan psyke och kropp blir begränsande för effektiv behandling. De symtom som en individ har förklaras med diagnos men eventuella övriga symtom lämnas utan åtgärd – om inte ett blodtest visar avvikelser eller individen uppenbarligen är medvetslös eller blöder okontrollerat. Även läkarna begränsas av hur vården är uppbyggd och får svårt att ha helhetsperspektivet så länge det finns uppdelning mellan psykiatrisk och somatisk vård. Ett annat exempel på att uppdelningen psyke och kropp är fel är inte det sällan sämre bemötandet en person med psykiatrisk diagnos kan drabbas av i somatiken – som naturligtvis är ett resultat av obildad och ouppdaterad personal.
Inhuman vård utan utvärdering och uppföljning vid komplicerade fall
Analysen borde jag ha stått för när depressionen inte försvann trots långvarig medicinering med alla preparatgrupper som finns och lite till – fast under åtta år var jag i för dåligt skick att göra det och ingen i vården hade formellt ansvar att hitta lösningarna. Liksom personer med missbruk och psykiatriska besvär i ett nyligen uppmärksammat fall i tv-programmet Uppdrag granskning, lider patienter stort när ingen i vården har huvudansvaret med uppdraget att tillfriskna eller få en acceptabel vardag. Det gäller nog de flesta patienter som ofta återkommer till vården utan stöd eller de med flera diagnoser och dessutom utan fast förankring i arbetsliv och familj. Att själv ha helhetsperspektivet, läsa på om alternativa diagnoser, förstå hur vård bedrivs och gissa vilka forskningsområden som ännu inte har evidens för vård på bred front men ändå anamma idéerna i praktiken kräver lång erfarenhet av att läsa kritiskt, vara övertygad i att det går att bli frisk och ha en energi nog för att fortsätta leva trots motstånd. Att jag blev bättre är bara ett resultat av slumpen som skedde vid sidan av vården, efter åtta år av heltidssjukskrivning i ett tillstånd som var outhärdligt.
/Ulrika Westerberg
(1) https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2019/02/25/forskningsstodet-till-psykiatrin-behover-oka/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/socialministern-ett-misslyckande-for-hela-samhallet
(4) https://www.nimh.nih.gov/about/directors/thomas-insel/blog/2013/transforming-diagnosis.shtml
http://www.apa.org/monitor/2013/07-08/nimh.aspx)
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.